Sverigedemokraterna – bättre på scen

Sven-Åke Gustavsson och Johan Gry som socialdemokrat och sverigedemokrat i ”Till varje pris”.

I den politiska farsen ”Till varje pris” på Göteborgs stadsteater får publiken en sällan skådad insyn i hur manusförfattare (i det här fallet Adde Malmberg) och kostymörer tänker sig att de olika politiska partiernas företrädare klär sig.

Det är, kort sagt, en orgie i klichéer.

Eric Ericson som Moderaternas partisekreterare ”Gugge”. Foto: Ola Kjelbye.

Eric Ericssons moderate partisekreterare har blå ullbyxa eller shorts i chinomodell (chino är egentligen ingen byxa utan ett vävsätt, men låt oss lämna det därhän för nu), loafers i mocka (strumplöst, givetvis) och växlar mellan en ljusblå poplinskjorta med cut away-krage och en klassiskt amerikansk button down-skjorta i oxfordtyg. På armen sitter en klocka i brunt skinnband. Ibland sätter han på sig en beigebrun tweedkavaj med laxtonad överruta och ”roped sleeveheads”, lite lagom ostrukturerad. I första akten har han en glansig sidenslips i blått och lila.

Sven-Åke Gustavssons socialdemokratiske ”riksdagsman” (en miss av Malmberg – en sosse skulle säga ”riksdagsledamot”) är porträtterad som totalt stillös. Röd beppehatt med uppvikt brätte och partiknappar. Grå byxa som är så formlös att det är hart när omöjligt att avgöra snittet. Bredrandig skjorta och benvit jacka i Harringtonmodell. Till detta sandaler och strumpor.

Gustavsson liknar faktiskt mer nidbilden av en tysk turist än en socialdemokrat. Komplettera med magväska, bara.

Anders Jansson som dansbandscharmör Stefan Svensson. Foto: Ola Kjelbye.

En annan moderat är den skånske ”dansbandscharmören” Stefan Larsson som porträtteras av Anders Jansson. Han har klubblazer, vit poplinskjorta med knappslå och något som ser ut som ett slags blandning av chinos och jeans, vilket var en omåttligt populär hybrid för 15 år sedan. Cowboydetaljer som jättelikt bältesspänne och spräckliga boots kompletterar bilden.

Miljörörelsens representanter kan vi med gott samvete lämna därhän, de som skymtar förbi är företrädesvis klädda i torskkostym. Då åsyftas inte män som köper sexuella tjänster utan fiskarten torsk, Gadus morhua.

Den mest intressanta karikatyren är Johans Grys sverigedemokratiske gruppledare Stefan Esping (eller kanske ”Äsping”, en ung och därför extra giftig huggorm, Vipera berus). Gry är lång och ganska proportionell och kan bära upp de flesta plagg man hänger på honom. Hans karaktär i ”Till varje pris” är ett slags DMM de luxe i vit skjorta med relativt kraftig cut away-krage, mörkgrå kavaj i ull eller ull/polyester, regementsrandig slips, mörkblå jeans och derbyskor med högt insteg.

Faktum är att Stefan Esping är bättre klädd än de flesta i verklighetens sverigedemokratiska ledargarnityr. Det socialkonservativa partiets riksdagsledamöter är oftast de minst välklädda av alla, kanske för att de försöker visa sig rumsrena och bära formella plagg som de verkar sakna kunskap om.

Delbar byxa från Brandit. 65 procent polyester.

Möjligen är det att dra tankegången en smula för långt, men med sin klädsel ger Esping uttryck för exakt den dubbelhet som finns inbyggd i det moderna Sverigedemokraterna: Med överkroppen försöker han passa in i det politiska och samhälleliga etablissemanget (kavaj, vit skjorta och slips), med underkroppen talar han till den vanlige svenske mannen (jeans och lågkvalitativa skor).

Skulle detta vara intentionen är det bara att applådera kostymdesignern Helle Carlsson på Göteborgs stadsteater.

Fotnot: En Stiltjeläsare har påpekat att Sven-Åke Gustavssons karaktär Bo Valfridsson (S) har en delbar fritidsbyxa som i ett nafs kan förvandlas från lång- till kortbyxa. En benklädesvariant av Chevignonjackan.

Annonser

Uffe Kristersson – hyggligt välklädd

Skulle du köpa en begagnad stat av denne man?

Ulf Kristersson håller på att sondera terrängen för en eventuell borgerlig regering. Och det är en relativt välklädd man som kan bli Sveriges näste statsminister.

Ulf Kristersson ser precis som Stefan Löfven ut att vara något under medellängd. Han har en proportionerlig kropp som inte lider lika mycket som exempelvis Fredrik Reinfeldts av de alltför låga byxor som hör till dagens kostymer. Till skillnad från Reinfeldts är Kristerssons kläder alltid relativt välskräddade och utan uppenbara fel som för långa kavajärmar och nackhylla.

Godkända längder på kavaj- och skjortärm.

På bilden ovan har han en alldeles för kraftig cut away på sin skjortkrage, som blottar slipsen på ett osnyggt sätt och inte passar hans ovala ansiktsform. Men detta är inte särskilt vanligt förekommande hos högerledaren. Däremot gör han hela tiden samma fel som de flesta andra svenska män: Ständigt uppknäppt kavaj och en oftast förkrympt skjortkrage.

Samtidigt äger Ulf Kristersson en viss stil- och materialkänsla. Han är den ende partiledare som använder stickade och virkade slipsar. Dessutom har han ofta blazer, en underskattad vana Uffe delar med den (betydligt slafsigare) Jonas Sjöstedt.

Knut Kristersson? Ulf Knutsson?

Kristersson är för övrigt den ende riksdagspolitikern som på allvar skulle kunna förväxlas med Antikrundans babbelbyxa Knut Knutsson.

Flyg, fula fluga, flyg

Inom herrstilen äger vissa plagg och accessoarer starka signalvärden. Det är precis som att de under åren laddats med så mycket symbolik att den blivit omöjlig att bortse ifrån. Genast kommer man att tänka på en viss person, en viss typ av yrke, en viss subkulturell grupp eller en viss nationalitet.

Baskermössan är för alltid sammankopplad med fransmän, plommonstopet med den engelske gentlemannen, den dubbelknäppta kritstreckskavajen med Chicagos gangsterkungar och kombinationen mörk kostym-gymnastikskor med, eh, Lasse Kronér

Listan kan göras betydligt längre.

Alla plagg är förstås inte sådana, av olika skäl.

1.Förekomsten. Är plagget för vanligt förekommande försvinner kopplingen med tiden. Gemene man har för länge sedan slutat tänka på amerikanska universitet när de ser en collegetröja, korgboll när de ser firman Converse klassiska basketsko och så vidare. Något liknande håller antagligen på att ske med den tvärrandiga tröjan bland yngre människor – associationen till konstnärer med baguettsmulor i mustaschen är inte längre självklar.

2.Visuell tydlighet. De flesta samhällsmedborgare är inte intresserade eller uppmärksamma nog att se skillnad på exempelvis byxor med och utan frontveck. Än mindre på byxor med enkla och dubbla sådana. Även om en känd person bär just en byxa med dubbla frontveck varje dag under hela livet skulle byxtypen aldrig automatiskt kopplas till just honom. Och en empirisk undersökning skulle garanterat visa att mycket få människor skulle associera en slips i grenadinsiden med James Bond. Det man vet är att Ian Flemings romanfigur ofta bär slips. Punkt.

Pee-Wee Herman, rollfiguren som gjort sig känd för att bära alldeles för små kostymer. Och fluga.

Den genomsnittliga medborgaren anser eventuellt tvärtom att det gränsar till det sjukliga att lägga märke till om karlen bredvid en på pendeltåget har enkla eller dubbla frontveck på sina byxor.

Skulle observatören dessutom intresserat notera hur frontvecken är vikta, inåt eller utåt, är sjukdomen ett obestridligt faktum.

Det ligger nog en del sanning i detta.

Men det finns som sagt vissa plagg som genast får de flesta att tänka på någon eller något speciellt.

Från att under mellankrigstiden ha varit mycket vanlig har flugan (bow tie på engelska) förvandlats till ett sådant.

Jarl Hjalmarson, ledare för Högerpartiet 1950-1961.

I det här fallet är det nog inte en viss person man kommer att tänka på (bortsett från en och annan stilmässigt vilsen nyhetsuppläsare i SVT). Tur är väl det, då den lilla hakpropellern varit särskilt populär bland mindre välklädda högerpolitiker, som den engelske premiärministern Winston Churchill och Högerpartiets ledare Jarl Hjalmarson. Och vem vill tänka på dem i onödan?

Nej, flugan är mer än något annat en symbol för en yrkeskategori, Clownen, och en viss stereotyp: Högskoleynglingen.

En clown.

Det är en fin gräns mellan ironi och mindre god klädsmak. Det är notoriskt svårt, ja nästan omöjligt, att bära dessa signalplagg och samtidigt få andra människor att förstå att det handlar om fingertoppskänsla. Man kan förstås göra det för sin egen skull, detta tarvar mod och en enorm självdistans.

Särskilt det senare tillhör inte paradgrenarna bland män med ett stort intresse för klassisk stil.

Alla som bär fluga annat än till smoking och frack riskerar alltid att, med hur stor distans de än bär den, antingen associeras med dråpliga pajasar i för stora skor eller brådmogna män som studerar naturvetenskap och har en fäbless för studentkårsaktiviteter.

Eller, i värstascenariot, med Johan Hakelius.

Valet är fritt.

Århundradets kupp

Chevignons ikoniska dunjacka som i ett nödläge snabbt kunde förvandlas till en dunväst. Foto: Zoo Village.

”Morris Rowing Club” stod det på den unge mannens stickade bomullströja. Han hade ironisk page som flörtade med 1990-talet och smala byxor som var avklippta vid anklarna. När han stirrade på sin smarta telefon och åt sallad utstrålade han det slags ungdomliga, världsvana nonchalans och ointresse som tyder på att man har mycket kvar att lära i livet.

Han skulle inte känna igen en tävlingsroddbåt om den så hade landat mitt i blandningen av soltorkade tomater och kryddat matvete.

1 300 kronor kostar bomullströjan från svenska varumärket Morris. Men roddklubben då? Foto: Care of Carl.

Så varför i hela världen gick då den unge mannen omkring med en tröja som det stod ”Morris Rowing Club” på?

För att det går att köpa en sådan tröja i handeln, naturligtvis. Den kostar omkring 1 300 kronor och kan hittas hos de flesta välsorterade herrbutiker som vänder sig till unga män ur medelklassen med smala byxor som är avklippta vid anklarna.

Men utan att känna till det var den unge mannen också ett perfekt exempel på någonting som varit förhärskande inom en del av herr- och dammodet de senaste 30 åren: Stora logotyper, eller ”big logos” på engelska.

En av historiens allra bästa marknadsföringskupper var när någon fick generationer av män att börja smeta in håret med fett. Denne någon lyckades både sälja in en ny produkt (hårvax) och skapa en enormt ökad försäljning av en redan existerande (schampo). Men frågan är om inte idén bakom big logo-trenden är strået vassare.

Genom att få människor att klä sig i plagg som har tillverkarens eget varumärke i jätteformat tryckt på tyget får man:

  • En enormt stor gratisreklam för sitt eget märke, och
  • En hugad konsument att betala pengar för att sprida reklamen.

Men det verkliga reptricket, det geniala i hela idén, är att tillverkaren till och med kan:

  • Höja priset på plaggen med de stora logotyperna, eftersom marknadsföringen (som tidigare konsumenter alltså till stor del sköter åt tillverkaren) fått konsumenterna att tro att det är just det extra synliga varumärket som är det eftersträvansvärda.
Collegetröja från amerikanska prestigeuniversitetet Yale i Conneticut.

Trenden med stora logotyper och varumärkesnamn kommer sannolikt från flera håll men den största influensen är kläder som används för idrott. Sportmodet, alltså att idrottsplagg blivit till trender också ”på gatan”, fick sitt publika genombrott på 1980-talet. Det förekom i mindre utsträckning också mycket tidigare – bland annat har golf, tävlingscykling och bowling påverkat herrmodet och studenter på amerikanska elituniversitet har sedan lång tid tillbaka använt sina så kallade collegetröjor också utanför arenorna.

Det var under det tidiga 1990-talet som sportmodets fokus på stora logotyper blev en stor trend också hos kläddesigners som inte hade något med idrott att göra. Istället för namnet på ett fotbollslag eller en ishockeyförenings klubbmärke stod det plötsligt ”Calvin Klein”, ”Champion”, ”Levi’s” och ”Aqua Limone” på plaggen. Företrädesvis handlade det om tröjor, men också jackor (exempelvis Chevignons ikoniska dunjacka som kunde förvandlas till en dunväst genom att ta av ärmarna) och senare under 1990-talet byxor.

Italienska Diesel hade för övrigt texten ”Only the brave” som devis. Den var upprörande felaktig, åtminstone på min mellanstadieskola. Var det någonting som var modigt där år 1992 så var det att våga vägra en vinröd eller illgrön Dieseltröja över en vit bomullspolo och ett par Replayjeans.

No Label. Nu med extra stor label. Foto: No Label.

Det sägs att det just nu pågår ett slags ”no logo”-trend, att blaffiga varumärken är på väg att försvinna och ersättas av plagg med mycket diskreta varumärken, eller sådana som inte har några synliga logotyper alls. Men så länge det finns unga män (med byxor avklippta vid anklarna) som är beredda att betala 1 300 kronor för att få göra reklam för en påhittad roddklubb så lär big logo-kläderna finnas kvar på marknaden.

Det finns förresten en Amsterdambaserad klädtillverkare som heter ”No Label”. Så stolta var de över sitt varumärke att de skrev namnet i fetstil rakt över bröstet på sin senaste bomullströja i collegemodell.

Oslagbart.

Är lagom alltid bäst?

Fransmannen René Lacoste spelar Wimbledon 1928, iförd sin egen uppfinning: Tennisskjortan.

Jag kommer ihåg det som om det var i går. Jag var 13 år, kanske 14, och hälsade på mina kamrater Daniel och Fredrik – ett tvillingpar som bodde vid en landsväg mellan Vallda och Onsala. För dem som inte är närmare bekanta med Kungsbacka kommuns geografi är det så nära riktig landsbygd man kan komma i dessa hårt exploaterade trakter. Pappan i familjen var kapten i kustartilleriet. Han var etthundranittionio centimeter lång och röstade på Moderaterna. Han brukade berätta om när han var hos sin bror i USA och drack ett gallon milkshake.

Ett amerikanskt vått gallon är 3,8 liter.

Den här dagen grälade Daniel, Fredrik och jag om innebörden av ordet ”lagom”. Eller snarare om riktigheten i uttrycket ”lagom är bäst”. Det var helt fel, tyckte tvillingarna, för bäst är ju bäst. Jag tyckte mig höra pappans ord ur sönernas munnar. Lagom, vad är det? Ett ord för sossar och medelmåttor och inte får man lov att lyckas i Sverige heller.

Ett gallon milkshake.

Jag hävdade att lagom är ett annat slags mått. Skalan är inte ”sämst–lagom–bäst”, utan ”för lite–lagom–för mycket”. Och drygt 20 år senare vet jag att det är så man ska förstå innebörden av ordet. En synonym till ordet ”lagom” är ”optimal”. ”Jag är lagom mätt” innebär en optimal mättnad, helt enkelt. På så sätt blir lagom bäst.

Den finländske filosofen Georg Henrik von Wright.

Men Daniel och Fredrik hade också rätt. Lagom är bara bäst så länge det går att mäta sig fram till ett optimalt resultat, och det låter sig inte göras överallt. Mycket i livet är fluktuerande, ombytligt. Svaren blir olika beroende på när frågan ställs, hur den ställs och vem som ställer den.

Utanför naturvetenskapens och matematikens universitetskorridorer finns det inte några ”rätta svar”. Eller några ”felaktiga svar”, för den delen. I många fall är samhällets och den enskilda människans processer så komplexa att de är omöjliga att deducera. Vi påverkas av biologiska faktorer men också av stressbörda, uppväxtvillkor, social status och andra faktorer bortom förnuftets och logikens kontroll. Då är lagom inte bäst längre utan bara ett uttryck för subjektivt tyckande, eller feghet eller lathet. Det finns ingen absolut sanning, som filosofen och hermeneutikern Georg Henrik von Wright kanske skulle ha uttryckt det.

Det är här den kommer in: Tennisskjortan.

Genom att vara ett slags mindre formell skjorta, eller kanske en stiligare t-shirt, har den blivit något av Den Medelsvenske Mannens favoritplagg. Men det är inte bara DMM som tagit tennisskjortan till sitt hjärta. Den är lika populär hos den övre medelklassens Hovåspappor som hos arga snickare och finniga gymnasieungdomar med ullrock och för korta stuprörsjeans.

Anders ”Arga snickaren” Öfvergård i knallblå tennisskjorta och byxor från Fristads. Foto: VillaAktuellt.

Många kallar den för pikétröja men det är inte alltid rätt. Ordet piké är benämningen på ett stickat bomullstyg. Det har en räfflad yta som påminner lite grand om en våffla och namnet kommer från franskans picué som betyder just ”stickat”.
De flesta tennisskjortor är gjorda i pikétyg, men det finns många andra bomulls- och ullkvaliteter som används till samma plagg. Benämningen tennisskjorta har fallit rejält ur bruk ­– de som inte säger pikétröja säger med största sannolikhet tenniströja. Men det handlar faktiskt om en skjorta.

Tennisskjortan uppfanns av den franske tennislegendaren René Lacoste på 1920-talet och han bar den för första gången under US Open 1926. Innan dess hade tennisspelare använt vanliga vita skjortor med upprullade ärmar. I jämförelse hade Lacostes konstruktion många fördelar. Pikétyget var tänjbart och stramade inte vid häftiga rörelser. Stickningen gjorde det bättre ventilerat och det gick att vika upp kragen för att skydda nacken mot sol.

René Lacoste kallades för ”Krokodilen” av sina fans på grund av sin intensiva spelstil. Fransmannen hade sinne för marknadsföring och 1927 började han nästa fast en stiliserad krokodil på skjortbröstet. Krokodilen blev också symbol för hans nya företag La chemise Lacoste, ”Lacosteskjortan”, som han startade tillsammans med industrialisten André Gillier. Gillier drev redan bolaget Établissements Gillier som bland annat tillverkade mössor och kalsonger och hade all den utrustning som krävdes för att börja producera piképlagg i stora upplagor.

Sömnadsinstruktioner för en tennisskjorta.

Tennisskjortan har en krage i ett enkelt lager tyg av samma typ som resten av plagget. Den saknar alltså all fodring och förstyvning. Därför går det att fälla upp kragen, ”pop the collar”, vilket är mer eller mindre vanligt beroende på mode och kulturell identitet.
Skjortan har en knappslå med två, tre eller fyra knappar. Korta ärmar är absolut vanligast men det finns varianter med lång ärm. Exempelvis bär Sean Connery en sådan när han spelar golf i James Bond-filmen Goldfinger från 1964. Ärmarna brukar avslutas med ett ribbat band som kan färgmatchas med eventuella ränder på kragen.

På engelska kallas tennisskjortan för ”polo shirt” eftersom hästpolospelare tidigt upptäckte att den var betydligt bekvämare att spela i än de button down-skjortor i kraftigt oxfordtyg som de vanligtvis använde. Men det var i samband med tennisens nya roll som tv-underhållning på 1950-talet som tennisskjortan började sitt segertåg över västvärlden. 1952 lanserade den engelske tennis- och bordtennisstjärnan Fred Perry en karbonkopia på kollegan René Lacostes skjorta, men med en lagerkrans som symbol istället för en krokodil. Fred Perrys genidrag var att tillverka tennisskjortan i andra färger än vitt, då vita kläder var förbjudna inom bordtennisen.

Casuals i Storbritannien under tidigt 1980-tal. Tenniskjortor från bland andra Sergio Tacchini och Lacoste.

Den unga modsrörelsen i Storbritannien älskade de färgglada tennisskjortorna från Fred Perry, inte minst de ljusblå varianterna med kontrasterande, röda ränder på kragen. Från mods till skinheads, suedeheads och vidare till fotbollsläktarnas casuals och indiepopfans. Alla har omfamnat tennisskjortan och plagget har en stark subkulturell koppling i Storbritannen. Därför blir det så märkligt när svenska anglofiler klär sig i en skjorta som borde signalera en sak, men som i vår nationella kontext signalerar något helt annat. Aspirerar man på att sticka ut från mängden i Sverige bör man lämna tennisskjortan hemma, om inte annat för att undvika att associeras med DMM, den snobbigare golfgubben eller med vanliga män överhuvudtaget.

Tennisskjortan är definitivt ett ”lagom” plagg i verklig bemärkelse. Den är varken för mycket eller för lite. Men det ska nog mycket till för att någon med lite stilambitioner ska tycka att den är bäst.

 

En fråga av vikt

Foto: Huffington Post.

Glöm komikern David Batras föreställning – i dagens samhälle är övervikt den verkliga elefanten i rummet.

För ett par år sedan satt jag på Ikea och drack kaffe. Då reagerade jag på att nästan alla män i 35-årsåldern hade mage, alltså bukfetma. Jag minns att jag skrev något om detta på sociala medier och fick ta emot svidande kritik. Detta obestridliga faktum påpekar man inte ostraffat. Jag fick bland annat höra att jag var ”smal och självgod” och att det handlade om ”klassförakt”. Lägg till dessa ett par andra mer eller mindre grundlösa påhopp.

Att övervikt, definierat som ett BMI (Body Mass Index) på mellan 25 och 30, har stor påverkan på människors hälsa är odiskutabelt. I dag är hälften av de svenska männen antingen överviktiga (BMI 25-29), feta (BMI 30-34) eller sjukligt feta (BMI över 35). Statistik från Socialstyrelsen visar också att ju äldre männen är, desto fetare är de.

Detta är en tickande ohälsobomb.

BMI är ett trubbigt mått som bygger på personers längd och vikt. Är man kroppsbyggare kan det slå fel, eftersom muskler väger mer än fett. Då blir ett BMI på 27 kanske inte en indikation på övervikt utan på att man har lyckats bygga biceps av Belgian Blue-modell.

Sundheten i detta ideal kan dock diskuteras lika länge som övervikt.

Men BMI eller inte: All seriös forskning visar trots allt att fetma är en svårkontrollerad epidemi. Den har ökat med 300 procent globalt sedan mitten av 1970-talet. Mäns fetma, som ofta sätter sig kring magen och i bukhålan, är dessutom en farligare typ av fetma än den som drabbar kvinnor.

Eftersom en allt större andel av befolkningen är överviktig finns det också allt fler som tar åt sig av synpunkter på, uppmärksamhet kring eller berättigad kritik mot övervikt. Detta hänger ihop med synen på övervikt och fetma. Många överviktiga vittnar om att det är skambelagt att väga för mycket, att det finns ett slags ”tjockhat” som bidrar till att den som är överviktig kan drabbas av psykisk ohälsa såväl som den fysiska ohälsa som riskerar att följa av övervikten i sig.

Den oacceptabla intoleransen mot överviktiga personer har lett till motreaktioner, bland annat uppfattningen att man ska ”acceptera” sin fetma och vara stolt över sin kropp oavsett hur den ser ut. Bevekelsegrunden må vara god, men att strunta i att göra något åt sin övervikt innebär förstås en fortsatt stor risk för ohälsa och sjukdom.

Övervikt har nämligen ett antal dokumenterade, oönskade effekter. Några av dem:

  • Man löper större risk för ohälsa och sjukdom, bland annat diabetes och vissa former av cancer.
  • Man mår sämre psykiskt. Studier visar att tjocka människor lättare drabbas av bland annat depressioner och ångest.
  • Sexlusten minskar.
  • Och, förstås: Det blir svårare att hitta kläder som passar utan att större ändringar behöver göras. Visst går det att ”trolla bort” en del övervikt med hjälp av gott sömnadshantverk, men kläder tenderar att sitta bättre på en normalviktig kropp.

De direkta orsakerna till fetmaepidemin är relativt enkla: Vi äter för mycket och fel och vi rör oss för lite. Men sedan blir det genast svårare.

Orsakerna till övervikt och fetma har med både arv och miljö att göra. Forskare på Karolinska institutet har bland annat kunnat visa att hur fettcellerna i kroppen är uppbyggda spelar stor roll för förekomsten av sjukdom i samband med övervikt. Och vissa människor är genetiskt programmerade att gå upp i vikt, medan andra håller sig smala trots ett överdrivet stort kaloriintag.

Bland miljöfaktorerna är samhällsklass en mycket viktig faktor. Låg socioekonomisk status innebär en betydligt större förekomst av övervikt. En teori är att själva underordningen i sig, och allt den för med sig av stress och kompensatoriska beteenden, leder till att ”lägre” samhällsklasser blir allt fetare. Och den mat som forskare ofta rekommenderar, ekologiskt odlade varor med högt näringsinnehåll, är mycket dyrare än sämre mat.

En tydlig indikator för att klass och övervikt hänger ihop är barnfetma. Denna minskar bland befolkningen som helhet men ökar bland de som befinner sig längst ned på den socioekonomiska skalan.

Man kan säga att övervikt, precis som mycket annat, är en jämlikhetsfråga.

Men istället för att ta illa vid sig, protestera och skjuta på budbäraren är det betydligt mer produktivt att göra något åt saken. Man kan agera på olika sätt för en större ekonomisk och social jämlikhet. Eller visa sina eventuella barn att det är bra att röra på sig och inte äta för mycket sötsaker. Eller säga nej till snabbmat som både är dyrt att köpa och innehåller snabba kalorier som driver på fetmaepidemin.

Att skjuta över allt ansvar på individen löser inte problemet – vi väljer vare sig våra föräldrar eller vår samhällsklass. Men det individuella ansvaret går inte heller att blunda för. Marknaden tvångsmatar inte människor med feta hamburgare, chips och läsk. Det går givetvis att säga nej. Det går att röra på sig en halvtimma om dagen. Och så vidare.

Slutordet går till Peter Arner, som är professor vid medicinska institutionen på Karolinska institutet och har forskat på fett sedan slutet av 1960-talet.

Det finns många som vill tro att man blir fet för att man har fel på ämnesomsättningen, och det kan kanske finnas någon eller några som har det, men jag måste säga att den vanligaste orsaken är nog att man äter för mycket och rör sig för lite.

De som har lättare att gå upp i vikt, de äter nog lite mer och rör sig lite mindre än de andra. Det finns ganska mycket undersökningar som visar att det är så.

Proportionalitetsprincipen

Leonardo da Vincis berömda skiss ”Den vitruvianske mannen”, eller ”Le proporzioni del corpo umano secondo Vitruvio”, beskriver den ideala mannens proportioner.

Den etablerade uppfattningen inom klassiskt herrskrädderi är att kläderna ska försöka framställa kroppen så proportionerlig som möjligt. Eventuella felaktigheter ska rättas till genom skräddarens försorg: En stor rumpa kan göras mindre med ett visst snitt på byxan, en smal bröstkorg kan göras bredare med hjälp av slagens form och placering, ovanligt breda skuldror kan smalnas av genom att konstruera en kavajs axel och midja på ett visst sätt och så vidare.

Här vill jag utfärda en varning. Risken med att ta upp detta ämne är att man snart invecklar sig i krångliga, postmodernistiska diskussioner. Finns det överhuvudtaget ett facit eller ligger allt i betraktarens öga? Det är som att diskutera ”svenska värderingar” med Alice Teodorescu.

För en modern människa kan nämligen detta tal om ”felaktigheter” och att ”rätta till” kroppsliga obalanser i bästa fall låta elitistiskt, i sämsta fall lätt fascistiskt. Bara i Sverige finns det över fem miljoner män som alla ser mer eller mindre olika ut.

Och alla duger väl som de är?

Svaret är: Ja, givetvis.

Typiskt fall av felaktiga snitt. En i grunden proportionerlig man framstår som kortbent med smala axlar, korta armar och mycket lång överkropp. Foto: Sven-Erik Svensson.

Men det är vetenskapligt odiskutabelt att varje person i mötet med andra utsätts för en omedelbar okulär besiktning. Detta sker ofta omedvetet. Djuret Homo sapiens sapiens, den moderna människan, är extremt duktig på att uppfatta också de riktigt små signalerna och detaljerna hos andra. Intresset för en annan person varierar med hur attraktiv vi anser att hon är.

Detta innebär förstås inte någon bedömning av hennes människovärde eller intellektuella kompetens – det är blott ett första kroppsligt intryck.

Det är också evidensbelagt att det finns ett antal fördelar med att försöka motsvara bilden av fysisk skönhet – en bild som verkar vara relativt homogen bland människor i västvärlden. Enligt en amerikansk metastudie från 2008, ”Physical Attractiveness in the Workplace”, finns det vissa attribut hos män som uppfattas som attraktiva. Bred käke och breda ögonbryn tillhör de saker som inte går att påverka annat än med operativa ingrepp. Starka armar och bröstmuskler går förvisso att träna sig till, men många människor har en sund skepsis mot kroppsbyggande aktiviteter.

Kvar finns det som går att påverka med hjälp av kläderna:

  • Längd.
  • Breda axlar och smal midja.
  • Proportionerlig kropp.
En skicklig skräddare kan få en människa att framstå som mer proportionerlig än hon egentligen är. Foto: Garrison Bespoke.

De här ”attraktionspunkterna” har utvecklingsbiologisk bakgrund. Symmetri signalerar till exempel en lägre risk för genetiska defekter. Och studien visar att få människor attraheras av öron som är större eller ben som är kortare än genomsnittet, eftersom detta evolutionärt kan innebära än större avvikelser på sikt.

Givetvis går det inte att rent fysiskt förändra någonting med kläder, men genom att lura ögat kan en duktig skräddare få en person att visuellt framstå som längre, mer vältränad och med en mer ”genomsnittlig” kropp.

Dessutom visar forskning att eventuella kroppsliga ”avvikelser” kan vägas upp av sättet att gå, stå, tala och föra sig. Och framförallt av att personen trivs med sig själv och sitt utseende, vilket man gör då man är välklädd.

Även om man personligen struntar i fördelarna med att anses attraktiv, finns det inga direkta nackdelar med det. Om man inte är extremt vacker, vilket bland annat korrelerar med känslor av osäkerhet på vad andra egentligen föredrar: Ens utseende eller ens egenskaper. Mycket vackra människor riskerar också att råka ut för opåkallade och obehagliga sexuella inviter.

Men då de flesta män inte faller inom ramen för ”extremt vackra” är det lika bra att boka tid hos skräddaren direkt.

Golfgubben

Mats Bergman som Bruno Anderhage och Ulf Eklund som hans advokat Tom i ”Den ofrivillige golfaren” från 1991.

Du vet vem han är. Du har sett honom på parkeringsplatsen bredvid en dyr BMW. Eller Mercedes. Eller en Lexus. Du har luktat på hans parfymerade lammullströja i kön på Ica (aldrig på Coop och ALDRIG på Willys). Du har suttit bredvid honom i trängseln på det finaste lokala lunchstället. Du har fascinerats av hans röda byxor, lysande som en fyrbåk i mörkret när han rastat sin skotte en blåsig höstkväll.

Golfgubben.

Driver från välansedda golfmärket Majesty Prestigio.

Han hör hemma i våra storstäders mer välbeställda kranskommuner. Inte sällan har han något slags maktposition i lokalsamhället, kanske som framgångsrik egenföretagare, högerpolitiker eller ordförande i Rotaryklubben.

Till skillnad från hans motsvarighet i den verkliga överklassen, som många gånger vill hålla en låg profil, har golfgubben inga problem med att manifestera sin solventa ekonomi genom att köpa exklusiva ägodelar. De dyraste klubborna, den största eller snabbaste bilen, det finaste schweiziska kvalitetsuret – endast det bästa är gott nog åt en verklig golfgubbe.

Golfen har utan tvivel förlorat en stor del av den aura av rikemansnöje som den tidigare åtnjöt. Tiden då den svenska löntagaren med en föraktfull fnysning kallade denna skotska precisionssport för ”moderatbandy” är definitivt över. Men för golfgubben finns egentligen inget alternativ.

Han började antagligen spela under 1980-talets överhettade spekulationsekonomi. Många golfgubbar är jämgamla med karaktären ”Bruno Anderhage” i Lasse Åbergs komedi ”Den ofrivillige golfaren” från 1991. Göteborgaren Mats Bergman, som spelar Anderhage i filmen, är född 1948 vilket torde stämma relativt bra med den genomsnittlige golfgubbens ålder. Klädstilen har givetvis ändrats något sedan dess men Anderhage är egentligen urtypen för denna subkultur (eller kanske gubbkultur?).

Du är vad du kör. Till exempel en flådig Mercedes Benz. Foto: Teknikens värld.

1980-talet var det sista decennium då golf gav några som helst lyxpoäng. Sedan dess har Svenssonpensionärerna översvämmat banorna. I dag har många golfklubbar precis samma problem som tidningshusen: De är konkursfärdiga eftersom deras främsta målgrupp börjat dö ut.

Men golfgubben krigar på, obekymrad av konjunkturen. Han vet att han alltid kommer att ha den finaste bilen på den allt mer glest belagda parkeringsplatsen utanför klubbhuset.

Klasstillhörighet: Övre medelklass.

Utbildning: Gymnasium.

V-ringad ulltröja från Gant.

På huvudet:
• Barhuvad.
• Baseballmössa.

Glasögon:
• Linser.
• Dyra bågar av valfritt märke.

På överkroppen:
• Quiltad jacka, mörkgrön eller marinblå.
• Vindjacka i seglarmodell.
• Rutig skjorta.
• Pikétröja med golfklubbens märke.

På underkroppen:
• Chinos.
• Armanijeans.

Bröderna Marty och Elliot Gant, söner till Bernard Gant (egentligen Gantmacher) som invandrade till USA från Ukraina på 1910-talet.

På fötterna:
• Golfskor.
• Herrboots, italienska eller australiensiska.
• Brittiska herrskor, halvbrogues eller semibrogues.
• Kraftigare seglarskor.

Gemensam nämnare: Nästan alla plagg kommer från Gant, ett klädmärke som startade i New Haven på den amerikanska östkusten 1949 men som numera ägs av ett schweiziskt konsortium och har huvudkontor i Stockholm.

Frihetens pris?

Olika grad av häng på byxorna, eller ”sagging” som det heter på engelska. Bild: Cladwell.

Det är skillnad på frihet och frihet.

Efterkrigstidens olika försök att bedriva kommunistisk politik har utan undantag lett till så kallade ”realsocialistiska” diktaturer där invånarnas frihet har kringskurits eller helt avskaffats, på papperet för ”folkets” bästa.

I länder med mer eller mindre långtgående nyliberalt styrelseskick är friheten istället graderad: Ju bättre utgångsläge du har och ju rikare du är, desto friare är du. Stora löntagargruppers möjligheter är kraftigt begränsade medan ett fåtal åtnjuter en enorm rörelsefrihet.

Och fascistiskt anstrukna, nationalkonservativa grupper? Tja, de bara avskyr frihet rent generellt.

Mot allt detta står den demokratiska socialismen.

Till skillnad från borgerliga krafter har socialdemokratin alltid betonat värdet i lika möjligheter för alla. Ett starkt samhälle ska jämna ut skillnaderna i uppväxtvillkor – målet är att ge alla människor samma chans att följa sina ”bästa stämningars längtan”, som Hjalmar Branting uttryckte det. Detta kräver en aktiv stat och ett högt skatteuttag men är i längden en ekonomisk vinstaffär för samhället. Det ekonomiska argumentet har varit viktigt för att få med sig också andra partier i breda samverkanslösningar.

Hjalmar Branting.

Till skillnad från ytterkantsvänstern är socialdemokratin tydlig med att lika möjligheter inte är samma sak som lika utfall. Det egna ansvarets vikt uttrycks bäst i parollen ”Gör din plikt – kräv din rätt”. Och i partiprogrammet från 1960 står det: ”Socialdemokratin vänder sig mot inkomstskillnader, som betingas av sociala och ekonomiska privilegier och maktpositioner, medan den godtar en differentiering, som grundas på skillnader i arbetsinsats, yrkesskicklighet, ansvar eller initiativkraft.”

Till skillnad från ytterkantshögern har friheten ett egenvärde för socialdemokratin. Att äga sitt eget öde, att inte predestineras av kulturtillhörighet eller klass eller biologiska faktorer, är essentiellt.

Att diskutera det här är helt nödvändigt innan vi går vidare. Ty det ska visa sig att ett märkligt behov av att visa halva rumpan för sina medmänniskor är direkt kopplat till samhällsmedborgarens möjligheter att skapa sin egen tillvaro så som hon anser bäst.

Byxhänget är frihetens pris.

På flera ställen i USA har det under de senaste två decennierna förekommit försök att förbjuda människor att ha häng på sina byxor. Louisiana, Florida och Michigan är bara några exempel på stater där klåfingriga politiker har lagt sig i hur deras medborgare väljer att klä sig. Förenta Staterna må vara ett liberalkonservativt Mekka, men inte ens Göteborgs-Postens ledarredaktion kan väl stå bakom den här typen av ingrepp i den individuella friheten?

Därmed inte sagt att häng på byxorna är något eftersträvansvärt.

Hiphopare i USA under 1990-talet. Timberlandkängor och häng på byxorna.

Trenden sägs ha börjat i amerikanska fängelser under 1970- eller 80-talet. Då fångdräkterna lämnar mycket i övrigt att önska i snitthänseende var det vanligt att fången behövde ett bälte för att hålla sina byxor på plats. Men efter ett antal uppmärksammade självmord togs livremmarna bort, och byxorna började givetvis halka nedåt. Hängande benkläder blev en symbol för livet på en säkerhetsklassad anstalt vilket gjorde att en del av hiphopkulturen snart plockade upp den.

Av någon anledning verkar det i vissa musikerkretsar vara eftersträvansvärt att hylla och emulera betendeet hos våldtäktsmän och mördare.

Det finns ett annat rykte som gör gällande att hängande byxor i fängelsevärlden var en dold signal om att bäraren var öppen för tillfälliga, sexuella kontakter. Men det verkar vara omöjligt att verifiera.

Peter Settman och Fredde Granberg som ”Ronny och Ragge” på omslaget till skivan ”Let’s pök” från 1992.

Däremot är det felaktigt att tala om Gällivarehäng. Byxorna som syddes upp för gruvarbetarna i Gällivare hade förvisso en extra rymlig bak för att underlätta allt knäböjande och framåtlutande som arbetet innebar, men de satt inte lågt i midjan. Peter Settmans och Fredde Granbergs karaktärer ”Ronny och Ragge” hade alltså inte Gällivarehäng, trots att de själva påstod det, utan ett mer modernt byxhäng.

Talande nog var Ronny och Ragge som störst under våren och sommaren 1992. Under 1990-talet spreds nämligen byxhänget över världen, först från hiphopare till skateboardåkare och sedan vidare för att efter ett tag bli en angelägenhet för hela ungdomskulturen.

På min mellanstadieskola var det en oskriven lag att linningen på alla pojkars Diesel-, Chevignon-, Replay- och Levisjeans skulle sitta minst en decimeter under höftbenen. Möjligen var det min ovilja att anpassa mig till modet, och påföljande kommentarer om att jag hade ”byxorna i armhålan”, som gjorde att jag redan från början var negativt inställd till byxhäng.

Förre landsbygdsministern Eskil Erlandsson (C). Bild: Erik Bratthall.

Utgår man från Stiltjes tes att kläder ska balansera kroppen för att uppnå proportionalitet och harmoni är förstås byxor som placerar midjan i höjd med pubeshåret helt uppåt väggarna fel.

Det ser, på ren svenska, för jävligt ut.

Men det gjorde Eskil Erlandssons kostymer också. Och det var ingen som ville förbjuda dem för det.

Leve friheten.

 

Vad gör en gentleman?

Aksel Sandemose, författaren som skrev ”En flykting korsar sitt spår”. Bild: Dagbladet.

I vår tid handlar det om att göra sig själv till ett varumärke, att sälja sina unika sidor för att andra ska vilja anställa en, ligga med en, intervjua en, skriva om en och så vidare. Stiltje är ett bra exempel: En blogg om klassisk herrstil där huvudskribenten bygger sitt eget varumärke som skribent inom klassisk herrstil.

Detta behöver inte vara fel, eller rätt, utan beror mest på hur och på vilket sätt man väljer att lägga upp och sända ut reklamen för sin egen förmåga.

Men det finns klara baksidor. På grund av tidsandan är det väldigt lockande att trumpeta ut sitt budskap i tid och otid, alldeles oavsett om människor är intresserade av att lyssna eller inte. Det är också vanligt att egenreklamen blir värderingsstyrd: Man bygger sitt varumärke på att subjektivt (över-)värdera sina egna kunskaper, sin personlighet, sitt engagemang och så vidare.

Denna form av medveten stöddighet riskerar att hela tiden bli värre: När alla är bäst, då måste någon hävda att den är bättre än bäst. Eller skrika högre än de andra.

Sedan kommer de löjeväckande underdrifterna som en reaktion på överdrifterna, ett slags antites som kan nå igenom bruset. För om man inte är ”helt grym på att connecta med folk” så kan man i alla fall hävda att man är ”världens sämsta på att ta folk, typ”. Hellre än att bara vara… lagom bra på att föra sig i sociala sammanhang.

Det som förenar över- och underdrifterna är den stenhårda fokuseringen på sig själv och behovet av att lyfta fram sig själv i god, eller kanske överdrivet dålig, dager.

Staden Nykøbing på Mors utanför Jylland.

Märkligt nog är det precis det omvända som tidigare har gjort Sverige och svenskarna attraktiva för människor i andra länder. Blygsamheten, att låta resultaten tala, att inte skryta. Alltså det som vissa högervridna personer föraktfullt brukar kalla för ”jantelagen”. Felaktigt dessutom. Den ”Jantelag” som Aksel Sandemose skriver om i boken ”En flykting korsar sitt spår” är något helt annat.

Jante är namnet på en fiktiv stad i Danmark som omnämns första gången i romanen ”En sjöman går iland”. Sandemose baserade Jante på Nykøbing, där han själv växte upp. Nykøbing ligger på ön Mors utanför Jylland.

Som så många andra som lämnat småstaden bakom sig upplevde Aksel Sandemose hemorten som inskränkt och småaktig. Jante och dess invånare är närmast karikatyriska i sin intolerans och sina fördömanden.

Jantelagen har tio paragrafer:

§1. Du skall inte tro att du är något.
§2. Du skall inte tro att du är lika god som vi.
§3. Du skall inte tro att du är klokare än vi.
§4. Du skall inte inbilla dig att du är bättre än vi.
§5. Du skall inte tro att du vet mer än vi.
§6. Du skall inte tro att du är förmer än vi.
§7. Du skall inte tro att du duger till något.
§8. Du skall inte skratta åt oss.
§9. Du skall inte tro att någon bryr sig om dig.
§10. Du skall inte tro att du kan lära oss något.

Det är en ganska förfärlig samling budord som de allra flesta ryggar tillbaka inför. Och det är en samling budord som turligt nog inte har någonting att göra med de egenskaper som brukar sammanfattas med orden ”det är typiskt svenskt”:

• Blygsamhet.
• Fokusering på lagarbete – ”laget före jaget”.
• En ovilja att skryta.
• Ödmjukhet.
• Viljan att lyfta fram andra framför en själv.
• En ovilja att få fördelar på andras bekostnad.
• Låg profil när det gäller ägodelar med högt signalvärde – inget ”blingbling”.

Som ni ser är detta rena honnörsord, eller kanske honnörsparagrafer, för alla som någon gång aspirerat på att vara en gentleman. Givetvis är de omöjliga att leva upp till. Vi har alla stunder där vi är själviska, missunnsamma, skrytsamma. Men det är en samling ideal som vi kan sträva mot att uppnå.

Att sträva efter motsatsen gör oss till Donald Trump.

Olof Palme.

Olof Palme är inte någon av mina stora favoriter, men i ett tal från 1979 säger han en hel del som är värt att reflektera över:

Visst är det viktigt att människorna ska ha så stort, privat armbågsutrymme som möjligt. Det gäller den privata ekonomin och bostaden. Men det gäller också tillgången till en ren och oförstörd natur. Till kulturella upplevelser. Det gäller möjligheten att utvecklas och, som det heter, att förverkliga sig själv. Att leva i frihet och jämställdhet med andra.

Även om du har ett eget, privat armbågsutrymme så är du fortfarande en del av ett komplicerat samhälle, av ett genomorganiserat företag eller förvaltning. Dina barn går i skolan eller kanske i bästa fall har en plats på dagis. Du får din information genom de stora organisationer och företag som ger ut tidningar eller sänder ut radio- och tv-program.

Och när det gäller alla dessa för vardagen så viktiga företeelser sitter du inom andras armbågsutrymme. Och det är ofta frågan om mäktiga och vassa armbågar.

Vi måste lära oss att bemästra industrisamhället, att skapa ett privat armbågsutrymme för alla som inte ger något utrymme för de vassa armbågarna