Peter Lundgrens bluff

Peter Lundgren? Det är han i clipshängslen som tog en partikamrat på brösten.

Jag har många gånger skrivit om DMM, alltså den medelsvenske mannen, och hans förkärlek för en blandning av formellt och informellt som är unikt svensk. Jag skulle säga att DMM är bland det svenskaste vi har. Stilen borde alltså tas emot med öppna armar av Sverigedemokraterna,

Detta xenofobiska parti, som av någon anledning lockar väljare från både Socialdemokraterna (SD är ett arbetarfientligt högerparti) och Moderaterna (SD påstår sig företräda ”vanligt folk” och är särskilt populära på landsbygden), skulle egentligen ha en armé av arga män i kostymkavaj, mörkblå jeans och Lloydskor redo att ta över EU i dagens val till parlamentet.

Istället har de Peter Lundgren som toppkandidat.

I en jätteannons i en kvällstidning står han där med händerna i byxfickorna och Prippshyllan vällande över den skrynkliga grå kostymbyxan som hålls på plats av hängslen med clips. Skjortan stramar över magen och är för stor i axlarna. Byxan är så låg att Lundgren ser ut att bestå av 70 procent överkropp och 30 procent underkropp. Visserligen kan en något kortare byxa ge illusionen av längre ben, men trots att hans flaggar på halv stång lyckas den inte kompensera för den nedhasade midjan.

De senaste 10-15 åren har föraktet mot politiker blivit allt starkare i Sverige. Över hela världen ser vi politiska rörelser som påstår sig företräda ”folket” i dess kamp mot ”eliten”. Peter Lundgrens klädsel är fullt logisk i sammanhanget. Tanken är säkert att utstråla nåt slags folklighet, ett långfinger åt ”etablissemanget”. Genom att klä sig, ursäkta min uppriktighet, fullständigt uselt vill han och Sverigedemokraterna plocka poäng och visa att de är någonting annat än ”sjuklövern” (som de brukar kalla de etablerade partierna). Utan tvekan kommer SD att lyckas – i vissa kretsar kommer den där annonsen att tas emot med öppna armar.

Så, är det verkligen hit vi har kommit?

I vårt välfärdssamhälle säger att klä sig fult nämligen precis lika mycket om en persons politiska åsikter som att klä sig snyggt: Ingenting.

De stereotypa bilderna av de olika partiernas klädstilar kan förvisso ofta visa sig stämma. Stiltje har ju till och med gjort en serie om kopplingen mellan klass, stil och politik. Men i ett land som vårt, där alla som vill kan skaffa sig kunskap om snitt och passform och material, där fina kostymer kan köpas för en spottstyver på loppis, där invandringen har gjort att antalet skräddare har ökat explosionsartat, är de bara en nostalgisk rest av en tid som flytt. Vilket förstås passar Sverigedemokraterna som handsken eftersom hela deras berättelse handlar om en längtan tillbaka till en guldålder (ofta förlagd till 1950-talet) som aldrig har existerat.

Att Peter Lundgrens kläder ser ut som de gör i annonsen är ett underbetyg till svenska väljare eftersom vissa av oss bevisligen låter oss duperas av enkla tricks. Skulle hans klädval istället vara ett utslag av hans egen personlighet är den ett underbetyg till honom själv. En man som är så nonchalant och nihilistisk och visar en sådan uppenbar ovilja att anpassa sig till det offentliga livets tysta överenskommelser ska inte sitta i EU-parlamentet.

Ett tredje alternativ är att Lundgren helt enkelt är totalt okunnig om kläder. Då är annonsbilden istället ett totalt underbetyg till Sverigedemokraternas partiorganisation som låter honom bära dem på en officiell fotografering. Men det ser jag som ganska otroligt, en svensk man som är okunnig om kläder ser inte ut som Lundgren. Han ser ut som DMM.

Nåja, välj själva vilken som är den troligaste förklaringen. Själv tänker jag gå och rösta. Inte på Peter Lundgren eller Sverigedemokraterna, kan jag avslöja.

Annonser

Bristen på skrivstil

Carin Jämtin och slashasarna i journalistkåren.

Jag har säkert nämnt att jag under en del av mitt liv arbetade som journalist. Pappa, farfar och farfars far gjorde det också. Ingen av dem var utbildad på någon högskola men två av dem drack mycket sprit vilket på den tiden var betydligt viktigare för yrkesidentiteten än några löjliga kurser på universitetet. Den äldste drack betydligt mer än den näst äldste och den yngste (min far) drack nästan ingenting. Men så började han inte skriva förrän i 40-årsåldern heller.

Traditionens makt är stark. Jag skrev min första artikel i lokaltidningen som 12-åring. Den handlade om Onsalas bandylag på 1950-talet. Jag vet att jag var tolv för det stod inom parentes efter min signatur. Åldern hade farfar lagt till, han var chefredaktör. Till och med jag fattade ju att det var illa dold stolthet som fick honom att plita dit siffran. Detta från en man som jag aldrig hörde ge mig beröm för någonting.

På gymnasiet löpande band-skrev jag biorecensioner för samma tidning, ibland utan att ha sett filmerna. Men jag lärde mig att läsa andras recensioner, skriva om, brodera ut. Det var ändå ingen som orkade igenom mina alster.

Jag kom in på journalisthögskolan, klarade tyvärr intagningsprovet på första försöket. Efter examen blev det tio år i yrket. Tio år av ständig oro, ständig stress, ständiga förhoppningar om en tillsvidareanställning på något företag som Sveriges Radio eller TV4. De sista fem åren hade jag faktiskt fast arbete, men då hängde nedläggningshotet istället över oss som en blåsvart åskfront.

Som tur är har jag sedan länge lämnat branschen, men det är en sak som fortsatt fascinera mig med den: Manliga journalisters klädstil.

Public service-huset i Göteborg. Snygg byggnad – mindre snyggt innehåll.

När jag vikarierade på Sveriges Television i Göteborg hade jag en arbetskamrat. Tomas hette han. Det är den ende vuxne man som jag sett komma till jobbet i skitiga kläder. Nu för tiden är mina arbetskläder alltid smutsiga, men det beror ju på att jag jobbar som hantverkare. Den här killen hade inte sågspån på sin gröna Baz-jacka med läderklädd krage, snarare matrester.

(Det var också på SVT som jag för första gången såg en person sova på jobbet. Han hette Olle.)

Eller fotograferna på samma redaktion: Svarta, slappa jeans och t-shirt varje dag. Vandringsskor med snabbsnörning. Trekvartsbyxor. Och på TV4 snackades det mycket skit om reklamsäljarna i andra änden av lokalen, men de hade åtminstone vett nog att färgmatcha strumporna. Journalisterna? Nix.

För att inte tala om de buffliga pressfotograferna och frilansfilmarna. En var så tjock att han bara kunde använda mysbyxor så han må väl vara ursäktad. Dessutom såg jag honom aldrig lämna sin jeep. Men den oklippte och otrevlige stillbildsnasaren som alltid knuffades, han luktade svett och hade seglarskor året runt. Till tubsockor förstås.

Lägg till detta en övertygelse hos en stor del av de äldre journalisterna om sin egen vikt och betydelse så blir bristen på stil så mycket mer bestickande. Man behöver inte bry sig – alla lyfter på hatten ändå. Här var Uppdrag Granskning värst, som vanligt. Kavaj? Glöm det!

Det fanns en ekonomireporter på Göteborgs-Posten som aldrig bevärdigade mig med en blick trots att vi möttes hur många gånger som helst. Jag tror att han hette Pär Düsing. Han hade glasögon med plastbågar och en antydan till bakåtstruket hår. På presskonferenser var han expert på det som på engelska kallas ”que jumping”. Han gled liksom förbi kön och satt sedan med Volvos fackbas i en halvtimme medan vi andra fick tio minuter att dela på. Pärs beiga rock satt lika illa varje gång.

Frågan är förstås varför så många manliga journalister klär sig så illa? Ser man bakåt i tiden verkar detta ha startat på 1960-talet, vilket talar för att yrket drabbats särskilt hårt av missuppfattningen att det är borgerligt att klä sig snyggt. Kanske är det en kvarleva från dagarna då journalisthögskolan kallades ”kommunisthögskolan” och lärde sina studenter ”samhällskritik” (läs: borgarhat). Den ständigt välklädde Sven Jerring skulle vrida sig i plågor.

”Farbror Sven” Jerring – långt ifrån tubsockor och matfläckade jackor.

Eller också är det den gamla vanliga visan: Män med makt är sig själva nog. Varför anstränga sig? What you see is what you get. Kvinnliga reportrar skulle antagligen aldrig drömma om att se så sjaviga ut. Skillnaden märktes i lunchrummet – kvinnorna var bättre klädda och diskade efter sig. Detta är förstås inte något specifikt för journalister utan gäller gubbar i allmänhet och medelålders gubbar i synnerhet.

Till alla manliga journalister därute skulle jag vilja komma med några enkla tips. Jag hoppas att ni snarare ser dem som regler. När ni har med andra människor att göra visar ni respekt genom att undvika:

• Smutsiga kläder.

• Trasiga kläder.

• Sandaler.

• Alla byxor som är kortare än ankellängd.

• T-tröjor vars resår är så uttänjt att linningen blottar en del av skuldran.

• Ostrukna, rutiga skjortor till slafsiga jeans.

• Kombinationen tubsockor-loafers.

Det lysande undantaget var för övrigt redaktionschefen på den sista tidningen där jag arbetade. Han hade snygg kavaj, Morrisseylugg och ökenkängor.

Tack Janne.

Det var ryggsäckens fel

Mörka kostymer i ett försök att bota ryggsäcksångest. Foto: Frida Franker.

För 15-20 år sedan spelade jag rockmusik i en grupp tillsammans med fyra andra män: Christian, Robert, Johan och Mads. Mads var från Norge, alltså kallades han för Dansken. Vi var alla unga och jag var absolut yngst. Det märktes.

Vid den här tiden var jag obstinat och tvärsäker, samtidigt som jag var känslig och osäker. Jag hade heller inte förstått hur uselt ”rocklivet” är. Rocklivet är förvisso uselt för alla men särskilt uselt är det för obstinata, känsliga män mellan 20 och 25.

Min erfarenhet är att de flesta som lever rocklivet är obstinata, känsliga män mellan 20 och 25.

Gruppen imploderade efter en lång period av ökande motsättningar. Det gällde inte bara musikalisk inriktning utan också en vitt skild uppfattning om vad man får säga till varandra och hur man får lov att behandla varandra. Dessutom har jag en stark känsla av att vi tyckte olika rent politiskt, att våra grundvärderingar skilde sig åt.

Och så var det ju det där med stil och klädsel.

Jan Björklund (L) – borde veta bättre. Foto: Aftonbladet.

Hur man väljer att presentera sig för andra, för världen som det brukar heta, är mycket viktigt. Hela den här bloggen handlar om det, vilket slås fast redan här. Det var inte mindre viktigt för mitt obstinata och känsliga 23-åriga jag.

Bekymret var att vi gruppmedlemmar sinsemellan hade väldigt olika stil. Det grundade sig inte minst i vår divergerande musiksmak.

Christian och jag kom från den brittiska mod-traditionen. Ökenkängor, smala kavajslag, Small Faces och gammal soul. Robert hade sina rötter i hårdrocken och var svårt influerad av svensk indiepop. Mads förstod vi aldrig riktigt, det måste ha varit något amerikanskt. En gång kom han till en fotosession iklädd Hawaiiskjorta. Vi tvingade honom att byta till t-shirt – det var inte vackert gjort.

Men det var bara Johan som använde ryggsäck.

Ryggsäcken är antagligen ett av de äldsta bärdonen som finns. I sin enklaste form är det en säck i vilken man har fäst två vertikala remmar. På så sätt kan man bära på något samtidigt som man har händerna fria. Ryggen belastas dessutom jämnare än med exempelvis en axelremsväska.

Några år senare. En medlem i Stone Island-jacka, en i kortärmad skjorta. Splittringen var ett faktum. Foto: Okänd.

Ryggsäcken är mycket praktisk. Därför är den vanlig som skolväska, inom militären, bland vandrare, skridskoåkare och äventyrare. Människor som joggar till och från jobbet har ofta sina personliga artiklar i en så kallad ”löparryggsäck”. Lokförare slänger gärna på sig en SJ-märkt variant när de byter tåg. Ryggsäcken har till och med fått ge namn åt en hel turistkategori: Backpackers (efter ”backpack” som betyder just ”ryggsäck” på amerikansk engelska).

Utvecklingen har gått framåt och i dag finns det fyra huvudsakliga typer av ryggsäckar:

  • Ramlös
  • Invändig ram
  • Utvändig ram
  • Stolsryggsäck

Varianten med utvändig ram i metall eller trä kallas också ”mes”, ”bärmes” eller ”lastmes”. Egentligen är det själva ramen, inklusive ett slags hylla i underkant, som är mesen. Först när man ställt en säck på hyllan och fäst den i ramen med hjälp av remmar blir det en ryggsäck.

Fjällräven Kånken – en subkulturell klassiker eller en accessoar för vänstervridna skogsmullar? Fråga Johan. Foto: Fjällräven.
Som sagt: Ryggsäcken är mycket praktisk. Det finns många liknande anordningar som också är praktiska: Mobilväskor (som fästs i byxans livrem), magväskor, schweiziska arméknivar. Och precis som ryggsäcken är de i princip omöjliga att bära synligt om bäraren vill vara stilfull.
Detta gäller alla, från rockgrupper som vill ha något slags kredibilitet till män med klassisk herrstil som intresse. Ryggsäcksbärare göra sig icke besvär.
Men det finns ett lysande undantag : ”Kånken” från svenska märket Fjällräven. Denna slitvarg som designades 1978 är älskad och accepterad i flera musikaliska subkulturer. I en klassisk stilkontext är den förstås otänkbar men i de kretsar där vi rörde oss hade stackars Johan kanske kunnat komma undan med en sådan. Men han, som enligt egen utsago röstade på Kristdemokraterna, förknippade antagligen Kånken med vänstervridna skogsmullar.
Så, gruppen slets isär av de interagerande storheterna stil, musik och politik. Dessa är så sammanblandade med varandra att det är svårt att avgöra vad som är vad.
Ryggsäcken splittrade bandet.

Sverigedemokraterna – bättre på scen

Sven-Åke Gustavsson och Johan Gry som socialdemokrat och sverigedemokrat i ”Till varje pris”.

I den politiska farsen ”Till varje pris” på Göteborgs stadsteater får publiken en sällan skådad insyn i hur manusförfattare (i det här fallet Adde Malmberg) och kostymörer tänker sig att de olika politiska partiernas företrädare klär sig.

Det är, kort sagt, en orgie i klichéer.

Eric Ericson som Moderaternas partisekreterare ”Gugge”. Foto: Ola Kjelbye.

Eric Ericssons moderate partisekreterare har blå ullbyxa eller shorts i chinomodell (chino är egentligen ingen byxa utan ett vävsätt, men låt oss lämna det därhän för nu), loafers i mocka (strumplöst, givetvis) och växlar mellan en ljusblå poplinskjorta med cut away-krage och en klassiskt amerikansk button down-skjorta i oxfordtyg. På armen sitter en klocka i brunt skinnband. Ibland sätter han på sig en beigebrun tweedkavaj med laxtonad överruta och ”roped sleeveheads”, lite lagom ostrukturerad. I första akten har han en glansig sidenslips i blått och lila.

Sven-Åke Gustavssons socialdemokratiske ”riksdagsman” (en miss av Malmberg – en sosse skulle säga ”riksdagsledamot”) är porträtterad som totalt stillös. Röd beppehatt med uppvikt brätte och partiknappar. Grå byxa som är så formlös att det är hart när omöjligt att avgöra snittet. Bredrandig skjorta och benvit jacka i Harringtonmodell. Till detta sandaler och strumpor.

Gustavsson liknar faktiskt mer nidbilden av en tysk turist än en socialdemokrat. Komplettera med magväska, bara.

Anders Jansson som dansbandscharmör Stefan Svensson. Foto: Ola Kjelbye.

En annan moderat är den skånske ”dansbandscharmören” Stefan Larsson som porträtteras av Anders Jansson. Han har klubblazer, vit poplinskjorta med knappslå och något som ser ut som ett slags blandning av chinos och jeans, vilket var en omåttligt populär hybrid för 15 år sedan. Cowboydetaljer som jättelikt bältesspänne och spräckliga boots kompletterar bilden.

Miljörörelsens representanter kan vi med gott samvete lämna därhän, de som skymtar förbi är företrädesvis klädda i torskkostym. Då åsyftas inte män som köper sexuella tjänster utan fiskarten torsk, Gadus morhua.

Den mest intressanta karikatyren är Johans Grys sverigedemokratiske gruppledare Stefan Esping (eller kanske ”Äsping”, en ung och därför extra giftig huggorm, Vipera berus). Gry är lång och ganska proportionell och kan bära upp de flesta plagg man hänger på honom. Hans karaktär i ”Till varje pris” är ett slags DMM de luxe i vit skjorta med relativt kraftig cut away-krage, mörkgrå kavaj i ull eller ull/polyester, regementsrandig slips, mörkblå jeans och derbyskor med högt insteg.

Faktum är att Stefan Esping är bättre klädd än de flesta i verklighetens sverigedemokratiska ledargarnityr. Det socialkonservativa partiets riksdagsledamöter är oftast de minst välklädda av alla, kanske för att de försöker visa sig rumsrena och bära formella plagg som de verkar sakna kunskap om.

Delbar byxa från Brandit. 65 procent polyester.

Möjligen är det att dra tankegången en smula för långt, men med sin klädsel ger Esping uttryck för exakt den dubbelhet som finns inbyggd i det moderna Sverigedemokraterna: Med överkroppen försöker han passa in i det politiska och samhälleliga etablissemanget (kavaj, vit skjorta och slips), med underkroppen talar han till den vanlige svenske mannen (jeans och lågkvalitativa skor).

Skulle detta vara intentionen är det bara att applådera kostymdesignern Helle Carlsson på Göteborgs stadsteater.

Fotnot: En Stiltjeläsare har påpekat att Sven-Åke Gustavssons karaktär Bo Valfridsson (S) har en delbar fritidsbyxa som i ett nafs kan förvandlas från lång- till kortbyxa. En benklädesvariant av Chevignonjackan.

Uffe Kristersson – hyggligt välklädd

Skulle du köpa en begagnad stat av denne man?

Ulf Kristersson håller på att sondera terrängen för en eventuell borgerlig regering. Och det är en relativt välklädd man som kan bli Sveriges näste statsminister.

Ulf Kristersson ser precis som Stefan Löfven ut att vara något under medellängd. Han har en proportionerlig kropp som inte lider lika mycket som exempelvis Fredrik Reinfeldts av de alltför låga byxor som hör till dagens kostymer. Till skillnad från Reinfeldts är Kristerssons kläder alltid relativt välskräddade och utan uppenbara fel som för långa kavajärmar och nackhylla.

Godkända längder på kavaj- och skjortärm.

På bilden ovan har han en alldeles för kraftig cut away på sin skjortkrage, som blottar slipsen på ett osnyggt sätt och inte passar hans ovala ansiktsform. Men detta är inte särskilt vanligt förekommande hos högerledaren. Däremot gör han hela tiden samma fel som de flesta andra svenska män: Ständigt uppknäppt kavaj och en oftast förkrympt skjortkrage.

Samtidigt äger Ulf Kristersson en viss stil- och materialkänsla. Han är den ende partiledare som använder stickade och virkade slipsar. Dessutom har han ofta blazer, en underskattad vana Uffe delar med den (betydligt slafsigare) Jonas Sjöstedt.

Knut Kristersson? Ulf Knutsson?

Kristersson är för övrigt den ende riksdagspolitikern som på allvar skulle kunna förväxlas med Antikrundans babbelbyxa Knut Knutsson.

Flyg, fula fluga, flyg

Inom herrstilen äger vissa plagg och accessoarer starka signalvärden. Det är precis som att de under åren laddats med så mycket symbolik att den blivit omöjlig att bortse ifrån. Genast kommer man att tänka på en viss person, en viss typ av yrke, en viss subkulturell grupp eller en viss nationalitet.

Baskermössan är för alltid sammankopplad med fransmän, plommonstopet med den engelske gentlemannen, den dubbelknäppta kritstreckskavajen med Chicagos gangsterkungar och kombinationen mörk kostym-gymnastikskor med, eh, Lasse Kronér

Listan kan göras betydligt längre.

Alla plagg är förstås inte sådana, av olika skäl.

1.Förekomsten. Är plagget för vanligt förekommande försvinner kopplingen med tiden. Gemene man har för länge sedan slutat tänka på amerikanska universitet när de ser en collegetröja, korgboll när de ser firman Converse klassiska basketsko och så vidare. Något liknande håller antagligen på att ske med den tvärrandiga tröjan bland yngre människor – associationen till konstnärer med baguettsmulor i mustaschen är inte längre självklar.

2.Visuell tydlighet. De flesta samhällsmedborgare är inte intresserade eller uppmärksamma nog att se skillnad på exempelvis byxor med och utan frontveck. Än mindre på byxor med enkla och dubbla sådana. Även om en känd person bär just en byxa med dubbla frontveck varje dag under hela livet skulle byxtypen aldrig automatiskt kopplas till just honom. Och en empirisk undersökning skulle garanterat visa att mycket få människor skulle associera en slips i grenadinsiden med James Bond. Det man vet är att Ian Flemings romanfigur ofta bär slips. Punkt.

Pee-Wee Herman, rollfiguren som gjort sig känd för att bära alldeles för små kostymer. Och fluga.

Den genomsnittliga medborgaren anser eventuellt tvärtom att det gränsar till det sjukliga att lägga märke till om karlen bredvid en på pendeltåget har enkla eller dubbla frontveck på sina byxor.

Skulle observatören dessutom intresserat notera hur frontvecken är vikta, inåt eller utåt, är sjukdomen ett obestridligt faktum.

Det ligger nog en del sanning i detta.

Men det finns som sagt vissa plagg som genast får de flesta att tänka på någon eller något speciellt.

Från att under mellankrigstiden ha varit mycket vanlig har flugan (bow tie på engelska) förvandlats till ett sådant.

Jarl Hjalmarson, ledare för Högerpartiet 1950-1961.

I det här fallet är det nog inte en viss person man kommer att tänka på (bortsett från en och annan stilmässigt vilsen nyhetsuppläsare i SVT). Tur är väl det, då den lilla hakpropellern varit särskilt populär bland mindre välklädda högerpolitiker, som den engelske premiärministern Winston Churchill och Högerpartiets ledare Jarl Hjalmarson. Och vem vill tänka på dem i onödan?

Nej, flugan är mer än något annat en symbol för en yrkeskategori, Clownen, och en viss stereotyp: Högskoleynglingen.

En clown.

Det är en fin gräns mellan ironi och mindre god klädsmak. Det är notoriskt svårt, ja nästan omöjligt, att bära dessa signalplagg och samtidigt få andra människor att förstå att det handlar om fingertoppskänsla. Man kan förstås göra det för sin egen skull, detta tarvar mod och en enorm självdistans.

Särskilt det senare tillhör inte paradgrenarna bland män med ett stort intresse för klassisk stil.

Alla som bär fluga annat än till smoking och frack riskerar alltid att, med hur stor distans de än bär den, antingen associeras med dråpliga pajasar i för stora skor eller brådmogna män som studerar naturvetenskap och har en fäbless för studentkårsaktiviteter.

Eller, i värstascenariot, med Johan Hakelius.

Valet är fritt.

Århundradets kupp

Chevignons ikoniska dunjacka som i ett nödläge snabbt kunde förvandlas till en dunväst. Foto: Zoo Village.

”Morris Rowing Club” stod det på den unge mannens stickade bomullströja. Han hade ironisk page som flörtade med 1990-talet och smala byxor som var avklippta vid anklarna. När han stirrade på sin smarta telefon och åt sallad utstrålade han det slags ungdomliga, världsvana nonchalans och ointresse som tyder på att man har mycket kvar att lära i livet.

Han skulle inte känna igen en tävlingsroddbåt om den så hade landat mitt i blandningen av soltorkade tomater och kryddat matvete.

1 300 kronor kostar bomullströjan från svenska varumärket Morris. Men roddklubben då? Foto: Care of Carl.

Så varför i hela världen gick då den unge mannen omkring med en tröja som det stod ”Morris Rowing Club” på?

För att det går att köpa en sådan tröja i handeln, naturligtvis. Den kostar omkring 1 300 kronor och kan hittas hos de flesta välsorterade herrbutiker som vänder sig till unga män ur medelklassen med smala byxor som är avklippta vid anklarna.

Men utan att känna till det var den unge mannen också ett perfekt exempel på någonting som varit förhärskande inom en del av herr- och dammodet de senaste 30 åren: Stora logotyper, eller ”big logos” på engelska.

En av historiens allra bästa marknadsföringskupper var när någon fick generationer av män att börja smeta in håret med fett. Denne någon lyckades både sälja in en ny produkt (hårvax) och skapa en enormt ökad försäljning av en redan existerande (schampo). Men frågan är om inte idén bakom big logo-trenden är strået vassare.

Genom att få människor att klä sig i plagg som har tillverkarens eget varumärke i jätteformat tryckt på tyget får man:

  • En enormt stor gratisreklam för sitt eget märke, och
  • En hugad konsument att betala pengar för att sprida reklamen.

Men det verkliga reptricket, det geniala i hela idén, är att tillverkaren till och med kan:

  • Höja priset på plaggen med de stora logotyperna, eftersom marknadsföringen (som tidigare konsumenter alltså till stor del sköter åt tillverkaren) fått konsumenterna att tro att det är just det extra synliga varumärket som är det eftersträvansvärda.
Collegetröja från amerikanska prestigeuniversitetet Yale i Conneticut.

Trenden med stora logotyper och varumärkesnamn kommer sannolikt från flera håll men den största influensen är kläder som används för idrott. Sportmodet, alltså att idrottsplagg blivit till trender också ”på gatan”, fick sitt publika genombrott på 1980-talet. Det förekom i mindre utsträckning också mycket tidigare – bland annat har golf, tävlingscykling och bowling påverkat herrmodet och studenter på amerikanska elituniversitet har sedan lång tid tillbaka använt sina så kallade collegetröjor också utanför arenorna.

Det var under det tidiga 1990-talet som sportmodets fokus på stora logotyper blev en stor trend också hos kläddesigners som inte hade något med idrott att göra. Istället för namnet på ett fotbollslag eller en ishockeyförenings klubbmärke stod det plötsligt ”Calvin Klein”, ”Champion”, ”Levi’s” och ”Aqua Limone” på plaggen. Företrädesvis handlade det om tröjor, men också jackor (exempelvis Chevignons ikoniska dunjacka som kunde förvandlas till en dunväst genom att ta av ärmarna) och senare under 1990-talet byxor.

Italienska Diesel hade för övrigt texten ”Only the brave” som devis. Den var upprörande felaktig, åtminstone på min mellanstadieskola. Var det någonting som var modigt där år 1992 så var det att våga vägra en vinröd eller illgrön Dieseltröja över en vit bomullspolo och ett par Replayjeans.

No Label. Nu med extra stor label. Foto: No Label.

Det sägs att det just nu pågår ett slags ”no logo”-trend, att blaffiga varumärken är på väg att försvinna och ersättas av plagg med mycket diskreta varumärken, eller sådana som inte har några synliga logotyper alls. Men så länge det finns unga män (med byxor avklippta vid anklarna) som är beredda att betala 1 300 kronor för att få göra reklam för en påhittad roddklubb så lär big logo-kläderna finnas kvar på marknaden.

Det finns förresten en Amsterdambaserad klädtillverkare som heter ”No Label”. Så stolta var de över sitt varumärke att de skrev namnet i fetstil rakt över bröstet på sin senaste bomullströja i collegemodell.

Oslagbart.

Är lagom alltid bäst?

Fransmannen René Lacoste spelar Wimbledon 1928, iförd sin egen uppfinning: Tennisskjortan.

Jag kommer ihåg det som om det var i går. Jag var 13 år, kanske 14, och hälsade på mina kamrater Daniel och Fredrik – ett tvillingpar som bodde vid en landsväg mellan Vallda och Onsala. För dem som inte är närmare bekanta med Kungsbacka kommuns geografi är det så nära riktig landsbygd man kan komma i dessa hårt exploaterade trakter. Pappan i familjen var kapten i kustartilleriet. Han var etthundranittionio centimeter lång och röstade på Moderaterna. Han brukade berätta om när han var hos sin bror i USA och drack ett gallon milkshake.

Ett amerikanskt vått gallon är 3,8 liter.

Den här dagen grälade Daniel, Fredrik och jag om innebörden av ordet ”lagom”. Eller snarare om riktigheten i uttrycket ”lagom är bäst”. Det var helt fel, tyckte tvillingarna, för bäst är ju bäst. Jag tyckte mig höra pappans ord ur sönernas munnar. Lagom, vad är det? Ett ord för sossar och medelmåttor och inte får man lov att lyckas i Sverige heller.

Ett gallon milkshake.

Jag hävdade att lagom är ett annat slags mått. Skalan är inte ”sämst–lagom–bäst”, utan ”för lite–lagom–för mycket”. Och drygt 20 år senare vet jag att det är så man ska förstå innebörden av ordet. En synonym till ordet ”lagom” är ”optimal”. ”Jag är lagom mätt” innebär en optimal mättnad, helt enkelt. På så sätt blir lagom bäst.

Den finländske filosofen Georg Henrik von Wright.

Men Daniel och Fredrik hade också rätt. Lagom är bara bäst så länge det går att mäta sig fram till ett optimalt resultat, och det låter sig inte göras överallt. Mycket i livet är fluktuerande, ombytligt. Svaren blir olika beroende på när frågan ställs, hur den ställs och vem som ställer den.

Utanför naturvetenskapens och matematikens universitetskorridorer finns det inte några ”rätta svar”. Eller några ”felaktiga svar”, för den delen. I många fall är samhällets och den enskilda människans processer så komplexa att de är omöjliga att deducera. Vi påverkas av biologiska faktorer men också av stressbörda, uppväxtvillkor, social status och andra faktorer bortom förnuftets och logikens kontroll. Då är lagom inte bäst längre utan bara ett uttryck för subjektivt tyckande, eller feghet eller lathet. Det finns ingen absolut sanning, som filosofen och hermeneutikern Georg Henrik von Wright kanske skulle ha uttryckt det.

Det är här den kommer in: Tennisskjortan.

Genom att vara ett slags mindre formell skjorta, eller kanske en stiligare t-shirt, har den blivit något av Den Medelsvenske Mannens favoritplagg. Men det är inte bara DMM som tagit tennisskjortan till sitt hjärta. Den är lika populär hos den övre medelklassens Hovåspappor som hos arga snickare och finniga gymnasieungdomar med ullrock och för korta stuprörsjeans.

Anders ”Arga snickaren” Öfvergård i knallblå tennisskjorta och byxor från Fristads. Foto: VillaAktuellt.

Många kallar den för pikétröja men det är inte alltid rätt. Ordet piké är benämningen på ett stickat bomullstyg. Det har en räfflad yta som påminner lite grand om en våffla och namnet kommer från franskans picué som betyder just ”stickat”.
De flesta tennisskjortor är gjorda i pikétyg, men det finns många andra bomulls- och ullkvaliteter som används till samma plagg. Benämningen tennisskjorta har fallit rejält ur bruk ­– de som inte säger pikétröja säger med största sannolikhet tenniströja. Men det handlar faktiskt om en skjorta.

Tennisskjortan uppfanns av den franske tennislegendaren René Lacoste på 1920-talet och han bar den för första gången under US Open 1926. Innan dess hade tennisspelare använt vanliga vita skjortor med upprullade ärmar. I jämförelse hade Lacostes konstruktion många fördelar. Pikétyget var tänjbart och stramade inte vid häftiga rörelser. Stickningen gjorde det bättre ventilerat och det gick att vika upp kragen för att skydda nacken mot sol.

René Lacoste kallades för ”Krokodilen” av sina fans på grund av sin intensiva spelstil. Fransmannen hade sinne för marknadsföring och 1927 började han nästa fast en stiliserad krokodil på skjortbröstet. Krokodilen blev också symbol för hans nya företag La chemise Lacoste, ”Lacosteskjortan”, som han startade tillsammans med industrialisten André Gillier. Gillier drev redan bolaget Établissements Gillier som bland annat tillverkade mössor och kalsonger och hade all den utrustning som krävdes för att börja producera piképlagg i stora upplagor.

Sömnadsinstruktioner för en tennisskjorta.

Tennisskjortan har en krage i ett enkelt lager tyg av samma typ som resten av plagget. Den saknar alltså all fodring och förstyvning. Därför går det att fälla upp kragen, ”pop the collar”, vilket är mer eller mindre vanligt beroende på mode och kulturell identitet.
Skjortan har en knappslå med två, tre eller fyra knappar. Korta ärmar är absolut vanligast men det finns varianter med lång ärm. Exempelvis bär Sean Connery en sådan när han spelar golf i James Bond-filmen Goldfinger från 1964. Ärmarna brukar avslutas med ett ribbat band som kan färgmatchas med eventuella ränder på kragen.

På engelska kallas tennisskjortan för ”polo shirt” eftersom hästpolospelare tidigt upptäckte att den var betydligt bekvämare att spela i än de button down-skjortor i kraftigt oxfordtyg som de vanligtvis använde. Men det var i samband med tennisens nya roll som tv-underhållning på 1950-talet som tennisskjortan började sitt segertåg över västvärlden. 1952 lanserade den engelske tennis- och bordtennisstjärnan Fred Perry en karbonkopia på kollegan René Lacostes skjorta, men med en lagerkrans som symbol istället för en krokodil. Fred Perrys genidrag var att tillverka tennisskjortan i andra färger än vitt, då vita kläder var förbjudna inom bordtennisen.

Casuals i Storbritannien under tidigt 1980-tal. Tenniskjortor från bland andra Sergio Tacchini och Lacoste.

Den unga modsrörelsen i Storbritannien älskade de färgglada tennisskjortorna från Fred Perry, inte minst de ljusblå varianterna med kontrasterande, röda ränder på kragen. Från mods till skinheads, suedeheads och vidare till fotbollsläktarnas casuals och indiepopfans. Alla har omfamnat tennisskjortan och plagget har en stark subkulturell koppling i Storbritannen. Därför blir det så märkligt när svenska anglofiler klär sig i en skjorta som borde signalera en sak, men som i vår nationella kontext signalerar något helt annat. Aspirerar man på att sticka ut från mängden i Sverige bör man lämna tennisskjortan hemma, om inte annat för att undvika att associeras med DMM, den snobbigare golfgubben eller med vanliga män överhuvudtaget.

Tennisskjortan är definitivt ett ”lagom” plagg i verklig bemärkelse. Den är varken för mycket eller för lite. Men det ska nog mycket till för att någon med lite stilambitioner ska tycka att den är bäst.

 

En fråga av vikt

Foto: Huffington Post.

Glöm komikern David Batras föreställning – i dagens samhälle är övervikt den verkliga elefanten i rummet.

För ett par år sedan satt jag på Ikea och drack kaffe. Då reagerade jag på att nästan alla män i 35-årsåldern hade mage, alltså bukfetma. Jag minns att jag skrev något om detta på sociala medier och fick ta emot svidande kritik. Detta obestridliga faktum påpekar man inte ostraffat. Jag fick bland annat höra att jag var ”smal och självgod” och att det handlade om ”klassförakt”. Lägg till dessa ett par andra mer eller mindre grundlösa påhopp.

Att övervikt, definierat som ett BMI (Body Mass Index) på mellan 25 och 30, har stor påverkan på människors hälsa är odiskutabelt. I dag är hälften av de svenska männen antingen överviktiga (BMI 25-29), feta (BMI 30-34) eller sjukligt feta (BMI över 35). Statistik från Socialstyrelsen visar också att ju äldre männen är, desto fetare är de.

Detta är en tickande ohälsobomb.

BMI är ett trubbigt mått som bygger på personers längd och vikt. Är man kroppsbyggare kan det slå fel, eftersom muskler väger mer än fett. Då blir ett BMI på 27 kanske inte en indikation på övervikt utan på att man har lyckats bygga biceps av Belgian Blue-modell.

Sundheten i detta ideal kan dock diskuteras lika länge som övervikt.

Men BMI eller inte: All seriös forskning visar trots allt att fetma är en svårkontrollerad epidemi. Den har ökat med 300 procent globalt sedan mitten av 1970-talet. Mäns fetma, som ofta sätter sig kring magen och i bukhålan, är dessutom en farligare typ av fetma än den som drabbar kvinnor.

Eftersom en allt större andel av befolkningen är överviktig finns det också allt fler som tar åt sig av synpunkter på, uppmärksamhet kring eller berättigad kritik mot övervikt. Detta hänger ihop med synen på övervikt och fetma. Många överviktiga vittnar om att det är skambelagt att väga för mycket, att det finns ett slags ”tjockhat” som bidrar till att den som är överviktig kan drabbas av psykisk ohälsa såväl som den fysiska ohälsa som riskerar att följa av övervikten i sig.

Den oacceptabla intoleransen mot överviktiga personer har lett till motreaktioner, bland annat uppfattningen att man ska ”acceptera” sin fetma och vara stolt över sin kropp oavsett hur den ser ut. Bevekelsegrunden må vara god, men att strunta i att göra något åt sin övervikt innebär förstås en fortsatt stor risk för ohälsa och sjukdom.

Övervikt har nämligen ett antal dokumenterade, oönskade effekter. Några av dem:

  • Man löper större risk för ohälsa och sjukdom, bland annat diabetes och vissa former av cancer.
  • Man mår sämre psykiskt. Studier visar att tjocka människor lättare drabbas av bland annat depressioner och ångest.
  • Sexlusten minskar.
  • Och, förstås: Det blir svårare att hitta kläder som passar utan att större ändringar behöver göras. Visst går det att ”trolla bort” en del övervikt med hjälp av gott sömnadshantverk, men kläder tenderar att sitta bättre på en normalviktig kropp.

De direkta orsakerna till fetmaepidemin är relativt enkla: Vi äter för mycket och fel och vi rör oss för lite. Men sedan blir det genast svårare.

Orsakerna till övervikt och fetma har med både arv och miljö att göra. Forskare på Karolinska institutet har bland annat kunnat visa att hur fettcellerna i kroppen är uppbyggda spelar stor roll för förekomsten av sjukdom i samband med övervikt. Och vissa människor är genetiskt programmerade att gå upp i vikt, medan andra håller sig smala trots ett överdrivet stort kaloriintag.

Bland miljöfaktorerna är samhällsklass en mycket viktig faktor. Låg socioekonomisk status innebär en betydligt större förekomst av övervikt. En teori är att själva underordningen i sig, och allt den för med sig av stress och kompensatoriska beteenden, leder till att ”lägre” samhällsklasser blir allt fetare. Och den mat som forskare ofta rekommenderar, ekologiskt odlade varor med högt näringsinnehåll, är mycket dyrare än sämre mat.

En tydlig indikator för att klass och övervikt hänger ihop är barnfetma. Denna minskar bland befolkningen som helhet men ökar bland de som befinner sig längst ned på den socioekonomiska skalan.

Man kan säga att övervikt, precis som mycket annat, är en jämlikhetsfråga.

Men istället för att ta illa vid sig, protestera och skjuta på budbäraren är det betydligt mer produktivt att göra något åt saken. Man kan agera på olika sätt för en större ekonomisk och social jämlikhet. Eller visa sina eventuella barn att det är bra att röra på sig och inte äta för mycket sötsaker. Eller säga nej till snabbmat som både är dyrt att köpa och innehåller snabba kalorier som driver på fetmaepidemin.

Att skjuta över allt ansvar på individen löser inte problemet – vi väljer vare sig våra föräldrar eller vår samhällsklass. Men det individuella ansvaret går inte heller att blunda för. Marknaden tvångsmatar inte människor med feta hamburgare, chips och läsk. Det går givetvis att säga nej. Det går att röra på sig en halvtimma om dagen. Och så vidare.

Slutordet går till Peter Arner, som är professor vid medicinska institutionen på Karolinska institutet och har forskat på fett sedan slutet av 1960-talet.

Det finns många som vill tro att man blir fet för att man har fel på ämnesomsättningen, och det kan kanske finnas någon eller några som har det, men jag måste säga att den vanligaste orsaken är nog att man äter för mycket och rör sig för lite.

De som har lättare att gå upp i vikt, de äter nog lite mer och rör sig lite mindre än de andra. Det finns ganska mycket undersökningar som visar att det är så.

Proportionalitetsprincipen

Leonardo da Vincis berömda skiss ”Den vitruvianske mannen”, eller ”Le proporzioni del corpo umano secondo Vitruvio”, beskriver den ideala mannens proportioner.

Den etablerade uppfattningen inom klassiskt herrskrädderi är att kläderna ska försöka framställa kroppen så proportionerlig som möjligt. Eventuella felaktigheter ska rättas till genom skräddarens försorg: En stor rumpa kan göras mindre med ett visst snitt på byxan, en smal bröstkorg kan göras bredare med hjälp av slagens form och placering, ovanligt breda skuldror kan smalnas av genom att konstruera en kavajs axel och midja på ett visst sätt och så vidare.

Här vill jag utfärda en varning. Risken med att ta upp detta ämne är att man snart invecklar sig i krångliga, postmodernistiska diskussioner. Finns det överhuvudtaget ett facit eller ligger allt i betraktarens öga? Det är som att diskutera ”svenska värderingar” med Alice Teodorescu.

För en modern människa kan nämligen detta tal om ”felaktigheter” och att ”rätta till” kroppsliga obalanser i bästa fall låta elitistiskt, i sämsta fall lätt fascistiskt. Bara i Sverige finns det över fem miljoner män som alla ser mer eller mindre olika ut.

Och alla duger väl som de är?

Svaret är: Ja, givetvis.

Typiskt fall av felaktiga snitt. En i grunden proportionerlig man framstår som kortbent med smala axlar, korta armar och mycket lång överkropp. Foto: Sven-Erik Svensson.

Men det är vetenskapligt odiskutabelt att varje person i mötet med andra utsätts för en omedelbar okulär besiktning. Detta sker ofta omedvetet. Djuret Homo sapiens sapiens, den moderna människan, är extremt duktig på att uppfatta också de riktigt små signalerna och detaljerna hos andra. Intresset för en annan person varierar med hur attraktiv vi anser att hon är.

Detta innebär förstås inte någon bedömning av hennes människovärde eller intellektuella kompetens – det är blott ett första kroppsligt intryck.

Det är också evidensbelagt att det finns ett antal fördelar med att försöka motsvara bilden av fysisk skönhet – en bild som verkar vara relativt homogen bland människor i västvärlden. Enligt en amerikansk metastudie från 2008, ”Physical Attractiveness in the Workplace”, finns det vissa attribut hos män som uppfattas som attraktiva. Bred käke och breda ögonbryn tillhör de saker som inte går att påverka annat än med operativa ingrepp. Starka armar och bröstmuskler går förvisso att träna sig till, men många människor har en sund skepsis mot kroppsbyggande aktiviteter.

Kvar finns det som går att påverka med hjälp av kläderna:

  • Längd.
  • Breda axlar och smal midja.
  • Proportionerlig kropp.
En skicklig skräddare kan få en människa att framstå som mer proportionerlig än hon egentligen är. Foto: Garrison Bespoke.

De här ”attraktionspunkterna” har utvecklingsbiologisk bakgrund. Symmetri signalerar till exempel en lägre risk för genetiska defekter. Och studien visar att få människor attraheras av öron som är större eller ben som är kortare än genomsnittet, eftersom detta evolutionärt kan innebära än större avvikelser på sikt.

Givetvis går det inte att rent fysiskt förändra någonting med kläder, men genom att lura ögat kan en duktig skräddare få en person att visuellt framstå som längre, mer vältränad och med en mer ”genomsnittlig” kropp.

Dessutom visar forskning att eventuella kroppsliga ”avvikelser” kan vägas upp av sättet att gå, stå, tala och föra sig. Och framförallt av att personen trivs med sig själv och sitt utseende, vilket man gör då man är välklädd.

Även om man personligen struntar i fördelarna med att anses attraktiv, finns det inga direkta nackdelar med det. Om man inte är extremt vacker, vilket bland annat korrelerar med känslor av osäkerhet på vad andra egentligen föredrar: Ens utseende eller ens egenskaper. Mycket vackra människor riskerar också att råka ut för opåkallade och obehagliga sexuella inviter.

Men då de flesta män inte faller inom ramen för ”extremt vackra” är det lika bra att boka tid hos skräddaren direkt.