Sverigedemokraterna – bättre på scen

Sven-Åke Gustavsson och Johan Gry som socialdemokrat och sverigedemokrat i ”Till varje pris”.

I den politiska farsen ”Till varje pris” på Göteborgs stadsteater får publiken en sällan skådad insyn i hur manusförfattare (i det här fallet Adde Malmberg) och kostymörer tänker sig att de olika politiska partiernas företrädare klär sig.

Det är, kort sagt, en orgie i klichéer.

Eric Ericson som Moderaternas partisekreterare ”Gugge”. Foto: Ola Kjelbye.

Eric Ericssons moderate partisekreterare har blå ullbyxa eller shorts i chinomodell (chino är egentligen ingen byxa utan ett vävsätt, men låt oss lämna det därhän för nu), loafers i mocka (strumplöst, givetvis) och växlar mellan en ljusblå poplinskjorta med cut away-krage och en klassiskt amerikansk button down-skjorta i oxfordtyg. På armen sitter en klocka i brunt skinnband. Ibland sätter han på sig en beigebrun tweedkavaj med laxtonad överruta och ”roped sleeveheads”, lite lagom ostrukturerad. I första akten har han en glansig sidenslips i blått och lila.

Sven-Åke Gustavssons socialdemokratiske ”riksdagsman” (en miss av Malmberg – en sosse skulle säga ”riksdagsledamot”) är porträtterad som totalt stillös. Röd beppehatt med uppvikt brätte och partiknappar. Grå byxa som är så formlös att det är hart när omöjligt att avgöra snittet. Bredrandig skjorta och benvit jacka i Harringtonmodell. Till detta sandaler och strumpor.

Gustavsson liknar faktiskt mer nidbilden av en tysk turist än en socialdemokrat. Komplettera med magväska, bara.

Anders Jansson som dansbandscharmör Stefan Svensson. Foto: Ola Kjelbye.

En annan moderat är den skånske ”dansbandscharmören” Stefan Larsson som porträtteras av Anders Jansson. Han har klubblazer, vit poplinskjorta med knappslå och något som ser ut som ett slags blandning av chinos och jeans, vilket var en omåttligt populär hybrid för 15 år sedan. Cowboydetaljer som jättelikt bältesspänne och spräckliga boots kompletterar bilden.

Miljörörelsens representanter kan vi med gott samvete lämna därhän, de som skymtar förbi är företrädesvis klädda i torskkostym. Då åsyftas inte män som köper sexuella tjänster utan fiskarten torsk, Gadus morhua.

Den mest intressanta karikatyren är Johans Grys sverigedemokratiske gruppledare Stefan Esping (eller kanske ”Äsping”, en ung och därför extra giftig huggorm, Vipera berus). Gry är lång och ganska proportionell och kan bära upp de flesta plagg man hänger på honom. Hans karaktär i ”Till varje pris” är ett slags DMM de luxe i vit skjorta med relativt kraftig cut away-krage, mörkgrå kavaj i ull eller ull/polyester, regementsrandig slips, mörkblå jeans och derbyskor med högt insteg.

Faktum är att Stefan Esping är bättre klädd än de flesta i verklighetens sverigedemokratiska ledargarnityr. Det socialkonservativa partiets riksdagsledamöter är oftast de minst välklädda av alla, kanske för att de försöker visa sig rumsrena och bära formella plagg som de verkar sakna kunskap om.

Delbar byxa från Brandit. 65 procent polyester.

Möjligen är det att dra tankegången en smula för långt, men med sin klädsel ger Esping uttryck för exakt den dubbelhet som finns inbyggd i det moderna Sverigedemokraterna: Med överkroppen försöker han passa in i det politiska och samhälleliga etablissemanget (kavaj, vit skjorta och slips), med underkroppen talar han till den vanlige svenske mannen (jeans och lågkvalitativa skor).

Skulle detta vara intentionen är det bara att applådera kostymdesignern Helle Carlsson på Göteborgs stadsteater.

Fotnot: En Stiltjeläsare har påpekat att Sven-Åke Gustavssons karaktär Bo Valfridsson (S) har en delbar fritidsbyxa som i ett nafs kan förvandlas från lång- till kortbyxa. En benklädesvariant av Chevignonjackan.

Annonser

Jaktfarbrorn

Jaktfarbroder

Långt innan dess Leif GW Persson blev en hummande mysgubbe med fäbless för flickmord i SVTs ”Veckans brott” var han med i ett annat tv-program. Det hette  ”Grabbarna på Fagerhult” och leddes av Persson, författaren Jan Guillou och journalisten Pär Lorentzon. Men det intressanta med produktionen är inte deltagarnas stora egon, det eftertänksamma snacket framför brasan, de extremt krystade matlagningsinslagen eller ens Guillous folkhemspoetiska voice overs till bilder på älgar i vinterdis. Det är att ”Grabbarna på Fagerhult” ger tittaren en chans att få se tre stilmässigt perfekta exemplar av Jaktfarbrorn.

Bengt Öste i en bokvariant av den populära tv-serien "Visst nappar det".
Bengt Öste i en bokvariant av den populära tv-serien ”Visst nappar det”.

Aldrig förut har det producerats en så ogenerad hyllning till bomullsskjortor, regntäta västar, slitstarka byxor och jackor i röd-svartrutigt ulltyg. Till och med ”Visst nappar det” med Rapportprofilen Bengt Öste får ställa sig i skamvrån vid åsynen av en upphetsad drevkarl i Tretornstövlar och vändbar Helly Hansen-fleece.

Jaktfarbrorn återfinns i kranskommunernas ytterområden och i skogsrik glesbygd – alltså i princip överallt i Sverige bortsett från havsbandet. Där motsvaras han av den utdöende och betydligt mer gammaltestamentligt moraliska fiskargubben.
Stilen är funktionell och går i varma höst- och vårskalor. Närhelst du befinner dig på ett rimligt avstånd från Gekås eller en Jaktiabutik kommer du garanterat att stöta ihop med en Jaktfarbror, som namnet till trots inte alltid är jägare. Han kan lika gärna vara halvprofessionell svampplockare eller tycka väldigt mycket om ”långa skogspromenader” och ”mysiga hemmakvällar”.

Jaktfarbrorn hyser ett illa dolt förakt mot den svenska överklassens betydligt mer brittiskt inspirerade jaktutstyrsel, som har en formalitet som han anser inte hör hemma på blöta myrar eller i älgtorn. Men detta hindrade inte Leif GW från att beställa en överrutad tweedkavaj när han blev godsägare i Södermanland. Don efter person, alltså. Och efter klass. Det gäller även här.

Klasstillhörighet: Arbetarklass.

Utbildning: Folkskola (äldre), gymnasium (yngre).

På huvudet:
• Nätkeps (modern benämning: Truckerkeps).
• Ullkeps, gärna i rutigt tyg, med infällbara öronlappar.
• Hatt, tyrolinspirerad.

Glasögon:
• Läsglasögon.

Ytterplagg:
• Ulljacka med dragkedja, gärna rutig eller grön.
• Oljerock.
• Regnrock.
• Orange reflexväst.
• Kamouflagejacka (yngre).

flanellskjorta
Flanellskjorta.

På överkroppen:
• T-shirt, vit bomull i standardmodell. (Kan bytas ut mot en underställströja.)
• Skjorta i bomullsflanell, storrutig.
• Skjorta i kraftig bomull, smårutig eller enfärgad.
• Väst i regntätt funktionsmaterial, vanligtvis någon bomullsblandning.

På underkroppen:
• Regntäta byxor med benfickor, slitstarka. Fjällräven är vanligt förekommande.
• Bredspåriga manchesterbyxor (äldre)
• Kamouflagebyxor (yngre).

På fötterna:
• Vandringsskor, ofta i något slags regntätt material som Gore-Tex.
• Gummistövlar.

Trivia: Oftast stor djurvän. Generellt mycket misstänksam mot miljöpartister och ”miljöknuttar” men delar många av deras värderingar.

 

Överklassen och kläderna

Vad är ”klassisk stil”? Det är en svår fråga. Vad som betraktas som klassiskt har förändrats med åren vilket har fått många av de plagg och kombinationer av plagg som förut ingått i denna ständigt fluktuerande familj att förvandlas till ett slags nostalgiska blinkningar till svunna tider.

Fracken – stilig men utdaterad.
Fracken – stilig men utdaterad.

Fracken är en sådan dräkt. Visst är den elegant och visst bärs den fortfarande på Nobelfesten (och, har jag hört från initierade källor, i begravningsversion på Frimurarnas sammankomster) men den är ändå en relik. En anakronism. I vanliga svenska hem finns det inte röken av en möjlighet att någon skulle överväga att bära frack annat än möjligtvis på sitt eget bröllop. Eller om han får Nobelpriset. Eller blir frimurare.

Gemensamt för de klassiska plaggen är att nästan samtliga har lanserats av överklassen för att sedan få fäste bland de breda folklagren. Det är inte ovanligt att överklassen har hämtat sin inspiration från annat håll, kanske från välsituerad medelklass eller den kreativa klassen (konstnärer, musiker et cetera) men det är likafullt överklassen som har gjort dem klassiska. I kraft av sin maktposition och sitt enorma sociala kapital.

Sverige är ett av världens mest jämlika länder. Den demokratiska socialismen har inte lyckats utrota klassamhället, men den har genom en stringent, målmedveten och ibland triangulerande (som när den stal nationalismen från högern på 1920-talet) arbetarrörelse lyckats få ett rekordstort stöd för  ett välfärdsbygge där den ekonomiska utjämningen är större än på många andra håll.
Men av någon anledning är det fortfarande överklassen som har patent på den klassiska herrstilen.

Det slår nästan aldrig fel. Så fort man ser en riktigt välklädd svensk man någonstans är han antingen
1) rik,
2) adlig,
3) inte svensk

eller möjligtvis

4) undantaget som bekräftar regeln.

Kung Gustav V håller det berömda borggårdstalet 1914, flankerad av den svenska adeln. Målet? Att stoppa demokrati, parlamentarism och allmän och lika rösträtt.
Kung Gustav V håller det berömda borggårdstalet 1914, flankerad av den svenska adeln. Målet? Att stoppa demokrati, parlamentarism och allmän och lika rösträtt.

Jag tror att det har med ett antal olika faktorer att göra:

Adeln och den äldre överklassen har en tradition av att klä sig klassiskt. Märk väl: Vi talar inte om nyrika Hovåsmän med en Porsche Carrera 4 och en Range Rover i garaget, utan om familjerna med gamla pengar. De som verkar utan att synas. De som var tyskvänner under kriget men tyckte att Hitler var en oborstad gaphals. De som kör Volvo. Traditioner går i arv och det gör kläder också. Om de är riktigt välsydda.

Fredrik af Klercker och modesidan Manolos Andres Weinås.
Fredrik af Klercker och modesidan Manolos Andreas Weinås.

Överklassen har råd att klä sig klassiskt. Klassiska kläder av god kvalitet kostar mycket pengar. Visst är många av plaggen överkomliga också för normalinkomsttagare, men det ska mycket till innan en vanlig löntagare lägger 10 000 på en bättre kostym, 5 000 på ett par bra skor och minst lika mycket till på ytterkläder av god kvalitet. Framför allt inte om allt annat ska finansieras: Familj, uteliv, hus- eller lägenhetslån och mycket annat. Att unna sig dyra kläder är antingen en lyx eller utslaget av ett specialintresse. Enbart de rika har råd att göra detta utan att försaka något annat.

Utanför överklassen är det inte comme-il-faut att klä sig klassiskt. Den klassiska herrstilen står inte särskilt högt i kurs hos den svenske mannen i gemen. Att klä sig moderiktigt? Ja. Att ha en ”egen stil”? Absolut. Men bland påfåglar, hipsters och trottoarcafépappor i städernas medvetna medelklass sänder den klassiska stilen ut varningssignaler: ”Lite mycket finansman, va?” ”Jag skulle se ut som en brittisk godsherre.” ”Det är snyggt och så, men är det inte lite tråkigt? ”Jag kan inte ha sneakers till.”
De kanske kan sträcka sig till en tweedkeps. Dit men inte längre.

Och på det här sättet kan personer som Fredrik af Klercker, som driver podcasten Stiljournalen, fortsätta lansera sina ”social events” på Hallwylska palatset i Stockholm medan hipsterkillarna i Majorna köper amerikanska arbetarkängor på internet och möjligen surfar in på modesidan Manolo. Vars huvudskribent Andreas Weinås samtidigt sitter och äter middag med personer som heter sådant som Kuylenstierna, Adlercreutz och von der Esch. Weinås är en av landets ledande modeskribenter och överklassen begagnar sig förstås gärna av hans kunskaper.

1-maj-1902Men det behöver förstås inte vara så. Om det finns ett intresse av att fördela stilkunskaper mer jämlikt och förbättra folkflertalets klädsel är det givetvis fullt genomförbart – vi äger vårt eget öde. Ett gott snitt väger upp mot ett billigare tyg, så priset behöver inte alltid vara ett problem. Det gäller förstås att känna till hur kläderna ska sitta, men den kunskapen är gratis.

Modsen i Storbritannien bröt ny mark genom att klä sig bättre än sina chefer, och modsen var arbetarbarn.  I de tidiga Första maj-tågen fanns mängder med löntagare som visade respekt för arbetarrörelsens högtidsdag genom att välja det bästa de hade i klädväg. Och August Palm var skräddare.

Och för alla de åsiktsmaskiner och proffstyckare i vänsterrörelsen som tror att det är borgerligt eller snobbigt att klä sig snyggt ber jag att få citera Per Albin Hansson:

Jämlikheten betyder likställighet men icke likformighet,
lika rättigheter och möjligheter för alla och envar,
men intet tvång till att använda dem på alldeles samma sätt.

Vi äro sangviniska nog att drömma om en ordning, där alla ha möjligheter
att tillgodose rimliga behov och önskningar, äta sig mätta, bo ordentligt,
kläda sig snyggt och ta del av den andliga kulturens goda.
Det är icke fråga om alldeles lika stora stycken av kakan,
det är en fråga om nog för alla.

Om den ene vill göra sin biff av kött och den andra av rödbetor,
om den ene älskar ett gott bord medan den andre helst skulle vilja
ta in sin näring i form av piller, om den ene vill använda sin lediga tid
till promenader i bil, den andra till att odla rosor, den tredje till
att samla frimärken, den fjärde för att musicera,
den femte för att dväljas i böckernas värld,
den sjätte för att gå på kapplöpning eller spela fotboll, det angår oss icke,
lika litet som om den ene vill gå i kavaj och den andre i jackett
eller den ene föredrar engelsk järnsäng framför utdragssoffa.

Jämlikheten skall icke leda till jämnstrukenhet,
den skall istället låta allting växa efter sin egenart.