Kategori: Stilklass-icism

Hovåspappan

Sail Racing är Hovåspappans hovleverantör. Foto: Sail Racing.

Har ni hört talas om Sail Racing International AB? Det är ett svenskt bolag som ska ha grundats 1977 för att producera funktionskläder för kappseglare. Tanken var att använda seglarnas egna erfarenheter för att skräddarsy plagg som skulle fungera under extrema förhållanden. Vad företaget egentligen pysslade med fram till 1999 är oklart, men detta år gjordes en nystart och bolaget har sedan dess tillverkat kläder under namnet Sail Racing.

Allt det här är givetvis helt ointressant. Det viktiga är att bolagets huvudkontor ligger i Billdal sydväst om Göteborg och att det på så sätt har varit både geografiskt och stilmässigt fundamentalt vid skapandet av Hovåspappan.

Uttrycket ”Hovåspappa” myntades av den göteborgske socialdemokraten Robert Hammarstrand i en diskussion om tennisskjortor på en länge sedan död Facebooksida. Då gällde det plagg från den amerikanska tillverkaren Polo Ralph Lauren, men det är sannolikt inte det märket som är förhärskande i dag utan nämnda Sail Racing.

Henri Llloydtröja i ull. Foto Zoo Village.

För att förenkla en smula kan man säga att Hovåspappan är pappa till pojkarna i Stitjes artikel Pappas pojkar. I alla fall till de pojkar som bor på västkusten. Man skulle kunna tro att Golfgubben är Hovåspappans pappa, men så är nog inte fallet. Hovåspappan är nyrik och kommer inte sällan från lägre medel- eller arbetarklass.

Givetvis är Hovåspappan ingen riktig seglare. Många exemplar av honom äger en båt men någon seglare är han inte. Det hindrar honom inte från att köpa extrema funktionsplagg avsedda att användas på oceanernas gränslösa vidder. (Nämnde jag att Sail Racing är officiell partner till seglingstävlingen America’s Cup?) Hans stil ska snarare signalera att han bor nära havet. Dunvästen är ett essentiellt plagg.

Det lustiga är att förekomsten av Hovåspappan tycks korrelera med en viss salthalt i vattnet. Han återfinns i ett bälte längs Västkusten, från Ljungskile i norr till Varberg i söder. Är det saltare eller sötare än så trivs han inte.

”Men”, tänker ni, ”hur känner man igen en Hovåspappa på sommaren när alla har badbyxor på sig?” Det är bara att ställa en enkel kontrollfråga. Fråga kandidaten var han tycker bäst om att bada någonstans. Alla Hovåspappor är förpliktigade att föredra saltvatten, oavsett vad de är uppvuxna med, men till skillnad ifrån en genuin saltstänkt kustbo kommer de att svara att de tycker bäst om att bada i ”havet”. Infödingar använder inte substantivet havet i de sammanhangen. Man ”går ned till sjön” och badar och man är ”ute på sjön” med båten. ”Havet”, tja, det lämnar man med varm hand åt Hovåspapporna och deras motorbåtar.

Klasstillhörighet: Lägre medelklass, arbetarklass.

Utbildning: Gymnasium, IHM Business School eller fastighetsmäklarutbildning.

Tillsammans med dunvästen är den vita baseballmössan ett essentiellt attribut för Hovåspappan.

På huvudet: Baseballmössa från Sail Racing, oftast vit.

Glasögon: Tunn plastbåge från Armani eller Ralph Lauren i mäklarmodell.

På överkroppen:
• Tunn seglarjacka från Sail Racing.
• Stickad ulltröja från Henri Lloyd eller Sail Racing med ett isolerande material av typ ”windbreaker” på avigsidan.
• Randig rugbytröja från Hackett.
• Tennisskjorta från Sail Racing, Ralph Lauren eller motsvarande märke med stooora logotyper.
• Blåvitrandig skjorta i oxfordtyg från Gant eller Ralph Lauren.
• Dunväst.

På underkroppen:
• Tajta designerjeans
• Tajta chinos

På fötterna:
• Spetsiga, ”fräcka” skinnskor.
• Mockaloafers.
• Gymnastikskor från Lacoste eller Henri Lloyd.

 

Golfgubben

Mats Bergman som Bruno Anderhage och Ulf Eklund som hans advokat Tom i ”Den ofrivillige golfaren” från 1991.

Du vet vem han är. Du har sett honom på parkeringsplatsen bredvid en dyr BMW. Eller Mercedes. Eller en Lexus. Du har luktat på hans parfymerade lammullströja i kön på Ica (aldrig på Coop och ALDRIG på Willys). Du har suttit bredvid honom i trängseln på det finaste lokala lunchstället. Du har fascinerats av hans röda byxor, lysande som en fyrbåk i mörkret när han rastat sin skotte en blåsig höstkväll.

Golfgubben.

Driver från välansedda golfmärket Majesty Prestigio.

Han hör hemma i våra storstäders mer välbeställda kranskommuner. Inte sällan har han något slags maktposition i lokalsamhället, kanske som framgångsrik egenföretagare, högerpolitiker eller ordförande i Rotaryklubben.

Till skillnad från hans motsvarighet i den verkliga överklassen, som många gånger vill hålla en låg profil, har golfgubben inga problem med att manifestera sin solventa ekonomi genom att köpa exklusiva ägodelar. De dyraste klubborna, den största eller snabbaste bilen, det finaste schweiziska kvalitetsuret – endast det bästa är gott nog åt en verklig golfgubbe.

Golfen har utan tvivel förlorat en stor del av den aura av rikemansnöje som den tidigare åtnjöt. Tiden då den svenska löntagaren med en föraktfull fnysning kallade denna skotska precisionssport för ”moderatbandy” är definitivt över. Men för golfgubben finns egentligen inget alternativ.

Han började antagligen spela under 1980-talets överhettade spekulationsekonomi. Många golfgubbar är jämgamla med karaktären ”Bruno Anderhage” i Lasse Åbergs komedi ”Den ofrivillige golfaren” från 1991. Göteborgaren Mats Bergman, som spelar Anderhage i filmen, är född 1948 vilket torde stämma relativt bra med den genomsnittlige golfgubbens ålder. Klädstilen har givetvis ändrats något sedan dess men Anderhage är egentligen urtypen för denna subkultur (eller kanske gubbkultur?).

Du är vad du kör. Till exempel en flådig Mercedes Benz. Foto: Teknikens värld.

1980-talet var det sista decennium då golf gav några som helst lyxpoäng. Sedan dess har Svenssonpensionärerna översvämmat banorna. I dag har många golfklubbar precis samma problem som tidningshusen: De är konkursfärdiga eftersom deras främsta målgrupp börjat dö ut.

Men golfgubben krigar på, obekymrad av konjunkturen. Han vet att han alltid kommer att ha den finaste bilen på den allt mer glest belagda parkeringsplatsen utanför klubbhuset.

Klasstillhörighet: Övre medelklass.

Utbildning: Gymnasium.

V-ringad ulltröja från Gant.

På huvudet:
• Barhuvad.
• Baseballmössa.

Glasögon:
• Linser.
• Dyra bågar av valfritt märke.

På överkroppen:
• Quiltad jacka, mörkgrön eller marinblå.
• Vindjacka i seglarmodell.
• Rutig skjorta.
• Pikétröja med golfklubbens märke.

På underkroppen:
• Chinos.
• Armanijeans.

Bröderna Marty och Elliot Gant, söner till Bernard Gant (egentligen Gantmacher) som invandrade till USA från Ukraina på 1910-talet.

På fötterna:
• Golfskor.
• Herrboots, italienska eller australiensiska.
• Brittiska herrskor, halvbrogues eller semibrogues.
• Kraftigare seglarskor.

Gemensam nämnare: Nästan alla plagg kommer från Gant, ett klädmärke som startade i New Haven på den amerikanska östkusten 1949 men som numera ägs av ett schweiziskt konsortium och har huvudkontor i Stockholm.

Pappas pojkar

Inga kommentarer.

Det är tydligen omdebatterat, men författaren och journalisten Jan Guillou sägs vara upphovsmannen till uttrycket ”kotlettfrisyr” för det bakåtslickade hårmode som fram till för ett tiotal år sedan var legio i unga överklasskretsar. Anledningen var att Guillou, som själv har gedigen överklassbakgrund och växte upp i exklusiva Saltsjöbaden, tyckte att ungdomarna såg ut att ha kammat sig med en fläskkotlett.

I dag ser det annorlunda ut. De välsituerade unga män som kliver ur Porsche-suvarna utanför Handelshögskolan har sällan bakåtslickat hår. Snarare ”short on back and sides” med sidbena eller en fluffigare typ av page. De klär sig också annorlunda och något mer brittiskinspirerat. Ett generellt problem med denna subkultur är förändringstakten på detaljnivå: Kläderna ändras efter modets växlingar och gör det svårt att som utomstående hänga med i svängarna.

Uppdaterad variant av pappas pojkar.

Men det finns ändå en relativt stabil grund att stå på. Klädernas snitt och märken ändras men de ska ändå utstråla exklusivitet och rikedom. En rikedom som bäraren omöjligen kan ha skapat själv.

Klasstillhörighet: Övre medelklass/överklass.

Utbildning: Riksinternat och prestigeuniversitet (finanselit/adel), handelshögskola (övre medelklass/överklass), IHM Business School (wannabes).

På huvudet:
• Barhuvad.
• Baseballmössa från Gant.

Glasögon: Solglasögon från något exklusivt märke, exempelvis Gucci.

Rugbytröja från brittiska Hackett.

På överkroppen:
• Dunjacka i polarmodell.
• Vindjacka i seglarmodell.
• Vaxad jacka från Barbour.
• Skjorta i ljusblått, vitt eller skärt, gärna med två knappar uppknäppta.
• Kabelstickad pullover.
• Rugbytröja.

På underkroppen:
• Shorts i chinomodell.
• Designerjeans.

På fötterna:
• Ljusa tygskor.
• Skinnskor på långsmal läst.
• Boots från australiensiska RM Williams.

Trivia:
• I utmärkta kortfilmsserien ”Poesi för fiskar”, producerad av bolaget Crazy Pictures, är ”Vaskduellen” ett bra exempel på hur pappas pojkar klär sig sommartid.

Jaktfarbrorn

Jaktfarbroder

Långt innan dess Leif GW Persson blev en hummande mysgubbe med fäbless för flickmord i SVTs ”Veckans brott” var han med i ett annat tv-program. Det hette  ”Grabbarna på Fagerhult” och leddes av Persson, författaren Jan Guillou och journalisten Pär Lorentzon. Men det intressanta med produktionen är inte deltagarnas stora egon, det eftertänksamma snacket framför brasan, de extremt krystade matlagningsinslagen eller ens Guillous folkhemspoetiska voice overs till bilder på älgar i vinterdis. Det är att ”Grabbarna på Fagerhult” ger tittaren en chans att få se tre stilmässigt perfekta exemplar av Jaktfarbrorn.

Bengt Öste i en bokvariant av den populära tv-serien "Visst nappar det".
Bengt Öste i en bokvariant av den populära tv-serien ”Visst nappar det”.

Aldrig förut har det producerats en så ogenerad hyllning till bomullsskjortor, regntäta västar, slitstarka byxor och jackor i röd-svartrutigt ulltyg. Till och med ”Visst nappar det” med Rapportprofilen Bengt Öste får ställa sig i skamvrån vid åsynen av en upphetsad drevkarl i Tretornstövlar och vändbar Helly Hansen-fleece.

Jaktfarbrorn återfinns i kranskommunernas ytterområden och i skogsrik glesbygd – alltså i princip överallt i Sverige bortsett från havsbandet. Där motsvaras han av den utdöende och betydligt mer gammaltestamentligt moraliska fiskargubben.
Stilen är funktionell och går i varma höst- och vårskalor. Närhelst du befinner dig på ett rimligt avstånd från Gekås eller en Jaktiabutik kommer du garanterat att stöta ihop med en Jaktfarbror, som namnet till trots inte alltid är jägare. Han kan lika gärna vara halvprofessionell svampplockare eller tycka väldigt mycket om ”långa skogspromenader” och ”mysiga hemmakvällar”.

Jaktfarbrorn hyser ett illa dolt förakt mot den svenska överklassens betydligt mer brittiskt inspirerade jaktutstyrsel, som har en formalitet som han anser inte hör hemma på blöta myrar eller i älgtorn. Men detta hindrade inte Leif GW från att beställa en överrutad tweedkavaj när han blev godsägare i Södermanland. Don efter person, alltså. Och efter klass. Det gäller även här.

Klasstillhörighet: Arbetarklass.

Utbildning: Folkskola (äldre), gymnasium (yngre).

På huvudet:
• Nätkeps (modern benämning: Truckerkeps).
• Ullkeps, gärna i rutigt tyg, med infällbara öronlappar.
• Hatt, tyrolinspirerad.

Glasögon:
• Läsglasögon.

Ytterplagg:
• Ulljacka med dragkedja, gärna rutig eller grön.
• Oljerock.
• Regnrock.
• Orange reflexväst.
• Kamouflagejacka (yngre).

flanellskjorta
Flanellskjorta.

På överkroppen:
• T-shirt, vit bomull i standardmodell. (Kan bytas ut mot en underställströja.)
• Skjorta i bomullsflanell, storrutig.
• Skjorta i kraftig bomull, smårutig eller enfärgad.
• Väst i regntätt funktionsmaterial, vanligtvis någon bomullsblandning.

På underkroppen:
• Regntäta byxor med benfickor, slitstarka. Fjällräven är vanligt förekommande.
• Bredspåriga manchesterbyxor (äldre)
• Kamouflagebyxor (yngre).

På fötterna:
• Vandringsskor, ofta i något slags regntätt material som Gore-Tex.
• Gummistövlar.

Trivia: Oftast stor djurvän. Generellt mycket misstänksam mot miljöpartister och ”miljöknuttar” men delar många av deras värderingar.

 

Den åldrade anglofilen

gamla mods

En gång var han ung. Och smal. Kanske var han mods, skinhead eller tillhörde någon annan subkultur från de brittiska öarna. Kanske drömde han om en skoter men hade inte råd. Det var folköl och northern soul i en sunkig lägenhet någonstans och när han åkte till London bodde han på vandrarhem eller med sin familj på ett hotell i Bayswater. Bara att vara där var tillräckligt.

Nu är det annorlunda. Nu har han barn, en bostadsrätt eller ett hus och en viss rondör. Han går på pubar med stort ölutbud och ser West Ham spela borta mot Chelsea. Och i garaget står den där Lambrettan. Han har varit i Hackney och Bethnal Green och vet vilken av de italienska kaffebarerna som har bäst espresso. Han dricker gärna skotsk maltwhisky men tycker att det har blivit lite ”svennigt”.

Charlie Watts. Charlie Watts.

Men med åldern försvann också stilkänslan, den där spetskompetensen som bara unga män med alldeles för stort intresse för engelsk popmusik äger. Han vill se ut som en ung Paul Weller, tror att han ser ut som en medelålders Charlie Watts men liknar egentligen den tetiga basisten i Soundtrack of Our Lives, som bar Fila-overall vid 40.
Han har blivit Den Åldrade Anglofilen.

Klasstillhörighet: Väletablerad arbetarklass eller medelklass.

Utbildning: Högskola (kandidatexamen) eller KY-utbildning (något ”kreativt”, kanske media eller design).

På huvudet:
• Barhuvad
• Gubbkeps, ofta någon beige ton och tillverkad i ull eller manchester.

Glasögon:
• Terminalglasögon.
• Diskreta svarta plastbågar.
• Solglas, ”Caravan” från Ray-Ban.

På överkroppen:
• Harringtonjacka*
• Rutig button down-skjorta från brittiska tillverkarna Ben Sherman** eller Merc, utsläppt.
• Tennisskjorta från Fred Perry.
• Träningsjacka i retromodell.

På underkroppen:
• Jeans, standardmodell. Kan vara svarta i undantagsfall.
• Chinos.

Clark's ökenkängor. Clarks ökenkängor.

 

 

 

 

 

 

 

 

På fötterna:
• Clarks ökenkängor.
• Gymnastikskor, gärna en ”ikonisk” modell från Adidas som Forest Hills. I svårare fall av anglofili Reebok Classic, den så kallade ”pubskon”.

Trivia:
Har vanligtvis ganska höga tankar om sin egen klädstil. Pratar gärna om sin eventuella arbetarklassbakgrund men är sällan särskilt intresserad av politik. Köper gärna vinylskivor.

* Midjekort jacka, vanligtvis i blandmaterial, med rutigt foder. Lanserades av brittiska Baracuta på 1930-talet och gjordes populär av karaktären Rodney Harrington i amerikanska såpoperan Peyton Place under 1960-talet.
** Skjorttillverkaren Ben Sherman grundades av engelsmannen Arthur Benjamin Sugarman i Brighton 1963. Han plagierade den betydligt mer robusta och stilmässigt unika button down-skjortan i oxfordtyg från amerikanska Brooks Brothers, som var svår att få tag på i England under denna tid.

Kranskommunernas bondpojkar

Kranskommunernas självvalda bondpojkar på turné.
Kranskommunernas självvalda bondpojkar på turné.

Ett vanligt inslag i kranskommunernas relativa stilkonformitet (jämfört med storstadens eklekticism och, i undantagsfall, verkliga originalitet) är den moderne bondpojken. Han finns givetvis också på den riktiga landsbygden, men äger där en helt annan autenticitet. Den är svår att uppnå för en person som bor endast ett par mil från ett storstad, exempelvis Göteborg, men ändå odlar ett slags ”jag är från landet”-image.

Klasstillhörighet: Arbetarklass/lägre medelklass.

Utbildning: Gymnasium.

Baseballmössa med tryck.
Baseballmössa med tryck.

På huvudet:
• Baseballmössa, buren långt bak på skulten så att skärmen sticker upp i kraftig vinkel.
• Stickad mössa vid kallare värderlek, gärna med tryck (”Bad hair day” eller något hårdrocksbetonat).

Glasögon: Solglas, pilotmodell.

På överkroppen:
• T-shirt.
• Munktröja- eller jacka.
I verkliga undantagsfall pikétröja. Möjligtvis rutig skjorta (blå/svart eller grön/svart), men då alltid kortärmad.

På underkroppen:
• Jeans, vanlig standardmodell som inte är gjord för att sitta lågt men ändå gör det. Slitning efter snusdosa i bakfickan.
• ”Working jeans” som var populära under sent 1990-tal. Dessa har vissa arbetsdetaljer som benfickor med ficklock och tryckknappar.

Timberlandkänga.
Timberlandkänga.

På fötterna:
• Gymnastikskor (gärna Adidas Superstar eller motsvarande).
• Timberlandkängor.

Trivia: Stort motorintresse. Socialt konservativ. Betonar sin särart kontra ”stabor”.

Finns i: Storstädernas kranskommuner, exempelvis Mölndal (Lindome/Hällesåker).

Stilklass-icism

palme i almedalen

Den senaste tidens låga uppdateringstakt beror främst på att vårt nyinköpta hus tar i princip all den fritid som finns över efter att den logistiska sidan av familjelivet fått sitt.

I dag inleder Stiltje ändå en serie om stil baserad på klass- och utbildningsbakgrund. Hur ofta inläggen kommer att skrivas får den kommande våren utvisa. I ”pipeline” ligger ett fasadbyte, ett spaljébygge, anläggning av en bit gräsmatta, ommålning av huset och läggning av trädgårdsplattor.

Men låt mig inleda med ett slags programförklaring:

I ett tal av Olof Palme i riksdagen 1980 om den svenska modellen sa Socialdemokraternas partiledare bland annat ”Jag har tecknat […] världarna i avsiktligt bjärta färger”. Stiltje tar sig friheten att göra det samma. Det innebär att inläggen i serien Stilklass-icism kommer att vara fulla av klichéer och stereotyper. Dels för att det är mer lättförståeligt (och kanske lite roligare) så, men också för att det döljer sig en sanning i just dessa bjärta färger.

Även i det mest absurt kanslisvenska brev från en rättshaverist till en myndighet eller politiker finns ett frö av sanning. Någonstans har det begåtts ett misstag, kanske en kränkning eller en nedrighet i det lilla. Sanningen finns också i klädernas och identiteternas värld. I stereotyperna. I klichéerna.

Den finns i snusdoseslitningen på jeansens bakfickor hos pojkarna i den trimmade Volvon på Lindome station. Den finns i clip on-hängslena på hipsterbyxan i Haga och i den rosa pikétröjan hos Handelsstudenten som kliver ur pappas bil tidigt en morgon i maj.

Mycket nöje önskar Stiltje.