Sverigedemokraterna – bättre på scen

Sven-Åke Gustavsson och Johan Gry som socialdemokrat och sverigedemokrat i ”Till varje pris”.

I den politiska farsen ”Till varje pris” på Göteborgs stadsteater får publiken en sällan skådad insyn i hur manusförfattare (i det här fallet Adde Malmberg) och kostymörer tänker sig att de olika politiska partiernas företrädare klär sig.

Det är, kort sagt, en orgie i klichéer.

Eric Ericson som Moderaternas partisekreterare ”Gugge”. Foto: Ola Kjelbye.

Eric Ericssons moderate partisekreterare har blå ullbyxa eller shorts i chinomodell (chino är egentligen ingen byxa utan ett vävsätt, men låt oss lämna det därhän för nu), loafers i mocka (strumplöst, givetvis) och växlar mellan en ljusblå poplinskjorta med cut away-krage och en klassiskt amerikansk button down-skjorta i oxfordtyg. På armen sitter en klocka i brunt skinnband. Ibland sätter han på sig en beigebrun tweedkavaj med laxtonad överruta och ”roped sleeveheads”, lite lagom ostrukturerad. I första akten har han en glansig sidenslips i blått och lila.

Sven-Åke Gustavssons socialdemokratiske ”riksdagsman” (en miss av Malmberg – en sosse skulle säga ”riksdagsledamot”) är porträtterad som totalt stillös. Röd beppehatt med uppvikt brätte och partiknappar. Grå byxa som är så formlös att det är hart när omöjligt att avgöra snittet. Bredrandig skjorta och benvit jacka i Harringtonmodell. Till detta sandaler och strumpor.

Gustavsson liknar faktiskt mer nidbilden av en tysk turist än en socialdemokrat. Komplettera med magväska, bara.

Anders Jansson som dansbandscharmör Stefan Svensson. Foto: Ola Kjelbye.

En annan moderat är den skånske ”dansbandscharmören” Stefan Larsson som porträtteras av Anders Jansson. Han har klubblazer, vit poplinskjorta med knappslå och något som ser ut som ett slags blandning av chinos och jeans, vilket var en omåttligt populär hybrid för 15 år sedan. Cowboydetaljer som jättelikt bältesspänne och spräckliga boots kompletterar bilden.

Miljörörelsens representanter kan vi med gott samvete lämna därhän, de som skymtar förbi är företrädesvis klädda i torskkostym. Då åsyftas inte män som köper sexuella tjänster utan fiskarten torsk, Gadus morhua.

Den mest intressanta karikatyren är Johans Grys sverigedemokratiske gruppledare Stefan Esping (eller kanske ”Äsping”, en ung och därför extra giftig huggorm, Vipera berus). Gry är lång och ganska proportionell och kan bära upp de flesta plagg man hänger på honom. Hans karaktär i ”Till varje pris” är ett slags DMM de luxe i vit skjorta med relativt kraftig cut away-krage, mörkgrå kavaj i ull eller ull/polyester, regementsrandig slips, mörkblå jeans och derbyskor med högt insteg.

Faktum är att Stefan Esping är bättre klädd än de flesta i verklighetens sverigedemokratiska ledargarnityr. Det socialkonservativa partiets riksdagsledamöter är oftast de minst välklädda av alla, kanske för att de försöker visa sig rumsrena och bära formella plagg som de verkar sakna kunskap om.

Delbar byxa från Brandit. 65 procent polyester.

Möjligen är det att dra tankegången en smula för långt, men med sin klädsel ger Esping uttryck för exakt den dubbelhet som finns inbyggd i det moderna Sverigedemokraterna: Med överkroppen försöker han passa in i det politiska och samhälleliga etablissemanget (kavaj, vit skjorta och slips), med underkroppen talar han till den vanlige svenske mannen (jeans och lågkvalitativa skor).

Skulle detta vara intentionen är det bara att applådera kostymdesignern Helle Carlsson på Göteborgs stadsteater.

Fotnot: En Stiltjeläsare har påpekat att Sven-Åke Gustavssons karaktär Bo Valfridsson (S) har en delbar fritidsbyxa som i ett nafs kan förvandlas från lång- till kortbyxa. En benklädesvariant av Chevignonjackan.

Annonser

För lite av det goda skämmer allt

Ibland händer det att man stöter på någonting som man först tar för ett skämt, för att sedan upptäcka att det är på fullt allvar.

Exempelvis Zagros Hamas valfilm. 

Till tonerna av fläskig bluesrock vandrar ungmoderaten i slow motion mellan Lilla Torget och Stenpiren i Göteborg och lovar genom en lika fläskig speakerröst att ”göra Sverige mäktigt igen”.

Ett skolexempel på vad en kostymbärare ska undvika: Kombinationen kort kavaj och låga byxor.
Han bär svart kostym, vilket är problematiskt då denna färg främst är till för att bäras på begravningar. Om tanken är att sprida hopp är det en illa vald utstyrsel, även om en marinblå överruta dämpar intrycket av sorgeklädsel.

Byxorna är för låga och kavajen för kort vilket gör att slipsen och skjortan osnyggt tittar fram i midjehöjd. Ögat dras till triangeln, inte till det som bör vara i fokus: Bärarens ansikte.  

Tanken med en kostym är också att den ska bilda en helhet som förlänger och slätar ut. Detta går förlorat genom att det fullt synliga bältet bildar en horisontell linje som visuellt klyver Zagros Hama på mitten. 

Hans kavaj verkar vara ett nummer för liten. Den är trång över bröstet och ärmarna är för korta, vilket indikeras av att en ovanligt stor del av skjortmanschetten syns. Den är såpass kort att den ger Hama en (gissningsvis oönskad) viss ”Mårten Gås-look”.  Mer om det här

För lite av det goda skämmer allt. Det enda som talar emot att Hama råkat få med sig fel storlek hem från butiken är faktiskt att axlarna är något för breda, men det kan också bero på ett ovanligt smalt axelparti hos bäraren.

Kavajens korta ärm blottar ovanligt mycket skjortmanschett.
Slutligen har moderaten slarvat med slipsen. Knuten ska dras åt hårdare och den ska framför allt inte hänga halvvägs ned på bröstet. Dessutom har hans armbandsur halkat ned för långt över handloven.

På fötterna ser han ut att bära herrboots, vilket är ett lika ovanligt som stiligt val och som Zagros Hama ska ha all heder av. Men om hans politiska kunskaper är i nivå med resten av klädseln i valfilmen lär han inte orsaka den socialdemokratiska regeringen några sömnlösa nätter. 

Den digitala dandyns favoritlägg

En jämförelse av olika sätt att stärka och styva upp kavajer. Den vänstra är konstruerad med så kallad "half canvas", den mittersta med "full canvas" och den högra med limmade mellanlägg.
En jämförelse av olika sätt att stärka och styva upp kavajer. Den vänstra är konstruerad med så kallad ”half canvas”, den mittersta med ”full canvas” och den högra med limmade mellanlägg.
I det förra inlägget gjorde Stiltje samma sak som de flesta andra klädbloggar redan har gjort: Skrev om sydda mellanlägg. Detta är ett näst intill sakralt begrepp för digitala dandies. Andra anledningar till veritabla kvalitetsorgasmer vid tangentbordet kan vara den dolda sömmen under sulan på en randsydd sko. Eller den lilla öglan på baksidan av kavajslaget där stjälken till knapphålsblomman ska stoppas in. Urgammalt yrkeskunnande och skrädderihemligheter har delvis kodifierats och gjorts tillgängliga för internetgenerationens individualister.

Det handlar om detaljens religion

Men vad är ett mellanlägg för något? Det kallas också för ”mellanfoder” och är ett extra lager tyg som sitter mellan yttertyg och foder i en kavaj – därav namnet. På engelska säger man ”canvas” eller ”interlining” (läs mer här och här). Tygets funktion är att förstärka och förstyva delar av plagget för att det ska hålla formen bättre. Det bidrar också till att hålla tätt mot vind och regn. Man skiljer på kavajer med ”half canvas” där mellanläggen enbart finns i den övre delen av bröstet och axeln, och ”full canvas” där de täcker hela framsidan. I vissa sommarkavajer finns inga mellanlägg.

I kavajer finns mellanläggen i bröstet, axeln, slagen och ärmslutet/manschetten. Det används också i rockar och andra ytterplagg, i linningen på byxor, i vissa damplagg och i andra sammanhang där yttertyget inte räcker till för att ge erforderlig styvhet. Mellanlägget kan alltså ses som ett slags klädernas Viagra.

Det traditionella sättet att förstärka en kavaj på är att använda mellanlägg av hästtagel som sys/nästas fast med långa stygn. Tekniken kallas ”att pikera” och innebär att stygnen inte helt tränger igenom yttertygets rätsida. Genom att sy fast mellanläggen kan de röra sig och töjas ut vid belastning.

Att pikera mellanlägg tar förhållandevis lång tid eftersom det mesta måste ske för hand eller med symaskin. Själva tyget är dessutom relativt dyrt. Den stora fördelen är att plagget ofta sitter bättre på kroppen eftersom tekniken tillåter att tyget formar sig efter bäraren. Det är också mycket åldersbeständigt.

Istället för, eller som komplement till, tageltyg kan man kan använda lärft som är tätvävda tyger i linne eller bomull. Bomullsvarianten kallas ibland för domestik.  Till lärfttygerna hör bland annat kanvastyget, som förr kallades för ”slaglärft”. Det är härifrån den engelska benämningen ”Canvas” för mellanlägg kommer.

Det går att använda vissa ulltyger till mellanlägg. Jutetyg, alltså varianter på säckväv, har också förekommit.

Sömnad av mellanlägg i en kavaj.

I kavajer av senare datum (jag gissar att det är 1970-talet och framåt vi talar om) består de flesta mellanlägg istället av ett klisterbestruket tygmaterial som kallas vlieseline (uttalas ”fliselin” och är egentligen ett tyskt varumärke). Detta limmas/pressas fast på baksidan av yttertyget genom att använda strykjärn eller liknande. Tekniken är enkel och tidsbesparande. Vlieselin är också billigare än både tagel och lärft.

Men när kavajen åldras eller kemtvättas finns det en risk att vlieselinet släpper eller ändrar form vilket skapar fula bubblor och veck på yttertyget. I dag är detta visserligen ovanligt eftersom tekniken för att limma tyg har utvecklats, men det handlar ändå om en konstruktion med en mer begränsad livslängd.

För att komplicera det hela kompletteras ofta moderna kavajers sydda mellanlägg med ett limmat mellanlägg, så kallad ”skin fusing”. Detta ger ytterligare förstärkning.

Sydda mellanlägg är fortfarande en kvalitetsdetalj som traditionella tillverkare använder sig av, framför allt i Storbritannien och Italien. Kavajer med denna konstruktion är svåra att komma över i Sverige och kostar utan undantag mycket mer, eller väldigt mycket mer, än sina limmade syskon. Dessutom är det ganska vanligt att inte ens bättre herraffärer känner till vilken typ av mellanlägg som finns i deras plagg.
Men på loppisar och i second hand-butiker är kavajer med sydda mellanlägg inte alls ovanliga. Det gäller bara att lära sig känna igen dem.

Ropa vieja

Second hand-butiker har bra koll på mycket, men inte på klassiska herrkläder av god kvalitet.

Att handla i second hand-butiker har blivit allt vanligare. Från att ha varit en angelägenhet för prekariatet, nostalgikerna och 1990-talets indiepopare, punkare och mods är loppisrundan numera också ett etablerat lördagsnöje för en konsumtionsstark medelklass.

Med den ökade köpvilligheten har butiker och organisationer blivit betydligt mer medvetna om vilka varor som betingar höga priser. Bland andra Emmaus Björkå har experter på konst, keramik och porslin som kan sålla bland det som människor skänker.

Ralph Lauren – sällan värt pengarna i andra hand.

När det gäller kläder har det vuxit upp specialiserade butiker som inriktar sig på att sälja välkända märken. Det har gjort att vissa plagg, som pikétröjor från Polo Ralph Lauren och Lacoste, kostar för mycket som sekunda eftersom sorterarna och prismärkarna antagligen blandar samman kvalitet med kraften i varumärkena.

Generellt sett finns det inte längre någon naturlig samvarians mellan pris och kvalitet. Visst, många dyra varumärken tillhandahåller bra plagg, men också exklusiva tillverkare verkar på en global marknad. Att flytta ut tillverkningen till länder där låga löner är den främsta konkurrensfördelen har inte gjort några underverk med kvaliteten på varorna. Barbourjackan – not what it used to be.

Så är den tid förbi då man kunde göra fynd på loppis? Absolut inte. Är det något som second hand-butikerna inte förstår sig på är det nämligen klassiska herrplagg av god kvalitet. Här finns en vit fläck på kartan där en medveten spanare kan köpa fantastiska saker groteskt billigt. Om han eller hon vet vad man ska titta efter.

Uddakavaj/kostymkavaj

Här finns kanske de allra största fyndmöjligheterna. Med undantag av några få, nischade butiker (som utmärkta A Marchesan på Odengatan i Stockholm) finns det inga second hand-butiker eller välsorterade loppisar som sorterar ut kavajer och kostymer på urval av kvalitet.

Några tips för att hitta bra kavajer begagnat:

  1. Köp inte plast. Det första den medvetna klädjägaren bör göra är att välja bort allt som inte består av rena naturmaterial. Vissa hävdar att nutida ull-polyesterblandningar är så bra att det inte påverkar vare sig upplevelse eller utseende. Men de flesta andrahandspersedlar har av naturliga skäl flera år på nacken. Och varför köpa plastkläder när det inte skiljer något i pris mellan dessa och den ”äkta varan”?
  2. Köp gammalt. Generellt gäller regeln: Ju äldre plagg, desto bättre plagg. Anledningen är framför allt att äldre ulltyger (andra blandningar är ovanliga i Sverige, som ull/mohair eller ull/siden) är kraftigare och mer slitstarka än moderna, tunna varianter. Detta beror på att väverierna tidigare saknade teknik för att väva tunna ylletyger av god kvalitet till ett överkomligt pris.
  3. Nyp i plagget. Genom att ta tag i plaggets bröst med fingertopparna kan man med lite övning känna om det består av två eller tre lager tyg. Äldre uddakavajer och kostymkavajer har nästan uteslutande sydda mellanlägg. Man ska då känna tre tyglager: Yttertyg, mellanlägg och foder.
    OBS: Handlar det om en lätt, ofodrad sommarkavaj fungerar förstås inte nyptestet.

 

Den oknäppta kavajen

DMM i aktion. Kyskhetsbälte på knapphålet.

En ytterst viktig del i Den Medelsvenske Mannens (DMM) stil är att ha kavajen uppknäppt. I alla lägen, alltid. Det sägs ibland att svenska män har en vana att ta av sig kavajen i tid och otid, men frågan är om inte oviljan att knäppa den är ännu mer signifikativ. Det är som att en mystisk kraft tvingar isär det som är konstruerat för att sitta ihop.

Varför DMM har satt kyskhetsbälte på knapphålet från första början är en gåta. Vi bor i ett kallt och blåsigt klimat som borde stimulera till ökad knäppning. Men det hänger antagligen ihop med formalitet, eller upplevd formalitet.

Denna svenska antiknäppkonformism är uppenbarligen tillräckligt stark för att utöva ett slags otrevlig press på den som vill gå emot strömmen. För ett tag sedan ifrågasatte Stiltjes huvudskribent varför en av våra riksdagsledamöter, i övrigt välklädd, inte knäppte sin kavaj. Riksdagsledamoten lyssnade intresserat och knäppte den. Några dagar senare dök han upp igen – uppknäppt. ”Jag har märkt att jag sticker ut på ett dåligt sätt när jag knäpper” sa han och fingrade nervöst på översta knappen.

En ung man som följer Stiltje fick häromdagen frågan ”Varför har du kavajen knäppt?” av en mer senior medarbetare. Frågan blir än mer anmärkningsvärd eftersom de arbetar på regeringskansliet.

Jag har tidigare skrivit flera inlägg om den svenska mannens aversion mot allt som är formellt (exempelvis här), eller i alla fall mer formellt än jeans och skjorta. I fallet med kavajen är det synd, då detta plagg gör sig bäst knäppt. Det är sytt för att minst en knapp alltid ska knäppas när bäraren står upp. Om modellen är rätt och anpassad till bärarens kroppsbyggnad finns det få saker som bidrar till att förbättra en mans hållning som en kavaj.

Men det förutsätter förstås att den inte fladdrar omkring magen på ett osnyggt sätt.

 

En vädermans misstag

Stiltjeläsaren och skofetischisten Moa-Lisa Fransson har skickat in en fråga om en väderpresentatörs klädsel:

Jag skulle gärna vilja ha ett utlåtande på den här outfiten.
Tack på förhand.

/Moa-Lisa

PS. Om du känner dig riktigt stark kan du titta på Aktuellts 21.00 sändning ikväll. Det är något som skaver. Men jag vet inte riktigt vad. DS.

vadermannen 1

 

 

Hej Moa-Lisa!

Tack för ditt brev. Jag tycker att vädermannen har lyckats ganska väl färgmässigt på överkroppen, möjligen med undantag för slipsen (osäker på varför, dock). Det är snittet på plaggen som inte fungerar. Vädermannen är, vad jag kan se, lång och smal men har inte klätt sig för att se proportionerlig ut:

• Hans hals är längre än genomsnittet, ändå har han valt en skjorta med låg krage vilket gör att halsen verkar vara ännu längre. En högre krage med mer spread (avstånd mellan snibbarna) hade förkortat halsen och brutit den visuella linje som nu pekar nedåt och förlänger.

• Kavajen har markerade axlar, vilket kan vara bra när man är smal, men de är inte tillräckligt breda för att ge ett intryck av bredd. Det tvära snittet med uppstickande ärmhuvuden bidrar snarare till att visa hur smala vädermannens axlar egentligen är. Jag noterar intresserat att kavajen har antydan till så kallad ”pagoda-axel”, en konkav axel som är ovanlig men som bland andra det snordyra märket Tom Ford använder sig av i ett par modeller.

• Byxorna är som vanligt (nåja) för låga, vilket visar vädermannens förnicklade byxspänne och förlänger överkroppen på benens bekostnad. Svarta byxor var heller inget bra val färgmässigt. Jag hade valt sandfärgade chinos eller en grövre byxa i cavallry twill.

Hoppas att dessa observationer har varit till hjälp!

Med vänlig hälsning,

//Eric

Kort och koncist?

kort kavaj
En kort kavaj. En oerhört kort kavaj. Ja, kanske den kortaste kavajen i hela Kållered.

Något som är populärt just nu är korta kavajer. Oerhört korta kavajer. Detta är en utveckling som pågått i flera år och som ihärdigt håller i sig. Enligt lagen om tes och antites (men inte nödvändigtvis syntes) är den en reaktion på 1990-talets mode då kavajerna istället var långa.

Kardinalfelet är att många män låter modet föreskrivna längden och snittet på deras klassiska kläder. Det är bättre att ställa sig framför spegeln och ta en ordentlig titt på hur du ser ut och sedan klä dig efter det. Det finns också vissa regler som ”ska” följas när det gäller klassisk herrkonfektion för att ge ett så proportionerligt intryck som möjligt. Regler är till för att brytas, annars är det inte roligt. Men det gäller att veta vilka regler som ska brytas och inte. Det är individuellt. Vissa regler ska nog inte brytas alls.

För enkelhetens skull utgår vi från kostymen. En regel föreskriver att kostymen ska vara skuren så att skjortan och slipsen inte syns mellan byxans linning och kavajens nederdel. Detta gäller också i fallet med tredelad kostym  (där nyfascisten Mattias Karlsson är ett varnande exempel). Detta beror på att det stöter ögat. En kostym är en dräkt som är tänkt att framställa kroppen i en så bra dager som möjligt. Detta underlättas av en obruten linje från axlarna till byxans fåll. Det är oftast en dum regel att bryta emot.

PÅ 1970-talet var korta, tajta  kavajer ett skämt. I dag är Pee-Wee Herman snarare en modeikon. Så kan det gå.
PÅ 1970-talet var korta, tajta kavajer ett skämt. I dag är Pee-Wee Herman snarare en modeikon. Så kan det gå.

För att undvika glappet mellan kavaj och byxa och samtidigt bära en mycket kort kavaj måste byxan vara hög i midjan. Faktum är att den måste vara så hög att den går över naveln (om du inte har en i det närmaste abnormt kort överkropp). Så pass höga byxor är i princip omöjliga att finna i dag. Men det går lätt att hitta längre kavajer, om du orkar leta second hand eller ta dig utanför klädkedjornas butiker och storstädernas svindyra herrekiperingar.

För att hitta en kavaj med rätt längd kan du  använda två knep:
• Låt armen hänga rakt ned utefter sidan. Kavajens slut ska vara ungefär i höjd med tummens rot.
• Be någon att med ett måttband mäta din baksida från kavajens krage till golvet. Det givna måttet delas på två för att få fram den ”korrekta” längden.

Men det är inte riktigt så enkelt, förstås. Har du korta ben bör kavajen också vara lite kortare för att ge illusionen av längre ben. Har du tvärtom mycket långa ben i förhållande till din överkropp bör kavajen vara lite längre. För att komma ihåg kan du memorera följande: Korta, kortare. Långa, längre. 

Vart går du för att hitta en Mårten Gås-lookalike? Till hotell Avalons uteservering förstås.
Vart går du för att hitta en Mårten Gås-lookalike i Västsverige? Till hotell Avalons uteservering förstås.

Ett annat bekymmer med den mycket korta kavajen är att rumpan tenderar att se större ut eftersom nederdelen slutar mitt på skinkorna istället för att täcka dem. Det är antagligen härifrån som den gamla regeln ”Kavajen ska täcka rumpan” kommer.

Rumpan får nämligen sprundet, eller sprunden, att öppna sig. Problemet accentueras om du bär kavaj och uddabyxa, som de flesta gör i dag. Kostymens enhetliga tyg kan trolla bort en del av ”putet” men har du en byxa i annan färg kommer du inte undan. Särskilt inte med dagens tajta kavajer. Kort och tajt är en dödlig kombination som oundvikligen kommer att få dig att se ut som Mårten Gås. Eller som den fräcka killen på hotell Avalons uteservering vid Kungsportsplatsen i centrala Göteborg.