Kängan som vann ökenkriget

Skadad brittisk officer med ökenkängor. Ur filmen ”The Black Tent” som utspelar sig i Libyen under andra världskriget.

Det militära inflytandet på klassisk herrstil är enormt. Genom alla tider har krigsmaktens uniformer bidragit starkt till att vissa snitt, färger och former på skor, kläder och huvudbonader blivit till civila trender. Vissa av trenderna har överlevt modets växlingar för att med tiden bli delar av mannens mer tidlösa garderob.

Framför allt militära ytterplagg verkar ha lätt för att bli adopterade av civilister: Duffeln, trenchcoaten och ”the british warm” är bara några exempel. Oftast har det handlat om soldater som när de muckar tar en del av det militära arvet med sig hem.

Det finns en annan kategori militärplagg som har plockats upp av olika subkulturella grupper, företrädesvis i Storbritannien. Här hittar vi bland annat den amerikanska parkasen med fiskstjärtskärning (”Korearocken” som den kallades i Sverige på 1960-talet), bombarjackan och den grova militärkängan. De här plaggen har köpts på militära överskottslager av modemedvetna ungdomar ur arbetarklassen och den lägre medelklassen för att sedan bakvägen ta sig in i modevärlden. Många gånger är de alltför intimt förknippade med just subkulturer för att platsa bland de mognare plaggen i den klassiska garderoben. Men det finns ett klart lysande undantag.

Ökenkängan.

Reproduktion av ökenkängan som den såg ut under det andra slaget vid El-Alamein. Bild: Soldier of Fortune.

Denna sko har älskats till döds av många brittiska ungdomskulter. Det började med de första modsen som dök upp i London omkring 1959-60. Ur och efter denna sönderpopulariserade och missuppfattade klädsnobbsrörelse växte det så småningom fram andra stilar: Skinheads och Suedeheads, Rude Boys och Soul Boys, Scallies, Perry Boys och Casuals. Alla har haft ökenkängor på fötterna, somliga oftare och andra mer sällan. Från subkulturernas bakgator har det rågummiskodda evangeliet spridits vidare till media, modehus och marknad, för att så småningom nå också mer konservativa klädkretsar. Ökenkängan är bland annat ett utmärkande drag för åldrade anglofiler.

Ursprunget till ökenkängan finns i Sydafrika. Där började de första holländska immigranterna under 1600-talet att tillverka skor med en speciell, vattentät konstruktion som var inspirerad av urinvånarnas fotbeklädnader. På afrikaans, de sydafrikanska boernas variant av det holländska språket, kallas skon för ”veldskoen” (”veldschoen” på nederländska). Det betyder ”fältsko”. Exakt hur en veldskoen är konstruerad och på vilket sätt den skiljer sig från andra skotyper går att läsa om på Jesper Ingevaldssons utmärkta hemsida Shoegazing.

Det går att tillverka många olika typer av skor med veldskoen-konstruktion men den klassiska varianten är en ankelhög känga av mjukt läder eller mocka med gummisula. Dessa lätta men pålitliga ”vellies” har med tiden blivit en del av den boerska självbilden. Kängan var exempelvis mycket vanlig under ”Die Groot Trek”, en migrationsvåg från Kapstaden under mitten av 1800-talet. När det brittiska imperiet stärkte sin makt över Sydafrika och bland annat ville förbjuda slaveri kände sig boerna hotade och flyttade österut.

Ett par veldskoen från Herbert Schier i Namibia.

Veldskoen var länge en intern angelägenhet för vita sydafrikaner. Men så bröt andra världskriget ut och soldaterna i den brittiska åttonde armén i Nordafrika tröttnade på att bära standardkängan BGS (en akronym för Boots, General Service). I Saharaöknens stekvärme upplevdes svarta, stålskodda ”ammo boots” som svettiga, klumpiga och obekväma.

Som tur var erbjöd den stora basaren Khan El-Khalili i Kairo en utmärkt ersättningsprodukt: Veldskoen. Om dessa var importerade från Sydafrika eller tillverkade av lokala skomakare efter boersk modell är osäkert, men ryktet om den sandfärgade mockakängan spred sig snabbt bland general Montgomerys ökenkrigare.

I Burma fanns en brittisk officer som hette Nathan Clark. Hans släkt hade tillverkat skor sedan 1825 under namnet ”Clarks” (ja, faktiskt utan genitiv-apostrof). Utöver att slåss mot nazister och japaner hade han fått i uppdrag av sin äldre bror Bancroft att spana efter nya, intressanta skomodeller.

Nathan Clark.

Någon gång i slutet av kriget träffade Nathan Clark veteraner från åttonde armén, möjligen under en permission i Kashmir i Indien. Han blev intresserad av deras veldskoen och skickade skisser och mönster på kängorna hem till England. Nathan Clark överlevde kriget och fick sedan möjlighet att tillverka en provkollektion.

Företagets modellansvariga förhöll sig först kallsinniga till hans ”desert boot”. Men efter att ha lanserat den nya produkten på en skomässa i Chicago 1949 tog försäljningen långsamt fart i USA. Beatnik-rörelsen adopterade den på 1950-talet. Via jazzmusiker och författare hittade ökenkängan så småningom hem till Storbritannien och de tidiga modernisterna, som var i det närmaste besatta av allt amerikanskt. Resten är, som man brukar säga, historia.

Annons för Clarks ökenkängor som drar nytta av det militära arvet.

Något ohederligt lanserade Clarks redan från början skon som ”The Original Desert Boot”, med bilder på soldater i ökenmiljö och referenser till Rommel och andra världskriget. Reklamkampanjerna lyckades faktiskt så bra att många numera tror att det var Clarks ökenkängor som bars av åttonde armén.

Desto mer ironiskt blir det när man förstår att Nathan Clark faktiskt försämrade konstruktionen när han gjorde sin version av boernas veldskoen. Insteget gjordes längre vilket lämnar ett större glapp mellan bakkappan och bärarens hälsena. Det gör att smuts och sand lättare kommer in i skon. Han minskade också antalet hål till två, trots att just hans modell är relativt hög. Det gör att skon sitter sämre och inte kan snöras åt tillräckligt för att bli riktigt stabil.

Dessutom är dagens ökenkänga från Clarks en riktigt dålig sko, i alla fall i svenskt klimat. Den är svettig när det är varmt, kall när det är kallt, den läcker som ett såll vid blött väder och rågummisulan slits ned fort.

Skärmavbild 2017-11-07 kl. 10.28.56
Ökenkängor i den brittiska filmen ”Ice Cold in Alex” från 1958.

Som tur är finns det fortfarande sydafrikanska företag som tillverkar veldskoen. Detta är antagligen ett bättre alternativ till Clarks, som trots sin urbrittiska image sedan ett tiotal år tillbaka gör sina skor i Kina.

I Sverige på 1960-talet kallades förresten ökenkängor för ”ökendojjor”. Det låter nästan bättre. Ett mjukare, mer avslappnat namn på en mjuk och avslappnad sko.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s