Mörka kostymer i ett försök att bota ryggsäcksångest. Foto: Frida Franker.
För 15-20 år sedan spelade jag rockmusik i en grupp tillsammans med fyra andra män: Christian, Robert, Johan och Mads. Mads var från Norge, alltså kallades han för Dansken. Vi var alla unga och jag var absolut yngst. Det märktes.
Vid den här tiden var jag obstinat och tvärsäker, samtidigt som jag var känslig och osäker. Jag hade heller inte förstått hur uselt ”rocklivet” är. Rocklivet är förvisso uselt för alla men särskilt uselt är det för obstinata, känsliga män mellan 20 och 25.
Min erfarenhet är att de flesta som lever rocklivet är obstinata, känsliga män mellan 20 och 25.
Gruppen imploderade efter en lång period av ökande motsättningar. Det gällde inte bara musikalisk inriktning utan också en vitt skild uppfattning om vad man får säga till varandra och hur man får lov att behandla varandra. Dessutom har jag en stark känsla av att vi tyckte olika rent politiskt, att våra grundvärderingar skilde sig åt.
Och så var det ju det där med stil och klädsel.
Jan Björklund (L) – borde veta bättre. Foto: Aftonbladet.
Hur man väljer att presentera sig för andra, för världen som det brukar heta, är mycket viktigt. Hela den här bloggen handlar om det, vilket slås fast redan här. Det var inte mindre viktigt för mitt obstinata och känsliga 23-åriga jag.
Bekymret var att vi gruppmedlemmar sinsemellan hade väldigt olika stil. Det grundade sig inte minst i vår divergerande musiksmak.
Christian och jag kom från den brittiska mod-traditionen. Ökenkängor, smala kavajslag, Small Faces och gammal soul. Robert hade sina rötter i hårdrocken och var svårt influerad av svensk indiepop. Mads förstod vi aldrig riktigt, det måste ha varit något amerikanskt. En gång kom han till en fotosession iklädd Hawaiiskjorta. Vi tvingade honom att byta till t-shirt – det var inte vackert gjort.
Men det var bara Johan som använde ryggsäck.
Ryggsäcken är antagligen ett av de äldsta bärdonen som finns. I sin enklaste form är det en säck i vilken man har fäst två vertikala remmar. På så sätt kan man bära på något samtidigt som man har händerna fria. Ryggen belastas dessutom jämnare än med exempelvis en axelremsväska.
Några år senare. En medlem i Stone Island-jacka, en i kortärmad skjorta. Splittringen var ett faktum. Foto: Okänd.
Ryggsäcken är mycket praktisk. Därför är den vanlig som skolväska, inom militären, bland vandrare, skridskoåkare och äventyrare. Människor som joggar till och från jobbet har ofta sina personliga artiklar i en så kallad ”löparryggsäck”. Lokförare slänger gärna på sig en SJ-märkt variant när de byter tåg. Ryggsäcken har till och med fått ge namn åt en hel turistkategori: Backpackers (efter ”backpack” som betyder just ”ryggsäck” på amerikansk engelska).
Utvecklingen har gått framåt och i dag finns det fyra huvudsakliga typer av ryggsäckar:
Ramlös
Invändig ram
Utvändig ram
Stolsryggsäck
Varianten med utvändig ram i metall eller trä kallas också ”mes”, ”bärmes” eller ”lastmes”. Egentligen är det själva ramen, inklusive ett slags hylla i underkant, som är mesen. Först när man ställt en säck på hyllan och fäst den i ramen med hjälp av remmar blir det en ryggsäck.
Fjällräven Kånken – en subkulturell klassiker eller en accessoar för vänstervridna skogsmullar? Fråga Johan. Foto: Fjällräven.Som sagt: Ryggsäcken är mycket praktisk. Det finns många liknande anordningar som också är praktiska: Mobilväskor (som fästs i byxans livrem), magväskor, schweiziska arméknivar. Och precis som ryggsäcken är de i princip omöjliga att bära synligt om bäraren vill vara stilfull.Detta gäller alla, från rockgrupper som vill ha något slags kredibilitet till män med klassisk herrstil som intresse. Ryggsäcksbärare göra sig icke besvär.Men det finns ett lysande undantag : ”Kånken” från svenska märket Fjällräven. Denna slitvarg som designades 1978 är älskad och accepterad i flera musikaliska subkulturer. I en klassisk stilkontext är den förstås otänkbar men i de kretsar där vi rörde oss hade stackars Johan kanske kunnat komma undan med en sådan. Men han, som enligt egen utsago röstade på Kristdemokraterna, förknippade antagligen Kånken med vänstervridna skogsmullar.Så, gruppen slets isär av de interagerande storheterna stil, musik och politik. Dessa är så sammanblandade med varandra att det är svårt att avgöra vad som är vad.Ryggsäcken splittrade bandet.
Fransmannen René Lacoste spelar Wimbledon 1928, iförd sin egen uppfinning: Tennisskjortan.
Jag kommer ihåg det som om det var i går. Jag var 13 år, kanske 14, och hälsade på mina kamrater Daniel och Fredrik – ett tvillingpar som bodde vid en landsväg mellan Vallda och Onsala. För dem som inte är närmare bekanta med Kungsbacka kommuns geografi är det så nära riktig landsbygd man kan komma i dessa hårt exploaterade trakter. Pappan i familjen var kapten i kustartilleriet. Han var etthundranittionio centimeter lång och röstade på Moderaterna. Han brukade berätta om när han var hos sin bror i USA och drack ett gallon milkshake.
Ett amerikanskt vått gallon är 3,8 liter.
Den här dagen grälade Daniel, Fredrik och jag om innebörden av ordet ”lagom”. Eller snarare om riktigheten i uttrycket ”lagom är bäst”. Det var helt fel, tyckte tvillingarna, för bäst är ju bäst. Jag tyckte mig höra pappans ord ur sönernas munnar. Lagom, vad är det? Ett ord för sossar och medelmåttor och inte får man lov att lyckas i Sverige heller.
Ett gallon milkshake.
Jag hävdade att lagom är ett annat slags mått. Skalan är inte ”sämst–lagom–bäst”, utan ”för lite–lagom–för mycket”. Och drygt 20 år senare vet jag att det är så man ska förstå innebörden av ordet. En synonym till ordet ”lagom” är ”optimal”. ”Jag är lagom mätt” innebär en optimal mättnad, helt enkelt. På så sätt blir lagom bäst.
Den finländske filosofen Georg Henrik von Wright.
Men Daniel och Fredrik hade också rätt. Lagom är bara bäst så länge det går att mäta sig fram till ett optimalt resultat, och det låter sig inte göras överallt. Mycket i livet är fluktuerande, ombytligt. Svaren blir olika beroende på när frågan ställs, hur den ställs och vem som ställer den.
Utanför naturvetenskapens och matematikens universitetskorridorer finns det inte några ”rätta svar”. Eller några ”felaktiga svar”, för den delen. I många fall är samhällets och den enskilda människans processer så komplexa att de är omöjliga att deducera. Vi påverkas av biologiska faktorer men också av stressbörda, uppväxtvillkor, social status och andra faktorer bortom förnuftets och logikens kontroll. Då är lagom inte bäst längre utan bara ett uttryck för subjektivt tyckande, eller feghet eller lathet. Det finns ingen absolut sanning, som filosofen och hermeneutikern Georg Henrik von Wright kanske skulle ha uttryckt det.
Det är här den kommer in: Tennisskjortan.
Genom att vara ett slags mindre formell skjorta, eller kanske en stiligare t-shirt, har den blivit något av Den Medelsvenske Mannens favoritplagg. Men det är inte bara DMM som tagit tennisskjortan till sitt hjärta. Den är lika populär hos den övre medelklassens Hovåspappor som hos arga snickare och finniga gymnasieungdomar med ullrock och för korta stuprörsjeans.
Anders ”Arga snickaren” Öfvergård i knallblå tennisskjorta och byxor från Fristads. Foto: VillaAktuellt.
Många kallar den för pikétröja men det är inte alltid rätt. Ordet piké är benämningen på ett stickat bomullstyg. Det har en räfflad yta som påminner lite grand om en våffla och namnet kommer från franskans picué som betyder just ”stickat”.
De flesta tennisskjortor är gjorda i pikétyg, men det finns många andra bomulls- och ullkvaliteter som används till samma plagg. Benämningen tennisskjorta har fallit rejält ur bruk – de som inte säger pikétröja säger med största sannolikhet tenniströja. Men det handlar faktiskt om en skjorta.
Tennisskjortan uppfanns av den franske tennislegendaren René Lacoste på 1920-talet och han bar den för första gången under US Open 1926. Innan dess hade tennisspelare använt vanliga vita skjortor med upprullade ärmar. I jämförelse hade Lacostes konstruktion många fördelar. Pikétyget var tänjbart och stramade inte vid häftiga rörelser. Stickningen gjorde det bättre ventilerat och det gick att vika upp kragen för att skydda nacken mot sol.
René Lacoste kallades för ”Krokodilen” av sina fans på grund av sin intensiva spelstil. Fransmannen hade sinne för marknadsföring och 1927 började han nästa fast en stiliserad krokodil på skjortbröstet. Krokodilen blev också symbol för hans nya företag La chemise Lacoste, ”Lacosteskjortan”, som han startade tillsammans med industrialisten André Gillier. Gillier drev redan bolaget Établissements Gillier som bland annat tillverkade mössor och kalsonger och hade all den utrustning som krävdes för att börja producera piképlagg i stora upplagor.
Sömnadsinstruktioner för en tennisskjorta.
Tennisskjortan har en krage i ett enkelt lager tyg av samma typ som resten av plagget. Den saknar alltså all fodring och förstyvning. Därför går det att fälla upp kragen, ”pop the collar”, vilket är mer eller mindre vanligt beroende på mode och kulturell identitet.
Skjortan har en knappslå med två, tre eller fyra knappar. Korta ärmar är absolut vanligast men det finns varianter med lång ärm. Exempelvis bär Sean Connery en sådan när han spelar golf i James Bond-filmen Goldfinger från 1964. Ärmarna brukar avslutas med ett ribbat band som kan färgmatchas med eventuella ränder på kragen.
På engelska kallas tennisskjortan för ”polo shirt” eftersom hästpolospelare tidigt upptäckte att den var betydligt bekvämare att spela i än de button down-skjortor i kraftigt oxfordtyg som de vanligtvis använde. Men det var i samband med tennisens nya roll som tv-underhållning på 1950-talet som tennisskjortan började sitt segertåg över västvärlden. 1952 lanserade den engelske tennis- och bordtennisstjärnan Fred Perry en karbonkopia på kollegan René Lacostes skjorta, men med en lagerkrans som symbol istället för en krokodil. Fred Perrys genidrag var att tillverka tennisskjortan i andra färger än vitt, då vita kläder var förbjudna inom bordtennisen.
Casuals i Storbritannien under tidigt 1980-tal. Tenniskjortor från bland andra Sergio Tacchini och Lacoste.
Den unga modsrörelsen i Storbritannien älskade de färgglada tennisskjortorna från Fred Perry, inte minst de ljusblå varianterna med kontrasterande, röda ränder på kragen. Från mods till skinheads, suedeheads och vidare till fotbollsläktarnas casuals och indiepopfans. Alla har omfamnat tennisskjortan och plagget har en stark subkulturell koppling i Storbritannen. Därför blir det så märkligt när svenska anglofiler klär sig i en skjorta som borde signalera en sak, men som i vår nationella kontext signalerar något helt annat. Aspirerar man på att sticka ut från mängden i Sverige bör man lämna tennisskjortan hemma, om inte annat för att undvika att associeras med DMM, den snobbigare golfgubben eller med vanliga män överhuvudtaget.
Tennisskjortan är definitivt ett ”lagom” plagg i verklig bemärkelse. Den är varken för mycket eller för lite. Men det ska nog mycket till för att någon med lite stilambitioner ska tycka att den är bäst.
En medelsvensk man på Redbergsplatsen i östra Göteborg.
Den medelsvenske mannen, DMM, förtjänar att uppmärksammas. Hans stil är så vanlig att den riskerar att passera obemärkt för den som inte ägnar sig åt regelbunden herrspaning, men det innebär inte att den är ointressant. Min erfarenhet är snarare att det är det allra vanligaste, det närmast osynliga, som människor tycker är mest intressant att någon sätter fingret på. Och DMMs klädsel är Stiltjes blygsamma bidrag till Sveriges gemensamma kunskapsbank.
I mer formella sammanhang bär DMM ett slags uniform. Den varierar förvånansvärt lite över landet, möjligtvis med undantag för Stockholms innerstad, och består av:
• Kostymkavaj, vanligen en ull/polyester-blandning.
• Skjorta med översta knappen uppknäppt. Snittet varierar med modet.
• Jeans, mörkblå eller svarta.
• Läderbälte med kraftigt spänne.
• Läderskor, vanligtvis ett par kraftigare derbys (lågskor med öppen snörning).
Typiskt svenskt möte – typiskt svensk stil. De inringade i bilden bär uniform, och det finns ännu fler i de bakersta raderna.
Men varför ser det ut så här? Var kommer uniformen ifrån? Jag tror att det har med 1960-talet att göra.
Visst hade raggare och knuttar tagit till sig amerikanskt mode redan i mitten av 1950-talet, men det var decenniet efter som majoriteten av 1940-talets stora barnkullar blev tonåringar eller unga vuxna. Samtidigt var vi mitt i det som Sveriges Radios utmärkte reporter Tommy Johansson kallat för ”Den gyllene parentesen”, alltså kombinationen av rekordårens urstarka ekonomi och det snabbt expanderande välfärds- och jämlikhetssamhälle som nu håller på att monteras ned. Arbetarnas standard ökade snabbt och deras barn skördade frukterna av det socialdemokratiska samhällsbygget. De hade mer pengar och mer fritid än någonsin tidigare.
Med en köpstark ungdomsgrupp kom den första riktigt breda ungdomskulturen. Inspirationen till den? USA.
Den brittiska popmusikvågen rullade förvisso in på allvar 1964 men de engelska gruppernas musik var i sin tur starkt influerad av amerikansk blues, rythm & blues och i viss mån country. Idolerna från England hade kostym, visst, men också jeans. The Beatles gjorde reklam för Lee och på tv visade Little Joe i Bröderna Cartwright upp en välsvarvad Levisrumpa. Eller var det Wrangler?
Ringos vita jeans fick inte riktigt vara med i bild. Stackars Ringo.
En förbisedd rörelse bland den breda allmänheten är den tidiga modsrörelsen (mods från engelskans ”modernist”) som dök upp i London vid decennieskiftet 1959-60. De brittiska modsen bidrog bland annat till att lansera amerikanska Ivy League-klassiker som Brooks Brothers button down-skjorta för den brittiska arbetarklassens ungdomar.
I Sverige kom ”mods” att beteckna ett slags långhåriga haschrökare med nedkladdade US Army-jackor som sommaren 1965 slogs med polis och raggare på Götaplatsen och i Stockholms nybyggda Hötorgscity. Men dessa individer hade mycket lite eller ingenting att göra med sin engelska motsvarighet.
Mer om detta i en kommande post.
Det finns inget dåligt väder, bara dåligt klädda fuskproletärer. KFML(r) marscherar 1971.
Med studentrevolten och vänstervågen i slutet av 1960-talet slog den amerikanska arbetarbyxan igenom på allvar samtidigt som modet rörde sig mot en tidigare osedd nivå av informalitet. Det är antagligen vid denna tid som fuskproletärerna i ytterkantsvänstern lanserar den idiotiska men ack så vittspridda uppfattningen om att det är borgerligt att klä sig snyggt.
Den här utvecklingen skedde över hela Europa men verkar ha varit extra tydlig i Sverige. De som var unga på 1960-talet hängde helt enkelt in slipsen i garderoben och generationerna därefter har aldrig brytt sig om att plocka ut den igen.
1980-talets explosion av sportbetonat gatumode i USA och England plockades snabbt upp här och sänkte tröskeln ytterligare när det gäller formalitetsgrad. Och varför blev grungemodet så stort i Sverige? Flanellskjorta, t-shirt och slappa jeans. Därför.
Kurt Cobain – poppis stilikon i Sverige.
Men det finns ännuvissa tillfällen då det behövs en striktare klädsel. Därför har den svenske mannen inte helt kunnat överge kostymen. Däremot har kunskapen om material, snitt och stilregler sakta vittrat bort och försvunnit. Dessutom gör ovanan vid kostym att den lätt kan kännas överklädd. Den är trots allt ett slags dräkt. Det blir kanske lite stelt, eller? Lösningen på problemet är då att:
1) Strunta i slipsen, eller
2) Strunta i både slips och kostymbyxor och ta kavajen till jeans.
Ja, titta, nu känns det genast lite ledigare. Då tar vi den snygga skjortan och finskorna också. Lite formellt men ändå avslappnat. Ingen tycker att du är för uppklädd men ingen kan heller anklaga dig för att inte ha försökt tillräckligt – du har ju kavaj för Guds skull. Saken är biff.
Så tror jag att DMM fick sin uniform. Och visst fyller den sin funktion, men nästan bara i Sverige.
Stiltje 