Etikett: Socialdemokraterna

Damberg och Kristersson i Agenda

Studion i SVTs aktualitetsprogram Agenda.

I går samtalade Ulf Kristersson (M) och Mikael Damberg (S) i SVTs Agenda om hur man ska komma till rätta med den senaste tidens dödsskjutningar i svenska storstäder. Egentligen var de bägge herrarna överens om det mesta, som S och M brukar vara i kriminalpolitiska frågor nu för tiden, så det blev en ovanligt sansad ”debatt” utan det höga tonläge som tyvärr präglat svensk politik under 2000-talet och som blivit allt värre sedan Sverigedemokraterna kommit in i riksdagen.

Tack och lov slapp vi också oförskämda programledare av Janne Josefsson- och Belinda Olsson-typ.

Inrikesminister Mikael Damberg (S).

Men det verkligt glädjande var att Damberg och Kristersson var relativt välklädda. Inrikesministern hade sin vana trogen en kavaj med smala slag och hög gorge-line (svenskt begrepp saknas, se artikel om kavajens delar). Denna gång är den mörkt blå. Axlarna har markerade ärmhuvuden (roped sleeveheads), en detalj som utvecklats ur de uniformsjackor som syddes av vissa skrädderier på Saville Row i London. Det finns ett extra knapphål på det vänstra slaget.

Skjortan är i vit poplin och har en spreadkrage som är relativt hög – en klassisk, engelsk krage. Gissningsvis finns det insydda kraglattor i plast i snibbarna som styvar upp konstruktionen. Slipsen är en diskret mörkblå sidenslips med små, ljusblå prickar och är knuten i en symmetrisk Windsor- eller Halvwindsorknut.

Tyvärr matchar inte kragen och kavajslagen och här tycker jag att det är skjortan som är rätt och kavajen fel. Damberg är ganska smal och borde ha valt en kavaj med bredare slag för att ge en illusion av kraftigare bröstkorg.

Moderaternas partiordförande Ulf Kristersson.

Ulf Kristersson är en av de bäst klädda svenska politikerna och har valt en marinblå kavaj med en klassisk slagbredd som når ungefär halvvägs ut mot den mjuka, ostrukturerade axeln av italienskt snitt.

Också hans vita skjorta ser ut att vara av bomullspoplin men kragen är en mjuk cut away-modell som går väl ihop med det lediga snittet på hans kavaj. Kristersson har ett ansikte som varken är smalt eller brett och han passar bra i de flesta kragformer. Han väljer gärna virkade slipsar och dagens buteljgröna variant är inget undantag.

Däremot är slipsknuten inte särskilt snygg. Den här långsmala varianten dyker upp då och då och är egentligen en vanlig four-in-hand som dragits åt mycket hårt. Det fungerar ofta bra med en slips i vävt siden eller mohair men den virkade sidenslipsen är en annan sak. Någonting med materialet gör att knuten ser ansträngd och alltför asketisk ut när den dras åt med kraft. När det börjar knaka i slipsen (och det gör det verkligen) har man tagit i för mycket.

Sedan har jag personligen aldrig tyckt om att kombinera smala slipsknutar med cut away-krage. Det är osnyggt när inte slipsen fyller ut tillräckligt mellan snibbarna.

Kristersson ska ha en stor eloge för att han inte har någon partisymbol på sig – man vet ju vilket parti han tillhör ändå, inte sant?

Sverigedemokraterna – bättre på scen

Sven-Åke Gustavsson och Johan Gry som socialdemokrat och sverigedemokrat i ”Till varje pris”.

I den politiska farsen ”Till varje pris” på Göteborgs stadsteater får publiken en sällan skådad insyn i hur manusförfattare (i det här fallet Adde Malmberg) och kostymörer tänker sig att de olika politiska partiernas företrädare klär sig.

Det är, kort sagt, en orgie i klichéer.

Eric Ericson som Moderaternas partisekreterare ”Gugge”. Foto: Ola Kjelbye.

Eric Ericssons moderate partisekreterare har blå ullbyxa eller shorts i chinomodell (chino är egentligen ingen byxa utan ett vävsätt, men låt oss lämna det därhän för nu), loafers i mocka (strumplöst, givetvis) och växlar mellan en ljusblå poplinskjorta med cut away-krage och en klassiskt amerikansk button down-skjorta i oxfordtyg. På armen sitter en klocka i brunt skinnband. Ibland sätter han på sig en beigebrun tweedkavaj med laxtonad överruta och ”roped sleeveheads”, lite lagom ostrukturerad. I första akten har han en glansig sidenslips i blått och lila.

Sven-Åke Gustavssons socialdemokratiske ”riksdagsman” (en miss av Malmberg – en sosse skulle säga ”riksdagsledamot”) är porträtterad som totalt stillös. Röd beppehatt med uppvikt brätte och partiknappar. Grå byxa som är så formlös att det är hart när omöjligt att avgöra snittet. Bredrandig skjorta och benvit jacka i Harringtonmodell. Till detta sandaler och strumpor.

Gustavsson liknar faktiskt mer nidbilden av en tysk turist än en socialdemokrat. Komplettera med magväska, bara.

Anders Jansson som dansbandscharmör Stefan Svensson. Foto: Ola Kjelbye.

En annan moderat är den skånske ”dansbandscharmören” Stefan Larsson som porträtteras av Anders Jansson. Han har klubblazer, vit poplinskjorta med knappslå och något som ser ut som ett slags blandning av chinos och jeans, vilket var en omåttligt populär hybrid för 15 år sedan. Cowboydetaljer som jättelikt bältesspänne och spräckliga boots kompletterar bilden.

Miljörörelsens representanter kan vi med gott samvete lämna därhän, de som skymtar förbi är företrädesvis klädda i torskkostym. Då åsyftas inte män som köper sexuella tjänster utan fiskarten torsk, Gadus morhua.

Den mest intressanta karikatyren är Johans Grys sverigedemokratiske gruppledare Stefan Esping (eller kanske ”Äsping”, en ung och därför extra giftig huggorm, Vipera berus). Gry är lång och ganska proportionell och kan bära upp de flesta plagg man hänger på honom. Hans karaktär i ”Till varje pris” är ett slags DMM de luxe i vit skjorta med relativt kraftig cut away-krage, mörkgrå kavaj i ull eller ull/polyester, regementsrandig slips, mörkblå jeans och derbyskor med högt insteg.

Faktum är att Stefan Esping är bättre klädd än de flesta i verklighetens sverigedemokratiska ledargarnityr. Det socialkonservativa partiets riksdagsledamöter är oftast de minst välklädda av alla, kanske för att de försöker visa sig rumsrena och bära formella plagg som de verkar sakna kunskap om.

Delbar byxa från Brandit. 65 procent polyester.

Möjligen är det att dra tankegången en smula för långt, men med sin klädsel ger Esping uttryck för exakt den dubbelhet som finns inbyggd i det moderna Sverigedemokraterna: Med överkroppen försöker han passa in i det politiska och samhälleliga etablissemanget (kavaj, vit skjorta och slips), med underkroppen talar han till den vanlige svenske mannen (jeans och lågkvalitativa skor).

Skulle detta vara intentionen är det bara att applådera kostymdesignern Helle Carlsson på Göteborgs stadsteater.

Fotnot: En Stiltjeläsare har påpekat att Sven-Åke Gustavssons karaktär Bo Valfridsson (S) har en delbar fritidsbyxa som i ett nafs kan förvandlas från lång- till kortbyxa. En benklädesvariant av Chevignonjackan.

Frihetens pris?

Olika grad av häng på byxorna, eller ”sagging” som det heter på engelska. Bild: Cladwell.

Det är skillnad på frihet och frihet.

Efterkrigstidens olika försök att bedriva kommunistisk politik har utan undantag lett till så kallade ”realsocialistiska” diktaturer där invånarnas frihet har kringskurits eller helt avskaffats, på papperet för ”folkets” bästa.

I länder med mer eller mindre långtgående nyliberalt styrelseskick är friheten istället graderad: Ju bättre utgångsläge du har och ju rikare du är, desto friare är du. Stora löntagargruppers möjligheter är kraftigt begränsade medan ett fåtal åtnjuter en enorm rörelsefrihet.

Och fascistiskt anstrukna, nationalkonservativa grupper? Tja, de bara avskyr frihet rent generellt.

Mot allt detta står den demokratiska socialismen.

Till skillnad från borgerliga krafter har socialdemokratin alltid betonat värdet i lika möjligheter för alla. Ett starkt samhälle ska jämna ut skillnaderna i uppväxtvillkor – målet är att ge alla människor samma chans att följa sina ”bästa stämningars längtan”, som Hjalmar Branting uttryckte det. Detta kräver en aktiv stat och ett högt skatteuttag men är i längden en ekonomisk vinstaffär för samhället. Det ekonomiska argumentet har varit viktigt för att få med sig också andra partier i breda samverkanslösningar.

Hjalmar Branting.

Till skillnad från ytterkantsvänstern är socialdemokratin tydlig med att lika möjligheter inte är samma sak som lika utfall. Det egna ansvarets vikt uttrycks bäst i parollen ”Gör din plikt – kräv din rätt”. Och i partiprogrammet från 1960 står det: ”Socialdemokratin vänder sig mot inkomstskillnader, som betingas av sociala och ekonomiska privilegier och maktpositioner, medan den godtar en differentiering, som grundas på skillnader i arbetsinsats, yrkesskicklighet, ansvar eller initiativkraft.”

Till skillnad från ytterkantshögern har friheten ett egenvärde för socialdemokratin. Att äga sitt eget öde, att inte predestineras av kulturtillhörighet eller klass eller biologiska faktorer, är essentiellt.

Att diskutera det här är helt nödvändigt innan vi går vidare. Ty det ska visa sig att ett märkligt behov av att visa halva rumpan för sina medmänniskor är direkt kopplat till samhällsmedborgarens möjligheter att skapa sin egen tillvaro så som hon anser bäst.

Byxhänget är frihetens pris.

På flera ställen i USA har det under de senaste två decennierna förekommit försök att förbjuda människor att ha häng på sina byxor. Louisiana, Florida och Michigan är bara några exempel på stater där klåfingriga politiker har lagt sig i hur deras medborgare väljer att klä sig. Förenta Staterna må vara ett liberalkonservativt Mekka, men inte ens Göteborgs-Postens ledarredaktion kan väl stå bakom den här typen av ingrepp i den individuella friheten?

Därmed inte sagt att häng på byxorna är något eftersträvansvärt.

Hiphopare i USA under 1990-talet. Timberlandkängor och häng på byxorna.

Trenden sägs ha börjat i amerikanska fängelser under 1970- eller 80-talet. Då fångdräkterna lämnar mycket i övrigt att önska i snitthänseende var det vanligt att fången behövde ett bälte för att hålla sina byxor på plats. Men efter ett antal uppmärksammade självmord togs livremmarna bort, och byxorna började givetvis halka nedåt. Hängande benkläder blev en symbol för livet på en säkerhetsklassad anstalt vilket gjorde att en del av hiphopkulturen snart plockade upp den.

Av någon anledning verkar det i vissa musikerkretsar vara eftersträvansvärt att hylla och emulera betendeet hos våldtäktsmän och mördare.

Det finns ett annat rykte som gör gällande att hängande byxor i fängelsevärlden var en dold signal om att bäraren var öppen för tillfälliga, sexuella kontakter. Men det verkar vara omöjligt att verifiera.

Peter Settman och Fredde Granberg som ”Ronny och Ragge” på omslaget till skivan ”Let’s pök” från 1992.

Däremot är det felaktigt att tala om Gällivarehäng. Byxorna som syddes upp för gruvarbetarna i Gällivare hade förvisso en extra rymlig bak för att underlätta allt knäböjande och framåtlutande som arbetet innebar, men de satt inte lågt i midjan. Peter Settmans och Fredde Granbergs karaktärer ”Ronny och Ragge” hade alltså inte Gällivarehäng, trots att de själva påstod det, utan ett mer modernt byxhäng.

Talande nog var Ronny och Ragge som störst under våren och sommaren 1992. Under 1990-talet spreds nämligen byxhänget över världen, först från hiphopare till skateboardåkare och sedan vidare för att efter ett tag bli en angelägenhet för hela ungdomskulturen.

På min mellanstadieskola var det en oskriven lag att linningen på alla pojkars Diesel-, Chevignon-, Replay- och Levisjeans skulle sitta minst en decimeter under höftbenen. Möjligen var det min ovilja att anpassa mig till modet, och påföljande kommentarer om att jag hade ”byxorna i armhålan”, som gjorde att jag redan från början var negativt inställd till byxhäng.

Förre landsbygdsministern Eskil Erlandsson (C). Bild: Erik Bratthall.

Utgår man från Stiltjes tes att kläder ska balansera kroppen för att uppnå proportionalitet och harmoni är förstås byxor som placerar midjan i höjd med pubeshåret helt uppåt väggarna fel.

Det ser, på ren svenska, för jävligt ut.

Men det gjorde Eskil Erlandssons kostymer också. Och det var ingen som ville förbjuda dem för det.

Leve friheten.

 

Den svenska uniformen

IMG_6541
En medelsvensk man på Redbergsplatsen i östra Göteborg.

Den medelsvenske mannen, DMM, förtjänar att uppmärksammas. Hans stil är så vanlig att den riskerar att passera obemärkt för den som inte ägnar sig åt regelbunden herrspaning, men det innebär inte att den är ointressant. Min erfarenhet är snarare att det är det allra vanligaste, det närmast osynliga, som människor tycker är mest intressant att någon sätter fingret på. Och DMMs klädsel är Stiltjes blygsamma bidrag till Sveriges gemensamma kunskapsbank.

I mer formella sammanhang bär DMM ett slags uniform. Den varierar förvånansvärt lite över landet, möjligtvis med undantag för Stockholms innerstad, och består av:

• Kostymkavaj, vanligen en ull/polyester-blandning.

• Skjorta med översta knappen uppknäppt. Snittet varierar med modet.

• Jeans, mörkblå eller svarta.

• Läderbälte med kraftigt spänne.

• Läderskor, vanligtvis ett par kraftigare derbys (lågskor med öppen snörning).

DMM kavaj skjorta jeans
Typiskt svenskt möte – typiskt svensk stil. De inringade i bilden bär uniform, och det finns ännu fler i de bakersta raderna.

Men varför ser det ut så här? Var kommer uniformen ifrån? Jag tror att det har med 1960-talet att göra.

Visst hade raggare och knuttar tagit till sig amerikanskt mode redan i mitten av 1950-talet, men det var decenniet efter som majoriteten av 1940-talets stora barnkullar blev tonåringar eller unga vuxna. Samtidigt var vi mitt i det som Sveriges Radios utmärkte reporter Tommy Johansson kallat för ”Den gyllene parentesen”, alltså kombinationen av rekordårens urstarka ekonomi och det snabbt expanderande välfärds- och jämlikhetssamhälle som nu håller på att monteras ned. Arbetarnas standard ökade snabbt och deras barn skördade frukterna av det socialdemokratiska samhällsbygget. De hade mer pengar och mer fritid än någonsin tidigare.

Med en köpstark ungdomsgrupp kom den första riktigt breda ungdomskulturen. Inspirationen till den? USA.
Den brittiska popmusikvågen rullade förvisso in på allvar 1964 men de engelska gruppernas musik var i sin tur starkt influerad av amerikansk blues, rythm & blues och i viss mån country. Idolerna från England hade kostym, visst, men också jeans. The Beatles gjorde reklam för Lee och på tv visade Little Joe i Bröderna Cartwright upp en välsvarvad Levisrumpa. Eller var det Wrangler?

 

img_6840
Ringos vita jeans fick inte riktigt vara med i bild. Stackars Ringo.

En förbisedd rörelse bland den breda allmänheten är den tidiga modsrörelsen (mods från engelskans ”modernist”) som dök upp i London vid decennieskiftet 1959-60. De brittiska modsen bidrog bland annat till att lansera amerikanska Ivy League-klassiker som Brooks Brothers button down-skjorta för den brittiska arbetarklassens ungdomar.

I Sverige kom ”mods” att beteckna ett slags långhåriga haschrökare med nedkladdade US Army-jackor som sommaren 1965 slogs med polis och raggare på Götaplatsen och i Stockholms nybyggda Hötorgscity. Men dessa individer hade mycket lite eller ingenting att göra med sin engelska motsvarighet.
Mer om detta i en kommande post.

 

img_6841-1
Det finns inget dåligt väder, bara dåligt klädda fuskproletärer. KFML(r) marscherar 1971.

Med studentrevolten och vänstervågen i slutet av 1960-talet slog den amerikanska arbetarbyxan igenom på allvar samtidigt som modet rörde sig mot en tidigare osedd nivå av informalitet. Det är antagligen vid denna tid som fuskproletärerna i ytterkantsvänstern lanserar den idiotiska men ack så vittspridda uppfattningen om att det är borgerligt att klä sig snyggt.

 

Den här utvecklingen skedde över hela Europa men verkar ha varit extra tydlig i Sverige. De som var unga på 1960-talet hängde helt enkelt in slipsen i garderoben och generationerna därefter har aldrig brytt sig om att plocka ut den igen.
1980-talets explosion av sportbetonat gatumode i USA och England plockades snabbt upp här och sänkte tröskeln ytterligare när det gäller formalitetsgrad. Och varför blev grungemodet så stort i Sverige? Flanellskjorta, t-shirt och slappa jeans. Därför.

 

Kurt Cobain – poppis stilikon i Sverige.

Men det finns ännu vissa tillfällen då det behövs en striktare klädsel. Därför har den svenske mannen inte helt kunnat överge kostymen. Däremot har kunskapen om material, snitt och stilregler sakta vittrat bort och försvunnit. Dessutom gör ovanan vid kostym att den lätt kan kännas överklädd. Den är trots allt ett slags dräkt. Det blir kanske lite stelt, eller? Lösningen på problemet är då att:

1) Strunta i slipsen, eller

2) Strunta i både slips och kostymbyxor och ta kavajen till jeans.

Ja, titta, nu känns det genast lite ledigare. Då tar vi den snygga skjortan och finskorna också. Lite formellt men ändå avslappnat. Ingen tycker att du är för uppklädd men ingen kan heller anklaga dig för att inte ha försökt tillräckligt – du har ju kavaj för Guds skull. Saken är biff.

Så tror jag att DMM fick sin uniform. Och visst fyller den sin funktion, men nästan bara i Sverige.