Flyg, fula fluga, flyg

Inom herrstilen äger vissa plagg och accessoarer starka signalvärden. Det är precis som att de under åren laddats med så mycket symbolik att den blivit omöjlig att bortse ifrån. Genast kommer man att tänka på en viss person, en viss typ av yrke, en viss subkulturell grupp eller en viss nationalitet.

Baskermössan är för alltid sammankopplad med fransmän, plommonstopet med den engelske gentlemannen, den dubbelknäppta kritstreckskavajen med Chicagos gangsterkungar och kombinationen mörk kostym-gymnastikskor med, eh, Lasse Kronér

Listan kan göras betydligt längre.

Alla plagg är förstås inte sådana, av olika skäl.

1.Förekomsten. Är plagget för vanligt förekommande försvinner kopplingen med tiden. Gemene man har för länge sedan slutat tänka på amerikanska universitet när de ser en collegetröja, korgboll när de ser firman Converse klassiska basketsko och så vidare. Något liknande håller antagligen på att ske med den tvärrandiga tröjan bland yngre människor – associationen till konstnärer med baguettsmulor i mustaschen är inte längre självklar.

2.Visuell tydlighet. De flesta samhällsmedborgare är inte intresserade eller uppmärksamma nog att se skillnad på exempelvis byxor med och utan frontveck. Än mindre på byxor med enkla och dubbla sådana. Även om en känd person bär just en byxa med dubbla frontveck varje dag under hela livet skulle byxtypen aldrig automatiskt kopplas till just honom. Och en empirisk undersökning skulle garanterat visa att mycket få människor skulle associera en slips i grenadinsiden med James Bond. Det man vet är att Ian Flemings romanfigur ofta bär slips. Punkt.

Pee-Wee Herman, rollfiguren som gjort sig känd för att bära alldeles för små kostymer. Och fluga.

Den genomsnittliga medborgaren anser eventuellt tvärtom att det gränsar till det sjukliga att lägga märke till om karlen bredvid en på pendeltåget har enkla eller dubbla frontveck på sina byxor.

Skulle observatören dessutom intresserat notera hur frontvecken är vikta, inåt eller utåt, är sjukdomen ett obestridligt faktum.

Det ligger nog en del sanning i detta.

Men det finns som sagt vissa plagg som genast får de flesta att tänka på någon eller något speciellt.

Från att under mellankrigstiden ha varit mycket vanlig har flugan (bow tie på engelska) förvandlats till ett sådant.

Jarl Hjalmarson, ledare för Högerpartiet 1950-1961.

I det här fallet är det nog inte en viss person man kommer att tänka på (bortsett från en och annan stilmässigt vilsen nyhetsuppläsare i SVT). Tur är väl det, då den lilla hakpropellern varit särskilt populär bland mindre välklädda högerpolitiker, som den engelske premiärministern Winston Churchill och Högerpartiets ledare Jarl Hjalmarson. Och vem vill tänka på dem i onödan?

Nej, flugan är mer än något annat en symbol för en yrkeskategori, Clownen, och en viss stereotyp: Högskoleynglingen.

En clown.

Det är en fin gräns mellan ironi och mindre god klädsmak. Det är notoriskt svårt, ja nästan omöjligt, att bära dessa signalplagg och samtidigt få andra människor att förstå att det handlar om fingertoppskänsla. Man kan förstås göra det för sin egen skull, detta tarvar mod och en enorm självdistans.

Särskilt det senare tillhör inte paradgrenarna bland män med ett stort intresse för klassisk stil.

Alla som bär fluga annat än till smoking och frack riskerar alltid att, med hur stor distans de än bär den, antingen associeras med dråpliga pajasar i för stora skor eller brådmogna män som studerar naturvetenskap och har en fäbless för studentkårsaktiviteter.

Eller, i värstascenariot, med Johan Hakelius.

Valet är fritt.

Annonser

De vedervärdiga männen från Göteborg


Stiltje har många gånger skrivit om den medelsvenske mannen (DMM) och hans speciella stil. Tidigare har vi kunnat konstatera att den präglas av en blandning av bekvämlighet och korrekthet. Detta tar sig uttryck i säregna kombinationer av formella plagg, jeans och skodon av mestadels bristande kvalitet, inte sällan en smula moderiktiga. Till detta kommer vissa egenheter, exempelvis en närmast fundamentalistiskt uppknäppt kavaj.
Det finns inte någon anledning att driva med DMM. Han finns i alla samhällsklasser (nåja) och är intressant och spännande. Men det finns en avart som förtjänar att knäppas på näsan. Jag talar förstås om De Vedervärdiga Männen från Göteborg (DVMGbg).

Termen ”vedervärdig” syftar inte på klädstilen utan på deras vana att hänfalla åt plumpa skämt, dominerande manlighet, självgodhet och en vilja att alltid synas och höras.
Detta är inget utmärkande för den göteborgske mannen, egenskaperna är generella för gubbar världen över och givetvis alltid vedervärdiga. Men genom att kombinera dessa med vitsar, en ”go” dialekt och allmän ”brötighet” (måste uttalas med göteborgskt ö, alltså ô, ”brôtig”) står DVMGbg för en särskilt vedervärdig vedervärdighet.

De har förstås funnits betydligt längre än så, men stilmässigt gissar jag att DVMGbg dök upp på 1980-talet i samband med att ett antal personligheter började utnyttja sin göteborgska dialekt och stadens lokala särdrag för en framgångsrik karriär inom televisionen.

Leif ”Loket” Olsson.

Med Ingvar Oldsberg, Harald Treutiger och något senare Leif ”Loket” Olsson och Lars Kronér inleddes göteborgarens förvandling från käck och trevlig västkustbo till hela Sveriges ”goa gubbe”. Möjligen var skådespelaren Weiron Holmberg ett slags föregångare med sina roller i filmerna ”Repmånad” och ”Sällskapsresan”, men hans karaktärer har ingenting av DVMGbgs stilmässiga särdrag. Dessutom vilar det ett mörker över Holmberg som inte kan skönjas hos de tidigare nämnda. Han är för mycket arbetare och för lite clown för att passa in. Han kan, med sin bakgrund inom avgrundsvänstern, möjligen ha inspirerat utbrytargruppen DVMGbg(r).

Å andra sidan konstaterade en vän och Stiltjeläsare att ”Han bär på mycket sorg, Lasse” när vi talade om Lars Kronér. Så det kan finnas ett djup också där man minst anar det.

Rent attitydmässigt har radarparet Lasse Beicher och Morgan Alling för övrigt gjort en del för att förvandla göteborgaren till ett skämt.

OBS: Jag påstår givetvis inte att Oldsberg, Kronér et al är vedervärdiga, men de har definitivt stått modell rent stil- och humormässigt. I de vedervärdiga männen från Göteborg förenas den klichéartade bilden av göteborgaren med en tv-inspirerad gubbutstyrsel, klassisk DMM och en konservativ manschauvinism.

Morgan Alling och Lasse Beicher byggde hela sin tidiga karriär på sin image som ”goa gubbar”, som här i sommarlovsprogrammet ”Tippen”.

 

Till skillnad från DMM växlar gärna DVMGbg mellan kavaj-jeans-finsko-kombinationen och hel kostym, oftast utan slips. Kavajen tenderar att vara ett nummer för stor. Vissa äldre exemplar av DVMGbg bär gärna beiga eller ljusbruna kavajer i filtad ull. Skjortan har ofta kontrastknappar och ovanligt hög krage med klassisk form.
Utmärkande för denna stil är också användandet av väst, både till kostym och utan. Det är ingen slump att SVTs lokala nyhetsprogram i Göteborgsområdet fram till för något år sedan hette just ”Västnytt”. I samtliga fall knäpps alla västknappar, trots att den nedre inte ska knäppas. Väst till kortärmad skjorta har observerats.

Yngre män kan bära fluga (färdigknuten). Ett annat utmärkande drag är att de äldre exemplaren ibland har långt hår, nästan alltid bakåtstruket. De med färre hårstrån på skulten väljer ofta bort den vanliga snaggningen för en rejäl krans runt hjässan.