Kategori: Herrspaning

Damberg och Kristersson i Agenda

Studion i SVTs aktualitetsprogram Agenda.

I går samtalade Ulf Kristersson (M) och Mikael Damberg (S) i SVTs Agenda om hur man ska komma till rätta med den senaste tidens dödsskjutningar i svenska storstäder. Egentligen var de bägge herrarna överens om det mesta, som S och M brukar vara i kriminalpolitiska frågor nu för tiden, så det blev en ovanligt sansad ”debatt” utan det höga tonläge som tyvärr präglat svensk politik under 2000-talet och som blivit allt värre sedan Sverigedemokraterna kommit in i riksdagen.

Tack och lov slapp vi också oförskämda programledare av Janne Josefsson- och Belinda Olsson-typ.

Inrikesminister Mikael Damberg (S).

Men det verkligt glädjande var att Damberg och Kristersson var relativt välklädda. Inrikesministern hade sin vana trogen en kavaj med smala slag och hög gorge-line (svenskt begrepp saknas, se artikel om kavajens delar). Denna gång är den mörkt blå. Axlarna har markerade ärmhuvuden (roped sleeveheads), en detalj som utvecklats ur de uniformsjackor som syddes av vissa skrädderier på Saville Row i London. Det finns ett extra knapphål på det vänstra slaget.

Skjortan är i vit poplin och har en spreadkrage som är relativt hög – en klassisk, engelsk krage. Gissningsvis finns det insydda kraglattor i plast i snibbarna som styvar upp konstruktionen. Slipsen är en diskret mörkblå sidenslips med små, ljusblå prickar och är knuten i en symmetrisk Windsor- eller Halvwindsorknut.

Tyvärr matchar inte kragen och kavajslagen och här tycker jag att det är skjortan som är rätt och kavajen fel. Damberg är ganska smal och borde ha valt en kavaj med bredare slag för att ge en illusion av kraftigare bröstkorg.

Moderaternas partiordförande Ulf Kristersson.

Ulf Kristersson är en av de bäst klädda svenska politikerna och har valt en marinblå kavaj med en klassisk slagbredd som når ungefär halvvägs ut mot den mjuka, ostrukturerade axeln av italienskt snitt.

Också hans vita skjorta ser ut att vara av bomullspoplin men kragen är en mjuk cut away-modell som går väl ihop med det lediga snittet på hans kavaj. Kristersson har ett ansikte som varken är smalt eller brett och han passar bra i de flesta kragformer. Han väljer gärna virkade slipsar och dagens buteljgröna variant är inget undantag.

Däremot är slipsknuten inte särskilt snygg. Den här långsmala varianten dyker upp då och då och är egentligen en vanlig four-in-hand som dragits åt mycket hårt. Det fungerar ofta bra med en slips i vävt siden eller mohair men den virkade sidenslipsen är en annan sak. Någonting med materialet gör att knuten ser ansträngd och alltför asketisk ut när den dras åt med kraft. När det börjar knaka i slipsen (och det gör det verkligen) har man tagit i för mycket.

Sedan har jag personligen aldrig tyckt om att kombinera smala slipsknutar med cut away-krage. Det är osnyggt när inte slipsen fyller ut tillräckligt mellan snibbarna.

Kristersson ska ha en stor eloge för att han inte har någon partisymbol på sig – man vet ju vilket parti han tillhör ändå, inte sant?

Peter Lundgrens bluff

Peter Lundgren? Det är han i clipshängslen som tog en partikamrat på brösten.

Jag har många gånger skrivit om DMM, alltså den medelsvenske mannen, och hans förkärlek för en blandning av formellt och informellt som är unikt svensk. Jag skulle säga att DMM är bland det svenskaste vi har. Stilen borde alltså tas emot med öppna armar av Sverigedemokraterna,

Detta xenofobiska parti, som av någon anledning lockar väljare från både Socialdemokraterna (SD är ett arbetarfientligt högerparti) och Moderaterna (SD påstår sig företräda ”vanligt folk” och är särskilt populära på landsbygden), skulle egentligen ha en armé av arga män i kostymkavaj, mörkblå jeans och Lloydskor redo att ta över EU i dagens val till parlamentet.

Istället har de Peter Lundgren som toppkandidat.

I en jätteannons i en kvällstidning står han där med händerna i byxfickorna och Prippshyllan vällande över den skrynkliga grå kostymbyxan som hålls på plats av hängslen med clips. Skjortan stramar över magen och är för stor i axlarna. Byxan är så låg att Lundgren ser ut att bestå av 70 procent överkropp och 30 procent underkropp. Visserligen kan en något kortare byxa ge illusionen av längre ben, men trots att hans flaggar på halv stång lyckas den inte kompensera för den nedhasade midjan.

De senaste 10-15 åren har föraktet mot politiker blivit allt starkare i Sverige. Över hela världen ser vi politiska rörelser som påstår sig företräda ”folket” i dess kamp mot ”eliten”. Peter Lundgrens klädsel är fullt logisk i sammanhanget. Tanken är säkert att utstråla nåt slags folklighet, ett långfinger åt ”etablissemanget”. Genom att klä sig, ursäkta min uppriktighet, fullständigt uselt vill han och Sverigedemokraterna plocka poäng och visa att de är någonting annat än ”sjuklövern” (som de brukar kalla de etablerade partierna). Utan tvekan kommer SD att lyckas – i vissa kretsar kommer den där annonsen att tas emot med öppna armar.

Så, är det verkligen hit vi har kommit?

I vårt välfärdssamhälle säger att klä sig fult nämligen precis lika mycket om en persons politiska åsikter som att klä sig snyggt: Ingenting.

De stereotypa bilderna av de olika partiernas klädstilar kan förvisso ofta visa sig stämma. Stiltje har ju till och med gjort en serie om kopplingen mellan klass, stil och politik. Men i ett land som vårt, där alla som vill kan skaffa sig kunskap om snitt och passform och material, där fina kostymer kan köpas för en spottstyver på loppis, där invandringen har gjort att antalet skräddare har ökat explosionsartat, är de bara en nostalgisk rest av en tid som flytt. Vilket förstås passar Sverigedemokraterna som handsken eftersom hela deras berättelse handlar om en längtan tillbaka till en guldålder (ofta förlagd till 1950-talet) som aldrig har existerat.

Att Peter Lundgrens kläder ser ut som de gör i annonsen är ett underbetyg till svenska väljare eftersom vissa av oss bevisligen låter oss duperas av enkla tricks. Skulle hans klädval istället vara ett utslag av hans egen personlighet är den ett underbetyg till honom själv. En man som är så nonchalant och nihilistisk och visar en sådan uppenbar ovilja att anpassa sig till det offentliga livets tysta överenskommelser ska inte sitta i EU-parlamentet.

Ett tredje alternativ är att Lundgren helt enkelt är totalt okunnig om kläder. Då är annonsbilden istället ett totalt underbetyg till Sverigedemokraternas partiorganisation som låter honom bära dem på en officiell fotografering. Men det ser jag som ganska otroligt, en svensk man som är okunnig om kläder ser inte ut som Lundgren. Han ser ut som DMM.

Nåja, välj själva vilken som är den troligaste förklaringen. Själv tänker jag gå och rösta. Inte på Peter Lundgren eller Sverigedemokraterna, kan jag avslöja.

Sverigedemokraterna – bättre på scen

Sven-Åke Gustavsson och Johan Gry som socialdemokrat och sverigedemokrat i ”Till varje pris”.

I den politiska farsen ”Till varje pris” på Göteborgs stadsteater får publiken en sällan skådad insyn i hur manusförfattare (i det här fallet Adde Malmberg) och kostymörer tänker sig att de olika politiska partiernas företrädare klär sig.

Det är, kort sagt, en orgie i klichéer.

Eric Ericson som Moderaternas partisekreterare ”Gugge”. Foto: Ola Kjelbye.

Eric Ericssons moderate partisekreterare har blå ullbyxa eller shorts i chinomodell (chino är egentligen ingen byxa utan ett vävsätt, men låt oss lämna det därhän för nu), loafers i mocka (strumplöst, givetvis) och växlar mellan en ljusblå poplinskjorta med cut away-krage och en klassiskt amerikansk button down-skjorta i oxfordtyg. På armen sitter en klocka i brunt skinnband. Ibland sätter han på sig en beigebrun tweedkavaj med laxtonad överruta och ”roped sleeveheads”, lite lagom ostrukturerad. I första akten har han en glansig sidenslips i blått och lila.

Sven-Åke Gustavssons socialdemokratiske ”riksdagsman” (en miss av Malmberg – en sosse skulle säga ”riksdagsledamot”) är porträtterad som totalt stillös. Röd beppehatt med uppvikt brätte och partiknappar. Grå byxa som är så formlös att det är hart när omöjligt att avgöra snittet. Bredrandig skjorta och benvit jacka i Harringtonmodell. Till detta sandaler och strumpor.

Gustavsson liknar faktiskt mer nidbilden av en tysk turist än en socialdemokrat. Komplettera med magväska, bara.

Anders Jansson som dansbandscharmör Stefan Svensson. Foto: Ola Kjelbye.

En annan moderat är den skånske ”dansbandscharmören” Stefan Larsson som porträtteras av Anders Jansson. Han har klubblazer, vit poplinskjorta med knappslå och något som ser ut som ett slags blandning av chinos och jeans, vilket var en omåttligt populär hybrid för 15 år sedan. Cowboydetaljer som jättelikt bältesspänne och spräckliga boots kompletterar bilden.

Miljörörelsens representanter kan vi med gott samvete lämna därhän, de som skymtar förbi är företrädesvis klädda i torskkostym. Då åsyftas inte män som köper sexuella tjänster utan fiskarten torsk, Gadus morhua.

Den mest intressanta karikatyren är Johans Grys sverigedemokratiske gruppledare Stefan Esping (eller kanske ”Äsping”, en ung och därför extra giftig huggorm, Vipera berus). Gry är lång och ganska proportionell och kan bära upp de flesta plagg man hänger på honom. Hans karaktär i ”Till varje pris” är ett slags DMM de luxe i vit skjorta med relativt kraftig cut away-krage, mörkgrå kavaj i ull eller ull/polyester, regementsrandig slips, mörkblå jeans och derbyskor med högt insteg.

Faktum är att Stefan Esping är bättre klädd än de flesta i verklighetens sverigedemokratiska ledargarnityr. Det socialkonservativa partiets riksdagsledamöter är oftast de minst välklädda av alla, kanske för att de försöker visa sig rumsrena och bära formella plagg som de verkar sakna kunskap om.

Delbar byxa från Brandit. 65 procent polyester.

Möjligen är det att dra tankegången en smula för långt, men med sin klädsel ger Esping uttryck för exakt den dubbelhet som finns inbyggd i det moderna Sverigedemokraterna: Med överkroppen försöker han passa in i det politiska och samhälleliga etablissemanget (kavaj, vit skjorta och slips), med underkroppen talar han till den vanlige svenske mannen (jeans och lågkvalitativa skor).

Skulle detta vara intentionen är det bara att applådera kostymdesignern Helle Carlsson på Göteborgs stadsteater.

Fotnot: En Stiltjeläsare har påpekat att Sven-Åke Gustavssons karaktär Bo Valfridsson (S) har en delbar fritidsbyxa som i ett nafs kan förvandlas från lång- till kortbyxa. En benklädesvariant av Chevignonjackan.

Uffe Kristersson – hyggligt välklädd

Skulle du köpa en begagnad stat av denne man?

Ulf Kristersson håller på att sondera terrängen för en eventuell borgerlig regering. Och det är en relativt välklädd man som kan bli Sveriges näste statsminister.

Ulf Kristersson ser precis som Stefan Löfven ut att vara något under medellängd. Han har en proportionerlig kropp som inte lider lika mycket som exempelvis Fredrik Reinfeldts av de alltför låga byxor som hör till dagens kostymer. Till skillnad från Reinfeldts är Kristerssons kläder alltid relativt välskräddade och utan uppenbara fel som för långa kavajärmar och nackhylla.

Godkända längder på kavaj- och skjortärm.

På bilden ovan har han en alldeles för kraftig cut away på sin skjortkrage, som blottar slipsen på ett osnyggt sätt och inte passar hans ovala ansiktsform. Men detta är inte särskilt vanligt förekommande hos högerledaren. Däremot gör han hela tiden samma fel som de flesta andra svenska män: Ständigt uppknäppt kavaj och en oftast förkrympt skjortkrage.

Samtidigt äger Ulf Kristersson en viss stil- och materialkänsla. Han är den ende partiledare som använder stickade och virkade slipsar. Dessutom har han ofta blazer, en underskattad vana Uffe delar med den (betydligt slafsigare) Jonas Sjöstedt.

Knut Kristersson? Ulf Knutsson?

Kristersson är för övrigt den ende riksdagspolitikern som på allvar skulle kunna förväxlas med Antikrundans babbelbyxa Knut Knutsson.

Århundradets kupp

Chevignons ikoniska dunjacka som i ett nödläge snabbt kunde förvandlas till en dunväst. Foto: Zoo Village.

”Morris Rowing Club” stod det på den unge mannens stickade bomullströja. Han hade ironisk page som flörtade med 1990-talet och smala byxor som var avklippta vid anklarna. När han stirrade på sin smarta telefon och åt sallad utstrålade han det slags ungdomliga, världsvana nonchalans och ointresse som tyder på att man har mycket kvar att lära i livet.

Han skulle inte känna igen en tävlingsroddbåt om den så hade landat mitt i blandningen av soltorkade tomater och kryddat matvete.

1 300 kronor kostar bomullströjan från svenska varumärket Morris. Men roddklubben då? Foto: Care of Carl.

Så varför i hela världen gick då den unge mannen omkring med en tröja som det stod ”Morris Rowing Club” på?

För att det går att köpa en sådan tröja i handeln, naturligtvis. Den kostar omkring 1 300 kronor och kan hittas hos de flesta välsorterade herrbutiker som vänder sig till unga män ur medelklassen med smala byxor som är avklippta vid anklarna.

Men utan att känna till det var den unge mannen också ett perfekt exempel på någonting som varit förhärskande inom en del av herr- och dammodet de senaste 30 åren: Stora logotyper, eller ”big logos” på engelska.

En av historiens allra bästa marknadsföringskupper var när någon fick generationer av män att börja smeta in håret med fett. Denne någon lyckades både sälja in en ny produkt (hårvax) och skapa en enormt ökad försäljning av en redan existerande (schampo). Men frågan är om inte idén bakom big logo-trenden är strået vassare.

Genom att få människor att klä sig i plagg som har tillverkarens eget varumärke i jätteformat tryckt på tyget får man:

  • En enormt stor gratisreklam för sitt eget märke, och
  • En hugad konsument att betala pengar för att sprida reklamen.

Men det verkliga reptricket, det geniala i hela idén, är att tillverkaren till och med kan:

  • Höja priset på plaggen med de stora logotyperna, eftersom marknadsföringen (som tidigare konsumenter alltså till stor del sköter åt tillverkaren) fått konsumenterna att tro att det är just det extra synliga varumärket som är det eftersträvansvärda.
Collegetröja från amerikanska prestigeuniversitetet Yale i Conneticut.

Trenden med stora logotyper och varumärkesnamn kommer sannolikt från flera håll men den största influensen är kläder som används för idrott. Sportmodet, alltså att idrottsplagg blivit till trender också ”på gatan”, fick sitt publika genombrott på 1980-talet. Det förekom i mindre utsträckning också mycket tidigare – bland annat har golf, tävlingscykling och bowling påverkat herrmodet och studenter på amerikanska elituniversitet har sedan lång tid tillbaka använt sina så kallade collegetröjor också utanför arenorna.

Det var under det tidiga 1990-talet som sportmodets fokus på stora logotyper blev en stor trend också hos kläddesigners som inte hade något med idrott att göra. Istället för namnet på ett fotbollslag eller en ishockeyförenings klubbmärke stod det plötsligt ”Calvin Klein”, ”Champion”, ”Levi’s” och ”Aqua Limone” på plaggen. Företrädesvis handlade det om tröjor, men också jackor (exempelvis Chevignons ikoniska dunjacka som kunde förvandlas till en dunväst genom att ta av ärmarna) och senare under 1990-talet byxor.

Italienska Diesel hade för övrigt texten ”Only the brave” som devis. Den var upprörande felaktig, åtminstone på min mellanstadieskola. Var det någonting som var modigt där år 1992 så var det att våga vägra en vinröd eller illgrön Dieseltröja över en vit bomullspolo och ett par Replayjeans.

No Label. Nu med extra stor label. Foto: No Label.

Det sägs att det just nu pågår ett slags ”no logo”-trend, att blaffiga varumärken är på väg att försvinna och ersättas av plagg med mycket diskreta varumärken, eller sådana som inte har några synliga logotyper alls. Men så länge det finns unga män (med byxor avklippta vid anklarna) som är beredda att betala 1 300 kronor för att få göra reklam för en påhittad roddklubb så lär big logo-kläderna finnas kvar på marknaden.

Det finns förresten en Amsterdambaserad klädtillverkare som heter ”No Label”. Så stolta var de över sitt varumärke att de skrev namnet i fetstil rakt över bröstet på sin senaste bomullströja i collegemodell.

Oslagbart.

De bautastora armbandsuren

Jan Guillou – mannen utan handleder. Foto: Kerstin Svenson, Sveriges Radio

När jag gick på låg- och mellanstadiet var ordet ”bauta” väldigt populärt. Från början kommer det från isländskans ”bautasteinn”, en rest sten från yngre järnåldern, men som förled är bauta troligen inspirerat av serietidningen Asterix. I dessa historier om en keltisk by under den romerska ockupationen av Gallien arbetar den fryntlige, tjocke Obelix som leverantör av just bautastenar. Hans exemplar är gigantiska, därav prefixets betydelse: ”Väldigt stort” eller ”väldigt mycket”.

Den fryntlige Obelix med en bautastor bautasten.

En tydlig trend under de senaste 20 åren är att mäns armbandsur blir allt större. Ja, de flesta är faktiskt bautastora nuförtiden, alldeles oavsett när och till vad de används. Är bäraren en man under 50 år är hans klocka sällan under 42 millimeter i diameter, vilket tidigare betraktades som mycket stort. Och dessutom är det ofta en sportklocka det handlar om.

Jag gissar att förklaringarna till varför armbandsuren har blivit större är flera, men det finns ett slags indiciekedja som jag inte kan låta bli att tycka är hyggligt plausibel:

  • På 1990-talet slog mobiltelefonen igenom på extremt bred front. Bortsett från alla andra funktioner är den en alldeles förträfflig tidsindikator. Siffrorna är lättavlästa och tidsangivelserna extremt korrekta.
  • Med mobiltelefonerna försvann armbandsurets roll som nödvändig accessoar. Det var inte längre en stor grej att få sin första klocka. Den givna studentpresenten var inte längre en mekanisk Certina, Longines eller (om mamma och pappa slog på stort) en Omega i budgetklassen.
  • Istället har armbandsuret blivit ett slags accessoar, ungefär som en kvinnas örhängen och halsband, eller armband för den delen. Och för att ingen ska missa att det är en accessoar, utvald med omsorg på det allra mest medvetna vis, speglande bärarens ”personlighet” och ”egen stil”, väljer många män att skaffa en rejält stor klocka.
Pilotklocka från Zenith, 48 millimeter i diameter.

Men som med mycket annat bör armbandsurets storlek anpassas efter bredden på bärarens underarm och handlov. Vissa män kan bära enorma exemplar och få det att se bra ut, men då krävs en armvidd av Jan Guillouska mått. Underarmen ska vara kraftig som en 12-årig pojkes lår och bör omärkligt gå över i handflatan. Så, har du bekymmer med att hitta din egen handled? Då kan en klocka på 48 millimeter i diameter vara något för dig.

Alla vi andra gör nog bäst i att inte låta boettens storlek överskrida 41 eller möjligen 42 millimeter. Och då talar vi alltså om sport- och funktionsur. En kostymklocka riskerar att se märklig och uppblåst ut när den är större än 39 millimeter. Eller där omkring.

Ett tillägg om mobiltelefoner och korrekt tidsangivning. Mobiler synkroniserar sin klocka med telenätet som i sin tur mäter mot TAI, den internationella atomtiden. Bland de omkring 250 klockor som utgör TAI finns ett brittiskt atomur med en beräknad avvikelse på en sekund per 138 miljoner år. En batteridriven armbandsklockas avvikelse brukar ligga på omkring 20 sekunder per månad. Ett mekaniskt kvalitetsur? Upp till tio sekunder om dygnet, beroende på kvalitet, om den är kronometercertifierad, när den senast servades och så vidare.

För lite av det goda skämmer allt

Ibland händer det att man stöter på någonting som man först tar för ett skämt, för att sedan upptäcka att det är på fullt allvar.

Exempelvis Zagros Hamas valfilm. 

Till tonerna av fläskig bluesrock vandrar ungmoderaten i slow motion mellan Lilla Torget och Stenpiren i Göteborg och lovar genom en lika fläskig speakerröst att ”göra Sverige mäktigt igen”.

Ett skolexempel på vad en kostymbärare ska undvika: Kombinationen kort kavaj och låga byxor.
Han bär svart kostym, vilket är problematiskt då denna färg främst är till för att bäras på begravningar. Om tanken är att sprida hopp är det en illa vald utstyrsel, även om en marinblå överruta dämpar intrycket av sorgeklädsel.

Byxorna är för låga och kavajen för kort vilket gör att slipsen och skjortan osnyggt tittar fram i midjehöjd. Ögat dras till triangeln, inte till det som bör vara i fokus: Bärarens ansikte.  

Tanken med en kostym är också att den ska bilda en helhet som förlänger och slätar ut. Detta går förlorat genom att det fullt synliga bältet bildar en horisontell linje som visuellt klyver Zagros Hama på mitten. 

Hans kavaj verkar vara ett nummer för liten. Den är trång över bröstet och ärmarna är för korta, vilket indikeras av att en ovanligt stor del av skjortmanschetten syns. Den är såpass kort att den ger Hama en (gissningsvis oönskad) viss ”Mårten Gås-look”.  Mer om det här. 

För lite av det goda skämmer allt. Det enda som talar emot att Hama råkat få med sig fel storlek hem från butiken är faktiskt att axlarna är något för breda, men det kan också bero på ett ovanligt smalt axelparti hos bäraren.

Kavajens korta ärm blottar ovanligt mycket skjortmanschett.
Slutligen har moderaten slarvat med slipsen. Knuten ska dras åt hårdare och den ska framför allt inte hänga halvvägs ned på bröstet. Dessutom har hans armbandsur halkat ned för långt över handloven.

På fötterna ser han ut att bära herrboots, vilket är ett lika ovanligt som stiligt val och som Zagros Hama ska ha all heder av. Men om hans politiska kunskaper är i nivå med resten av klädseln i valfilmen lär han inte orsaka den socialdemokratiska regeringen några sömnlösa nätter. 

Ombytta roller

Eddie Murphy som Billy Ray Valentine i ”Changing Places”.
I filmen ”Changing Places” (”Ombytta roller” på svenska) från 1983 visar en ung, vältrimmad Eddie Murphy hur en kostym ska sitta.
Kavajen har väl balanserade axlar med ”roped sleeveheads”, naturligt bröst, svagt insvängd midja och klassisk längd. Fickorna saknar lock. Byxan har dubbla, utåtriktade frontveck för ökad komfort. Den har en klassisk vidd men smalnar inte av mot foten – kostymörerna i Hollywood vågar kanske ännu inte göra upp helt med 1970-talets utsvängda mode.

Filmen utspelar sig i Philadelphia men miljön är klassiskt engelsk, vilket inte är ovanligt i de östra delarna av USA. Det är stora herrgårdar, betjänter som heter Coleman, single malt-whisky och kontor som badar i ekpaneler.

Det finns heller ingenting amerikanskt över Eddie Murphys kläder. De har visserligen befriats från biljettfickor och andra anglofila detaljer, men den strama silhuetten visar klart och tydligt var  inspirationen kommer från: De brittiska öarna.

Titta och njut.

Mer om kavajens uppbyggnad här.

Hur stilsäker är Mums Zelmerlöws bästis?

chevaleresk-1
Måns Zelmerlöw och Alexander Wiberg.
I veckan var det premiär för Måns Zelmerlöws programserie ”Chevaleresk” på Kanal 6. Ordet betyder belevad och hövisk och om det överhuvudtaget associeras till någonting lär det vara till träiga nyårsfilmer med riddartema. Programmet görs i samarbete med en svensk klädkedja, ett bolag som säljer hudvårdsprodukter för män och ett internetkasino.

Det är ett stort plus att kläderna som presenteras i det första avsnittet faktiskt är överkomliga för en vanlig löntagare. En stor del av de forum som finns för manlig stil är nämligen överdrivet förtjusta i att presentera rena lyxvaror, som John Lobb-skor i 10 000-kronorsklassen eller kostymer i ”världens bästa flanell” med en prislapp motsvarande en begagnad Volvo V70.

chevaleresk-2Avsikten med programserien är enligt Kanal 6 hemsida att ”diskutera sånt som kan göra livet härligt att leva. Stil, mat, dryck, idrott, prylar, ja vad som helst som Måns och hans vapendragare Alexander Wiberg är intresserade av.”.

Stiltje tror snarare att serien kommer att kretsa kring den moderne gentlemannen och hans attribut, uppförande och kodex. Anslaget är ambitiöst och ligger säkerligen rätt i tiden. Tillsammans med programserien lanseras också en hemsida som beskrivs som en ”livsstilsportal”. Ledord för oss är kvalitet, tidlöshet och stil där ingen detalj är för liten för att uppmärksammas, skriver paret.

Men målgruppen är oklar. De män som är intresserade av klassisk stil känner redan till det mesta som Alexander Wiberg talar om. De män som inte är särskilt intresserade men ändå kan tänka sig att se programmet är gissningsvis inte särskilt många. Tittarsiffran för det första avsnittet var låga 53 000 personer. Av dem bör en betydande del ha tittat av ren nyfikenhet. En del av de nyfikna kommer inte att återkomma.

En inte alltför vild gissning är att en modern gentlemans verkliga honnörsord som solidaritet, jämlikhet och tolerans inte kommer att nämnas särskilt ofta. Istället verkar det bli en hel del ganska förutsägbara stiltips. Kanske har detta med temat för det första avsnittet att göra, ”Stilsynder”, och visst kan tipsen vara användbara ändå. Dessutom levereras de med en tydlig glimt i ögat. Men låt mig i alla fall avliva två mycket märkliga påståenden som programmet tar upp:

• Nej, du ska inte göra dig av med allt som är svart i din garderob.
Många plagg gör sig bra i svart även om den svarta skjortan bör undvikas.

Kartor som visar de olika färgskalorna.
Kartor som visar de olika färgskalorna.
• Nej, ”mörkblått” är inte den färg som ”allra flest människor passar i” och som är ”allra lättast att kombinera med andra färger”.
Det går inte att säga så. Det finns miljoner nyanser av mörkblått. Viktigast är att det är rätt nyans för just dig. Människor har olika färgskalor som brukar delas in i fyra årstider: Vår, sommar, höst och vinter. Möjligen är det så att de flesta nordbor tillhör den somriga färgskalan, som är ”kall” och drar åt blått.

Jag ska också kort kommentera Alexander Wibergs lista över de fem värsta stilsynderna när man bär kostym:

1. För slapp (skjort)krage
Tumregeln är att det ska vara max ett finger emellan hals och krage, säger Wiberg. Det är fel. Två fingrar bör du kunna stoppa emellan, annars blir det oerhört obekvämt.

2. För stor slipsknut
Jag förespråkar en tajt, nätt och assymetrisk slipsknut, förklarar Wiberg för en låtsat oförstående Måns Zelmerlöw (som för övrigt klär sig riktig smakfullt). Men:
• ”För stor” är ett extremt subjektivt mått.
• Slipsknuten bör anpassas efter bärarens ansiktsform och huvudstorlek. En smal slips i en four-in-hand-knut ser mycket märklig ut på en stor karl med kraftig hals.

3. ”Dörrvaktsärmen”
Wiberg varnar för kavajärmar som är för långa. Det gör han alldeles rätt i.

4. Lappen på ärmen
Ja, givetvis ska man ta bort den fastnästade lapp med märkesnamnet som ofta sitter vid manschetten på en nyköpt kavajs ena ärm.

5. För grova skor
Jag tycker alltid att man ska ha en sko som är så nätt som möjligt, med lädersula i oxfordmodell, det vill säga att det är sluten snörning.
Oj oj oj, här trasslar den stackars Alexander Wiberg till det för sig.

Kraftiga brogues, som här modellen Bourton från Tricker's, fungerar utmärkt till tweedkostym.
Kraftiga brogues, som här modellen Bourton från Tricker’s, fungerar utmärkt till tweedkostym.
• Skovalet ska anpassas efter vilken typ av kostym det handlar om. En formell kostym i tunn ull bör givetvis inte kombineras med grova skor. Men om det handlar om en brittisk tweedkostym går det alldeles utmärkt att bära ett par kraftiga brogues i derbymodell till, eller till och med kängor (men inte militärvarianter som exempelvis Dr. Martens).
• Oxfords är inte en synonym till skor med sluten snörning. Det finns olika modeller av skor med sådan snörning varav oxfordmodellen är en.
• Vill du ha ett par lätta derbyskor med öppen snörning till din formella kostym går det alldeles utmärkt. James Bond har det, till exempel.
• Lädersula är trevligt, men mycket opraktiskt i det svenska klimatet. Dessutom är det otroligt halt. Om du inte är beredd att bära galoscher extremt ofta bör du fundera på att antingen lägga en slitsula av plast ovanpå lädersulan eller satsa på en modell med en nättare gummisula.

Mer info på chevaleresk.se

De vedervärdiga männen från Göteborg


Stiltje har många gånger skrivit om den medelsvenske mannen (DMM) och hans speciella stil. Tidigare har vi kunnat konstatera att den präglas av en blandning av bekvämlighet och korrekthet. Detta tar sig uttryck i säregna kombinationer av formella plagg, jeans och skodon av mestadels bristande kvalitet, inte sällan en smula moderiktiga. Till detta kommer vissa egenheter, exempelvis en närmast fundamentalistiskt uppknäppt kavaj.
Det finns inte någon anledning att driva med DMM. Han finns i alla samhällsklasser (nåja) och är intressant och spännande. Men det finns en avart som förtjänar att knäppas på näsan. Jag talar förstås om De Vedervärdiga Männen från Göteborg: DVM(Gbg).

Termen ”vedervärdig” syftar inte på klädstilen utan på deras vana att hänfalla åt plumpa skämt, dominerande manlighet, självgodhet och en vilja att alltid synas och höras.
Detta är inget utmärkande för den göteborgske mannen, egenskaperna är generella för gubbar världen över och givetvis alltid vedervärdiga. Men genom att kombinera dessa med vitsar, en ”go” dialekt och allmän ”brötighet” (måste uttalas med göteborgskt ö, alltså ô, ”brôtig”) står DVM(Gbg) för en särskilt vedervärdig vedervärdighet.

De har förstås funnits betydligt längre än så, men stilmässigt gissar jag att DVM(Gbg) dök upp på 1980-talet i samband med att ett antal personligheter började utnyttja sin göteborgska dialekt och stadens lokala särdrag för en framgångsrik karriär inom televisionen.

Leif ”Loket” Olsson.

Med Ingvar Oldsberg, Harald Treutiger och något senare Leif ”Loket” Olsson och Lars Kronér inleddes göteborgarens förvandling från käck och trevlig västkustbo till hela Sveriges ”goa gubbe”. Möjligen var skådespelaren Weiron Holmberg ett slags föregångare med sina roller i filmerna ”Repmånad” och ”Sällskapsresan”, men hans karaktärer har ingenting av DVM(Gbg):s stilmässiga särdrag. Dessutom vilar det ett mörker över Holmberg som inte kan skönjas hos de tidigare nämnda. Han är för mycket arbetare och för lite clown för att passa in och har en bakgrund inom avgrundsvänstern.

Å andra sidan konstaterade en vän och Stiltjeläsare att ”Han bär på mycket sorg, Lasse” när vi talade om Lars Kronér. Så det kan finnas ett djup också där man minst anar det.

Rent attitydmässigt har radarparet Lasse Beicher och Morgan Alling för övrigt gjort en del för att förvandla göteborgaren till ett skämt.

OBS: Jag påstår givetvis inte att Oldsberg, Kronér et al är vedervärdiga, men de har definitivt stått modell rent stil- och humormässigt. I de vedervärdiga männen från Göteborg förenas den klichéartade bilden av göteborgaren med en tv-inspirerad gubbutstyrsel, klassisk DMM och en konservativ manschauvinism.

Morgan Alling och Lasse Beicher byggde hela sin tidiga karriär på sin image som ”goa gubbar”, som här i sommarlovsprogrammet ”Tippen”.

 

Till skillnad från DMM växlar gärna DVM(Gbg) mellan kavaj-jeans-finsko-kombinationen och hel kostym, oftast utan slips. Kavajen tenderar att vara ett nummer för stor. Vissa äldre exemplar av DVM(Gbg) bär gärna beiga eller ljusbruna kavajer i filtad ull. Skjortan har ofta kontrastknappar och ovanligt hög krage med klassisk form.
Utmärkande för denna stil är också användandet av väst, både till kostym och utan. Det är ingen slump att SVTs lokala nyhetsprogram i Göteborgsområdet fram till för något år sedan hette just ”Västnytt”. I samtliga fall knäpps alla västknappar, trots att den nedre inte ska knäppas. Väst till kortärmad skjorta har observerats.

Yngre män kan bära fluga (färdigknuten). Ett annat utmärkande drag är att de äldre exemplaren ibland har långt hår, nästan alltid bakåtstruket. De med färre hårstrån på skulten väljer ofta bort den vanliga snaggningen för en rejäl krans runt hjässan.