Flyg, fula fluga, flyg

Inom herrstilen äger vissa plagg och accessoarer starka signalvärden. Det är precis som att de under åren laddats med så mycket symbolik att den blivit omöjlig att bortse ifrån. Genast kommer man att tänka på en viss person, en viss typ av yrke, en viss subkulturell grupp eller en viss nationalitet.

Baskermössan är för alltid sammankopplad med fransmän, plommonstopet med den engelske gentlemannen, den dubbelknäppta kritstreckskavajen med Chicagos gangsterkungar och kombinationen mörk kostym-gymnastikskor med, eh, Lasse Kronér

Listan kan göras betydligt längre.

Alla plagg är förstås inte sådana, av olika skäl.

1.Förekomsten. Är plagget för vanligt förekommande försvinner kopplingen med tiden. Gemene man har för länge sedan slutat tänka på amerikanska universitet när de ser en collegetröja, korgboll när de ser firman Converse klassiska basketsko och så vidare. Något liknande håller antagligen på att ske med den tvärrandiga tröjan bland yngre människor – associationen till konstnärer med baguettsmulor i mustaschen är inte längre självklar.

2.Visuell tydlighet. De flesta samhällsmedborgare är inte intresserade eller uppmärksamma nog att se skillnad på exempelvis byxor med och utan frontveck. Än mindre på byxor med enkla och dubbla sådana. Även om en känd person bär just en byxa med dubbla frontveck varje dag under hela livet skulle byxtypen aldrig automatiskt kopplas till just honom. Och en empirisk undersökning skulle garanterat visa att mycket få människor skulle associera en slips i grenadinsiden med James Bond. Det man vet är att Ian Flemings romanfigur ofta bär slips. Punkt.

Pee-Wee Herman, rollfiguren som gjort sig känd för att bära alldeles för små kostymer. Och fluga.

Den genomsnittliga medborgaren anser eventuellt tvärtom att det gränsar till det sjukliga att lägga märke till om karlen bredvid en på pendeltåget har enkla eller dubbla frontveck på sina byxor.

Skulle observatören dessutom intresserat notera hur frontvecken är vikta, inåt eller utåt, är sjukdomen ett obestridligt faktum.

Det ligger nog en del sanning i detta.

Men det finns som sagt vissa plagg som genast får de flesta att tänka på någon eller något speciellt.

Från att under mellankrigstiden ha varit mycket vanlig har flugan (bow tie på engelska) förvandlats till ett sådant.

Jarl Hjalmarson, ledare för Högerpartiet 1950-1961.

I det här fallet är det nog inte en viss person man kommer att tänka på (bortsett från en och annan stilmässigt vilsen nyhetsuppläsare i SVT). Tur är väl det, då den lilla hakpropellern varit särskilt populär bland mindre välklädda högerpolitiker, som den engelske premiärministern Winston Churchill och Högerpartiets ledare Jarl Hjalmarson. Och vem vill tänka på dem i onödan?

Nej, flugan är mer än något annat en symbol för en yrkeskategori, Clownen, och en viss stereotyp: Högskoleynglingen.

En clown.

Det är en fin gräns mellan ironi och mindre god klädsmak. Det är notoriskt svårt, ja nästan omöjligt, att bära dessa signalplagg och samtidigt få andra människor att förstå att det handlar om fingertoppskänsla. Man kan förstås göra det för sin egen skull, detta tarvar mod och en enorm självdistans.

Särskilt det senare tillhör inte paradgrenarna bland män med ett stort intresse för klassisk stil.

Alla som bär fluga annat än till smoking och frack riskerar alltid att, med hur stor distans de än bär den, antingen associeras med dråpliga pajasar i för stora skor eller brådmogna män som studerar naturvetenskap och har en fäbless för studentkårsaktiviteter.

Eller, i värstascenariot, med Johan Hakelius.

Valet är fritt.

Annonser

Är lagom alltid bäst?

Fransmannen René Lacoste spelar Wimbledon 1928, iförd sin egen uppfinning: Tennisskjortan.

Jag kommer ihåg det som om det var i går. Jag var 13 år, kanske 14, och hälsade på mina kamrater Daniel och Fredrik – ett tvillingpar som bodde vid en landsväg mellan Vallda och Onsala. För dem som inte är närmare bekanta med Kungsbacka kommuns geografi är det så nära riktig landsbygd man kan komma i dessa hårt exploaterade trakter. Pappan i familjen var kapten i kustartilleriet. Han var etthundranittionio centimeter lång och röstade på Moderaterna. Han brukade berätta om när han var hos sin bror i USA och drack ett gallon milkshake.

Ett amerikanskt vått gallon är 3,8 liter.

Den här dagen grälade Daniel, Fredrik och jag om innebörden av ordet ”lagom”. Eller snarare om riktigheten i uttrycket ”lagom är bäst”. Det var helt fel, tyckte tvillingarna, för bäst är ju bäst. Jag tyckte mig höra pappans ord ur sönernas munnar. Lagom, vad är det? Ett ord för sossar och medelmåttor och inte får man lov att lyckas i Sverige heller.

Ett gallon milkshake.

Jag hävdade att lagom är ett annat slags mått. Skalan är inte ”sämst–lagom–bäst”, utan ”för lite–lagom–för mycket”. Och drygt 20 år senare vet jag att det är så man ska förstå innebörden av ordet. En synonym till ordet ”lagom” är ”optimal”. ”Jag är lagom mätt” innebär en optimal mättnad, helt enkelt. På så sätt blir lagom bäst.

Den finländske filosofen Georg Henrik von Wright.

Men Daniel och Fredrik hade också rätt. Lagom är bara bäst så länge det går att mäta sig fram till ett optimalt resultat, och det låter sig inte göras överallt. Mycket i livet är fluktuerande, ombytligt. Svaren blir olika beroende på när frågan ställs, hur den ställs och vem som ställer den.

Utanför naturvetenskapens och matematikens universitetskorridorer finns det inte några ”rätta svar”. Eller några ”felaktiga svar”, för den delen. I många fall är samhällets och den enskilda människans processer så komplexa att de är omöjliga att deducera. Vi påverkas av biologiska faktorer men också av stressbörda, uppväxtvillkor, social status och andra faktorer bortom förnuftets och logikens kontroll. Då är lagom inte bäst längre utan bara ett uttryck för subjektivt tyckande, eller feghet eller lathet. Det finns ingen absolut sanning, som filosofen och hermeneutikern Georg Henrik von Wright kanske skulle ha uttryckt det.

Det är här den kommer in: Tennisskjortan.

Genom att vara ett slags mindre formell skjorta, eller kanske en stiligare t-shirt, har den blivit något av Den Medelsvenske Mannens favoritplagg. Men det är inte bara DMM som tagit tennisskjortan till sitt hjärta. Den är lika populär hos den övre medelklassens Hovåspappor som hos arga snickare och finniga gymnasieungdomar med ullrock och för korta stuprörsjeans.

Anders ”Arga snickaren” Öfvergård i knallblå tennisskjorta och byxor från Fristads. Foto: VillaAktuellt.

Många kallar den för pikétröja men det är inte alltid rätt. Ordet piké är benämningen på ett stickat bomullstyg. Det har en räfflad yta som påminner lite grand om en våffla och namnet kommer från franskans picué som betyder just ”stickat”.
De flesta tennisskjortor är gjorda i pikétyg, men det finns många andra bomulls- och ullkvaliteter som används till samma plagg. Benämningen tennisskjorta har fallit rejält ur bruk ­– de som inte säger pikétröja säger med största sannolikhet tenniströja. Men det handlar faktiskt om en skjorta.

Tennisskjortan uppfanns av den franske tennislegendaren René Lacoste på 1920-talet och han bar den för första gången under US Open 1926. Innan dess hade tennisspelare använt vanliga vita skjortor med upprullade ärmar. I jämförelse hade Lacostes konstruktion många fördelar. Pikétyget var tänjbart och stramade inte vid häftiga rörelser. Stickningen gjorde det bättre ventilerat och det gick att vika upp kragen för att skydda nacken mot sol.

René Lacoste kallades för ”Krokodilen” av sina fans på grund av sin intensiva spelstil. Fransmannen hade sinne för marknadsföring och 1927 började han nästa fast en stiliserad krokodil på skjortbröstet. Krokodilen blev också symbol för hans nya företag La chemise Lacoste, ”Lacosteskjortan”, som han startade tillsammans med industrialisten André Gillier. Gillier drev redan bolaget Établissements Gillier som bland annat tillverkade mössor och kalsonger och hade all den utrustning som krävdes för att börja producera piképlagg i stora upplagor.

Sömnadsinstruktioner för en tennisskjorta.

Tennisskjortan har en krage i ett enkelt lager tyg av samma typ som resten av plagget. Den saknar alltså all fodring och förstyvning. Därför går det att fälla upp kragen, ”pop the collar”, vilket är mer eller mindre vanligt beroende på mode och kulturell identitet.
Skjortan har en knappslå med två, tre eller fyra knappar. Korta ärmar är absolut vanligast men det finns varianter med lång ärm. Exempelvis bär Sean Connery en sådan när han spelar golf i James Bond-filmen Goldfinger från 1964. Ärmarna brukar avslutas med ett ribbat band som kan färgmatchas med eventuella ränder på kragen.

På engelska kallas tennisskjortan för ”polo shirt” eftersom hästpolospelare tidigt upptäckte att den var betydligt bekvämare att spela i än de button down-skjortor i kraftigt oxfordtyg som de vanligtvis använde. Men det var i samband med tennisens nya roll som tv-underhållning på 1950-talet som tennisskjortan började sitt segertåg över västvärlden. 1952 lanserade den engelske tennis- och bordtennisstjärnan Fred Perry en karbonkopia på kollegan René Lacostes skjorta, men med en lagerkrans som symbol istället för en krokodil. Fred Perrys genidrag var att tillverka tennisskjortan i andra färger än vitt, då vita kläder var förbjudna inom bordtennisen.

Casuals i Storbritannien under tidigt 1980-tal. Tenniskjortor från bland andra Sergio Tacchini och Lacoste.

Den unga modsrörelsen i Storbritannien älskade de färgglada tennisskjortorna från Fred Perry, inte minst de ljusblå varianterna med kontrasterande, röda ränder på kragen. Från mods till skinheads, suedeheads och vidare till fotbollsläktarnas casuals och indiepopfans. Alla har omfamnat tennisskjortan och plagget har en stark subkulturell koppling i Storbritannen. Därför blir det så märkligt när svenska anglofiler klär sig i en skjorta som borde signalera en sak, men som i vår nationella kontext signalerar något helt annat. Aspirerar man på att sticka ut från mängden i Sverige bör man lämna tennisskjortan hemma, om inte annat för att undvika att associeras med DMM, den snobbigare golfgubben eller med vanliga män överhuvudtaget.

Tennisskjortan är definitivt ett ”lagom” plagg i verklig bemärkelse. Den är varken för mycket eller för lite. Men det ska nog mycket till för att någon med lite stilambitioner ska tycka att den är bäst.

 

Polotröjans renässans

Det är med glädje jag konstaterar att polotröjan är tillbaka på marknaden.

En nackdel med att bo i Sverige är att utbudet av kläder är så modeberoende. För den som inte vill handla exklusiva kashmirvarianter från N.Peal har det varit krångligt att hitta en polotröja de senaste tio åren. Till och med ishockeytränarna verkade ha slutat med den vita bomullspolon med Trygg Hansa-loggan på.

Då är det illa.

Men nu har det vänt! Polotröjan gör sig extra bra tillsammans med en mer fritidsbetonad kostym, men tänk på färgerna. Mycket få ljushylta nordbor kan bära upp en vinröd polo på ett acceptabelt sätt. För blekfisar som undertecknad rekommenderas istället en färg något liknande den Daniel Craig bär här:

Till och med halvpolon är tillbaka.
Till och med halvpolon är tillbaka.