En fråga av vikt

Foto: Huffington Post.

Glöm komikern David Batras föreställning – i dagens samhälle är övervikt den verkliga elefanten i rummet.

För ett par år sedan satt jag på Ikea och drack kaffe. Då reagerade jag på att nästan alla män i 35-årsåldern hade mage, alltså bukfetma. Jag minns att jag skrev något om detta på sociala medier och fick ta emot svidande kritik. Detta obestridliga faktum påpekar man inte ostraffat. Jag fick bland annat höra att jag var ”smal och självgod” och att det handlade om ”klassförakt”. Lägg till dessa ett par andra mer eller mindre grundlösa påhopp.

Att övervikt, definierat som ett BMI (Body Mass Index) på mellan 25 och 30, har stor påverkan på människors hälsa är odiskutabelt. I dag är hälften av de svenska männen antingen överviktiga (BMI 25-29), feta (BMI 30-34) eller sjukligt feta (BMI över 35). Statistik från Socialstyrelsen visar också att ju äldre männen är, desto fetare är de.

Detta är en tickande ohälsobomb.

BMI är ett trubbigt mått som bygger på personers längd och vikt. Är man kroppsbyggare kan det slå fel, eftersom muskler väger mer än fett. Då blir ett BMI på 27 kanske inte en indikation på övervikt utan på att man har lyckats bygga biceps av Belgian Blue-modell.

Sundheten i detta ideal kan dock diskuteras lika länge som övervikt.

Men BMI eller inte: All seriös forskning visar trots allt att fetma är en svårkontrollerad epidemi. Den har ökat med 300 procent globalt sedan mitten av 1970-talet. Mäns fetma, som ofta sätter sig kring magen och i bukhålan, är dessutom en farligare typ av fetma än den som drabbar kvinnor.

Eftersom en allt större andel av befolkningen är överviktig finns det också allt fler som tar åt sig av synpunkter på, uppmärksamhet kring eller berättigad kritik mot övervikt. Detta hänger ihop med synen på övervikt och fetma. Många överviktiga vittnar om att det är skambelagt att väga för mycket, att det finns ett slags ”tjockhat” som bidrar till att den som är överviktig kan drabbas av psykisk ohälsa såväl som den fysiska ohälsa som riskerar att följa av övervikten i sig.

Den oacceptabla intoleransen mot överviktiga personer har lett till motreaktioner, bland annat uppfattningen att man ska ”acceptera” sin fetma och vara stolt över sin kropp oavsett hur den ser ut. Bevekelsegrunden må vara god, men att strunta i att göra något åt sin övervikt innebär förstås en fortsatt stor risk för ohälsa och sjukdom.

Övervikt har nämligen ett antal dokumenterade, oönskade effekter. Några av dem:

  • Man löper större risk för ohälsa och sjukdom, bland annat diabetes och vissa former av cancer.
  • Man mår sämre psykiskt. Studier visar att tjocka människor lättare drabbas av bland annat depressioner och ångest.
  • Sexlusten minskar.
  • Och, förstås: Det blir svårare att hitta kläder som passar utan att större ändringar behöver göras. Visst går det att ”trolla bort” en del övervikt med hjälp av gott sömnadshantverk, men kläder tenderar att sitta bättre på en normalviktig kropp.

De direkta orsakerna till fetmaepidemin är relativt enkla: Vi äter för mycket och fel och vi rör oss för lite. Men sedan blir det genast svårare.

Orsakerna till övervikt och fetma har med både arv och miljö att göra. Forskare på Karolinska institutet har bland annat kunnat visa att hur fettcellerna i kroppen är uppbyggda spelar stor roll för förekomsten av sjukdom i samband med övervikt. Och vissa människor är genetiskt programmerade att gå upp i vikt, medan andra håller sig smala trots ett överdrivet stort kaloriintag.

Bland miljöfaktorerna är samhällsklass en mycket viktig faktor. Låg socioekonomisk status innebär en betydligt större förekomst av övervikt. En teori är att själva underordningen i sig, och allt den för med sig av stress och kompensatoriska beteenden, leder till att ”lägre” samhällsklasser blir allt fetare. Och den mat som forskare ofta rekommenderar, ekologiskt odlade varor med högt näringsinnehåll, är mycket dyrare än sämre mat.

En tydlig indikator för att klass och övervikt hänger ihop är barnfetma. Denna minskar bland befolkningen som helhet men ökar bland de som befinner sig längst ned på den socioekonomiska skalan.

Man kan säga att övervikt, precis som mycket annat, är en jämlikhetsfråga.

Men istället för att ta illa vid sig, protestera och skjuta på budbäraren är det betydligt mer produktivt att göra något åt saken. Man kan agera på olika sätt för en större ekonomisk och social jämlikhet. Eller visa sina eventuella barn att det är bra att röra på sig och inte äta för mycket sötsaker. Eller säga nej till snabbmat som både är dyrt att köpa och innehåller snabba kalorier som driver på fetmaepidemin.

Att skjuta över allt ansvar på individen löser inte problemet – vi väljer vare sig våra föräldrar eller vår samhällsklass. Men det individuella ansvaret går inte heller att blunda för. Marknaden tvångsmatar inte människor med feta hamburgare, chips och läsk. Det går givetvis att säga nej. Det går att röra på sig en halvtimma om dagen. Och så vidare.

Slutordet går till Peter Arner, som är professor vid medicinska institutionen på Karolinska institutet och har forskat på fett sedan slutet av 1960-talet.

Det finns många som vill tro att man blir fet för att man har fel på ämnesomsättningen, och det kan kanske finnas någon eller några som har det, men jag måste säga att den vanligaste orsaken är nog att man äter för mycket och rör sig för lite.

De som har lättare att gå upp i vikt, de äter nog lite mer och rör sig lite mindre än de andra. Det finns ganska mycket undersökningar som visar att det är så.

Annonser

Vad gör en gentleman?

Aksel Sandemose, författaren som skrev ”En flykting korsar sitt spår”. Bild: Dagbladet.

I vår tid handlar det om att göra sig själv till ett varumärke, att sälja sina unika sidor för att andra ska vilja anställa en, ligga med en, intervjua en, skriva om en och så vidare. Stiltje är ett bra exempel: En blogg om klassisk herrstil där huvudskribenten bygger sitt eget varumärke som skribent inom klassisk herrstil.

Detta behöver inte vara fel, eller rätt, utan beror mest på hur och på vilket sätt man väljer att lägga upp och sända ut reklamen för sin egen förmåga.

Men det finns klara baksidor. På grund av tidsandan är det väldigt lockande att trumpeta ut sitt budskap i tid och otid, alldeles oavsett om människor är intresserade av att lyssna eller inte. Det är också vanligt att egenreklamen blir värderingsstyrd: Man bygger sitt varumärke på att subjektivt (över-)värdera sina egna kunskaper, sin personlighet, sitt engagemang och så vidare.

Denna form av medveten stöddighet riskerar att hela tiden bli värre: När alla är bäst, då måste någon hävda att den är bättre än bäst. Eller skrika högre än de andra.

Sedan kommer de löjeväckande underdrifterna som en reaktion på överdrifterna, ett slags antites som kan nå igenom bruset. För om man inte är ”helt grym på att connecta med folk” så kan man i alla fall hävda att man är ”världens sämsta på att ta folk, typ”. Hellre än att bara vara… lagom bra på att föra sig i sociala sammanhang.

Det som förenar över- och underdrifterna är den stenhårda fokuseringen på sig själv och behovet av att lyfta fram sig själv i god, eller kanske överdrivet dålig, dager.

Staden Nykøbing på Mors utanför Jylland.

Märkligt nog är det precis det omvända som tidigare har gjort Sverige och svenskarna attraktiva för människor i andra länder. Blygsamheten, att låta resultaten tala, att inte skryta. Alltså det som vissa högervridna personer föraktfullt brukar kalla för ”jantelagen”. Felaktigt dessutom. Den ”Jantelag” som Aksel Sandemose skriver om i boken ”En flykting korsar sitt spår” är något helt annat.

Jante är namnet på en fiktiv stad i Danmark som omnämns första gången i romanen ”En sjöman går iland”. Sandemose baserade Jante på Nykøbing, där han själv växte upp. Nykøbing ligger på ön Mors utanför Jylland.

Som så många andra som lämnat småstaden bakom sig upplevde Aksel Sandemose hemorten som inskränkt och småaktig. Jante och dess invånare är närmast karikatyriska i sin intolerans och sina fördömanden.

Jantelagen har tio paragrafer:

§1. Du skall inte tro att du är något.
§2. Du skall inte tro att du är lika god som vi.
§3. Du skall inte tro att du är klokare än vi.
§4. Du skall inte inbilla dig att du är bättre än vi.
§5. Du skall inte tro att du vet mer än vi.
§6. Du skall inte tro att du är förmer än vi.
§7. Du skall inte tro att du duger till något.
§8. Du skall inte skratta åt oss.
§9. Du skall inte tro att någon bryr sig om dig.
§10. Du skall inte tro att du kan lära oss något.

Det är en ganska förfärlig samling budord som de allra flesta ryggar tillbaka inför. Och det är en samling budord som turligt nog inte har någonting att göra med de egenskaper som brukar sammanfattas med orden ”det är typiskt svenskt”:

• Blygsamhet.
• Fokusering på lagarbete – ”laget före jaget”.
• En ovilja att skryta.
• Ödmjukhet.
• Viljan att lyfta fram andra framför en själv.
• En ovilja att få fördelar på andras bekostnad.
• Låg profil när det gäller ägodelar med högt signalvärde – inget ”blingbling”.

Som ni ser är detta rena honnörsord, eller kanske honnörsparagrafer, för alla som någon gång aspirerat på att vara en gentleman. Givetvis är de omöjliga att leva upp till. Vi har alla stunder där vi är själviska, missunnsamma, skrytsamma. Men det är en samling ideal som vi kan sträva mot att uppnå.

Att sträva efter motsatsen gör oss till Donald Trump.

Olof Palme.

Olof Palme är inte någon av mina stora favoriter, men i ett tal från 1979 säger han en hel del som är värt att reflektera över:

Visst är det viktigt att människorna ska ha så stort, privat armbågsutrymme som möjligt. Det gäller den privata ekonomin och bostaden. Men det gäller också tillgången till en ren och oförstörd natur. Till kulturella upplevelser. Det gäller möjligheten att utvecklas och, som det heter, att förverkliga sig själv. Att leva i frihet och jämställdhet med andra.

Även om du har ett eget, privat armbågsutrymme så är du fortfarande en del av ett komplicerat samhälle, av ett genomorganiserat företag eller förvaltning. Dina barn går i skolan eller kanske i bästa fall har en plats på dagis. Du får din information genom de stora organisationer och företag som ger ut tidningar eller sänder ut radio- och tv-program.

Och när det gäller alla dessa för vardagen så viktiga företeelser sitter du inom andras armbågsutrymme. Och det är ofta frågan om mäktiga och vassa armbågar.

Vi måste lära oss att bemästra industrisamhället, att skapa ett privat armbågsutrymme för alla som inte ger något utrymme för de vassa armbågarna

Följ Stiltje direkt!

Stiltje avvecklar sig från Facebook. Sidan kommer att finnas kvar men inte längre uppdateras.
Bästa besökare på Stiltje, jag skulle vilja be er om en sak: Följ bloggen direkt via stiltje.net

Det är bara att klicka på knappen ”Följ Stiltje” och skriva i sin mejladress. Så fort ett nytt inlägg publiceras på bloggen kommer det komma ett litet elektroniskt brev till er. ”Käckt”, som man säger i Göteborg. 

Anledningen är att jag kommer att avveckla mig och bloggen från Facebook inom en mycket snar framtid och har märkt att de flesta besökare hamnar på Stiltje därifrån.

Givetvis är det fritt fram att dela bloggens artiklar i sociala medier för dem av er som är aktiva där. Jag kommer inte att fortsätta göra det.

God jul & Gott nytt år!

Eric

Löntagare göra sig icke besvär

nithenius and friends
Bankchefen Olof Nithenius till vänster i bild.

Det har dykt upp en ny blogg med namnet ”Välklädda svenska herrar”. De som skriver på sidan är bankchefen Olof Nithenius och Erik Mannby som är något slags klädentreprenör.

Det är tyvärr inte särskilt välskrivet, men de två intervjuer som bloggen hittills har publicerat är intressanta. Båda intervjupersonerna (en av dem är ägare till utmärkta butiken Tweed Country Sports) understryker vikten av att anpassa kläderna till sin egen kroppsbyggnad. Och bilderna är fina.

Stiltje vill förstås tillägga att färgerna är oerhört viktiga för att visa sig från sin bästa sida.

Däremot är det knappast någon vanlig arbetare som har råd med de kläder som skribenterna bär. Det är idel uppsydda oxfordskjortor, specialbeställda Edward Green-skor (som kostar långt över 10 000 kronor) och byxor i ”världens bästa flanell”.

Löntagare göra sig icke besvär.

Läs mer på Välklädda svenska herrar.

Stampen skriver om Stiltje

Kungsbacka-Posten är den ekonomiskt skakiga monopolkoncernen Stampens konkurrent till klassiska lokaltidningen Norra Halland.
Kungsbacka-Posten är Stampens konkurrent till klassiska lokaltidningen Norra Halland.

I dag skriver Stampen (ekonomiskt darrig koncern med tidningsmonopol i Västsverige) genom sin publikation Kungsbacka-Posten om Stiltje.

Mitt namn är förvisso felstavat i puffen på förstasidan men det blev ändå en helt okej artikel. Jag är särskilt nöjd med att ha fått tillfälle att prata skit om borgerliga affärsmän i Peter Hjörnes egen tidning.

Själv prenumererar jag på Norra Halland.

Den låga uppdateringstakten här på Stiltje beror på att nästan all min lediga tid just nu läggs på familj och (helt onödig) husrenovering.