Jag har många gånger skrivit om DMM, alltså den medelsvenske mannen, och hans förkärlek för en blandning av formellt och informellt som är unikt svensk. Jag skulle säga att DMM är bland det svenskaste vi har. Stilen borde alltså tas emot med öppna armar av Sverigedemokraterna,

Detta xenofobiska parti, som av någon anledning lockar väljare från både Socialdemokraterna (SD är ett arbetarfientligt högerparti) och Moderaterna (SD påstår sig företräda ”vanligt folk” och är särskilt populära på landsbygden), skulle egentligen ha en armé av arga män i kostymkavaj, mörkblå jeans och Lloydskor redo att ta över EU i dagens val till parlamentet.

Istället har de Peter Lundgren som toppkandidat.

I en jätteannons i en kvällstidning står han där med händerna i byxfickorna och Prippshyllan vällande över den skrynkliga grå kostymbyxan som hålls på plats av hängslen med clips. Skjortan stramar över magen och är för stor i axlarna. Byxan är så låg att Lundgren ser ut att bestå av 70 procent överkropp och 30 procent underkropp. Visserligen kan en något kortare byxa ge illusionen av längre ben, men trots att hans flaggar på halv stång lyckas den inte kompensera för den nedhasade midjan.

De senaste 10-15 åren har föraktet mot politiker blivit allt starkare i Sverige. Över hela världen ser vi politiska rörelser som påstår sig företräda ”folket” i dess kamp mot ”eliten”. Peter Lundgrens klädsel är fullt logisk i sammanhanget. Tanken är säkert att utstråla nåt slags folklighet, ett långfinger åt ”etablissemanget”. Genom att klä sig, ursäkta min uppriktighet, fullständigt uselt vill han och Sverigedemokraterna plocka poäng och visa att de är någonting annat än ”sjuklövern” (som de brukar kalla de etablerade partierna). Utan tvekan kommer SD att lyckas – i vissa kretsar kommer den där annonsen att tas emot med öppna armar.

Så, är det verkligen hit vi har kommit?

I vårt välfärdssamhälle säger att klä sig fult nämligen precis lika mycket om en persons politiska åsikter som att klä sig snyggt: Ingenting.

De stereotypa bilderna av de olika partiernas klädstilar kan förvisso ofta visa sig stämma. Stiltje har ju till och med gjort en serie om kopplingen mellan klass, stil och politik. Men i ett land som vårt, där alla som vill kan skaffa sig kunskap om snitt och passform och material, där fina kostymer kan köpas för en spottstyver på loppis, där invandringen har gjort att antalet skräddare har ökat explosionsartat, är de bara en nostalgisk rest av en tid som flytt. Vilket förstås passar Sverigedemokraterna som handsken eftersom hela deras berättelse handlar om en längtan tillbaka till en guldålder (ofta förlagd till 1950-talet) som aldrig har existerat.

Att Peter Lundgrens kläder ser ut som de gör i annonsen är ett underbetyg till svenska väljare eftersom vissa av oss bevisligen låter oss duperas av enkla tricks. Skulle hans klädval istället vara ett utslag av hans egen personlighet är den ett underbetyg till honom själv. En man som är så nonchalant och nihilistisk och visar en sådan uppenbar ovilja att anpassa sig till det offentliga livets tysta överenskommelser ska inte sitta i EU-parlamentet.

Ett tredje alternativ är att Lundgren helt enkelt är totalt okunnig om kläder. Då är annonsbilden istället ett totalt underbetyg till Sverigedemokraternas partiorganisation som låter honom bära dem på en officiell fotografering. Men det ser jag som ganska otroligt, en svensk man som är okunnig om kläder ser inte ut som Lundgren. Han ser ut som DMM.

Nåja, välj själva vilken som är den troligaste förklaringen. Själv tänker jag gå och rösta. Inte på Peter Lundgren eller Sverigedemokraterna, kan jag avslöja.