Peter Lundgrens bluff

Peter Lundgren? Det är han i clipshängslen som tog en partikamrat på brösten.

Jag har många gånger skrivit om DMM, alltså den medelsvenske mannen, och hans förkärlek för en blandning av formellt och informellt som är unikt svensk. Jag skulle säga att DMM är bland det svenskaste vi har. Stilen borde alltså tas emot med öppna armar av Sverigedemokraterna,

Detta xenofobiska parti, som av någon anledning lockar väljare från både Socialdemokraterna (SD är ett arbetarfientligt högerparti) och Moderaterna (SD påstår sig företräda ”vanligt folk” och är särskilt populära på landsbygden), skulle egentligen ha en armé av arga män i kostymkavaj, mörkblå jeans och Lloydskor redo att ta över EU i dagens val till parlamentet.

Istället har de Peter Lundgren som toppkandidat.

I en jätteannons i en kvällstidning står han där med händerna i byxfickorna och Prippshyllan vällande över den skrynkliga grå kostymbyxan som hålls på plats av hängslen med clips. Skjortan stramar över magen och är för stor i axlarna. Byxan är så låg att Lundgren ser ut att bestå av 70 procent överkropp och 30 procent underkropp. Visserligen kan en något kortare byxa ge illusionen av längre ben, men trots att hans flaggar på halv stång lyckas den inte kompensera för den nedhasade midjan.

De senaste 10-15 åren har föraktet mot politiker blivit allt starkare i Sverige. Över hela världen ser vi politiska rörelser som påstår sig företräda ”folket” i dess kamp mot ”eliten”. Peter Lundgrens klädsel är fullt logisk i sammanhanget. Tanken är säkert att utstråla nåt slags folklighet, ett långfinger åt ”etablissemanget”. Genom att klä sig, ursäkta min uppriktighet, fullständigt uselt vill han och Sverigedemokraterna plocka poäng och visa att de är någonting annat än ”sjuklövern” (som de brukar kalla de etablerade partierna). Utan tvekan kommer SD att lyckas – i vissa kretsar kommer den där annonsen att tas emot med öppna armar.

Så, är det verkligen hit vi har kommit?

I vårt välfärdssamhälle säger att klä sig fult nämligen precis lika mycket om en persons politiska åsikter som att klä sig snyggt: Ingenting.

De stereotypa bilderna av de olika partiernas klädstilar kan förvisso ofta visa sig stämma. Stiltje har ju till och med gjort en serie om kopplingen mellan klass, stil och politik. Men i ett land som vårt, där alla som vill kan skaffa sig kunskap om snitt och passform och material, där fina kostymer kan köpas för en spottstyver på loppis, där invandringen har gjort att antalet skräddare har ökat explosionsartat, är de bara en nostalgisk rest av en tid som flytt. Vilket förstås passar Sverigedemokraterna som handsken eftersom hela deras berättelse handlar om en längtan tillbaka till en guldålder (ofta förlagd till 1950-talet) som aldrig har existerat.

Att Peter Lundgrens kläder ser ut som de gör i annonsen är ett underbetyg till svenska väljare eftersom vissa av oss bevisligen låter oss duperas av enkla tricks. Skulle hans klädval istället vara ett utslag av hans egen personlighet är den ett underbetyg till honom själv. En man som är så nonchalant och nihilistisk och visar en sådan uppenbar ovilja att anpassa sig till det offentliga livets tysta överenskommelser ska inte sitta i EU-parlamentet.

Ett tredje alternativ är att Lundgren helt enkelt är totalt okunnig om kläder. Då är annonsbilden istället ett totalt underbetyg till Sverigedemokraternas partiorganisation som låter honom bära dem på en officiell fotografering. Men det ser jag som ganska otroligt, en svensk man som är okunnig om kläder ser inte ut som Lundgren. Han ser ut som DMM.

Nåja, välj själva vilken som är den troligaste förklaringen. Själv tänker jag gå och rösta. Inte på Peter Lundgren eller Sverigedemokraterna, kan jag avslöja.

Annonser

Sverigedemokraterna – bättre på scen

Sven-Åke Gustavsson och Johan Gry som socialdemokrat och sverigedemokrat i ”Till varje pris”.

I den politiska farsen ”Till varje pris” på Göteborgs stadsteater får publiken en sällan skådad insyn i hur manusförfattare (i det här fallet Adde Malmberg) och kostymörer tänker sig att de olika politiska partiernas företrädare klär sig.

Det är, kort sagt, en orgie i klichéer.

Eric Ericson som Moderaternas partisekreterare ”Gugge”. Foto: Ola Kjelbye.

Eric Ericssons moderate partisekreterare har blå ullbyxa eller shorts i chinomodell (chino är egentligen ingen byxa utan ett vävsätt, men låt oss lämna det därhän för nu), loafers i mocka (strumplöst, givetvis) och växlar mellan en ljusblå poplinskjorta med cut away-krage och en klassiskt amerikansk button down-skjorta i oxfordtyg. På armen sitter en klocka i brunt skinnband. Ibland sätter han på sig en beigebrun tweedkavaj med laxtonad överruta och ”roped sleeveheads”, lite lagom ostrukturerad. I första akten har han en glansig sidenslips i blått och lila.

Sven-Åke Gustavssons socialdemokratiske ”riksdagsman” (en miss av Malmberg – en sosse skulle säga ”riksdagsledamot”) är porträtterad som totalt stillös. Röd beppehatt med uppvikt brätte och partiknappar. Grå byxa som är så formlös att det är hart när omöjligt att avgöra snittet. Bredrandig skjorta och benvit jacka i Harringtonmodell. Till detta sandaler och strumpor.

Gustavsson liknar faktiskt mer nidbilden av en tysk turist än en socialdemokrat. Komplettera med magväska, bara.

Anders Jansson som dansbandscharmör Stefan Svensson. Foto: Ola Kjelbye.

En annan moderat är den skånske ”dansbandscharmören” Stefan Larsson som porträtteras av Anders Jansson. Han har klubblazer, vit poplinskjorta med knappslå och något som ser ut som ett slags blandning av chinos och jeans, vilket var en omåttligt populär hybrid för 15 år sedan. Cowboydetaljer som jättelikt bältesspänne och spräckliga boots kompletterar bilden.

Miljörörelsens representanter kan vi med gott samvete lämna därhän, de som skymtar förbi är företrädesvis klädda i torskkostym. Då åsyftas inte män som köper sexuella tjänster utan fiskarten torsk, Gadus morhua.

Den mest intressanta karikatyren är Johans Grys sverigedemokratiske gruppledare Stefan Esping (eller kanske ”Äsping”, en ung och därför extra giftig huggorm, Vipera berus). Gry är lång och ganska proportionell och kan bära upp de flesta plagg man hänger på honom. Hans karaktär i ”Till varje pris” är ett slags DMM de luxe i vit skjorta med relativt kraftig cut away-krage, mörkgrå kavaj i ull eller ull/polyester, regementsrandig slips, mörkblå jeans och derbyskor med högt insteg.

Faktum är att Stefan Esping är bättre klädd än de flesta i verklighetens sverigedemokratiska ledargarnityr. Det socialkonservativa partiets riksdagsledamöter är oftast de minst välklädda av alla, kanske för att de försöker visa sig rumsrena och bära formella plagg som de verkar sakna kunskap om.

Delbar byxa från Brandit. 65 procent polyester.

Möjligen är det att dra tankegången en smula för långt, men med sin klädsel ger Esping uttryck för exakt den dubbelhet som finns inbyggd i det moderna Sverigedemokraterna: Med överkroppen försöker han passa in i det politiska och samhälleliga etablissemanget (kavaj, vit skjorta och slips), med underkroppen talar han till den vanlige svenske mannen (jeans och lågkvalitativa skor).

Skulle detta vara intentionen är det bara att applådera kostymdesignern Helle Carlsson på Göteborgs stadsteater.

Fotnot: En Stiltjeläsare har påpekat att Sven-Åke Gustavssons karaktär Bo Valfridsson (S) har en delbar fritidsbyxa som i ett nafs kan förvandlas från lång- till kortbyxa. En benklädesvariant av Chevignonjackan.

Always go full Wingård

This man just went full Wingårdh. This man just went full Wingårdh.

Det finns ett uttryck som den hatiska högermobben på datanätverket Internet använder sig av: ”Never go full Arnstad”. Någon som ”goes full Arnstad” gör som journalisten Henrik Arnstad och kallar Sverigedemokraterna och den ”Sverigevänliga rörelsen” för nyfascister.

Det hånfulla uttrycket kommer ursprungligen från en scen ur filmen ”Tropic Thunder” från 2008 och är egentligen ganska fyndigt. Och kan rasistmobben, då kan Stiltje också.

Mannen på bilden bär i grunden en DMM-uniform. Kostymkavajen, den uppknäppta skjortan, jeansen och de svarta derbyskorna – allt finns där. Men scarfen och bröstnäsduken är matchade med varandra och ser fina ut mot det mörkblå kavajtyget.  Accessoarerna lägger till något extra, en liten twist som gör att bäraren skiljer sig från mängden. Mannen på bilden har helt enkelt ”gone full Wingårdh”.

That's right people: Always go full Wingårdh! That’s right people: Always go full Wingårdh!

Arkitekten Gert Wingårdh är Sveriges kanske mest framgångsrika husritare genom tiderna. Klädmässigt är han känd för att alltid bära stora halsdukar eller scarves. Dessa kombinerar han gärna med lediga ulltröjor, jeans, kostymkavaj och derbyskor eller grövre boots. En påpasslig läsare, tillika arkitekt, talade om att Gert också gärna bär sandaler. Inomhus är han ofta barfota.
Alla göteborgska män i medelåldern som besitter  det minsta lilla kulturella kapital har någon gång burit eller funderat på att bära en Gert Wingårdh-inspirerad scarf. Men varför ska den kreativa klassen ha ensamrätt på detta utmärkta sätt att ge DMM-uniformen en mer spännande och stiligare framtoning?

Stiltje säger: Always go full Wingårdh.

Aja baja, Mattias Karlsson

Jag har inte mycket till övers för Sverigedemokraternas politik (läs: ingenting). Nu visar det sig att jag inte heller har mycket till övers för partiledningens sätt att bära kostym.

Mattias Karlsson från Sverigedemokraterna. Foto: Janerik Henriksson/TT
Mattias Karlsson från Sverigedemokraterna.
Bild från Aktuellt i Politiken.

Ta en titt på SDs ex-vikarierande partiledare Mattias Karlsson. Hans skjorta är ostruken, hans byxor för låga (därav den otrevliga trekanten av skjorttyg mellan västslut och linning), hans kavajärmar för långa och hans skjortkrage underdimensionerad. Kavajen borde justeras i ryggen, skjortkragen syns inte eftersom kavajen sticker upp över den. Dessutom har Karlsson valt en svart kostym – är han på väg till en begravning?

Och då ska läsaren veta att jag ändå varit bamhärtig nog att klippa bort partisekreteraren Rickard Jomshof.

Möjligen går det bra för Sverigedemokraterna i opinionen, men på västfronten intet nytt.