Sverigedemokraterna – bättre på scen

Sven-Åke Gustavsson och Johan Gry som socialdemokrat och sverigedemokrat i ”Till varje pris”.

I den politiska farsen ”Till varje pris” på Göteborgs stadsteater får publiken en sällan skådad insyn i hur manusförfattare (i det här fallet Adde Malmberg) och kostymörer tänker sig att de olika politiska partiernas företrädare klär sig.

Det är, kort sagt, en orgie i klichéer.

Eric Ericson som Moderaternas partisekreterare ”Gugge”. Foto: Ola Kjelbye.

Eric Ericssons moderate partisekreterare har blå ullbyxa eller shorts i chinomodell (chino är egentligen ingen byxa utan ett vävsätt, men låt oss lämna det därhän för nu), loafers i mocka (strumplöst, givetvis) och växlar mellan en ljusblå poplinskjorta med cut away-krage och en klassiskt amerikansk button down-skjorta i oxfordtyg. På armen sitter en klocka i brunt skinnband. Ibland sätter han på sig en beigebrun tweedkavaj med laxtonad överruta och ”roped sleeveheads”, lite lagom ostrukturerad. I första akten har han en glansig sidenslips i blått och lila.

Sven-Åke Gustavssons socialdemokratiske ”riksdagsman” (en miss av Malmberg – en sosse skulle säga ”riksdagsledamot”) är porträtterad som totalt stillös. Röd beppehatt med uppvikt brätte och partiknappar. Grå byxa som är så formlös att det är hart när omöjligt att avgöra snittet. Bredrandig skjorta och benvit jacka i Harringtonmodell. Till detta sandaler och strumpor.

Gustavsson liknar faktiskt mer nidbilden av en tysk turist än en socialdemokrat. Komplettera med magväska, bara.

Anders Jansson som dansbandscharmör Stefan Svensson. Foto: Ola Kjelbye.

En annan moderat är den skånske ”dansbandscharmören” Stefan Larsson som porträtteras av Anders Jansson. Han har klubblazer, vit poplinskjorta med knappslå och något som ser ut som ett slags blandning av chinos och jeans, vilket var en omåttligt populär hybrid för 15 år sedan. Cowboydetaljer som jättelikt bältesspänne och spräckliga boots kompletterar bilden.

Miljörörelsens representanter kan vi med gott samvete lämna därhän, de som skymtar förbi är företrädesvis klädda i torskkostym. Då åsyftas inte män som köper sexuella tjänster utan fiskarten torsk, Gadus morhua.

Den mest intressanta karikatyren är Johans Grys sverigedemokratiske gruppledare Stefan Esping (eller kanske ”Äsping”, en ung och därför extra giftig huggorm, Vipera berus). Gry är lång och ganska proportionell och kan bära upp de flesta plagg man hänger på honom. Hans karaktär i ”Till varje pris” är ett slags DMM de luxe i vit skjorta med relativt kraftig cut away-krage, mörkgrå kavaj i ull eller ull/polyester, regementsrandig slips, mörkblå jeans och derbyskor med högt insteg.

Faktum är att Stefan Esping är bättre klädd än de flesta i verklighetens sverigedemokratiska ledargarnityr. Det socialkonservativa partiets riksdagsledamöter är oftast de minst välklädda av alla, kanske för att de försöker visa sig rumsrena och bära formella plagg som de verkar sakna kunskap om.

Delbar byxa från Brandit. 65 procent polyester.

Möjligen är det att dra tankegången en smula för långt, men med sin klädsel ger Esping uttryck för exakt den dubbelhet som finns inbyggd i det moderna Sverigedemokraterna: Med överkroppen försöker han passa in i det politiska och samhälleliga etablissemanget (kavaj, vit skjorta och slips), med underkroppen talar han till den vanlige svenske mannen (jeans och lågkvalitativa skor).

Skulle detta vara intentionen är det bara att applådera kostymdesignern Helle Carlsson på Göteborgs stadsteater.

Fotnot: En Stiltjeläsare har påpekat att Sven-Åke Gustavssons karaktär Bo Valfridsson (S) har en delbar fritidsbyxa som i ett nafs kan förvandlas från lång- till kortbyxa. En benklädesvariant av Chevignonjackan.

Annonser

Uffe Kristersson – hyggligt välklädd

Skulle du köpa en begagnad stat av denne man?

Ulf Kristersson håller på att sondera terrängen för en eventuell borgerlig regering. Och det är en relativt välklädd man som kan bli Sveriges näste statsminister.

Ulf Kristersson ser precis som Stefan Löfven ut att vara något under medellängd. Han har en proportionerlig kropp som inte lider lika mycket som exempelvis Fredrik Reinfeldts av de alltför låga byxor som hör till dagens kostymer. Till skillnad från Reinfeldts är Kristerssons kläder alltid relativt välskräddade och utan uppenbara fel som för långa kavajärmar och nackhylla.

Godkända längder på kavaj- och skjortärm.

På bilden ovan har han en alldeles för kraftig cut away på sin skjortkrage, som blottar slipsen på ett osnyggt sätt och inte passar hans ovala ansiktsform. Men detta är inte särskilt vanligt förekommande hos högerledaren. Däremot gör han hela tiden samma fel som de flesta andra svenska män: Ständigt uppknäppt kavaj och en oftast förkrympt skjortkrage.

Samtidigt äger Ulf Kristersson en viss stil- och materialkänsla. Han är den ende partiledare som använder stickade och virkade slipsar. Dessutom har han ofta blazer, en underskattad vana Uffe delar med den (betydligt slafsigare) Jonas Sjöstedt.

Knut Kristersson? Ulf Knutsson?

Kristersson är för övrigt den ende riksdagspolitikern som på allvar skulle kunna förväxlas med Antikrundans babbelbyxa Knut Knutsson.

Pappas pojkar

Inga kommentarer.

Det är tydligen omdebatterat, men författaren och journalisten Jan Guillou sägs vara upphovsmannen till uttrycket ”kotlettfrisyr” för det bakåtslickade hårmode som fram till för ett tiotal år sedan var legio i unga överklasskretsar. Anledningen var att Guillou, som själv har gedigen överklassbakgrund och växte upp i exklusiva Saltsjöbaden, tyckte att ungdomarna såg ut att ha kammat sig med en fläskkotlett.

I dag ser det annorlunda ut. De välsituerade unga män som kliver ur Porsche-suvarna utanför Handelshögskolan har sällan bakåtslickat hår. Snarare ”short on back and sides” med sidbena eller en fluffigare typ av page. De klär sig också annorlunda och något mer brittiskinspirerat. Ett generellt problem med denna subkultur är förändringstakten på detaljnivå: Kläderna ändras efter modets växlingar och gör det svårt att som utomstående hänga med i svängarna.

Uppdaterad variant av pappas pojkar.

Men det finns ändå en relativt stabil grund att stå på. Klädernas snitt och märken ändras men de ska ändå utstråla exklusivitet och rikedom. En rikedom som bäraren omöjligen kan ha skapat själv.

Klasstillhörighet: Övre medelklass/överklass.

Utbildning: Riksinternat och prestigeuniversitet (finanselit/adel), handelshögskola (övre medelklass/överklass), IHM Business School (wannabes).

På huvudet:
• Barhuvad.
• Baseballmössa från Gant.

Glasögon: Solglasögon från något exklusivt märke, exempelvis Gucci.

Rugbytröja från brittiska Hackett.

På överkroppen:
• Dunjacka i polarmodell.
• Vindjacka i seglarmodell.
• Vaxad jacka från Barbour.
• Skjorta i ljusblått, vitt eller skärt, gärna med två knappar uppknäppta.
• Kabelstickad pullover.
• Rugbytröja.

På underkroppen:
• Shorts i chinomodell.
• Designerjeans.

På fötterna:
• Ljusa tygskor.
• Skinnskor på långsmal läst.
• Boots från australiensiska RM Williams.

Trivia:
• I utmärkta kortfilmsserien ”Poesi för fiskar”, producerad av bolaget Crazy Pictures, är ”Vaskduellen” ett bra exempel på hur pappas pojkar klär sig sommartid.

De vedervärdiga männen från Göteborg


Stiltje har många gånger skrivit om den medelsvenske mannen (DMM) och hans speciella stil. Tidigare har vi kunnat konstatera att den präglas av en blandning av bekvämlighet och korrekthet. Detta tar sig uttryck i säregna kombinationer av formella plagg, jeans och skodon av mestadels bristande kvalitet, inte sällan en smula moderiktiga. Till detta kommer vissa egenheter, exempelvis en närmast fundamentalistiskt uppknäppt kavaj.
Det finns inte någon anledning att driva med DMM. Han finns i alla samhällsklasser (nåja) och är intressant och spännande. Men det finns en avart som förtjänar att knäppas på näsan. Jag talar förstås om De Vedervärdiga Männen från Göteborg (DVMGbg).

Termen ”vedervärdig” syftar inte på klädstilen utan på deras vana att hänfalla åt plumpa skämt, dominerande manlighet, självgodhet och en vilja att alltid synas och höras.
Detta är inget utmärkande för den göteborgske mannen, egenskaperna är generella för gubbar världen över och givetvis alltid vedervärdiga. Men genom att kombinera dessa med vitsar, en ”go” dialekt och allmän ”brötighet” (måste uttalas med göteborgskt ö, alltså ô, ”brôtig”) står DVMGbg för en särskilt vedervärdig vedervärdighet.

De har förstås funnits betydligt längre än så, men stilmässigt gissar jag att DVMGbg dök upp på 1980-talet i samband med att ett antal personligheter började utnyttja sin göteborgska dialekt och stadens lokala särdrag för en framgångsrik karriär inom televisionen.

Leif ”Loket” Olsson.

Med Ingvar Oldsberg, Harald Treutiger och något senare Leif ”Loket” Olsson och Lars Kronér inleddes göteborgarens förvandling från käck och trevlig västkustbo till hela Sveriges ”goa gubbe”. Möjligen var skådespelaren Weiron Holmberg ett slags föregångare med sina roller i filmerna ”Repmånad” och ”Sällskapsresan”, men hans karaktärer har ingenting av DVMGbgs stilmässiga särdrag. Dessutom vilar det ett mörker över Holmberg som inte kan skönjas hos de tidigare nämnda. Han är för mycket arbetare och för lite clown för att passa in. Han kan, med sin bakgrund inom avgrundsvänstern, möjligen ha inspirerat utbrytargruppen DVMGbg(r).

Å andra sidan konstaterade en vän och Stiltjeläsare att ”Han bär på mycket sorg, Lasse” när vi talade om Lars Kronér. Så det kan finnas ett djup också där man minst anar det.

Rent attitydmässigt har radarparet Lasse Beicher och Morgan Alling för övrigt gjort en del för att förvandla göteborgaren till ett skämt.

OBS: Jag påstår givetvis inte att Oldsberg, Kronér et al är vedervärdiga, men de har definitivt stått modell rent stil- och humormässigt. I de vedervärdiga männen från Göteborg förenas den klichéartade bilden av göteborgaren med en tv-inspirerad gubbutstyrsel, klassisk DMM och en konservativ manschauvinism.

Morgan Alling och Lasse Beicher byggde hela sin tidiga karriär på sin image som ”goa gubbar”, som här i sommarlovsprogrammet ”Tippen”.

 

Till skillnad från DMM växlar gärna DVMGbg mellan kavaj-jeans-finsko-kombinationen och hel kostym, oftast utan slips. Kavajen tenderar att vara ett nummer för stor. Vissa äldre exemplar av DVMGbg bär gärna beiga eller ljusbruna kavajer i filtad ull. Skjortan har ofta kontrastknappar och ovanligt hög krage med klassisk form.
Utmärkande för denna stil är också användandet av väst, både till kostym och utan. Det är ingen slump att SVTs lokala nyhetsprogram i Göteborgsområdet fram till för något år sedan hette just ”Västnytt”. I samtliga fall knäpps alla västknappar, trots att den nedre inte ska knäppas. Väst till kortärmad skjorta har observerats.

Yngre män kan bära fluga (färdigknuten). Ett annat utmärkande drag är att de äldre exemplaren ibland har långt hår, nästan alltid bakåtstruket. De med färre hårstrån på skulten väljer ofta bort den vanliga snaggningen för en rejäl krans runt hjässan.

Essensen av meningslöshet

Mitt namn är Meningslös. Totalt Meningslös.


Ack kortärmade skjorta, varför finns du? Vilket existensberättigande har du i en värld där naturtillgångarna inte längre betraktas som oändliga och där olika slags medveten konsumtion blivit allt vanligare? Hur väl står du dig i rent stilhänseende, allt annat lika?

Svar: Oklart. Mycket litet. Dåligt.

Den kortärmade skjortan är själva essensen av meningslöshet.

Inläggsförfattaren själv (t h) och hans bäste vän demonstrerar det olämpliga i att bära kortärmad skjorta.

För det första är den helt onödig. Det går precis lika bra att rulla/vika upp ärmarna på en vanlig skjorta, oavsett om det är svalkan man är ute efter eller en så kallad ”bonnbränna”.

För det andra är den i princip omöjlig att få att sitta bra. De konventionella skjorttygerna är tätt vävda och kan inte expandera som ett t-shirt- eller pikétyg kan. Det leder till att skjortans ärmar nästan alltid kommer att vara för stora, vilket får bäraren att se ut som en amerikansk dataförsäljare, eller för små, som istället signalerar tjockis eller muskelpumpad fotbollshuligan.

Man kan tänka sig fall av extrem tur där skjortärmarna passar perfekt från butik. Eller justering av ärmomfånget. Eller till och med att man låter sy upp en kortärmad skjorta. Men oavsett om bäraren är Alexander Lukas eller ekonomisk idiot (som lägger skräddarpengar på en kortärmad skjorta) kommer det ändå sluta med att han ser ut som sångaren i skatepunkbandet Green Day.

img_7267
Billie Joe Armstrong i Green Day.

För det tredje är den fullständigt omöjlig att kombinera med andra plagg. En kavaj kräver en framstickande skjortmanschett, så ock en långärmad tröja. Och väst eller slipover till kortärmad skjorta? Nej tack.

För det fjärde strider den kortärmade skjortan mot den klassiska herrstilen också genom att det inte går att ”trolla bort” mycket smala eller kraftiga överarmar.

Ian Fleming. I kortärmad skjorta och fluga. Kommentarer överflödiga.

Det sägs att skaparen av James Bond, den engelske författaren Ian Fleming, bar uteslutande kortärmade skjortor. Å andra sidan lät han sin stackars agent klä sig i nylonunderkläder och påstod att Bond ”avskydde skosnören”. Och James Bond blev inte en stilikon förrän Terence Young, som regisserade Dr. No,  tvingade Sean Connery att inställa sig hos sin skräddare Anthony Sinclair.

Det blev långärmade skjortor för den skotske skådisen.

Det finns säkert fler argument mot den kortärmade skjortan, men det bör räcka med de ovan nämnda för att alla män som tänker köpa ett sådant plagg ska tänka om.

Onsdagens oönskade obalans

En del ”modebloggar”, framför allt de som är ämnade för kvinnor, driver med människor som klär sig som pottor med skit. Inte sällan hämtar de inspiration från helvetespublikationer som ”Veckans nu” och ”Hänt Extra Bild”.

Stiltje önskar istället att fler män kunde klä sig bra. Därför kommer vi gärna med råd och tips. Och ibland med avskräckande exempel.

I dag stod det till exempel en ung man på en perrong i Västsverige.

Fingertoppskänslan saknas, inte ambitionen.

Han är betydligt under medellängd men proportionerligt byggd, vilket gör att han kommer undan med ganska låg midja på byxan.

Färgmatchningen mellan skjorta och byxa fungerar bra, men plommon med svart överruta är inte något klockrent val till mannens färgskala.
Kortare byxor verkar förlängande men uppvik och slag förkortande. Mannen bör sluta vika upp sin byxa och istället lägga upp den.

Mårten Gås.

Byxan sitter inte bra. Linningen sitter lägre där fram än där bak vilket får hela kroppen att till synes luta framåt. Det ger också ett intryck av kraftig svank à la Mårten Gås. Detta kommer sig av dels den låga midjan som omöjliggör ordentlig justering i midjan, dels att byxan antagligen är något för stor i linningen och därför halkar nedåt och hamnar under magen.

Det finns en del att jobba på, men jag gissar att det också finns en viss ambition på klädområdet.

En vädermans misstag

Stiltjeläsaren och skofetischisten Moa-Lisa Fransson har skickat in en fråga om en väderpresentatörs klädsel:

Jag skulle gärna vilja ha ett utlåtande på den här outfiten.
Tack på förhand.

/Moa-Lisa

PS. Om du känner dig riktigt stark kan du titta på Aktuellts 21.00 sändning ikväll. Det är något som skaver. Men jag vet inte riktigt vad. DS.

vadermannen 1

 

 

Hej Moa-Lisa!

Tack för ditt brev. Jag tycker att vädermannen har lyckats ganska väl färgmässigt på överkroppen, möjligen med undantag för slipsen (osäker på varför, dock). Det är snittet på plaggen som inte fungerar. Vädermannen är, vad jag kan se, lång och smal men har inte klätt sig för att se proportionerlig ut:

• Hans hals är längre än genomsnittet, ändå har han valt en skjorta med låg krage vilket gör att halsen verkar vara ännu längre. En högre krage med mer spread (avstånd mellan snibbarna) hade förkortat halsen och brutit den visuella linje som nu pekar nedåt och förlänger.

• Kavajen har markerade axlar, vilket kan vara bra när man är smal, men de är inte tillräckligt breda för att ge ett intryck av bredd. Det tvära snittet med uppstickande ärmhuvuden bidrar snarare till att visa hur smala vädermannens axlar egentligen är. Jag noterar intresserat att kavajen har antydan till så kallad ”pagoda-axel”, en konkav axel som är ovanlig men som bland andra det snordyra märket Tom Ford använder sig av i ett par modeller.

• Byxorna är som vanligt (nåja) för låga, vilket visar vädermannens förnicklade byxspänne och förlänger överkroppen på benens bekostnad. Svarta byxor var heller inget bra val färgmässigt. Jag hade valt sandfärgade chinos eller en grövre byxa i cavallry twill.

Hoppas att dessa observationer har varit till hjälp!

Med vänlig hälsning,

//Eric

Den svenska uniformen

IMG_6541
En medelsvensk man på Redbergsplatsen i östra Göteborg.

Den medelsvenske mannen, DMM, förtjänar att uppmärksammas. Hans stil är så vanlig att den riskerar att passera obemärkt för den som inte ägnar sig åt regelbunden herrspaning, men det innebär inte att den är ointressant. Min erfarenhet är snarare att det är det allra vanligaste, det närmast osynliga, som människor tycker är mest intressant att någon sätter fingret på. Och DMMs klädsel är Stiltjes blygsamma bidrag till Sveriges gemensamma kunskapsbank.

I mer formella sammanhang bär DMM ett slags uniform. Den varierar förvånansvärt lite över landet, möjligtvis med undantag för Stockholms innerstad, och består av:

• Kostymkavaj, vanligen en ull/polyester-blandning.

• Skjorta med översta knappen uppknäppt. Snittet varierar med modet.

• Jeans, mörkblå eller svarta.

• Läderbälte med kraftigt spänne.

• Läderskor, vanligtvis ett par kraftigare derbys (lågskor med öppen snörning).

DMM kavaj skjorta jeans
Typiskt svenskt möte – typiskt svensk stil. De inringade i bilden bär uniform, och det finns ännu fler i de bakersta raderna.

Men varför ser det ut så här? Var kommer uniformen ifrån? Jag tror att det har med 1960-talet att göra.

Visst hade raggare och knuttar tagit till sig amerikanskt mode redan i mitten av 1950-talet, men det var decenniet efter som majoriteten av 1940-talets stora barnkullar blev tonåringar eller unga vuxna. Samtidigt var vi mitt i det som Sveriges Radios utmärkte reporter Tommy Johansson kallat för ”Den gyllene parentesen”, alltså kombinationen av rekordårens urstarka ekonomi och det snabbt expanderande välfärds- och jämlikhetssamhälle som nu håller på att monteras ned. Arbetarnas standard ökade snabbt och deras barn skördade frukterna av det socialdemokratiska samhällsbygget. De hade mer pengar och mer fritid än någonsin tidigare.

Med en köpstark ungdomsgrupp kom den första riktigt breda ungdomskulturen. Inspirationen till den? USA.
Den brittiska popmusikvågen rullade förvisso in på allvar 1964 men de engelska gruppernas musik var i sin tur starkt influerad av amerikansk blues, rythm & blues och i viss mån country. Idolerna från England hade kostym, visst, men också jeans. The Beatles gjorde reklam för Lee och på tv visade Little Joe i Bröderna Cartwright upp en välsvarvad Levisrumpa. Eller var det Wrangler?

 

img_6840
Ringos vita jeans fick inte riktigt vara med i bild. Stackars Ringo.

En förbisedd rörelse bland den breda allmänheten är den tidiga modsrörelsen (mods från engelskans ”modernist”) som dök upp i London vid decennieskiftet 1959-60. De brittiska modsen bidrog bland annat till att lansera amerikanska Ivy League-klassiker som Brooks Brothers button down-skjorta för den brittiska arbetarklassens ungdomar.

I Sverige kom ”mods” att beteckna ett slags långhåriga haschrökare med nedkladdade US Army-jackor som sommaren 1965 slogs med polis och raggare på Götaplatsen och i Stockholms nybyggda Hötorgscity. Men dessa individer hade mycket lite eller ingenting att göra med sin engelska motsvarighet.
Mer om detta i en kommande post.

 

img_6841-1
Det finns inget dåligt väder, bara dåligt klädda fuskproletärer. KFML(r) marscherar 1971.

Med studentrevolten och vänstervågen i slutet av 1960-talet slog den amerikanska arbetarbyxan igenom på allvar samtidigt som modet rörde sig mot en tidigare osedd nivå av informalitet. Det är antagligen vid denna tid som fuskproletärerna i ytterkantsvänstern lanserar den idiotiska men ack så vittspridda uppfattningen om att det är borgerligt att klä sig snyggt.

 

Den här utvecklingen skedde över hela Europa men verkar ha varit extra tydlig i Sverige. De som var unga på 1960-talet hängde helt enkelt in slipsen i garderoben och generationerna därefter har aldrig brytt sig om att plocka ut den igen.
1980-talets explosion av sportbetonat gatumode i USA och England plockades snabbt upp här och sänkte tröskeln ytterligare när det gäller formalitetsgrad. Och varför blev grungemodet så stort i Sverige? Flanellskjorta, t-shirt och slappa jeans. Därför.

 

Kurt Cobain – poppis stilikon i Sverige.

Men det finns ännu vissa tillfällen då det behövs en striktare klädsel. Därför har den svenske mannen inte helt kunnat överge kostymen. Däremot har kunskapen om material, snitt och stilregler sakta vittrat bort och försvunnit. Dessutom gör ovanan vid kostym att den lätt kan kännas överklädd. Den är trots allt ett slags dräkt. Det blir kanske lite stelt, eller? Lösningen på problemet är då att:

1) Strunta i slipsen, eller

2) Strunta i både slips och kostymbyxor och ta kavajen till jeans.

Ja, titta, nu känns det genast lite ledigare. Då tar vi den snygga skjortan och finskorna också. Lite formellt men ändå avslappnat. Ingen tycker att du är för uppklädd men ingen kan heller anklaga dig för att inte ha försökt tillräckligt – du har ju kavaj för Guds skull. Saken är biff.

Så tror jag att DMM fick sin uniform. Och visst fyller den sin funktion, men nästan bara i Sverige.

Aja baja, Mattias Karlsson

Jag har inte mycket till övers för Sverigedemokraternas politik (läs: ingenting). Nu visar det sig att jag inte heller har mycket till övers för partiledningens sätt att bära kostym.

Mattias Karlsson från Sverigedemokraterna. Foto: Janerik Henriksson/TT
Mattias Karlsson från Sverigedemokraterna.
Bild från Aktuellt i Politiken.

Ta en titt på SDs ex-vikarierande partiledare Mattias Karlsson. Hans skjorta är ostruken, hans byxor för låga (därav den otrevliga trekanten av skjorttyg mellan västslut och linning), hans kavajärmar för långa och hans skjortkrage underdimensionerad. Kavajen borde justeras i ryggen, skjortkragen syns inte eftersom kavajen sticker upp över den. Dessutom har Karlsson valt en svart kostym – är han på väg till en begravning?

Och då ska läsaren veta att jag ändå varit bamhärtig nog att klippa bort partisekreteraren Rickard Jomshof.

Möjligen går det bra för Sverigedemokraterna i opinionen, men på västfronten intet nytt.