Bristen på skrivstil

Carin Jämtin och slashasarna i journalistkåren.

Jag har säkert nämnt att jag under en del av mitt liv arbetade som journalist. Pappa, farfar och farfars far gjorde det också. Ingen av dem var utbildad på någon högskola men två av dem drack mycket sprit vilket på den tiden var betydligt viktigare för yrkesidentiteten än några löjliga kurser på universitetet. Den äldste drack betydligt mer än den näst äldste och den yngste (min far) drack nästan ingenting. Men så började han inte skriva förrän i 40-årsåldern heller.

Traditionens makt är stark. Jag skrev min första artikel i lokaltidningen som 12-åring. Den handlade om Onsalas bandylag på 1950-talet. Jag vet att jag var tolv för det stod inom parentes efter min signatur. Åldern hade farfar lagt till, han var chefredaktör. Till och med jag fattade ju att det var illa dold stolthet som fick honom att plita dit siffran. Detta från en man som jag aldrig hörde ge mig beröm för någonting.

På gymnasiet löpande band-skrev jag biorecensioner för samma tidning, ibland utan att ha sett filmerna. Men jag lärde mig att läsa andras recensioner, skriva om, brodera ut. Det var ändå ingen som orkade igenom mina alster.

Jag kom in på journalisthögskolan, klarade tyvärr intagningsprovet på första försöket. Efter examen blev det tio år i yrket. Tio år av ständig oro, ständig stress, ständiga förhoppningar om en tillsvidareanställning på något företag som Sveriges Radio eller TV4. De sista fem åren hade jag faktiskt fast arbete, men då hängde nedläggningshotet istället över oss som en blåsvart åskfront.

Som tur är har jag sedan länge lämnat branschen, men det är en sak som fortsatt fascinera mig med den: Manliga journalisters klädstil.

Public service-huset i Göteborg. Snygg byggnad – mindre snyggt innehåll.

När jag vikarierade på Sveriges Television i Göteborg hade jag en arbetskamrat. Tomas hette han. Det är den ende vuxne man som jag sett komma till jobbet i skitiga kläder. Nu för tiden är mina arbetskläder alltid smutsiga, men det beror ju på att jag jobbar som hantverkare. Den här killen hade inte sågspån på sin gröna Baz-jacka med läderklädd krage, snarare matrester.

(Det var också på SVT som jag för första gången såg en person sova på jobbet. Han hette Olle.)

Eller fotograferna på samma redaktion: Svarta, slappa jeans och t-shirt varje dag. Vandringsskor med snabbsnörning. Trekvartsbyxor. Och på TV4 snackades det mycket skit om reklamsäljarna i andra änden av lokalen, men de hade åtminstone vett nog att färgmatcha strumporna. Journalisterna? Nix.

För att inte tala om de buffliga pressfotograferna och frilansfilmarna. En var så tjock att han bara kunde använda mysbyxor så han må väl vara ursäktad. Dessutom såg jag honom aldrig lämna sin jeep. Men den oklippte och otrevlige stillbildsnasaren som alltid knuffades, han luktade svett och hade seglarskor året runt. Till tubsockor förstås.

Lägg till detta en övertygelse hos en stor del av de äldre journalisterna om sin egen vikt och betydelse så blir bristen på stil så mycket mer bestickande. Man behöver inte bry sig – alla lyfter på hatten ändå. Här var Uppdrag Granskning värst, som vanligt. Kavaj? Glöm det!

Det fanns en ekonomireporter på Göteborgs-Posten som aldrig bevärdigade mig med en blick trots att vi möttes hur många gånger som helst. Jag tror att han hette Pär Düsing. Han hade glasögon med plastbågar och en antydan till bakåtstruket hår. På presskonferenser var han expert på det som på engelska kallas ”que jumping”. Han gled liksom förbi kön och satt sedan med Volvos fackbas i en halvtimme medan vi andra fick tio minuter att dela på. Pärs beiga rock satt lika illa varje gång.

Frågan är förstås varför så många manliga journalister klär sig så illa? Ser man bakåt i tiden verkar detta ha startat på 1960-talet, vilket talar för att yrket drabbats särskilt hårt av missuppfattningen att det är borgerligt att klä sig snyggt. Kanske är det en kvarleva från dagarna då journalisthögskolan kallades ”kommunisthögskolan” och lärde sina studenter ”samhällskritik” (läs: borgarhat). Den ständigt välklädde Sven Jerring skulle vrida sig i plågor.

”Farbror Sven” Jerring – långt ifrån tubsockor och matfläckade jackor.

Eller också är det den gamla vanliga visan: Män med makt är sig själva nog. Varför anstränga sig? What you see is what you get. Kvinnliga reportrar skulle antagligen aldrig drömma om att se så sjaviga ut. Skillnaden märktes i lunchrummet – kvinnorna var bättre klädda och diskade efter sig. Detta är förstås inte något specifikt för journalister utan gäller gubbar i allmänhet och medelålders gubbar i synnerhet.

Till alla manliga journalister därute skulle jag vilja komma med några enkla tips. Jag hoppas att ni snarare ser dem som regler. När ni har med andra människor att göra visar ni respekt genom att undvika:

• Smutsiga kläder.

• Trasiga kläder.

• Sandaler.

• Alla byxor som är kortare än ankellängd.

• T-tröjor vars resår är så uttänjt att linningen blottar en del av skuldran.

• Ostrukna, rutiga skjortor till slafsiga jeans.

• Kombinationen tubsockor-loafers.

Det lysande undantaget var för övrigt redaktionschefen på den sista tidningen där jag arbetade. Han hade snygg kavaj, Morrisseylugg och ökenkängor.

Tack Janne.

Annonser

Kranskommunernas bondpojkar

Kranskommunernas självvalda bondpojkar på turné.
Kranskommunernas självvalda bondpojkar på turné.

Ett vanligt inslag i kranskommunernas relativa stilkonformitet (jämfört med storstadens eklekticism och, i undantagsfall, verkliga originalitet) är den moderne bondpojken. Han finns givetvis också på den riktiga landsbygden, men äger där en helt annan autenticitet. Den är svår att uppnå för en person som bor endast ett par mil från ett storstad, exempelvis Göteborg, men ändå odlar ett slags ”jag är från landet”-image.

Klasstillhörighet: Arbetarklass/lägre medelklass.

Utbildning: Gymnasium.

Baseballmössa med tryck.
Baseballmössa med tryck.

På huvudet:
• Baseballmössa, buren långt bak på skulten så att skärmen sticker upp i kraftig vinkel.
• Stickad mössa vid kallare värderlek, gärna med tryck (”Bad hair day” eller något hårdrocksbetonat).

Glasögon: Solglas, pilotmodell.

överkroppen:
• T-shirt.
• Munktröja- eller jacka.
I verkliga undantagsfall pikétröja. Möjligtvis rutig skjorta (blå/svart eller grön/svart), men då alltid kortärmad.

På underkroppen:

• Jeans, vanlig standardmodell som inte är gjord för att sitta lågt men ändå gör det. Slitning efter snusdosa i bakfickan.
• ”Working jeans” som var populära under sent 1990-tal. Dessa har vissa arbetsdetaljer som benfickor med ficklock och tryckknappar.

Timberlandkänga.
Timberlandkänga.

På fötterna:
Gymnastikskor (gärna Adidas Superstar eller motsvarande).
• Timberlandkängor.

Trivia: Stort motorintresse. Socialt konservativ. Betonar sin särart kontra ”stabor”.

Finns i: Storstädernas kranskommuner, exempelvis Mölndal (Lindome/Hällesåker).

Den svenska uniformen

IMG_6541
En medelsvensk man på Redbergsplatsen i östra Göteborg.

Den medelsvenske mannen, DMM, förtjänar att uppmärksammas. Hans stil är så vanlig att den riskerar att passera obemärkt för den som inte ägnar sig åt regelbunden herrspaning, men det innebär inte att den är ointressant. Min erfarenhet är snarare att det är det allra vanligaste, det närmast osynliga, som människor tycker är mest intressant att någon sätter fingret på. Och DMMs klädsel är Stiltjes blygsamma bidrag till Sveriges gemensamma kunskapsbank.

I mer formella sammanhang bär DMM ett slags uniform. Den varierar förvånansvärt lite över landet, möjligtvis med undantag för Stockholms innerstad, och består av:

• Kostymkavaj, vanligen en ull/polyester-blandning.

• Skjorta med översta knappen uppknäppt. Snittet varierar med modet.

• Jeans, mörkblå eller svarta.

• Läderbälte med kraftigt spänne.

• Läderskor, vanligtvis ett par kraftigare derbys (lågskor med öppen snörning).

DMM kavaj skjorta jeans
Typiskt svenskt möte – typiskt svensk stil. De inringade i bilden bär uniform, och det finns ännu fler i de bakersta raderna.

Men varför ser det ut så här? Var kommer uniformen ifrån? Jag tror att det har med 1960-talet att göra.

Visst hade raggare och knuttar tagit till sig amerikanskt mode redan i mitten av 1950-talet, men det var decenniet efter som majoriteten av 1940-talets stora barnkullar blev tonåringar eller unga vuxna. Samtidigt var vi mitt i det som Sveriges Radios utmärkte reporter Tommy Johansson kallat för ”Den gyllene parentesen”, alltså kombinationen av rekordårens urstarka ekonomi och det snabbt expanderande välfärds- och jämlikhetssamhälle som nu håller på att monteras ned. Arbetarnas standard ökade snabbt och deras barn skördade frukterna av det socialdemokratiska samhällsbygget. De hade mer pengar och mer fritid än någonsin tidigare.

Med en köpstark ungdomsgrupp kom den första riktigt breda ungdomskulturen. Inspirationen till den? USA.
Den brittiska popmusikvågen rullade förvisso in på allvar 1964 men de engelska gruppernas musik var i sin tur starkt influerad av amerikansk blues, rythm & blues och i viss mån country. Idolerna från England hade kostym, visst, men också jeans. The Beatles gjorde reklam för Lee och på tv visade Little Joe i Bröderna Cartwright upp en välsvarvad Levisrumpa. Eller var det Wrangler?

 

img_6840
Ringos vita jeans fick inte riktigt vara med i bild. Stackars Ringo.

En förbisedd rörelse bland den breda allmänheten är den tidiga modsrörelsen (mods från engelskans ”modernist”) som dök upp i London vid decennieskiftet 1959-60. De brittiska modsen bidrog bland annat till att lansera amerikanska Ivy League-klassiker som Brooks Brothers button down-skjorta för den brittiska arbetarklassens ungdomar.

I Sverige kom ”mods” att beteckna ett slags långhåriga haschrökare med nedkladdade US Army-jackor som sommaren 1965 slogs med polis och raggare på Götaplatsen och i Stockholms nybyggda Hötorgscity. Men dessa individer hade mycket lite eller ingenting att göra med sin engelska motsvarighet.
Mer om detta i en kommande post.

 

img_6841-1
Det finns inget dåligt väder, bara dåligt klädda fuskproletärer. KFML(r) marscherar 1971.

Med studentrevolten och vänstervågen i slutet av 1960-talet slog den amerikanska arbetarbyxan igenom på allvar samtidigt som modet rörde sig mot en tidigare osedd nivå av informalitet. Det är antagligen vid denna tid som fuskproletärerna i ytterkantsvänstern lanserar den idiotiska men ack så vittspridda uppfattningen om att det är borgerligt att klä sig snyggt.

 

Den här utvecklingen skedde över hela Europa men verkar ha varit extra tydlig i Sverige. De som var unga på 1960-talet hängde helt enkelt in slipsen i garderoben och generationerna därefter har aldrig brytt sig om att plocka ut den igen.
1980-talets explosion av sportbetonat gatumode i USA och England plockades snabbt upp här och sänkte tröskeln ytterligare när det gäller formalitetsgrad. Och varför blev grungemodet så stort i Sverige? Flanellskjorta, t-shirt och slappa jeans. Därför.

 

Kurt Cobain – poppis stilikon i Sverige.

Men det finns ännu vissa tillfällen då det behövs en striktare klädsel. Därför har den svenske mannen inte helt kunnat överge kostymen. Däremot har kunskapen om material, snitt och stilregler sakta vittrat bort och försvunnit. Dessutom gör ovanan vid kostym att den lätt kan kännas överklädd. Den är trots allt ett slags dräkt. Det blir kanske lite stelt, eller? Lösningen på problemet är då att:

1) Strunta i slipsen, eller

2) Strunta i både slips och kostymbyxor och ta kavajen till jeans.

Ja, titta, nu känns det genast lite ledigare. Då tar vi den snygga skjortan och finskorna också. Lite formellt men ändå avslappnat. Ingen tycker att du är för uppklädd men ingen kan heller anklaga dig för att inte ha försökt tillräckligt – du har ju kavaj för Guds skull. Saken är biff.

Så tror jag att DMM fick sin uniform. Och visst fyller den sin funktion, men nästan bara i Sverige.

Om strumpor i seglarskorna och begreppet ”normcore”

Ung man med strumpor i sina seglarskor, fotograferad på ett byggvaruhus i Göteborgstrakten.
Ung man med strumpor i sina seglarskor, fotograferad på ett byggvaruhus i Göteborgstrakten.

I Kungsbacka utanför Göteborg är seglarskon den okrönte kungen av fotbeklädnader. Så är det på många platser i Sverige. Seglarskon har sedan den verkliga storhetstiden på 1980-talet blivit en essentiell del av DMMs (Den Medelsvenske Mannen) basgarderob.

Det är problematiskt att ha åsikter om seglarskon. Risken är att man faller i fällan och ägnar sig åt ett slags klassförakt. Detta förakt har manifesterats allra tydligast genom något som kallas ”normcore”. Det var min bekant och studiekamrat, modejournalisten Helena Skoog, som gjorde mig uppmärksam på  fenomenet.

Normcore är ett slags ”antimode” som för ett par år sedan dök upp i den svenska huvudstaden och som innebär att klä sig ungefär som en medelålders man på 1990-talet. Så vill modemedvetna, men ofta själva mycket dåligt klädda, unga människor från den välbärgade medelklassen driva med DMM.

 

Pappa och jag inför min första skoldag. Året är 1988 och seglarskorna ett par Sebago Docksides.
Pappa och jag inför min första skoldag. Året är 1988 och seglarskorna ett par Sebago Docksides. Observera skuggan av mamma och texten på min collegetröja: ”Fröken är bäst. På rasten.”.

Jag har inte sett några specifika märken eller modeller, men jag utgår ifrån att ”normcore” handlar om ungefär den stil som min egen pappa odlade då jag var i skolåldern:

• Mörkgrön jacka från Baz med krage klädd i brunt skinn.

• Valfri tennisskjorta eller skjorta, något för stor.

• Jeans med relativt hög midja och lös passform, för de mer medvetna männen kanske Lee (i deras mellanperiod, alltså efter storhetstiden på 1970-talet och före återuppståndelsen under det sena 1990-talet) eller lite för stora Levi’s 501. Jeansen kan med fördel vara svarta.

• Sportsockor, gärna vita med Intersports logotype.

• Seglarskor eller loafers.

Min upplevelse är att denna stil är ungefär lika vanlig bland medelålders män i dag som på 1990-talet, med undantag för att nästan alla svenskar blivit paniskt rädda för sportsockor efter modebilagornas mångåriga kampanj mot att använda dem i vardagslag. Mången partner har de senaste 20 åren skrikit ”NEJ!” i affekt vid blotta åsynen av livskamratens fötter klädda i vit bomull och sedan sprungit till den lokala herrklädesbutiken för att panikköpa ett tiopack svarta Topecostrumpor.

Enskilt är det inget fel på plaggen som min pappa hade, det är kombinationen och passformen som inte känns bra. Då finns det två val att göra:

1) Ägna sig åt ett slags raljerande med en klar von oben-attityd, eller också

2) Tipsa om hur plaggen kan användas för att skapa en klassisk, manlig stil.

Sperry Top-sider, den första seglarskon. Designad av Paul A Sperry på 1930-talet.
Sperry Top-sider, den första seglarskon. Designad av Paul A Sperry på 1930-talet.

Det första jag skulle undvika är att bära strumpor i seglarskorna. Seglarskon är en sommarsko som utvecklades på den amerikanska östkusten för att skapa bra grepp på blöta båtdäck (på engelska heter skon ”deck shoe”). Om man är lagd åt det hållet kan seglarskon se fin ut till upprullade fritidsbyxor eller kortbyxor. Det är en ren fritidssko och bör kombineras som en sådan.

Om gympaskorna

Sverige är med stor sannolikhet ett av de europeiska länder där män har sämst skor. När svenska män ska köpa ”finskor” väljer de gärna tyska Lloyd eller möjligtvis ett par Vagabond. Detta är inte så konstigt. Utbudet av kvalitetsskor hos de vanliga skobutikerna är i princip obefintligt och att gå till en skomakare och handla Crockett & Jones för över femtusen kronor känns givetvis vansinnigt om man inte vet vad man får för pengarna. Dessutom gör den ofördelaktiga pundkursen att priserna på brittiska skor just nu är för höga sett till kvaliteten. Detta oavsett vad modelejonen i butiken ”Linnegatan no. 2” i Göteborg säger.

Trimm Trab, ikoniska gympaskor från tyska tillverkaren Adidas. Till jeans fungerar de alldeles utmärkt OM bäraren lämnar kavajen hemma.
Trimm Trab, ikoniska gympaskor från tyska tillverkaren Adidas. Till jeans fungerar de alldeles utmärkt OM bäraren lämnar kavajen hemma.

Det kanske är på grund av ovanstående som det har vuxit fram en mycket stark gympaskokultur i Sverige. Amerikanerna säger sneakers (från engelskans ”sneaking”-”smygande”, eftersom det är lätt att ta sig fram tyst på gummisulor) och engelsmännen säger trainers (från engelskans ”training”-”träning”). I Sverige säger vi gummiskor, gummidojjor, gympaskor eller gympadojjor eftersom det handlar om flatsulade idrottsskor med gummisula som brukar användas på skolgymnastiken. Också sneakers förekommer som benämning, helt i linje med svenskarnas fascination för allt amerikanskt.

En av de vanligaste stilblandningarna hos svenska män är att kombinera mer formell klädsel med gympaskor, kanske för att gympaskorna är så oerhört vanliga. Vissa gör det sämre, andra bättre, men ingen gör det riktigt bra. Och det beror på att det alltid känns mer eller mindre skevt. Vill du uppfattas som någorlunda välklädd är det alltså fördelaktigt att välja bort gympaskorna till alla byxor som inte är jeans eller av jeansmodell. Fritidsbyxor i kypertväv, ”chinos”, är ett gränsfall. Det kan gå men kräver fingertoppskänsla. Ska du bära kavaj till jeansen? Då gör du bäst i att lämna gummidojjorna i skostället.

Nej, inte ens Lasse Kronér kommer undan med gympadojjor till formella byxor.
Nej, inte ens Lasse Kronér kommer undan med gympadojjor till formella byxor.

Bär du canvasskor med gummisula som inte är avsedda för idrott är de helt okej till chinos. De är trots allt inte gympaskor. Då kan det också fungera med en mycket informell kavaj i linne eller bomull. Men detta kräver om möjligt ännu mer fingertoppskänsla än kombinationen chinos-gympaskor.

Jag ska försöka göra en kort och mycket subjektiv lathund för gympaskornas vara eller inte vara.
• Till jeans – Ja, om övrig klädsel tillåter.
• Till jeans och kavaj – Absolut inte.
• Till chinos – I undantagsfall.
• Till allt annat som inte innebär idrott eller motion – Nej.