Fredagsmys på byxfronten

En inte helt ovanlig syn i dagens Sverige.
En inte helt ovanlig syn i dagens Sverige.
Mysbyxan är ett plagg som den stilmedvetne mannen inte bär utanför hemmets fyra väggar. Till och med en lov i trädgården eller hämtning av morgontidningen innebär en för stor risk för att bli sedd. Och vill man upprätthålla något slags standard gentemot eventuell partner bär man inte mysbyxan alls.

Mysbyxor på barn är ett gränsfall: Helst inte, men fungerar vid tvättpanik.

Ingenting av det som står ovan är förstås aktuellt om byxan används till det som den är tillverkad för: Sport.

Ändå är det inte alls ovanligt att se mysbyxan på människor som varken är inomhus under eget tak eller i idrottshallen. Och det hela började någon gång på 1980-talet. Då kunde man för första gången se pojkar och män i breda befolkningslager ha på sig träningskläder offentligt. Inspirationen kom sannolikt från två håll:

1. Den fortsatta utvecklingen mot minskad formalitet inom herrklädseln som pågått sedan 1960-talet.
2. Den ”sportklädesrevolution” som skedde simultant i Storbritannien och USA under senare delen av 1970-talet.

Utveckling mot minskad formalitet

Under 1960-talet skedde antagligen 1900- och det hittillsvarande 2000-talets största omsvängning i manlig klädsel: Kostymen förlorade sin ställning som det enda acceptabla valet vid alla aktiviteter som krävde en mer formell klädedräkt. Mer om det här.

Vid mitten av decenniet började den kult slå igenom på bred front som fortfarande är norm i Västvärlden: Ungdomskulten. Numera vill vi alla vara unga. Inte nödvändigtvis unga i sinnet, även om detta också ses som en positiv egenskap, utan unga till utseendet.

Utvecklingen mot en mindre formell klädsel kan skönjas i tre tydliga tendenser:

  • Äldre män kan känna sig yngre genom att klä sig ”ungt”, vilket oftast innebär icke-formellt.
  • Det i princip obefintliga kravet på en formell klädstil i arbetslivet, i alla fall i Sverige men undantaget några specifika yrkeskategorier, har minskat incitamentet för att klä sig formellt.
  • Män som åldras tenderar att i högre grad behålla den klädstil de hade när de var unga. Denna utveckling är mycket tydlig när man jämför de generationer som var unga på 1960-talet och senare med de som är äldre än så.Tendenserna förstärker och reproducerar dessutom varandra. Ju fler som vill känna sig unga upp i åren genom att klä sig ”ungdomligt”, ju färre är det som bär formell klädsel på sin arbetsplats och det minskar ytterligare incitamentet för att bryta trenden och så vidare. Steget kan verka långt, men den offentligt burna mysbyxan är de facto ett slags logisk slutpunkt i den här utvecklingen.
Hiphop-pionjärer i Bronx på 1970-talet.
Hiphop-pionjärer i Bronx på 1970-talet.

Sportklädesrevolutionen

Under 1970-talets sista år skedde det två ordentliga genombrott för idrottsrelaterad klädsel i subkulturella kretsar.

  • Hiphop-scenen i stadsdelen Bronx i New York där grafittikonst, breakdancing, rap och scratch blandades. De unga och företrädesvis svarta män som utgjorde hiphopens grundare använde ofta sportplagg som träningsjackor och baseballmössor.
  • Huligankulturen i Storbritannien, de så kallade ”casuals”. Detta var unga män, primärt från arbetarklassen i Englands och Skottlands storstäder, som genom att följa sina respektive fotbollsklubbar på resor ut i Europa kom i kontakt med tyska och italienska sportklädestillverkare som Puma, Adidas och Sergio Tacchini. Var i landet som denna hemlighetsfulla subkultur startade är omtvistat, men Liverpool brukar nämnas som den mest troliga staden.

Men det verkliga genombrottet för sportkläderna inom både hiphopen och casual-rörelsen kom först under det tidiga 1980-talet. Av någon anledning fokuserade båda dessa sinsemellan mycket olikartade subkulturer dessutom mycket av sin uppmärksamhet på skodon avsedda för idrott. Modeller som Adidas Forest Hills och Trimm-trab, Puma Suede och Clyde och Diadora Borg Elite har sparkats och dansats in i historien av mången ung huligan och rappare.

    Unga huliganer,
    Unga huliganer, ”casuals”, i sportkläder under det tidiga 1980-talet.
    Hiphopen har gång på gång lyfts fram som en enorm framgångsfaktor för den gryende sportskoindustrin. Men faktum är att casual-kulturen inte har fått ett tillnärmelsevis tillräckligt stort erkännande för att ha gett svettiga och väderkänsliga gympadojjor och retrodoftande träningsjackor en plats i den moderne mannens garderob. Den brittiske arbetarklassmannens vardagsuniform har mycket att tacka huliganerna för.

    Och vill Stiltjeläsaren plocka lite subkulturella pluspoäng i Storbritannien någon gång, så kom ihåg att gympadojjor heter ”trainers” och inte ”sneakers” som alla svenskar tycks tro.

    Where did you get your trainers from, mate?

    Annonser

    3 thoughts on “Fredagsmys på byxfronten

    Kommentera

    Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

    WordPress.com Logo

    Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

    Google+-foto

    Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

    Twitter-bild

    Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

    Facebook-foto

    Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

    w

    Ansluter till %s