Sverigedemokraterna – bättre på scen

Sven-Åke Gustavsson och Johan Gry som socialdemokrat och sverigedemokrat i ”Till varje pris”.

I den politiska farsen ”Till varje pris” på Göteborgs stadsteater får publiken en sällan skådad insyn i hur manusförfattare (i det här fallet Adde Malmberg) och kostymörer tänker sig att de olika politiska partiernas företrädare klär sig.

Det är, kort sagt, en orgie i klichéer.

Eric Ericson som Moderaternas partisekreterare ”Gugge”. Foto: Ola Kjelbye.

Eric Ericssons moderate partisekreterare har blå ullbyxa eller shorts i chinomodell (chino är egentligen ingen byxa utan ett vävsätt, men låt oss lämna det därhän för nu), loafers i mocka (strumplöst, givetvis) och växlar mellan en ljusblå poplinskjorta med cut away-krage och en klassiskt amerikansk button down-skjorta i oxfordtyg. På armen sitter en klocka i brunt skinnband. Ibland sätter han på sig en beigebrun tweedkavaj med laxtonad överruta och ”roped sleeveheads”, lite lagom ostrukturerad. I första akten har han en glansig sidenslips i blått och lila.

Sven-Åke Gustavssons socialdemokratiske ”riksdagsman” (en miss av Malmberg – en sosse skulle säga ”riksdagsledamot”) är porträtterad som totalt stillös. Röd beppehatt med uppvikt brätte och partiknappar. Grå byxa som är så formlös att det är hart när omöjligt att avgöra snittet. Bredrandig skjorta och benvit jacka i Harringtonmodell. Till detta sandaler och strumpor.

Gustavsson liknar faktiskt mer nidbilden av en tysk turist än en socialdemokrat. Komplettera med magväska, bara.

Anders Jansson som dansbandscharmör Stefan Svensson. Foto: Ola Kjelbye.

En annan moderat är den skånske ”dansbandscharmören” Stefan Larsson som porträtteras av Anders Jansson. Han har klubblazer, vit poplinskjorta med knappslå och något som ser ut som ett slags blandning av chinos och jeans, vilket var en omåttligt populär hybrid för 15 år sedan. Cowboydetaljer som jättelikt bältesspänne och spräckliga boots kompletterar bilden.

Miljörörelsens representanter kan vi med gott samvete lämna därhän, de som skymtar förbi är företrädesvis klädda i torskkostym. Då åsyftas inte män som köper sexuella tjänster utan fiskarten torsk, Gadus morhua.

Den mest intressanta karikatyren är Johans Grys sverigedemokratiske gruppledare Stefan Esping (eller kanske ”Äsping”, en ung och därför extra giftig huggorm, Vipera berus). Gry är lång och ganska proportionell och kan bära upp de flesta plagg man hänger på honom. Hans karaktär i ”Till varje pris” är ett slags DMM de luxe i vit skjorta med relativt kraftig cut away-krage, mörkgrå kavaj i ull eller ull/polyester, regementsrandig slips, mörkblå jeans och derbyskor med högt insteg.

Faktum är att Stefan Esping är bättre klädd än de flesta i verklighetens sverigedemokratiska ledargarnityr. Det socialkonservativa partiets riksdagsledamöter är oftast de minst välklädda av alla, kanske för att de försöker visa sig rumsrena och bära formella plagg som de verkar sakna kunskap om.

Delbar byxa från Brandit. 65 procent polyester.

Möjligen är det att dra tankegången en smula för långt, men med sin klädsel ger Esping uttryck för exakt den dubbelhet som finns inbyggd i det moderna Sverigedemokraterna: Med överkroppen försöker han passa in i det politiska och samhälleliga etablissemanget (kavaj, vit skjorta och slips), med underkroppen talar han till den vanlige svenske mannen (jeans och lågkvalitativa skor).

Skulle detta vara intentionen är det bara att applådera kostymdesignern Helle Carlsson på Göteborgs stadsteater.

Fotnot: En Stiltjeläsare har påpekat att Sven-Åke Gustavssons karaktär Bo Valfridsson (S) har en delbar fritidsbyxa som i ett nafs kan förvandlas från lång- till kortbyxa. En benklädesvariant av Chevignonjackan.

Den åldrade anglofilen

gamla mods

En gång var han ung. Och smal. Kanske var han mods, skinhead eller tillhörde någon annan subkultur från de brittiska öarna. Kanske drömde han om en skoter men hade inte råd. Det var folköl och northern soul i en sunkig lägenhet någonstans och när han åkte till London bodde han på vandrarhem eller med sin familj på ett hotell i Bayswater. Bara att vara där var tillräckligt.

Nu är det annorlunda. Nu har han barn, en bostadsrätt eller ett hus och en viss rondör. Han går på pubar med stort ölutbud och ser West Ham spela borta mot Chelsea. Och i garaget står den där Lambrettan. Han har varit i Hackney och Bethnal Green och vet vilken av de italienska kaffebarerna som har bäst espresso. Han dricker gärna skotsk maltwhisky men tycker att det har blivit lite ”svennigt”.

Charlie Watts. Charlie Watts.

Men med åldern försvann också stilkänslan, den där spetskompetensen som bara unga män med alldeles för stort intresse för engelsk popmusik äger. Han vill se ut som en ung Paul Weller, tror att han ser ut som en medelålders Charlie Watts men liknar egentligen den tetiga basisten i Soundtrack of Our Lives, som bar Fila-overall vid 40.
Han har blivit Den Åldrade Anglofilen.

Klasstillhörighet: Väletablerad arbetarklass eller medelklass.

Utbildning: Högskola (kandidatexamen) eller KY-utbildning (något ”kreativt”, kanske media eller design).

På huvudet:
Barhuvad
• Gubbkeps, ofta någon beige ton och tillverkad i ull eller manchester.

Glasögon:
• Terminalglasögon.
• Diskreta svarta plastbågar.
• Solglas, ”Caravan” från Ray-Ban.

På överkroppen:
• Harringtonjacka*
• Rutig button down-skjorta från brittiska tillverkarna Ben Sherman** eller Merc, utsläppt.
• Tennisskjorta från Fred Perry.
• Träningsjacka i retromodell.

På underkroppen:
• Jeans, standardmodell. Kan vara svarta i undantagsfall.
• Chinos.

Clark's ökenkängor. Clarks ökenkängor.

 

 

 

 

 

 

 

 

På fötterna:
• Clarks ökenkängor.
• Gymnastikskor, gärna en ”ikonisk” modell från Adidas som Forest Hills. I svårare fall av anglofili Reebok Classic, den så kallade ”pubskon”.

Trivia:
Har vanligtvis ganska höga tankar om sin egen klädstil. Pratar gärna om sin eventuella arbetarklassbakgrund men är sällan särskilt intresserad av politik. Köper gärna vinylskivor.

* Midjekort jacka, vanligtvis i blandmaterial, med rutigt foder. Lanserades av brittiska Baracuta på 1930-talet och gjordes populär av karaktären Rodney Harrington i amerikanska såpoperan Peyton Place under 1960-talet.
** Skjorttillverkaren Ben Sherman grundades av engelsmannen Arthur Benjamin Sugarman i Brighton 1963. Han plagierade den betydligt mer robusta och stilmässigt unika button down-skjortan i oxfordtyg från amerikanska Brooks Brothers, som var svår att få tag på i England under denna tid.

En vädermans misstag

Stiltjeläsaren och skofetischisten Moa-Lisa Fransson har skickat in en fråga om en väderpresentatörs klädsel:

Jag skulle gärna vilja ha ett utlåtande på den här outfiten.
Tack på förhand.

/Moa-Lisa

PS. Om du känner dig riktigt stark kan du titta på Aktuellts 21.00 sändning ikväll. Det är något som skaver. Men jag vet inte riktigt vad. DS.

vadermannen 1

 

 

Hej Moa-Lisa!

Tack för ditt brev. Jag tycker att vädermannen har lyckats ganska väl färgmässigt på överkroppen, möjligen med undantag för slipsen (osäker på varför, dock). Det är snittet på plaggen som inte fungerar. Vädermannen är, vad jag kan se, lång och smal men har inte klätt sig för att se proportionerlig ut:

• Hans hals är längre än genomsnittet, ändå har han valt en skjorta med låg krage vilket gör att halsen verkar vara ännu längre. En högre krage med mer spread (avstånd mellan snibbarna) hade förkortat halsen och brutit den visuella linje som nu pekar nedåt och förlänger.

• Kavajen har markerade axlar, vilket kan vara bra när man är smal, men de är inte tillräckligt breda för att ge ett intryck av bredd. Det tvära snittet med uppstickande ärmhuvuden bidrar snarare till att visa hur smala vädermannens axlar egentligen är. Jag noterar intresserat att kavajen har antydan till så kallad ”pagoda-axel”, en konkav axel som är ovanlig men som bland andra det snordyra märket Tom Ford använder sig av i ett par modeller.

• Byxorna är som vanligt (nåja) för låga, vilket visar vädermannens förnicklade byxspänne och förlänger överkroppen på benens bekostnad. Svarta byxor var heller inget bra val färgmässigt. Jag hade valt sandfärgade chinos eller en grövre byxa i cavallry twill.

Hoppas att dessa observationer har varit till hjälp!

Med vänlig hälsning,

//Eric

Om gympaskorna

Sverige är med stor sannolikhet ett av de europeiska länder där män har sämst skor. När svenska män ska köpa ”finskor” väljer de gärna tyska Lloyd eller möjligtvis ett par Vagabond. Detta är inte så konstigt. Utbudet av kvalitetsskor hos de vanliga skobutikerna är i princip obefintligt och att gå till en skomakare och handla Crockett & Jones för över femtusen kronor känns givetvis vansinnigt om man inte vet vad man får för pengarna. Dessutom gör den ofördelaktiga pundkursen att priserna på brittiska skor just nu är för höga sett till kvaliteten. Detta oavsett vad modelejonen i butiken ”Linnegatan no. 2” i Göteborg säger.

Trimm Trab, ikoniska gympaskor från tyska tillverkaren Adidas. Till jeans fungerar de alldeles utmärkt OM bäraren lämnar kavajen hemma.
Trimm Trab, ikoniska gympaskor från tyska tillverkaren Adidas. Till jeans fungerar de alldeles utmärkt OM bäraren lämnar kavajen hemma.

Det kanske är på grund av ovanstående som det har vuxit fram en mycket stark gympaskokultur i Sverige. Amerikanerna säger sneakers (från engelskans ”sneaking”-”smygande”, eftersom det är lätt att ta sig fram tyst på gummisulor) och engelsmännen säger trainers (från engelskans ”training”-”träning”). I Sverige säger vi gummiskor, gummidojjor, gympaskor eller gympadojjor eftersom det handlar om flatsulade idrottsskor med gummisula som brukar användas på skolgymnastiken. Också sneakers förekommer som benämning, helt i linje med svenskarnas fascination för allt amerikanskt.

En av de vanligaste stilblandningarna hos svenska män är att kombinera mer formell klädsel med gympaskor, kanske för att gympaskorna är så oerhört vanliga. Vissa gör det sämre, andra bättre, men ingen gör det riktigt bra. Och det beror på att det alltid känns mer eller mindre skevt. Vill du uppfattas som någorlunda välklädd är det alltså fördelaktigt att välja bort gympaskorna till alla byxor som inte är jeans eller av jeansmodell. Fritidsbyxor i kypertväv, ”chinos”, är ett gränsfall. Det kan gå men kräver fingertoppskänsla. Ska du bära kavaj till jeansen? Då gör du bäst i att lämna gummidojjorna i skostället.

Nej, inte ens Lasse Kronér kommer undan med gympadojjor till formella byxor.
Nej, inte ens Lasse Kronér kommer undan med gympadojjor till formella byxor.

Bär du canvasskor med gummisula som inte är avsedda för idrott är de helt okej till chinos. De är trots allt inte gympaskor. Då kan det också fungera med en mycket informell kavaj i linne eller bomull. Men detta kräver om möjligt ännu mer fingertoppskänsla än kombinationen chinos-gympaskor.

Jag ska försöka göra en kort och mycket subjektiv lathund för gympaskornas vara eller inte vara.
• Till jeans – Ja, om övrig klädsel tillåter.
• Till jeans och kavaj – Absolut inte.
• Till chinos – I undantagsfall.
• Till allt annat som inte innebär idrott eller motion – Nej.