”Morris Rowing Club” stod det på den unge mannens stickade bomullströja. Han hade ironisk page som flörtade med 1990-talet och smala byxor som var avklippta vid anklarna. När han stirrade på sin smarta telefon och åt sallad utstrålade han det slags ungdomliga, världsvana nonchalans och ointresse som tyder på att man har mycket kvar att lära i livet.

Han skulle inte känna igen en tävlingsroddbåt om den så hade landat mitt i blandningen av soltorkade tomater och kryddat matvete.

Så varför i hela världen gick då den unge mannen omkring med en tröja som det stod ”Morris Rowing Club” på?

För att det går att köpa en sådan tröja i handeln, naturligtvis. Den kostar omkring 1 300 kronor och kan hittas hos de flesta välsorterade herrbutiker som vänder sig till unga män ur medelklassen med smala byxor som är avklippta vid anklarna.

Men utan att känna till det var den unge mannen också ett perfekt exempel på någonting som varit förhärskande inom en del av herr- och dammodet de senaste 30 åren: Stora logotyper, eller ”big logos” på engelska.

En av historiens allra bästa marknadsföringskupper var när någon fick generationer av män att börja smeta in håret med fett. Denne någon lyckades både sälja in en ny produkt (hårvax) och skapa en enormt ökad försäljning av en redan existerande (schampo). Men frågan är om inte idén bakom big logo-trenden är strået vassare.

Genom att få människor att klä sig i plagg som har tillverkarens eget varumärke i jätteformat tryckt på tyget får man:

• En enormt stor gratisreklam för sitt eget märke, och
• En hugad konsument att betala pengar för att sprida reklamen.

Men det verkliga reptricket, det geniala i hela idén, är att tillverkaren till och med kan:

• Höja priset på plaggen med de stora logotyperna, eftersom marknadsföringen (som tidigare konsumenter alltså till stor del sköter åt tillverkaren) fått konsumenterna att tro att det är just det extra synliga varumärket som är det eftersträvansvärda.

Trenden med stora logotyper och varumärkesnamn kommer sannolikt från flera håll men den största influensen är kläder som används för idrott. Sportmodet, alltså att idrottsplagg blivit till trender också ”på gatan”, fick sitt publika genombrott på 1980-talet. Det förekom i mindre utsträckning också mycket tidigare – bland annat har golf, tävlingscykling och bowling påverkat herrmodet och studenter på amerikanska elituniversitet har sedan lång tid tillbaka använt sina så kallade collegetröjor också utanför arenorna.

Det var under det tidiga 1990-talet som sportmodets fokus på stora logotyper blev en stor trend också hos kläddesigners som inte hade något med idrott att göra. Istället för namnet på ett fotbollslag eller en ishockeyförenings klubbmärke stod det plötsligt ”Calvin Klein”, ”Champion”, ”Levi’s” och ”Aqua Limone” på plaggen. Företrädesvis handlade det om tröjor, men också jackor (exempelvis Chevignons ikoniska dunjacka som kunde förvandlas till en dunväst genom att ta av ärmarna) och senare under 1990-talet byxor.

Italienska Diesel hade för övrigt texten ”Only the brave” som devis. Den var upprörande felaktig, åtminstone på min mellanstadieskola. Var det någonting som var modigt där år 1992 så var det att våga vägra en vinröd eller illgrön Dieseltröja över en vit bomullspolo och ett par Replayjeans.

Det sägs att det just nu pågår ett slags ”no logo”-trend, att blaffiga varumärken är på väg att försvinna och ersättas av plagg med mycket diskreta varumärken, eller sådana som inte har några synliga logotyper alls. Men så länge det finns unga män (med byxor avklippta vid anklarna) som är beredda att betala 1 300 kronor för att få göra reklam för en påhittad roddklubb så lär big logo-kläderna finnas kvar på marknaden.

Det finns förresten en Amsterdambaserad klädtillverkare som heter ”No Label”. Så stolta var de över sitt varumärke att de skrev namnet i fetstil rakt över bröstet på sin senaste bomullströja i collegemodell.

Oslagbart.