Är lagom alltid bäst?

Fransmannen René Lacoste spelar Wimbledon 1928, iförd sin egen uppfinning: Tennisskjortan.

Jag kommer ihåg det som om det var i går. Jag var 13 år, kanske 14, och hälsade på mina kamrater Daniel och Fredrik – ett tvillingpar som bodde vid en landsväg mellan Vallda och Onsala. För dem som inte är närmare bekanta med Kungsbacka kommuns geografi är det så nära riktig landsbygd man kan komma i dessa hårt exploaterade trakter. Pappan i familjen var kapten i kustartilleriet. Han var etthundranittionio centimeter lång och röstade på Moderaterna. Han brukade berätta om när han var hos sin bror i USA och drack ett gallon milkshake.

Ett amerikanskt vått gallon är 3,8 liter.

Den här dagen grälade Daniel, Fredrik och jag om innebörden av ordet ”lagom”. Eller snarare om riktigheten i uttrycket ”lagom är bäst”. Det var helt fel, tyckte tvillingarna, för bäst är ju bäst. Jag tyckte mig höra pappans ord ur sönernas munnar. Lagom, vad är det? Ett ord för sossar och medelmåttor och inte får man lov att lyckas i Sverige heller.

Ett gallon milkshake.

Jag hävdade att lagom är ett annat slags mått. Skalan är inte ”sämst–lagom–bäst”, utan ”för lite–lagom–för mycket”. Och drygt 20 år senare vet jag att det är så man ska förstå innebörden av ordet. En synonym till ordet ”lagom” är ”optimal”. ”Jag är lagom mätt” innebär en optimal mättnad, helt enkelt. På så sätt blir lagom bäst.

Den finländske filosofen Georg Henrik von Wright.

Men Daniel och Fredrik hade också rätt. Lagom är bara bäst så länge det går att mäta sig fram till ett optimalt resultat, och det låter sig inte göras överallt. Mycket i livet är fluktuerande, ombytligt. Svaren blir olika beroende på när frågan ställs, hur den ställs och vem som ställer den.

Utanför naturvetenskapens och matematikens universitetskorridorer finns det inte några ”rätta svar”. Eller några ”felaktiga svar”, för den delen. I många fall är samhällets och den enskilda människans processer så komplexa att de är omöjliga att deducera. Vi påverkas av biologiska faktorer men också av stressbörda, uppväxtvillkor, social status och andra faktorer bortom förnuftets och logikens kontroll. Då är lagom inte bäst längre utan bara ett uttryck för subjektivt tyckande, eller feghet eller lathet. Det finns ingen absolut sanning, som filosofen och hermeneutikern Georg Henrik von Wright kanske skulle ha uttryckt det.

Det är här den kommer in: Tennisskjortan.

Genom att vara ett slags mindre formell skjorta, eller kanske en stiligare t-shirt, har den blivit något av Den Medelsvenske Mannens favoritplagg. Men det är inte bara DMM som tagit tennisskjortan till sitt hjärta. Den är lika populär hos den övre medelklassens Hovåspappor som hos arga snickare och finniga gymnasieungdomar med ullrock och för korta stuprörsjeans.

Anders ”Arga snickaren” Öfvergård i knallblå tennisskjorta och byxor från Fristads. Foto: VillaAktuellt.

Många kallar den för pikétröja men det är inte alltid rätt. Ordet piké är benämningen på ett stickat bomullstyg. Det har en räfflad yta som påminner lite grand om en våffla och namnet kommer från franskans picué som betyder just ”stickat”.
De flesta tennisskjortor är gjorda i pikétyg, men det finns många andra bomulls- och ullkvaliteter som används till samma plagg. Benämningen tennisskjorta har fallit rejält ur bruk ­– de som inte säger pikétröja säger med största sannolikhet tenniströja. Men det handlar faktiskt om en skjorta.

Tennisskjortan uppfanns av den franske tennislegendaren René Lacoste på 1920-talet och han bar den för första gången under US Open 1926. Innan dess hade tennisspelare använt vanliga vita skjortor med upprullade ärmar. I jämförelse hade Lacostes konstruktion många fördelar. Pikétyget var tänjbart och stramade inte vid häftiga rörelser. Stickningen gjorde det bättre ventilerat och det gick att vika upp kragen för att skydda nacken mot sol.

René Lacoste kallades för ”Krokodilen” av sina fans på grund av sin intensiva spelstil. Fransmannen hade sinne för marknadsföring och 1927 började han nästa fast en stiliserad krokodil på skjortbröstet. Krokodilen blev också symbol för hans nya företag La chemise Lacoste, ”Lacosteskjortan”, som han startade tillsammans med industrialisten André Gillier. Gillier drev redan bolaget Établissements Gillier som bland annat tillverkade mössor och kalsonger och hade all den utrustning som krävdes för att börja producera piképlagg i stora upplagor.

Sömnadsinstruktioner för en tennisskjorta.

Tennisskjortan har en krage i ett enkelt lager tyg av samma typ som resten av plagget. Den saknar alltså all fodring och förstyvning. Därför går det att fälla upp kragen, ”pop the collar”, vilket är mer eller mindre vanligt beroende på mode och kulturell identitet.
Skjortan har en knappslå med två, tre eller fyra knappar. Korta ärmar är absolut vanligast men det finns varianter med lång ärm. Exempelvis bär Sean Connery en sådan när han spelar golf i James Bond-filmen Goldfinger från 1964. Ärmarna brukar avslutas med ett ribbat band som kan färgmatchas med eventuella ränder på kragen.

På engelska kallas tennisskjortan för ”polo shirt” eftersom hästpolospelare tidigt upptäckte att den var betydligt bekvämare att spela i än de button down-skjortor i kraftigt oxfordtyg som de vanligtvis använde. Men det var i samband med tennisens nya roll som tv-underhållning på 1950-talet som tennisskjortan började sitt segertåg över västvärlden. 1952 lanserade den engelske tennis- och bordtennisstjärnan Fred Perry en karbonkopia på kollegan René Lacostes skjorta, men med en lagerkrans som symbol istället för en krokodil. Fred Perrys genidrag var att tillverka tennisskjortan i andra färger än vitt, då vita kläder var förbjudna inom bordtennisen.

Casuals i Storbritannien under tidigt 1980-tal. Tenniskjortor från bland andra Sergio Tacchini och Lacoste.

Den unga modsrörelsen i Storbritannien älskade de färgglada tennisskjortorna från Fred Perry, inte minst de ljusblå varianterna med kontrasterande, röda ränder på kragen. Från mods till skinheads, suedeheads och vidare till fotbollsläktarnas casuals och indiepopfans. Alla har omfamnat tennisskjortan och plagget har en stark subkulturell koppling i Storbritannen. Därför blir det så märkligt när svenska anglofiler klär sig i en skjorta som borde signalera en sak, men som i vår nationella kontext signalerar något helt annat. Aspirerar man på att sticka ut från mängden i Sverige bör man lämna tennisskjortan hemma, om inte annat för att undvika att associeras med DMM, den snobbigare golfgubben eller med vanliga män överhuvudtaget.

Tennisskjortan är definitivt ett ”lagom” plagg i verklig bemärkelse. Den är varken för mycket eller för lite. Men det ska nog mycket till för att någon med lite stilambitioner ska tycka att den är bäst.

 

Annonser

De vedervärdiga männen från Göteborg


Stiltje har många gånger skrivit om den medelsvenske mannen (DMM) och hans speciella stil. Tidigare har vi kunnat konstatera att den präglas av en blandning av bekvämlighet och korrekthet. Detta tar sig uttryck i säregna kombinationer av formella plagg, jeans och skodon av mestadels bristande kvalitet, inte sällan en smula moderiktiga. Till detta kommer vissa egenheter, exempelvis en närmast fundamentalistiskt uppknäppt kavaj.
Det finns inte någon anledning att driva med DMM. Han finns i alla samhällsklasser (nåja) och är intressant och spännande. Men det finns en avart som förtjänar att knäppas på näsan. Jag talar förstås om De Vedervärdiga Männen från Göteborg (DVMGbg).

Termen ”vedervärdig” syftar inte på klädstilen utan på deras vana att hänfalla åt plumpa skämt, dominerande manlighet, självgodhet och en vilja att alltid synas och höras.
Detta är inget utmärkande för den göteborgske mannen, egenskaperna är generella för gubbar världen över och givetvis alltid vedervärdiga. Men genom att kombinera dessa med vitsar, en ”go” dialekt och allmän ”brötighet” (måste uttalas med göteborgskt ö, alltså ô, ”brôtig”) står DVMGbg för en särskilt vedervärdig vedervärdighet.

De har förstås funnits betydligt längre än så, men stilmässigt gissar jag att DVMGbg dök upp på 1980-talet i samband med att ett antal personligheter började utnyttja sin göteborgska dialekt och stadens lokala särdrag för en framgångsrik karriär inom televisionen.

Leif ”Loket” Olsson.

Med Ingvar Oldsberg, Harald Treutiger och något senare Leif ”Loket” Olsson och Lars Kronér inleddes göteborgarens förvandling från käck och trevlig västkustbo till hela Sveriges ”goa gubbe”. Möjligen var skådespelaren Weiron Holmberg ett slags föregångare med sina roller i filmerna ”Repmånad” och ”Sällskapsresan”, men hans karaktärer har ingenting av DVMGbgs stilmässiga särdrag. Dessutom vilar det ett mörker över Holmberg som inte kan skönjas hos de tidigare nämnda. Han är för mycket arbetare och för lite clown för att passa in. Han kan, med sin bakgrund inom avgrundsvänstern, möjligen ha inspirerat utbrytargruppen DVMGbg(r).

Å andra sidan konstaterade en vän och Stiltjeläsare att ”Han bär på mycket sorg, Lasse” när vi talade om Lars Kronér. Så det kan finnas ett djup också där man minst anar det.

Rent attitydmässigt har radarparet Lasse Beicher och Morgan Alling för övrigt gjort en del för att förvandla göteborgaren till ett skämt.

OBS: Jag påstår givetvis inte att Oldsberg, Kronér et al är vedervärdiga, men de har definitivt stått modell rent stil- och humormässigt. I de vedervärdiga männen från Göteborg förenas den klichéartade bilden av göteborgaren med en tv-inspirerad gubbutstyrsel, klassisk DMM och en konservativ manschauvinism.

Morgan Alling och Lasse Beicher byggde hela sin tidiga karriär på sin image som ”goa gubbar”, som här i sommarlovsprogrammet ”Tippen”.

 

Till skillnad från DMM växlar gärna DVMGbg mellan kavaj-jeans-finsko-kombinationen och hel kostym, oftast utan slips. Kavajen tenderar att vara ett nummer för stor. Vissa äldre exemplar av DVMGbg bär gärna beiga eller ljusbruna kavajer i filtad ull. Skjortan har ofta kontrastknappar och ovanligt hög krage med klassisk form.
Utmärkande för denna stil är också användandet av väst, både till kostym och utan. Det är ingen slump att SVTs lokala nyhetsprogram i Göteborgsområdet fram till för något år sedan hette just ”Västnytt”. I samtliga fall knäpps alla västknappar, trots att den nedre inte ska knäppas. Väst till kortärmad skjorta har observerats.

Yngre män kan bära fluga (färdigknuten). Ett annat utmärkande drag är att de äldre exemplaren ibland har långt hår, nästan alltid bakåtstruket. De med färre hårstrån på skulten väljer ofta bort den vanliga snaggningen för en rejäl krans runt hjässan.

Fredagsmys på byxfronten

En inte helt ovanlig syn i dagens Sverige.
En inte helt ovanlig syn i dagens Sverige.
Mysbyxan är ett plagg som den stilmedvetne mannen inte bär utanför hemmets fyra väggar. Till och med en lov i trädgården eller hämtning av morgontidningen innebär en för stor risk för att bli sedd. Och vill man upprätthålla något slags standard gentemot eventuell partner bär man inte mysbyxan alls.

Mysbyxor på barn är ett gränsfall: Helst inte, men fungerar vid tvättpanik.

Ingenting av det som står ovan är förstås aktuellt om byxan används till det som den är tillverkad för: Sport.

Ändå är det inte alls ovanligt att se mysbyxan på människor som varken är inomhus under eget tak eller i idrottshallen. Och det hela började någon gång på 1980-talet. Då kunde man för första gången se pojkar och män i breda befolkningslager ha på sig träningskläder offentligt. Inspirationen kom sannolikt från två håll:

1. Den fortsatta utvecklingen mot minskad formalitet inom herrklädseln som pågått sedan 1960-talet.
2. Den ”sportklädesrevolution” som skedde simultant i Storbritannien och USA under senare delen av 1970-talet.

Utveckling mot minskad formalitet

Under 1960-talet skedde antagligen 1900- och det hittillsvarande 2000-talets största omsvängning i manlig klädsel: Kostymen förlorade sin ställning som det enda acceptabla valet vid alla aktiviteter som krävde en mer formell klädedräkt. Mer om det här.

Vid mitten av decenniet började den kult slå igenom på bred front som fortfarande är norm i Västvärlden: Ungdomskulten. Numera vill vi alla vara unga. Inte nödvändigtvis unga i sinnet, även om detta också ses som en positiv egenskap, utan unga till utseendet.

Utvecklingen mot en mindre formell klädsel kan skönjas i tre tydliga tendenser:

  • Äldre män kan känna sig yngre genom att klä sig ”ungt”, vilket oftast innebär icke-formellt.
  • Det i princip obefintliga kravet på en formell klädstil i arbetslivet, i alla fall i Sverige men undantaget några specifika yrkeskategorier, har minskat incitamentet för att klä sig formellt.
  • Män som åldras tenderar att i högre grad behålla den klädstil de hade när de var unga. Denna utveckling är mycket tydlig när man jämför de generationer som var unga på 1960-talet och senare med de som är äldre än så.Tendenserna förstärker och reproducerar dessutom varandra. Ju fler som vill känna sig unga upp i åren genom att klä sig ”ungdomligt”, ju färre är det som bär formell klädsel på sin arbetsplats och det minskar ytterligare incitamentet för att bryta trenden och så vidare. Steget kan verka långt, men den offentligt burna mysbyxan är de facto ett slags logisk slutpunkt i den här utvecklingen.
Hiphop-pionjärer i Bronx på 1970-talet.
Hiphop-pionjärer i Bronx på 1970-talet.

Sportklädesrevolutionen

Under 1970-talets sista år skedde det två ordentliga genombrott för idrottsrelaterad klädsel i subkulturella kretsar.

  • Hiphop-scenen i stadsdelen Bronx i New York där grafittikonst, breakdancing, rap och scratch blandades. De unga och företrädesvis svarta män som utgjorde hiphopens grundare använde ofta sportplagg som träningsjackor och baseballmössor.
  • Huligankulturen i Storbritannien, de så kallade ”casuals”. Detta var unga män, primärt från arbetarklassen i Englands och Skottlands storstäder, som genom att följa sina respektive fotbollsklubbar på resor ut i Europa kom i kontakt med tyska och italienska sportklädestillverkare som Puma, Adidas och Sergio Tacchini. Var i landet som denna hemlighetsfulla subkultur startade är omtvistat, men Liverpool brukar nämnas som den mest troliga staden.

Men det verkliga genombrottet för sportkläderna inom både hiphopen och casual-rörelsen kom först under det tidiga 1980-talet. Av någon anledning fokuserade båda dessa sinsemellan mycket olikartade subkulturer dessutom mycket av sin uppmärksamhet på skodon avsedda för idrott. Modeller som Adidas Forest Hills och Trimm-trab, Puma Suede och Clyde och Diadora Borg Elite har sparkats och dansats in i historien av mången ung huligan och rappare.

    Unga huliganer,
    Unga huliganer, ”casuals”, i sportkläder under det tidiga 1980-talet.
    Hiphopen har gång på gång lyfts fram som en enorm framgångsfaktor för den gryende sportskoindustrin. Men faktum är att casual-kulturen inte har fått ett tillnärmelsevis tillräckligt stort erkännande för att ha gett svettiga och väderkänsliga gympadojjor och retrodoftande träningsjackor en plats i den moderne mannens garderob. Den brittiske arbetarklassmannens vardagsuniform har mycket att tacka huliganerna för.

    Och vill Stiltjeläsaren plocka lite subkulturella pluspoäng i Storbritannien någon gång, så kom ihåg att gympadojjor heter ”trainers” och inte ”sneakers” som alla svenskar tycks tro.

    Where did you get your trainers from, mate?

    Den oknäppta kavajen

    DMM i aktion. Kyskhetsbälte på knapphålet.

    En ytterst viktig del i Den Medelsvenske Mannens (DMM) stil är att ha kavajen uppknäppt. I alla lägen, alltid. Det sägs ibland att svenska män har en vana att ta av sig kavajen i tid och otid, men frågan är om inte oviljan att knäppa den är ännu mer signifikativ. Det är som att en mystisk kraft tvingar isär det som är konstruerat för att sitta ihop.

    Varför DMM har satt kyskhetsbälte på knapphålet från första början är en gåta. Vi bor i ett kallt och blåsigt klimat som borde stimulera till ökad knäppning. Men det hänger antagligen ihop med formalitet, eller upplevd formalitet.

    Denna svenska antiknäppkonformism är uppenbarligen tillräckligt stark för att utöva ett slags otrevlig press på den som vill gå emot strömmen. För ett tag sedan ifrågasatte Stiltjes huvudskribent varför en av våra riksdagsledamöter, i övrigt välklädd, inte knäppte sin kavaj. Riksdagsledamoten lyssnade intresserat och knäppte den. Några dagar senare dök han upp igen – uppknäppt. ”Jag har märkt att jag sticker ut på ett dåligt sätt när jag knäpper” sa han och fingrade nervöst på översta knappen.

    En ung man som följer Stiltje fick häromdagen frågan ”Varför har du kavajen knäppt?” av en mer senior medarbetare. Frågan blir än mer anmärkningsvärd eftersom de arbetar på regeringskansliet.

    Jag har tidigare skrivit flera inlägg om den svenska mannens aversion mot allt som är formellt (exempelvis här), eller i alla fall mer formellt än jeans och skjorta. I fallet med kavajen är det synd, då detta plagg gör sig bäst knäppt. Det är sytt för att minst en knapp alltid ska knäppas när bäraren står upp. Om modellen är rätt och anpassad till bärarens kroppsbyggnad finns det få saker som bidrar till att förbättra en mans hållning som en kavaj.

    Men det förutsätter förstås att den inte fladdrar omkring magen på ett osnyggt sätt.

     

    Always go full Wingårdh

    This man just went full Wingårdh.
    This man just went full Wingårdh.

    Det finns ett uttryck som den hatiska högermobben på datanätverket Internet använder sig av: ”Never go full Arnstad”. Någon som ”goes full Arnstad” gör som journalisten Henrik Arnstad och kallar Sverigedemokraterna och den ”Sverigevänliga rörelsen” för vad de är: Ultranationalistiska, rasistiska och odemokratiska krafter i svensk politik. Dessutom kan de inte bära tredelad kostym.

    Det hånfulla uttrycket kommer ursprungligen från en scen ur filmen ”Tropic Thunder” från 2008 och är egentligen ganska fyndigt. Och kan rasistmobben, då kan Stiltje också.

    Mannen på bilden bär i grunden en DMM-uniform. Kostymkavajen, den uppknäppta skjortan, jeansen och de svarta derbyskorna – allt finns där. Men scarfen och bröstnäsduken är matchade med varandra och ser fina ut mot det mörkblå kavajtyget.  Accessoarerna lägger till något extra, en liten twist som gör att bäraren skiljer sig från mängden. Mannen på bilden har helt enkelt ”gone full Wingårdh”.

    That's right people: Always go full Wingårdh!
    That’s right people: Always go full Wingårdh!

    Arkitekten Gert Wingårdh är Sveriges kanske mest framgångsrika husritare genom tiderna. Klädmässigt är han känd för att alltid bära stora halsdukar eller scarves. Dessa kombinerar han gärna med lediga ulltröjor, jeans, kostymkavaj och derbyskor eller grövre boots. En påpasslig läsare, tillika arkitekt, talade om att Gert också gärna bär sandaler. Inomhus är han ofta barfota.
    Alla göteborgska män i medelåldern som besitter  det minsta lilla kulturella kapital har någon gång burit eller funderat på att bära en Gert Wingårdh-inspirerad scarf. Men varför ska den kreativa klassen ha ensamrätt på detta utmärkta sätt att ge DMM-uniformen en mer spännande och stiligare framtoning?

    Stiltje säger: Always go full Wingårdh.

    Den svenska uniformen

    IMG_6541
    En medelsvensk man på Redbergsplatsen i östra Göteborg.

    Den medelsvenske mannen, DMM, förtjänar att uppmärksammas. Hans stil är så vanlig att den riskerar att passera obemärkt för den som inte ägnar sig åt regelbunden herrspaning, men det innebär inte att den är ointressant. Min erfarenhet är snarare att det är det allra vanligaste, det närmast osynliga, som människor tycker är mest intressant att någon sätter fingret på. Och DMMs klädsel är Stiltjes blygsamma bidrag till Sveriges gemensamma kunskapsbank.

    I mer formella sammanhang bär DMM ett slags uniform. Den varierar förvånansvärt lite över landet, möjligtvis med undantag för Stockholms innerstad, och består av:

    • Kostymkavaj, vanligen en ull/polyester-blandning.

    • Skjorta med översta knappen uppknäppt. Snittet varierar med modet.

    • Jeans, mörkblå eller svarta.

    • Läderbälte med kraftigt spänne.

    • Läderskor, vanligtvis ett par kraftigare derbys (lågskor med öppen snörning).

    DMM kavaj skjorta jeans
    Typiskt svenskt möte – typiskt svensk stil. De inringade i bilden bär uniform, och det finns ännu fler i de bakersta raderna.

    Men varför ser det ut så här? Var kommer uniformen ifrån? Jag tror att det har med 1960-talet att göra.

    Visst hade raggare och knuttar tagit till sig amerikanskt mode redan i mitten av 1950-talet, men det var decenniet efter som majoriteten av 1940-talets stora barnkullar blev tonåringar eller unga vuxna. Samtidigt var vi mitt i det som Sveriges Radios utmärkte reporter Tommy Johansson kallat för ”Den gyllene parentesen”, alltså kombinationen av rekordårens urstarka ekonomi och det snabbt expanderande välfärds- och jämlikhetssamhälle som nu håller på att monteras ned. Arbetarnas standard ökade snabbt och deras barn skördade frukterna av det socialdemokratiska samhällsbygget. De hade mer pengar och mer fritid än någonsin tidigare.

    Med en köpstark ungdomsgrupp kom den första riktigt breda ungdomskulturen. Inspirationen till den? USA.
    Den brittiska popmusikvågen rullade förvisso in på allvar 1964 men de engelska gruppernas musik var i sin tur starkt influerad av amerikansk blues, rythm & blues och i viss mån country. Idolerna från England hade kostym, visst, men också jeans. The Beatles gjorde reklam för Lee och på tv visade Little Joe i Bröderna Cartwright upp en välsvarvad Levisrumpa. Eller var det Wrangler?

     

    img_6840
    Ringos vita jeans fick inte riktigt vara med i bild. Stackars Ringo.

    En förbisedd rörelse bland den breda allmänheten är den tidiga modsrörelsen (mods från engelskans ”modernist”) som dök upp i London vid decennieskiftet 1959-60. De brittiska modsen bidrog bland annat till att lansera amerikanska Ivy League-klassiker som Brooks Brothers button down-skjorta för den brittiska arbetarklassens ungdomar.

    I Sverige kom ”mods” att beteckna ett slags långhåriga haschrökare med nedkladdade US Army-jackor som sommaren 1965 slogs med polis och raggare på Götaplatsen och i Stockholms nybyggda Hötorgscity. Men dessa individer hade mycket lite eller ingenting att göra med sin engelska motsvarighet.
    Mer om detta i en kommande post.

     

    img_6841-1
    Det finns inget dåligt väder, bara dåligt klädda fuskproletärer. KFML(r) marscherar 1971.

    Med studentrevolten och vänstervågen i slutet av 1960-talet slog den amerikanska arbetarbyxan igenom på allvar samtidigt som modet rörde sig mot en tidigare osedd nivå av informalitet. Det är antagligen vid denna tid som fuskproletärerna i ytterkantsvänstern lanserar den idiotiska men ack så vittspridda uppfattningen om att det är borgerligt att klä sig snyggt.

     

    Den här utvecklingen skedde över hela Europa men verkar ha varit extra tydlig i Sverige. De som var unga på 1960-talet hängde helt enkelt in slipsen i garderoben och generationerna därefter har aldrig brytt sig om att plocka ut den igen.
    1980-talets explosion av sportbetonat gatumode i USA och England plockades snabbt upp här och sänkte tröskeln ytterligare när det gäller formalitetsgrad. Och varför blev grungemodet så stort i Sverige? Flanellskjorta, t-shirt och slappa jeans. Därför.

     

    Kurt Cobain – poppis stilikon i Sverige.

    Men det finns ännu vissa tillfällen då det behövs en striktare klädsel. Därför har den svenske mannen inte helt kunnat överge kostymen. Däremot har kunskapen om material, snitt och stilregler sakta vittrat bort och försvunnit. Dessutom gör ovanan vid kostym att den lätt kan kännas överklädd. Den är trots allt ett slags dräkt. Det blir kanske lite stelt, eller? Lösningen på problemet är då att:

    1) Strunta i slipsen, eller

    2) Strunta i både slips och kostymbyxor och ta kavajen till jeans.

    Ja, titta, nu känns det genast lite ledigare. Då tar vi den snygga skjortan och finskorna också. Lite formellt men ändå avslappnat. Ingen tycker att du är för uppklädd men ingen kan heller anklaga dig för att inte ha försökt tillräckligt – du har ju kavaj för Guds skull. Saken är biff.

    Så tror jag att DMM fick sin uniform. Och visst fyller den sin funktion, men nästan bara i Sverige.

    Om strumpor i seglarskorna och begreppet ”normcore”

    Ung man med strumpor i sina seglarskor, fotograferad på ett byggvaruhus i Göteborgstrakten.
    Ung man med strumpor i sina seglarskor, fotograferad på ett byggvaruhus i Göteborgstrakten.

    I Kungsbacka utanför Göteborg är seglarskon den okrönte kungen av fotbeklädnader. Så är det på många platser i Sverige. Seglarskon har sedan den verkliga storhetstiden på 1980-talet blivit en essentiell del av DMMs (Den Medelsvenske Mannen) basgarderob.

    Det är problematiskt att ha åsikter om seglarskon. Risken är att man faller i fällan och ägnar sig åt ett slags klassförakt. Detta förakt har manifesterats allra tydligast genom något som kallas ”normcore”. Det var min bekant och studiekamrat, modejournalisten Helena Skoog, som gjorde mig uppmärksam på  fenomenet.

    Normcore är ett slags ”antimode” som för ett par år sedan dök upp i den svenska huvudstaden och som innebär att klä sig ungefär som en medelålders man på 1990-talet. Så vill modemedvetna, men ofta själva mycket dåligt klädda, unga människor från den välbärgade medelklassen driva med DMM.

     

    Pappa och jag inför min första skoldag. Året är 1988 och seglarskorna ett par Sebago Docksides.
    Pappa och jag inför min första skoldag. Året är 1988 och seglarskorna ett par Sebago Docksides. Observera skuggan av mamma och texten på min collegetröja: ”Fröken är bäst. På rasten.”.

    Jag har inte sett några specifika märken eller modeller, men jag utgår ifrån att ”normcore” handlar om ungefär den stil som min egen pappa odlade då jag var i skolåldern:

    • Mörkgrön jacka från Baz med krage klädd i brunt skinn.

    • Valfri pikétröja eller skjorta, något för stor.

    • Jeans med relativt hög midja och lös passform, för de mer medvetna männen kanske Lee (i deras mellanperiod, alltså efter storhetstiden på 1970-talet och före återuppståndelsen under det sena 1990-talet) eller lite för stora Levi’s 501. Jeansen kan med fördel vara svarta.

    • Sportsockor, gärna vita med Intersports logotype.

    • Seglarskor eller loafers.

    Min upplevelse är att denna stil är ungefär lika vanlig bland medelålders män i dag som på 1990-talet, med undantag för att nästan alla svenskar blivit paniskt rädda för sportsockor efter modebilagornas mångåriga kampanj mot att använda dem i vardagslag. Mången partner har de senaste 20 åren skrikit ”NEJ!” i affekt vid blotta åsynen av livskamratens fötter klädda i vit bomull och sedan sprungit till den lokala herrklädesbutiken för att panikköpa ett tiopack svarta Topecostrumpor.

    Enskilt är det inget fel på plaggen som min pappa hade, det är kombinationen och passformen som inte känns bra. Då finns det två val att göra:

    1) Ägna sig åt ett slags raljerande med en klar von oben-attityd, eller också

    2) Tipsa om hur plaggen kan användas för att skapa en klassisk, manlig stil.

    Sperry Top-sider, den första seglarskon. Designad av Paul A Sperry på 1930-talet.
    Sperry Top-sider, den första seglarskon. Designad av Paul A Sperry på 1930-talet.

    Det första jag skulle undvika är att bära strumpor i seglarskorna. Seglarskon är en sommarsko som utvecklades på den amerikanska östkusten för att skapa bra grepp på blöta båtdäck (på engelska heter skon ”deck shoe”). Om man är lagd åt det hållet kan seglarskon se fin ut till upprullade fritidsbyxor eller kortbyxor. Det är en ren fritidssko och bör kombineras som en sådan.

    Den förunderliga baseballmössan

    I går var min maka och jag på Ikea och åt middag. Ikea är antagligen ett av de mest lyckade jämlikhetsprojekt som någonsin genomförts inom ramen för det kapitalistiska systemet. Alla handlar här, oavsett kön, klass, religiös identitet, sexuell läggning och så vidare.

    Ur herrspaningssynpunkt är varuhuset näst intill perfekt. Den hugade herrspanaren kan komma ovanligt nära DMM (Den Medelsvenske Mannen) i hans naturliga habitat. Här är han fritidsklädd och ouppmärksam. Här är han sig själv.

    Varför? Det är oklart.

    En av DMMs märkligaste och mest frekvent förekommande plagg är definitivt baseballmössan. Varför just denna tingest har överlevt 1960-talets allmänna förkastande av den manliga huvudbonaden är oklart. Varför den bärs inomhus är också oklart. Varför många män kan tänka sig att vara officiella reklampelare åt allehanda företag och nordamerikanska idrottsklubbar? Oklart.

    Stiltje följer gärna upp eventuella tips.