Västra Sverige – periodvis ett vädermässigt Hades. Ingen riktig vinter, bara endagssnöande med påföljande slask. Från oktober till april kan det vara en enda lång höst, enkom avbruten av köldknäppar som med djävulsk precision alltid infaller när det är så slaskigt så möjligt. Människor halkar omkring och svär medan pressade akutmottagningar fylls av stackars tanter som ramlat och brutit lårbenshalsen.
Det slutgiltiga beviset för att ovanstående är sant? Göteborgs stad delar ut gratis broddar till pensionärer.

Håll denna bild i minnet, ty den är i all sin vämjelighet orsaken till en av de största stilmässiga missuppfattningarna någonsin: Att en man bara behöver ett enda ytterplagg.

Funktionsjackan.

Alla jackor fyller visserligen en funktion, men ni vet vilken jag menar. Jackan finns i ett otal varianter och kommer från Haglöfs, The North Face, 8848 Altitude, Norrøna eller något annat märke som vill associeras med ett aktivt liv i vildmarken. Den är utan undantag gjord i hypermodern plast i olika lager. Materialet har fräsiga namn som Gore-Tex och NeoShell och ska skydda mot regn, blåst, snö, hagel, skvätt och smuts samtidigt som det släpper ut svett. Gissningsvis har det effekt mot naturkatastrofer och radioaktivt nedfall också.

Västsvenskarna måste vara det säkrast klädda folket i världen.

Idén om ett vattentätt plagg har antagligen funnits lika länge som människan burit kläder. Fram till början av 1800-talet var den enda kända metoden att doppa tyger i olja eller bivax, vilket tätade mellanrummen mellan trådarna i väven. Detta gjordes framför allt med segelduk då oljade segel var mer effektiva än obehandlade. Längs Nordsjökusterna var det vanligt att fiskare och sjömän använde rester efter segeltillverkningen till att sy vattentäta kläder åt sig själva. Eller ja, egentligen var det förstås deras stackars fruar som fick sitta och slabba med det otympliga materialet som dessutom stank av fiskleverolja.

Det första seriösa försöket att lösa problemet på vetenskaplig väg gjordes av den skotske kemisten Charles Macintosh. 1823 upptäckte han att naftalen, ett lösningsmedel som är en biprodukt vid tjärtillverkning, kunde lösa naturgummi. Genom att placera en tunn hinna av uppmjukat gummi mellan två lager ulltyg skapade han världens första vattentäta material.

Till en början var det tänkt för tillverkning av exempelvis tält och presenningar. Macintosh varnade till och med för att använda tyget (som patenterades 1824 under namnet Mackintosh, med ett inskjutet ”k”) till kläder. Nålarna stack nämligen hål på den mjuka gummibeläggningen och orsakade vatteninträngning.

Men tyget blev snabbt så populärt att många skräddare struntade i rekommendationerna. Till slut såg sig Charles Macintosh tvingad att starta en egen tillverkning av vattentäta ridjackor och rockar för att hans rykte inte skulle dras i smutsen. På dessa var sömmarna limmade med ett extra lager gummi.

Till en början drogs ”The Mackintosh” med vissa problem. Gummit tenderade exempelvis att göra rocken styv och obekväm när det var kallt och att smälta när det var varmt. Dessutom luktade den starkt. Med tiden lyckades Macintoshs kompanjon Thomas Hancock lösa det mesta genom att använda vulkaniserat gummi.

Under 1900-talets första skälvande år utvecklade klädfabrikanten Thomas Burberry en metod där hans egen uppfinning gabardintyget (en kraftig, twillvävd bomullskvalitet) behandlades kemiskt för att bli vattenavstötande. Tyget användes sedan i Burberrys egendesignade militärrock. Den blev oerhört populär under Första världskriget och fick snabbt namnet ”trenchcoat”. Givetvis var det bara officerare som tilläts bära den. De meniga fick nöja sig med brittiska arméns otympliga ullrock som sakta ruttnade bort i Flanderns leriga skyttegravar. Visst regnskydd hade soldaterna i ett slags gummiförstärkt cape som förvarades i ränseln, men någon trenchcoat var den inte.

I takt med att metoderna för att tillverka olika saker i plast förbättrades under 1950-talet började de första kläderna i oljebaserade konstmaterial att slå igenom på bred front. Inte minst vattentätheten var ett försäljningsargument och flera olika tillverkare slogs om att ta fram regnkläder, som de nu börjat kallas. I Sverige kom materialet ”galon” att vinna striden.

Namnet är ett så kallat teleskopord: GA kommer från ”Gamlestadens konstläderfabrik” och LON från nylon. Galon är en enkel bomulls- eller nylonväv som fått en plastbeläggning av polyvinylklorid (PVC) eller polyuretan. Det är en variant på det som på engelska kallas ”leathercloth” och som blev omåttligt populärt under rekordåren. Månget barn på 1950- och 60-talet tvingades uthärda sommarheta bilklädslar i vinrött fuskläder. Brännskadorna på lårens baksidor ackompanjerades flåshurtigt av CeGe Hammarlund i långköraren (haha) ”Sveriges bilradio”.

Men den stora nackdelen med samtliga regnkläder, oavsett om de är vaxade, gummiförstärkta eller plastöverdragna, är att de fungerar lika bra på in- och utsidan. Blir bäraren inte blöt av regnet kommer hennes egen svett att göra jobbet istället. Därför var det en verklig revolution när det amerikanska företaget W. L. Gore and Associates lanserade ”Gore-Tex” år 1976.

Genom att expandera och sträcka ut en särskilt hal plast som kallas polytetrafluoreten (eller Teflon) lyckades de skapa ett material som ventilerar ut vattenånga samtidigt som det hindrar regn från att tränga in. Sedan dess har ventilerad plast revolutionerat marknaden för sport-, fritids- och arbetskläder. Vilket förstås är alltigenom positivt, bortsett från att plasterna kan innehålla en del farliga ämnen.

Men tyvärr har det också lett till att människor som bor på platser med ett stort behov av väderskyddande plagg verkar ha glömt att de inte bör användas i alla situationer.

Namnet ”funktionsjacka” är ju sammansatt av två ord: Funktion och jacka. Det är en jacka med en särskild funktion, avsedd för specifika situationer som ställer stora krav på regntäthet och/eller ventilering. Löpträning, bergsbestigning, segling, promenader i skog och mark eller vilken form av aktivt fritidsnöje man än föredrar – absolut. Till jeans och gymnastikskor för en snabb tur till snabbköpet? Helt okej. I alla andra situationer? Nej.
Jackans struktur och signalerna den sänder ut fungerar oerhört illa tillsammans med mer formella plagg. Faktum är att plaggen inte behöver vara särskilt formella alls för att funktionsjackan ska kännas malplacerad.

Är det regntäthet som efterfrågas, så köp ett paraply. Blåser det mycket, som i Västsverige, skaffa en billig oljerock eller en Mackintosh om du har råd (nuförtiden är de svindyra, så vanliga löntagare göra sig icke besvär).
Det spelar ingen roll hur dyr den är eller vilket märke som står på bröstet – det är lika fel att bära funktionsjacka till kavaj och läderskor som det är att ha galonbyxor till samma kombination.