Bristen på skrivstil

Carin Jämtin och slashasarna i journalistkåren.

Jag har säkert nämnt att jag under en del av mitt liv arbetade som journalist. Pappa, farfar och farfars far gjorde det också. Ingen av dem var utbildad på någon högskola men två av dem drack mycket sprit vilket på den tiden var betydligt viktigare för yrkesidentiteten än några löjliga kurser på universitetet. Den äldste drack betydligt mer än den näst äldste och den yngste (min far) drack nästan ingenting. Men så började han inte skriva förrän i 40-årsåldern heller.

Traditionens makt är stark. Jag skrev min första artikel i lokaltidningen som 12-åring. Den handlade om Onsalas bandylag på 1950-talet. Jag vet att jag var tolv för det stod inom parentes efter min signatur. Åldern hade farfar lagt till, han var chefredaktör. Till och med jag fattade ju att det var illa dold stolthet som fick honom att plita dit siffran. Detta från en man som jag aldrig hörde ge mig beröm för någonting.

På gymnasiet löpande band-skrev jag biorecensioner för samma tidning, ibland utan att ha sett filmerna. Men jag lärde mig att läsa andras recensioner, skriva om, brodera ut. Det var ändå ingen som orkade igenom mina alster.

Jag kom in på journalisthögskolan, klarade tyvärr intagningsprovet på första försöket. Efter examen blev det tio år i yrket. Tio år av ständig oro, ständig stress, ständiga förhoppningar om en tillsvidareanställning på något företag som Sveriges Radio eller TV4. De sista fem åren hade jag faktiskt fast arbete, men då hängde nedläggningshotet istället över oss som en blåsvart åskfront.

Som tur är har jag sedan länge lämnat branschen, men det är en sak som fortsatt fascinera mig med den: Manliga journalisters klädstil.

Public service-huset i Göteborg. Snygg byggnad – mindre snyggt innehåll.

När jag vikarierade på Sveriges Television i Göteborg hade jag en arbetskamrat. Tomas hette han. Det är den ende vuxne man som jag sett komma till jobbet i skitiga kläder. Nu för tiden är mina arbetskläder alltid smutsiga, men det beror ju på att jag jobbar som hantverkare. Den här killen hade inte sågspån på sin gröna Baz-jacka med läderklädd krage, snarare matrester.

(Det var också på SVT som jag för första gången såg en person sova på jobbet. Han hette Olle.)

Eller fotograferna på samma redaktion: Svarta, slappa jeans och t-shirt varje dag. Vandringsskor med snabbsnörning. Trekvartsbyxor. Och på TV4 snackades det mycket skit om reklamsäljarna i andra änden av lokalen, men de hade åtminstone vett nog att färgmatcha strumporna. Journalisterna? Nix.

För att inte tala om de buffliga pressfotograferna och frilansfilmarna. En var så tjock att han bara kunde använda mysbyxor så han må väl vara ursäktad. Dessutom såg jag honom aldrig lämna sin jeep. Men den oklippte och otrevlige stillbildsnasaren som alltid knuffades, han luktade svett och hade seglarskor året runt. Till tubsockor förstås.

Lägg till detta en övertygelse hos en stor del av de äldre journalisterna om sin egen vikt och betydelse så blir bristen på stil så mycket mer bestickande. Man behöver inte bry sig – alla lyfter på hatten ändå. Här var Uppdrag Granskning värst, som vanligt. Kavaj? Glöm det!

Det fanns en ekonomireporter på Göteborgs-Posten som aldrig bevärdigade mig med en blick trots att vi möttes hur många gånger som helst. Jag tror att han hette Pär Düsing. Han hade glasögon med plastbågar och en antydan till bakåtstruket hår. På presskonferenser var han expert på det som på engelska kallas ”que jumping”. Han gled liksom förbi kön och satt sedan med Volvos fackbas i en halvtimme medan vi andra fick tio minuter att dela på. Pärs beiga rock satt lika illa varje gång.

Frågan är förstås varför så många manliga journalister klär sig så illa? Ser man bakåt i tiden verkar detta ha startat på 1960-talet, vilket talar för att yrket drabbats särskilt hårt av missuppfattningen att det är borgerligt att klä sig snyggt. Kanske är det en kvarleva från dagarna då journalisthögskolan kallades ”kommunisthögskolan” och lärde sina studenter ”samhällskritik” (läs: borgarhat). Den ständigt välklädde Sven Jerring skulle vrida sig i plågor.

”Farbror Sven” Jerring – långt ifrån tubsockor och matfläckade jackor.

Eller också är det den gamla vanliga visan: Män med makt är sig själva nog. Varför anstränga sig? What you see is what you get. Kvinnliga reportrar skulle antagligen aldrig drömma om att se så sjaviga ut. Skillnaden märktes i lunchrummet – kvinnorna var bättre klädda och diskade efter sig. Detta är förstås inte något specifikt för journalister utan gäller gubbar i allmänhet och medelålders gubbar i synnerhet.

Till alla manliga journalister därute skulle jag vilja komma med några enkla tips. Jag hoppas att ni snarare ser dem som regler. När ni har med andra människor att göra visar ni respekt genom att undvika:

• Smutsiga kläder.

• Trasiga kläder.

• Sandaler.

• Alla byxor som är kortare än ankellängd.

• T-tröjor vars resår är så uttänjt att linningen blottar en del av skuldran.

• Ostrukna, rutiga skjortor till slafsiga jeans.

• Kombinationen tubsockor-loafers.

Det lysande undantaget var för övrigt redaktionschefen på den sista tidningen där jag arbetade. Han hade snygg kavaj, Morrisseylugg och ökenkängor.

Tack Janne.

Annonser

Om strumpor i seglarskorna och begreppet ”normcore”

Ung man med strumpor i sina seglarskor, fotograferad på ett byggvaruhus i Göteborgstrakten.
Ung man med strumpor i sina seglarskor, fotograferad på ett byggvaruhus i Göteborgstrakten.

I Kungsbacka utanför Göteborg är seglarskon den okrönte kungen av fotbeklädnader. Så är det på många platser i Sverige. Seglarskon har sedan den verkliga storhetstiden på 1980-talet blivit en essentiell del av DMMs (Den Medelsvenske Mannen) basgarderob.

Det är problematiskt att ha åsikter om seglarskon. Risken är att man faller i fällan och ägnar sig åt ett slags klassförakt. Detta förakt har manifesterats allra tydligast genom något som kallas ”normcore”. Det var min bekant och studiekamrat, modejournalisten Helena Skoog, som gjorde mig uppmärksam på  fenomenet.

Normcore är ett slags ”antimode” som för ett par år sedan dök upp i den svenska huvudstaden och som innebär att klä sig ungefär som en medelålders man på 1990-talet. Så vill modemedvetna, men ofta själva mycket dåligt klädda, unga människor från den välbärgade medelklassen driva med DMM.

 

Pappa och jag inför min första skoldag. Året är 1988 och seglarskorna ett par Sebago Docksides.
Pappa och jag inför min första skoldag. Året är 1988 och seglarskorna ett par Sebago Docksides. Observera skuggan av mamma och texten på min collegetröja: ”Fröken är bäst. På rasten.”.

Jag har inte sett några specifika märken eller modeller, men jag utgår ifrån att ”normcore” handlar om ungefär den stil som min egen pappa odlade då jag var i skolåldern:

• Mörkgrön jacka från Baz med krage klädd i brunt skinn.

• Valfri tennisskjorta eller skjorta, något för stor.

• Jeans med relativt hög midja och lös passform, för de mer medvetna männen kanske Lee (i deras mellanperiod, alltså efter storhetstiden på 1970-talet och före återuppståndelsen under det sena 1990-talet) eller lite för stora Levi’s 501. Jeansen kan med fördel vara svarta.

• Sportsockor, gärna vita med Intersports logotype.

• Seglarskor eller loafers.

Min upplevelse är att denna stil är ungefär lika vanlig bland medelålders män i dag som på 1990-talet, med undantag för att nästan alla svenskar blivit paniskt rädda för sportsockor efter modebilagornas mångåriga kampanj mot att använda dem i vardagslag. Mången partner har de senaste 20 åren skrikit ”NEJ!” i affekt vid blotta åsynen av livskamratens fötter klädda i vit bomull och sedan sprungit till den lokala herrklädesbutiken för att panikköpa ett tiopack svarta Topecostrumpor.

Enskilt är det inget fel på plaggen som min pappa hade, det är kombinationen och passformen som inte känns bra. Då finns det två val att göra:

1) Ägna sig åt ett slags raljerande med en klar von oben-attityd, eller också

2) Tipsa om hur plaggen kan användas för att skapa en klassisk, manlig stil.

Sperry Top-sider, den första seglarskon. Designad av Paul A Sperry på 1930-talet.
Sperry Top-sider, den första seglarskon. Designad av Paul A Sperry på 1930-talet.

Det första jag skulle undvika är att bära strumpor i seglarskorna. Seglarskon är en sommarsko som utvecklades på den amerikanska östkusten för att skapa bra grepp på blöta båtdäck (på engelska heter skon ”deck shoe”). Om man är lagd åt det hållet kan seglarskon se fin ut till upprullade fritidsbyxor eller kortbyxor. Det är en ren fritidssko och bör kombineras som en sådan.