I det förra inlägget gjorde Stiltje samma sak som de flesta andra klädbloggar redan har gjort: Skrev om sydda mellanlägg. Detta är ett näst intill sakralt begrepp för digitala dandies. Andra anledningar till veritabla kvalitetsorgasmer vid tangentbordet kan vara den dolda sömmen under sulan på en randsydd sko. Eller den lilla öglan på baksidan av kavajslaget där stjälken till knapphålsblomman ska stoppas in. Urgammalt yrkeskunnande och skrädderihemligheter har delvis kodifierats och gjorts tillgängliga för internetgenerationens individualister.

Det handlar om detaljens religion

Men vad är ett mellanlägg för något? Det kallas också för ”mellanfoder” och är ett extra lager tyg som sitter mellan yttertyg och foder i en kavaj – därav namnet. På engelska säger man ”canvas” eller ”interlining” (läs mer här och här). Tygets funktion är att förstärka och förstyva delar av plagget för att det ska hålla formen bättre. Det bidrar också till att hålla tätt mot vind och regn. Man skiljer på kavajer med ”half canvas” där mellanläggen enbart finns i den övre delen av bröstet och axeln, och ”full canvas” där de täcker hela framsidan. I vissa sommarkavajer finns inga mellanlägg.

I kavajer finns mellanläggen i bröstet, axeln, slagen och ärmslutet/manschetten. Det används också i rockar och andra ytterplagg, i linningen på byxor, i vissa damplagg och i andra sammanhang där yttertyget inte räcker till för att ge erforderlig styvhet. Mellanlägget kan alltså ses som ett slags klädernas Viagra.

Det traditionella sättet att förstärka en kavaj på är att använda mellanlägg av hästtagel som sys/nästas fast med långa stygn. Tekniken kallas ”att pikera” och innebär att stygnen inte helt tränger igenom yttertygets rätsida. Genom att sy fast mellanläggen kan de röra sig och töjas ut vid belastning.

Att pikera mellanlägg tar förhållandevis lång tid eftersom det mesta måste ske för hand eller med symaskin. Själva tyget är dessutom relativt dyrt. Den stora fördelen är att plagget ofta sitter bättre på kroppen eftersom tekniken tillåter att tyget formar sig efter bäraren. Det är också mycket åldersbeständigt.

Istället för, eller som komplement till, tageltyg kan man kan använda lärft som är tätvävda tyger i linne eller bomull. Bomullsvarianten kallas ibland för domestik.  Till lärfttygerna hör bland annat kanvastyget, som förr kallades för ”slaglärft”. Det är härifrån den engelska benämningen ”Canvas” för mellanlägg kommer.

Det går att använda vissa ulltyger till mellanlägg. Jutetyg, alltså varianter på säckväv, har också förekommit.

I kavajer av senare datum (jag gissar att det är 1970-talet och framåt vi talar om) består de flesta mellanlägg istället av ett klisterbestruket tygmaterial som kallas vlieseline (uttalas ”fliselin” och är egentligen ett tyskt varumärke). Detta limmas/pressas fast på baksidan av yttertyget genom att använda strykjärn eller liknande. Tekniken är enkel och tidsbesparande. Vlieselin är också billigare än både tagel och lärft.

Men när kavajen åldras eller kemtvättas finns det en risk att vlieselinet släpper eller ändrar form vilket skapar fula bubblor och veck på yttertyget. I dag är detta visserligen ovanligt eftersom tekniken för att limma tyg har utvecklats, men det handlar ändå om en konstruktion med en mer begränsad livslängd.

För att komplicera det hela kompletteras ofta moderna kavajers sydda mellanlägg med ett limmat mellanlägg, så kallad ”skin fusing”. Detta ger ytterligare förstärkning.

Sydda mellanlägg är fortfarande en kvalitetsdetalj som traditionella tillverkare använder sig av, framför allt i Storbritannien och Italien. Kavajer med denna konstruktion är svåra att komma över i Sverige och kostar utan undantag mycket mer, eller väldigt mycket mer, än sina limmade syskon. Dessutom är det ganska vanligt att inte ens bättre herraffärer känner till vilken typ av mellanlägg som finns i deras plagg.
Men på loppisar och i second hand-butiker är kavajer med sydda mellanlägg inte alls ovanliga. Det gäller bara att lära sig känna igen dem.