Bristen på skrivstil

Carin Jämtin och slashasarna i journalistkåren.

Jag har säkert nämnt att jag under en del av mitt liv arbetade som journalist. Pappa, farfar och farfars far gjorde det också. Ingen av dem var utbildad på någon högskola men två av dem drack mycket sprit vilket på den tiden var betydligt viktigare för yrkesidentiteten än några löjliga kurser på universitetet. Den äldste drack betydligt mer än den näst äldste och den yngste (min far) drack nästan ingenting. Men så började han inte skriva förrän i 40-årsåldern heller.

Traditionens makt är stark. Jag skrev min första artikel i lokaltidningen som 12-åring. Den handlade om Onsalas bandylag på 1950-talet. Jag vet att jag var tolv för det stod inom parentes efter min signatur. Åldern hade farfar lagt till, han var chefredaktör. Till och med jag fattade ju att det var illa dold stolthet som fick honom att plita dit siffran. Detta från en man som jag aldrig hörde ge mig beröm för någonting.

På gymnasiet löpande band-skrev jag biorecensioner för samma tidning, ibland utan att ha sett filmerna. Men jag lärde mig att läsa andras recensioner, skriva om, brodera ut. Det var ändå ingen som orkade igenom mina alster.

Jag kom in på journalisthögskolan, klarade tyvärr intagningsprovet på första försöket. Efter examen blev det tio år i yrket. Tio år av ständig oro, ständig stress, ständiga förhoppningar om en tillsvidareanställning på något företag som Sveriges Radio eller TV4. De sista fem åren hade jag faktiskt fast arbete, men då hängde nedläggningshotet istället över oss som en blåsvart åskfront.

Som tur är har jag sedan länge lämnat branschen, men det är en sak som fortsatt fascinera mig med den: Manliga journalisters klädstil.

Public service-huset i Göteborg. Snygg byggnad – mindre snyggt innehåll.

När jag vikarierade på Sveriges Television i Göteborg hade jag en arbetskamrat. Tomas hette han. Det är den ende vuxne man som jag sett komma till jobbet i skitiga kläder. Nu för tiden är mina arbetskläder alltid smutsiga, men det beror ju på att jag jobbar som hantverkare. Den här killen hade inte sågspån på sin gröna Baz-jacka med läderklädd krage, snarare matrester.

(Det var också på SVT som jag för första gången såg en person sova på jobbet. Han hette Olle.)

Eller fotograferna på samma redaktion: Svarta, slappa jeans och t-shirt varje dag. Vandringsskor med snabbsnörning. Trekvartsbyxor. Och på TV4 snackades det mycket skit om reklamsäljarna i andra änden av lokalen, men de hade åtminstone vett nog att färgmatcha strumporna. Journalisterna? Nix.

För att inte tala om de buffliga pressfotograferna och frilansfilmarna. En var så tjock att han bara kunde använda mysbyxor så han må väl vara ursäktad. Dessutom såg jag honom aldrig lämna sin jeep. Men den oklippte och otrevlige stillbildsnasaren som alltid knuffades, han luktade svett och hade seglarskor året runt. Till tubsockor förstås.

Lägg till detta en övertygelse hos en stor del av de äldre journalisterna om sin egen vikt och betydelse så blir bristen på stil så mycket mer bestickande. Man behöver inte bry sig – alla lyfter på hatten ändå. Här var Uppdrag Granskning värst, som vanligt. Kavaj? Glöm det!

Det fanns en ekonomireporter på Göteborgs-Posten som aldrig bevärdigade mig med en blick trots att vi möttes hur många gånger som helst. Jag tror att han hette Pär Düsing. Han hade glasögon med plastbågar och en antydan till bakåtstruket hår. På presskonferenser var han expert på det som på engelska kallas ”que jumping”. Han gled liksom förbi kön och satt sedan med Volvos fackbas i en halvtimme medan vi andra fick tio minuter att dela på. Pärs beiga rock satt lika illa varje gång.

Frågan är förstås varför så många manliga journalister klär sig så illa? Ser man bakåt i tiden verkar detta ha startat på 1960-talet, vilket talar för att yrket drabbats särskilt hårt av missuppfattningen att det är borgerligt att klä sig snyggt. Kanske är det en kvarleva från dagarna då journalisthögskolan kallades ”kommunisthögskolan” och lärde sina studenter ”samhällskritik” (läs: borgarhat). Den ständigt välklädde Sven Jerring skulle vrida sig i plågor.

”Farbror Sven” Jerring – långt ifrån tubsockor och matfläckade jackor.

Eller också är det den gamla vanliga visan: Män med makt är sig själva nog. Varför anstränga sig? What you see is what you get. Kvinnliga reportrar skulle antagligen aldrig drömma om att se så sjaviga ut. Skillnaden märktes i lunchrummet – kvinnorna var bättre klädda och diskade efter sig. Detta är förstås inte något specifikt för journalister utan gäller gubbar i allmänhet och medelålders gubbar i synnerhet.

Till alla manliga journalister därute skulle jag vilja komma med några enkla tips. Jag hoppas att ni snarare ser dem som regler. När ni har med andra människor att göra visar ni respekt genom att undvika:

• Smutsiga kläder.

• Trasiga kläder.

• Sandaler.

• Alla byxor som är kortare än ankellängd.

• T-tröjor vars resår är så uttänjt att linningen blottar en del av skuldran.

• Ostrukna, rutiga skjortor till slafsiga jeans.

• Kombinationen tubsockor-loafers.

Det lysande undantaget var för övrigt redaktionschefen på den sista tidningen där jag arbetade. Han hade snygg kavaj, Morrisseylugg och ökenkängor.

Tack Janne.

Annonser

Sverigedemokraterna – bättre på scen

Sven-Åke Gustavsson och Johan Gry som socialdemokrat och sverigedemokrat i ”Till varje pris”.

I den politiska farsen ”Till varje pris” på Göteborgs stadsteater får publiken en sällan skådad insyn i hur manusförfattare (i det här fallet Adde Malmberg) och kostymörer tänker sig att de olika politiska partiernas företrädare klär sig.

Det är, kort sagt, en orgie i klichéer.

Eric Ericson som Moderaternas partisekreterare ”Gugge”. Foto: Ola Kjelbye.

Eric Ericssons moderate partisekreterare har blå ullbyxa eller shorts i chinomodell (chino är egentligen ingen byxa utan ett vävsätt, men låt oss lämna det därhän för nu), loafers i mocka (strumplöst, givetvis) och växlar mellan en ljusblå poplinskjorta med cut away-krage och en klassiskt amerikansk button down-skjorta i oxfordtyg. På armen sitter en klocka i brunt skinnband. Ibland sätter han på sig en beigebrun tweedkavaj med laxtonad överruta och ”roped sleeveheads”, lite lagom ostrukturerad. I första akten har han en glansig sidenslips i blått och lila.

Sven-Åke Gustavssons socialdemokratiske ”riksdagsman” (en miss av Malmberg – en sosse skulle säga ”riksdagsledamot”) är porträtterad som totalt stillös. Röd beppehatt med uppvikt brätte och partiknappar. Grå byxa som är så formlös att det är hart när omöjligt att avgöra snittet. Bredrandig skjorta och benvit jacka i Harringtonmodell. Till detta sandaler och strumpor.

Gustavsson liknar faktiskt mer nidbilden av en tysk turist än en socialdemokrat. Komplettera med magväska, bara.

Anders Jansson som dansbandscharmör Stefan Svensson. Foto: Ola Kjelbye.

En annan moderat är den skånske ”dansbandscharmören” Stefan Larsson som porträtteras av Anders Jansson. Han har klubblazer, vit poplinskjorta med knappslå och något som ser ut som ett slags blandning av chinos och jeans, vilket var en omåttligt populär hybrid för 15 år sedan. Cowboydetaljer som jättelikt bältesspänne och spräckliga boots kompletterar bilden.

Miljörörelsens representanter kan vi med gott samvete lämna därhän, de som skymtar förbi är företrädesvis klädda i torskkostym. Då åsyftas inte män som köper sexuella tjänster utan fiskarten torsk, Gadus morhua.

Den mest intressanta karikatyren är Johans Grys sverigedemokratiske gruppledare Stefan Esping (eller kanske ”Äsping”, en ung och därför extra giftig huggorm, Vipera berus). Gry är lång och ganska proportionell och kan bära upp de flesta plagg man hänger på honom. Hans karaktär i ”Till varje pris” är ett slags DMM de luxe i vit skjorta med relativt kraftig cut away-krage, mörkgrå kavaj i ull eller ull/polyester, regementsrandig slips, mörkblå jeans och derbyskor med högt insteg.

Faktum är att Stefan Esping är bättre klädd än de flesta i verklighetens sverigedemokratiska ledargarnityr. Det socialkonservativa partiets riksdagsledamöter är oftast de minst välklädda av alla, kanske för att de försöker visa sig rumsrena och bära formella plagg som de verkar sakna kunskap om.

Delbar byxa från Brandit. 65 procent polyester.

Möjligen är det att dra tankegången en smula för långt, men med sin klädsel ger Esping uttryck för exakt den dubbelhet som finns inbyggd i det moderna Sverigedemokraterna: Med överkroppen försöker han passa in i det politiska och samhälleliga etablissemanget (kavaj, vit skjorta och slips), med underkroppen talar han till den vanlige svenske mannen (jeans och lågkvalitativa skor).

Skulle detta vara intentionen är det bara att applådera kostymdesignern Helle Carlsson på Göteborgs stadsteater.

Fotnot: En Stiltjeläsare har påpekat att Sven-Åke Gustavssons karaktär Bo Valfridsson (S) har en delbar fritidsbyxa som i ett nafs kan förvandlas från lång- till kortbyxa. En benklädesvariant av Chevignonjackan.

Angående kortbyxan

Häromdagen frågade en arbetskamrat om Stiltje ”tagit ställning i shortsdebatten”. Jag svarade att kortbyxans vara eller inte vara beror på omständigheterna.

Är tanken att du ska befinna dig i en urban miljö eller i ett mer officiellt sammanhang är det givetvis helt uteslutet att ta på sig ett barnplagg som kortbyxan.

Är du på väg till stranden eller sommarstugan och måste stanna till i stan för att handla är den helt okej.

I förra veckan tvangs jag bära kortbyxor på mitt arbete på grund av svår byxbrist. Eftersom renoveringen av vårt hus sväljer alla inkomster som inte går direkt till mat och hyra har jag inte kunnat handla kläder på evigheter. Och vid tiden för avfärd fanns det ingenting annat rent, helt enkelt.

Mycket pinsamt.

Men ska man komponera en sommarutstyrsel som prompt ska innehålla kortbyxor kan den med fördel se ut så här, med ett par justeringar:

Inte dumt, efter vissa justeringar.

Mannen på bilden har valt en byxa som slutar precis på knäet. Antagligen är den menad att sitta lite högre i midjan och skulle då sluta precis över knäskålen, vilket är den längd som är absolut stiligast (eller minst ostilig). Benfickorna bör man dock välja bort om det inte handlar om en ren hantverksbyxa.

Han kombinerar den ljusbeiga byxan med en utanpåskjorta i helt rätt färgskala. Tyvärr är den kortärmad, vilket Stiltje kommer att diskutera i ett kommande inlägg.

På fötterna har mannen ett par klassiska Adidasskor, troligen en moderniserad variant av modellen ”Stan Smith” (som lanserades undet namnet ”Haillet” på 1960-talet). I skorna har han ankelsockar i samma färg. Egentligen ska man aldrig ha strumpor i skorna när man har kortbyxor, men vid ymnig svettning eller mindre tillåtande skomaterial kan det bli nödvändigt. Då bör strumporna dra så lite uppmärksamhet åt sig som möjligt.