Sverigedemokraterna – bättre på scen

Sven-Åke Gustavsson och Johan Gry som socialdemokrat och sverigedemokrat i ”Till varje pris”.

I den politiska farsen ”Till varje pris” på Göteborgs stadsteater får publiken en sällan skådad insyn i hur manusförfattare (i det här fallet Adde Malmberg) och kostymörer tänker sig att de olika politiska partiernas företrädare klär sig.

Det är, kort sagt, en orgie i klichéer.

Eric Ericson som Moderaternas partisekreterare ”Gugge”. Foto: Ola Kjelbye.

Eric Ericssons moderate partisekreterare har blå ullbyxa eller shorts i chinomodell (chino är egentligen ingen byxa utan ett vävsätt, men låt oss lämna det därhän för nu), loafers i mocka (strumplöst, givetvis) och växlar mellan en ljusblå poplinskjorta med cut away-krage och en klassiskt amerikansk button down-skjorta i oxfordtyg. På armen sitter en klocka i brunt skinnband. Ibland sätter han på sig en beigebrun tweedkavaj med laxtonad överruta och ”roped sleeveheads”, lite lagom ostrukturerad. I första akten har han en glansig sidenslips i blått och lila.

Sven-Åke Gustavssons socialdemokratiske ”riksdagsman” (en miss av Malmberg – en sosse skulle säga ”riksdagsledamot”) är porträtterad som totalt stillös. Röd beppehatt med uppvikt brätte och partiknappar. Grå byxa som är så formlös att det är hart när omöjligt att avgöra snittet. Bredrandig skjorta och benvit jacka i Harringtonmodell. Till detta sandaler och strumpor.

Gustavsson liknar faktiskt mer nidbilden av en tysk turist än en socialdemokrat. Komplettera med magväska, bara.

Anders Jansson som dansbandscharmör Stefan Svensson. Foto: Ola Kjelbye.

En annan moderat är den skånske ”dansbandscharmören” Stefan Larsson som porträtteras av Anders Jansson. Han har klubblazer, vit poplinskjorta med knappslå och något som ser ut som ett slags blandning av chinos och jeans, vilket var en omåttligt populär hybrid för 15 år sedan. Cowboydetaljer som jättelikt bältesspänne och spräckliga boots kompletterar bilden.

Miljörörelsens representanter kan vi med gott samvete lämna därhän, de som skymtar förbi är företrädesvis klädda i torskkostym. Då åsyftas inte män som köper sexuella tjänster utan fiskarten torsk, Gadus morhua.

Den mest intressanta karikatyren är Johans Grys sverigedemokratiske gruppledare Stefan Esping (eller kanske ”Äsping”, en ung och därför extra giftig huggorm, Vipera berus). Gry är lång och ganska proportionell och kan bära upp de flesta plagg man hänger på honom. Hans karaktär i ”Till varje pris” är ett slags DMM de luxe i vit skjorta med relativt kraftig cut away-krage, mörkgrå kavaj i ull eller ull/polyester, regementsrandig slips, mörkblå jeans och derbyskor med högt insteg.

Faktum är att Stefan Esping är bättre klädd än de flesta i verklighetens sverigedemokratiska ledargarnityr. Det socialkonservativa partiets riksdagsledamöter är oftast de minst välklädda av alla, kanske för att de försöker visa sig rumsrena och bära formella plagg som de verkar sakna kunskap om.

Delbar byxa från Brandit. 65 procent polyester.

Möjligen är det att dra tankegången en smula för långt, men med sin klädsel ger Esping uttryck för exakt den dubbelhet som finns inbyggd i det moderna Sverigedemokraterna: Med överkroppen försöker han passa in i det politiska och samhälleliga etablissemanget (kavaj, vit skjorta och slips), med underkroppen talar han till den vanlige svenske mannen (jeans och lågkvalitativa skor).

Skulle detta vara intentionen är det bara att applådera kostymdesignern Helle Carlsson på Göteborgs stadsteater.

Fotnot: En Stiltjeläsare har påpekat att Sven-Åke Gustavssons karaktär Bo Valfridsson (S) har en delbar fritidsbyxa som i ett nafs kan förvandlas från lång- till kortbyxa. En benklädesvariant av Chevignonjackan.

Annonser

Nu är det vår!

Det är inte fel att välkomna våren genom att hänga in rocken i garderoben. Är det över fem grader Celsius ute går det alldeles utmärkt att ta på en stickad tröja mellan kavaj och skjorta.

Glöm inte att färgmatcha.

Kashmirtröja och kavaj

Slipsen och näsduken

IMG_6723
Fredrik Lindström i premiären av På Spåret i SVT.

En gammal stilregel säger att man inte ska ha en bröstnäsduk i samma tyg och färg som slipsen. ”Det ser för utstuderat ut”, är den vanliga förklaringen från stilmedvetna män. Ändå säljer en del klädbutiker kit med den här kombinationen. Min upplevelse är också att det har blivit vanligare att begå detta tidigare faux-pas.

Kanske är det ett tecken i tiden att till och med anglofilen Fredrik Lindström (vars goda klädrykte förvisso är överdrivet) väljer en slips och näsduk i samma färg och, vad det verkar, struktur.

Att Kristian Luuk väljer att göra samma sak är mindre förvånande. Mannen som gett det anorektiska herrmodet ett ansikte har för vana att pendla mellan innovativa kombinationer och katastrof.

 

Slipsen, button down-skjortan och den kognitiva beteendeterapin

Många svenska män har slipsfobi. Detta är ett problem. Men möjligheten till att framgångsrikt bota detta med terapi är stor. Lösningen är button down-skjortan.

Ärkekonservative moderaten Gunnar Hökmark i amerikanskt inspirerad stil med bengalrandig button down-skjorta i poplin och röd sidenslips.
Den ärkekonservative moderaten Gunnar Hökmark i amerikanskt inspirerad stil med bengalrandig button down-skjorta i poplin och röd sidenslips.
Denna den mest amerikanska av alla skjortkragar är mycket populär i Sverige. Bortsett från USA och Italien vågar jag påstå att det här i landet finns flest button down-skjortor per kapita i världen. Min teori är att den svenska mannens aversion mot allt formellt har gjort att en avslappnad kragform som button down utgör ett bra mellanläge. Inte ”stel” men ändå uppklädd (eller ”dressad” som en del butiksanställda och modelejon säger). Den är som pikétröjan men lite mer påklädd.

Genom att försiktigt börja använda slips till button down-skjortan kan den fobiske mannen vänja sig vid att ha någonting runt halsen. Att sakta utsätta sig för det man är rädd för är en av hörnstenarna i den kognitiva beteendeterapins olika fobibehandlingar.

Slips till button down är mycket vanligt i USA. Där kombinerar man gärna en formell sidenslips till en högre krage med mycket ”rull” (som Brooks Brothers klassiska variant). Skjortan är ofta enfärgad eller med bengalränder.

Förre Fiatchefen Gianni Agnelli (ständigt hyllad som stilikon) med oknäppta kragknappar och slips i grövre material.
Förre Fiatchefen Gianni Agnelli (ständigt hyllad som stilikon) med oknäppta kragknappar och slips i grövre material.
I Italien är stilen mer fritidsbetonad och informell med en kombination av stickade eller virkade slipsar i olika material som siden eller ull, släta ull- eller bomullsslipsar och button down-skjorta.  Eftersom en grund i den klassiska italienska stilen är att töja på gränserna är det inte ovanligt att knäppa upp kragknapparna eller ha slipsen lite lagom på snedden. En del kallar denna attityd för sprezzatura vilket definieras som ”utstuderad nonchalans”. Kanske är det därför som den italienska stilen slagit igenom bättre än den amerikanska och brittiska diton i Sverige.

Detta är givetvis grova generaliseringar.

Varför behöver man då vänja sig vid att ha slips? Svaret är enkelt: Det behöver man inte alls. Valet är fritt och var och en blir salig på sin tro.

Men: Slipsen är oslagbar som färgklick och möjlighet till att göra något roligare av sin klädsel med mycket små medel. Dessutom känns det naket utan den när man har mer formell klädsel. Alla män bör tänka ett steg till innan de tar på sig en hel kostym och lämnar slipsen hemma – det ser helt enkelt tomt och konstigt ut.