Etikett: Suedeheads

Är lagom alltid bäst?

Fransmannen René Lacoste spelar Wimbledon 1928, iförd sin egen uppfinning: Tennisskjortan.

Jag kommer ihåg det som om det var i går. Jag var 13 år, kanske 14, och hälsade på mina kamrater Daniel och Fredrik – ett tvillingpar som bodde vid en landsväg mellan Vallda och Onsala. För dem som inte är närmare bekanta med Kungsbacka kommuns geografi är det så nära riktig landsbygd man kan komma i dessa hårt exploaterade trakter. Pappan i familjen var kapten i kustartilleriet. Han var etthundranittionio centimeter lång och röstade på Moderaterna. Han brukade berätta om när han var hos sin bror i USA och drack ett gallon milkshake.

Ett amerikanskt vått gallon är 3,8 liter.

Den här dagen grälade Daniel, Fredrik och jag om innebörden av ordet ”lagom”. Eller snarare om riktigheten i uttrycket ”lagom är bäst”. Det var helt fel, tyckte tvillingarna, för bäst är ju bäst. Jag tyckte mig höra pappans ord ur sönernas munnar. Lagom, vad är det? Ett ord för sossar och medelmåttor och inte får man lov att lyckas i Sverige heller.

Ett gallon milkshake.

Jag hävdade att lagom är ett annat slags mått. Skalan är inte ”sämst–lagom–bäst”, utan ”för lite–lagom–för mycket”. Och drygt 20 år senare vet jag att det är så man ska förstå innebörden av ordet. En synonym till ordet ”lagom” är ”optimal”. ”Jag är lagom mätt” innebär en optimal mättnad, helt enkelt. På så sätt blir lagom bäst.

Den finländske filosofen Georg Henrik von Wright.

Men Daniel och Fredrik hade också rätt. Lagom är bara bäst så länge det går att mäta sig fram till ett optimalt resultat, och det låter sig inte göras överallt. Mycket i livet är fluktuerande, ombytligt. Svaren blir olika beroende på när frågan ställs, hur den ställs och vem som ställer den.

Utanför naturvetenskapens och matematikens universitetskorridorer finns det inte några ”rätta svar”. Eller några ”felaktiga svar”, för den delen. I många fall är samhällets och den enskilda människans processer så komplexa att de är omöjliga att deducera. Vi påverkas av biologiska faktorer men också av stressbörda, uppväxtvillkor, social status och andra faktorer bortom förnuftets och logikens kontroll. Då är lagom inte bäst längre utan bara ett uttryck för subjektivt tyckande, eller feghet eller lathet. Det finns ingen absolut sanning, som filosofen och hermeneutikern Georg Henrik von Wright kanske skulle ha uttryckt det.

Det är här den kommer in: Tennisskjortan.

Genom att vara ett slags mindre formell skjorta, eller kanske en stiligare t-shirt, har den blivit något av Den Medelsvenske Mannens favoritplagg. Men det är inte bara DMM som tagit tennisskjortan till sitt hjärta. Den är lika populär hos den övre medelklassens Hovåspappor som hos arga snickare och finniga gymnasieungdomar med ullrock och för korta stuprörsjeans.

Anders ”Arga snickaren” Öfvergård i knallblå tennisskjorta och byxor från Fristads. Foto: VillaAktuellt.

Många kallar den för pikétröja men det är inte alltid rätt. Ordet piké är benämningen på ett stickat bomullstyg. Det har en räfflad yta som påminner lite grand om en våffla och namnet kommer från franskans picué som betyder just ”stickat”.
De flesta tennisskjortor är gjorda i pikétyg, men det finns många andra bomulls- och ullkvaliteter som används till samma plagg. Benämningen tennisskjorta har fallit rejält ur bruk ­– de som inte säger pikétröja säger med största sannolikhet tenniströja. Men det handlar faktiskt om en skjorta.

Tennisskjortan uppfanns av den franske tennislegendaren René Lacoste på 1920-talet och han bar den för första gången under US Open 1926. Innan dess hade tennisspelare använt vanliga vita skjortor med upprullade ärmar. I jämförelse hade Lacostes konstruktion många fördelar. Pikétyget var tänjbart och stramade inte vid häftiga rörelser. Stickningen gjorde det bättre ventilerat och det gick att vika upp kragen för att skydda nacken mot sol.

René Lacoste kallades för ”Krokodilen” av sina fans på grund av sin intensiva spelstil. Fransmannen hade sinne för marknadsföring och 1927 började han nästa fast en stiliserad krokodil på skjortbröstet. Krokodilen blev också symbol för hans nya företag La chemise Lacoste, ”Lacosteskjortan”, som han startade tillsammans med industrialisten André Gillier. Gillier drev redan bolaget Établissements Gillier som bland annat tillverkade mössor och kalsonger och hade all den utrustning som krävdes för att börja producera piképlagg i stora upplagor.

Sömnadsinstruktioner för en tennisskjorta.

Tennisskjortan har en krage i ett enkelt lager tyg av samma typ som resten av plagget. Den saknar alltså all fodring och förstyvning. Därför går det att fälla upp kragen, ”pop the collar”, vilket är mer eller mindre vanligt beroende på mode och kulturell identitet.
Skjortan har en knappslå med två, tre eller fyra knappar. Korta ärmar är absolut vanligast men det finns varianter med lång ärm. Exempelvis bär Sean Connery en sådan när han spelar golf i James Bond-filmen Goldfinger från 1964. Ärmarna brukar avslutas med ett ribbat band som kan färgmatchas med eventuella ränder på kragen.

På engelska kallas tennisskjortan för ”polo shirt” eftersom hästpolospelare tidigt upptäckte att den var betydligt bekvämare att spela i än de button down-skjortor i kraftigt oxfordtyg som de vanligtvis använde. Men det var i samband med tennisens nya roll som tv-underhållning på 1950-talet som tennisskjortan började sitt segertåg över västvärlden. 1952 lanserade den engelske tennis- och bordtennisstjärnan Fred Perry en karbonkopia på kollegan René Lacostes skjorta, men med en lagerkrans som symbol istället för en krokodil. Fred Perrys genidrag var att tillverka tennisskjortan i andra färger än vitt, då vita kläder var förbjudna inom bordtennisen.

Casuals i Storbritannien under tidigt 1980-tal. Tenniskjortor från bland andra Sergio Tacchini och Lacoste.

Den unga modsrörelsen i Storbritannien älskade de färgglada tennisskjortorna från Fred Perry, inte minst de ljusblå varianterna med kontrasterande, röda ränder på kragen. Från mods till skinheads, suedeheads och vidare till fotbollsläktarnas casuals och indiepopfans. Alla har omfamnat tennisskjortan och plagget har en stark subkulturell koppling i Storbritannen. Därför blir det så märkligt när svenska anglofiler klär sig i en skjorta som borde signalera en sak, men som i vår nationella kontext signalerar något helt annat. Aspirerar man på att sticka ut från mängden i Sverige bör man lämna tennisskjortan hemma, om inte annat för att undvika att associeras med DMM, den snobbigare golfgubben eller med vanliga män överhuvudtaget.

Tennisskjortan är definitivt ett ”lagom” plagg i verklig bemärkelse. Den är varken för mycket eller för lite. Men det ska nog mycket till för att någon med lite stilambitioner ska tycka att den är bäst.

 

Kängan som vann ökenkriget

Skadad brittisk officer med ökenkängor. Ur filmen ”The Black Tent” som utspelar sig i Libyen under andra världskriget.

Det militära inflytandet på klassisk herrstil är enormt. Genom alla tider har krigsmaktens uniformer bidragit starkt till att vissa snitt, färger och former på skor, kläder och huvudbonader blivit till civila trender. Vissa av trenderna har överlevt modets växlingar för att med tiden bli delar av mannens mer tidlösa garderob.

Framför allt militära ytterplagg verkar ha lätt för att bli adopterade av civilister: Duffeln, trenchcoaten och ”the british warm” är bara några exempel. Oftast har det handlat om soldater som när de muckar tar en del av det militära arvet med sig hem.

Det finns en annan kategori militärplagg som har plockats upp av olika subkulturella grupper, företrädesvis i Storbritannien. Här hittar vi bland annat den amerikanska parkasen med fiskstjärtskärning (”Korearocken” som den kallades i Sverige på 1960-talet), bombarjackan och den grova militärkängan. De här plaggen har köpts på militära överskottslager av modemedvetna ungdomar ur arbetarklassen och den lägre medelklassen för att sedan bakvägen ta sig in i modevärlden. Många gånger är de alltför intimt förknippade med just subkulturer för att platsa bland de mognare plaggen i den klassiska garderoben. Men det finns ett klart lysande undantag.

Ökenkängan.

Reproduktion av ökenkängan som den såg ut under det andra slaget vid El-Alamein. Bild: Soldier of Fortune.

Denna sko har älskats till döds av många brittiska ungdomskulter. Det började med de första modsen som dök upp i London omkring 1959-60. Ur och efter denna sönderpopulariserade och missuppfattade klädsnobbsrörelse växte det så småningom fram andra stilar: Skinheads och Suedeheads, Rude Boys och Soul Boys, Scallies, Perry Boys och Casuals. Alla har haft ökenkängor på fötterna, somliga oftare och andra mer sällan. Från subkulturernas bakgator har det rågummiskodda evangeliet spridits vidare till media, modehus och marknad, för att så småningom nå också mer konservativa klädkretsar. Ökenkängan är bland annat ett utmärkande drag för åldrade anglofiler.

Ursprunget till ökenkängan finns i Sydafrika. Där började de första holländska immigranterna under 1600-talet att tillverka skor med en speciell, vattentät konstruktion som var inspirerad av urinvånarnas fotbeklädnader. På afrikaans, de sydafrikanska boernas variant av det holländska språket, kallas skon för ”veldskoen” (”veldschoen” på nederländska). Det betyder ”fältsko”. Exakt hur en veldskoen är konstruerad och på vilket sätt den skiljer sig från andra skotyper går att läsa om på Jesper Ingevaldssons utmärkta hemsida Shoegazing.

Det går att tillverka många olika typer av skor med veldskoen-konstruktion men den klassiska varianten är en ankelhög känga av mjukt läder eller mocka med gummisula. Dessa lätta men pålitliga ”vellies” har med tiden blivit en del av den boerska självbilden. Kängan var exempelvis mycket vanlig under ”Die Groot Trek”, en migrationsvåg från Kapstaden under mitten av 1800-talet. När det brittiska imperiet stärkte sin makt över Sydafrika och bland annat ville förbjuda slaveri kände sig boerna hotade och flyttade österut.

Ett par veldskoen från Herbert Schier i Namibia.

Veldskoen var länge en intern angelägenhet för vita sydafrikaner. Men så bröt andra världskriget ut och soldaterna i den brittiska åttonde armén i Nordafrika tröttnade på att bära standardkängan BGS (en akronym för Boots, General Service). I Saharaöknens stekvärme upplevdes svarta, stålskodda ”ammo boots” som svettiga, klumpiga och obekväma.

Som tur var erbjöd den stora basaren Khan El-Khalili i Kairo en utmärkt ersättningsprodukt: Veldskoen. Om dessa var importerade från Sydafrika eller tillverkade av lokala skomakare efter boersk modell är osäkert, men ryktet om den sandfärgade mockakängan spred sig snabbt bland general Montgomerys ökenkrigare.

I Burma fanns en brittisk officer som hette Nathan Clark. Hans släkt hade tillverkat skor sedan 1825 under namnet ”Clarks” (ja, faktiskt utan genitiv-apostrof). Utöver att slåss mot nazister och japaner hade han fått i uppdrag av sin äldre bror Bancroft att spana efter nya, intressanta skomodeller.

Nathan Clark.

Någon gång i slutet av kriget träffade Nathan Clark veteraner från åttonde armén, möjligen under en permission i Kashmir i Indien. Han blev intresserad av deras veldskoen och skickade skisser och mönster på kängorna hem till England. Nathan Clark överlevde kriget och fick sedan möjlighet att tillverka en provkollektion.

Företagets modellansvariga förhöll sig först kallsinniga till hans ”desert boot”. Men efter att ha lanserat den nya produkten på en skomässa i Chicago 1949 tog försäljningen långsamt fart i USA. Beatnik-rörelsen adopterade den på 1950-talet. Via jazzmusiker och författare hittade ökenkängan så småningom hem till Storbritannien och de tidiga modernisterna, som var i det närmaste besatta av allt amerikanskt. Resten är, som man brukar säga, historia.

Annons för Clarks ökenkängor som drar nytta av det militära arvet.

Något ohederligt lanserade Clarks redan från början skon som ”The Original Desert Boot”, med bilder på soldater i ökenmiljö och referenser till Rommel och andra världskriget. Reklamkampanjerna lyckades faktiskt så bra att många numera tror att det var Clarks ökenkängor som bars av åttonde armén.

Desto mer ironiskt blir det när man förstår att Nathan Clark faktiskt försämrade konstruktionen när han gjorde sin version av boernas veldskoen. Insteget gjordes längre vilket lämnar ett större glapp mellan bakkappan och bärarens hälsena. Det gör att smuts och sand lättare kommer in i skon. Han minskade också antalet hål till två, trots att just hans modell är relativt hög. Det gör att skon sitter sämre och inte kan snöras åt tillräckligt för att bli riktigt stabil.

Dessutom är dagens ökenkänga från Clarks en riktigt dålig sko, i alla fall i svenskt klimat. Den är svettig när det är varmt, kall när det är kallt, den läcker som ett såll vid blött väder och rågummisulan slits ned fort.

Skärmavbild 2017-11-07 kl. 10.28.56
Ökenkängor i den brittiska filmen ”Ice Cold in Alex” från 1958.

Som tur är finns det fortfarande sydafrikanska företag som tillverkar veldskoen. Detta är antagligen ett bättre alternativ till Clarks, som trots sin urbrittiska image sedan ett tiotal år tillbaka gör sina skor i Kina.

I Sverige på 1960-talet kallades förresten ökenkängor för ”ökendojjor”. Det låter nästan bättre. Ett mjukare, mer avslappnat namn på en mjuk och avslappnad sko.