De vedervärdiga männen från Göteborg

Stiltje har många gånger skrivit om den medelsvenske mannen (DMM) och hans speciella stil. Tidigare har vi kunnat konstatera att den präglas av en blandning av bekvämlighet och korrekthet. Detta tar sig uttryck i säregna kombinationer av formella plagg, jeans och skodon av mestadels bristande kvalitet, inte sällan en smula moderiktiga. Till detta kommer vissa egenheter, exempelvis en närmast fundamentalistiskt uppknäppt kavaj.
Det finns inte någon anledning att driva med DMM. Han finns i alla samhällsklasser (nåja) och är intressant och spännande. Men det finns en avart som förtjänar att knäppas på näsan. Jag talar förstås om De Vedervärdiga Männen från Göteborg: DVM(Gbg).

Termen ”vedervärdig” syftar inte på klädstilen utan på deras vana att hänfalla åt plumpa skämt, dominerande manlighet, självgodhet och en vilja att alltid synas och höras.
Detta är inget utmärkande för den göteborgske mannen, egenskaperna är generella för gubbar världen över och givetvis alltid vedervärdiga. Men genom att kombinera dessa med vitsar, en ”go” dialekt och allmän ”brötighet” (måste uttalas med göteborgskt ö, alltså ô, ”brôtig”) står DVM(Gbg) för en särskilt vedervärdig vedervärdighet.

De har förstås funnits betydligt längre än så, men stilmässigt gissar jag att DVM(Gbg) dök upp på 1980-talet i samband med att ett antal personligheter började utnyttja sin göteborgska dialekt och stadens lokala särdrag för en framgångsrik karriär inom televisionen.

Med Ingvar Oldsberg, Harald Treutiger och något senare Leif ”Loket” Olsson och Lars Kronér inleddes göteborgarens förvandling från käck och trevlig västkustbo till hela Sveriges ”goa gubbe”. Möjligen var skådespelaren Weiron Holmberg ett slags föregångare med sina roller i filmerna ”Repmånad” och ”Sällskapsresan”, men hans karaktärer har ingenting av DVM(Gbg):s stilmässiga särdrag. Dessutom vilar det ett mörker över Holmberg som inte kan skönjas hos de tidigare nämnda. Han är för mycket arbetare och för lite clown för att passa in och har en bakgrund inom avgrundsvänstern.

Å andra sidan konstaterade en vän och Stiltjeläsare att ”Han bär på mycket sorg, Lasse” när vi talade om Lars Kronér. Så det kan finnas ett djup också där man minst anar det.

Rent attitydmässigt har radarparet Lasse Beicher och Morgan Alling för övrigt gjort en del för att förvandla göteborgaren till ett skämt.

OBS: Jag påstår givetvis inte att Oldsberg, Kronér et al är vedervärdiga, men de har definitivt stått modell rent stil- och humormässigt. I de vedervärdiga männen från Göteborg förenas den klichéartade bilden av göteborgaren med en tv-inspirerad gubbutstyrsel, klassisk DMM och en konservativ manschauvinism.

 

Till skillnad från DMM växlar gärna DVM(Gbg) mellan kavaj-jeans-finsko-kombinationen och hel kostym, oftast utan slips. Kavajen tenderar att vara ett nummer för stor. Vissa äldre exemplar av DVM(Gbg) bär gärna beiga eller ljusbruna kavajer i filtad ull. Skjortan har ofta kontrastknappar och ovanligt hög krage med klassisk form.
Utmärkande för denna stil är också användandet av väst, både till kostym och utan. Det är ingen slump att SVTs lokala nyhetsprogram i Göteborgsområdet fram till för något år sedan hette just ”Västnytt”. I samtliga fall knäpps alla västknappar, trots att den nedre inte ska knäppas. Väst till kortärmad skjorta har observerats.

Yngre män kan bära fluga (färdigknuten). Ett annat utmärkande drag är att de äldre exemplaren ibland har långt hår, nästan alltid bakåtstruket. De med färre hårstrån på skulten väljer ofta bort den vanliga snaggningen för en rejäl krans runt hjässan.