Är lagom alltid bäst?

Fransmannen René Lacoste spelar Wimbledon 1928, iförd sin egen uppfinning: Tennisskjortan.

Jag kommer ihåg det som om det var i går. Jag var 13 år, kanske 14, och hälsade på mina kamrater Daniel och Fredrik – ett tvillingpar som bodde vid en landsväg mellan Vallda och Onsala. För dem som inte är närmare bekanta med Kungsbacka kommuns geografi är det så nära riktig landsbygd man kan komma i dessa hårt exploaterade trakter. Pappan i familjen var kapten i kustartilleriet. Han var etthundranittionio centimeter lång och röstade på Moderaterna. Han brukade berätta om när han var hos sin bror i USA och drack ett gallon milkshake.

Ett amerikanskt vått gallon är 3,8 liter.

Den här dagen grälade Daniel, Fredrik och jag om innebörden av ordet ”lagom”. Eller snarare om riktigheten i uttrycket ”lagom är bäst”. Det var helt fel, tyckte tvillingarna, för bäst är ju bäst. Jag tyckte mig höra pappans ord ur sönernas munnar. Lagom, vad är det? Ett ord för sossar och medelmåttor och inte får man lov att lyckas i Sverige heller.

Ett gallon milkshake.

Jag hävdade att lagom är ett annat slags mått. Skalan är inte ”sämst–lagom–bäst”, utan ”för lite–lagom–för mycket”. Och drygt 20 år senare vet jag att det är så man ska förstå innebörden av ordet. En synonym till ordet ”lagom” är ”optimal”. ”Jag är lagom mätt” innebär en optimal mättnad, helt enkelt. På så sätt blir lagom bäst.

Den finländske filosofen Georg Henrik von Wright.

Men Daniel och Fredrik hade också rätt. Lagom är bara bäst så länge det går att mäta sig fram till ett optimalt resultat, och det låter sig inte göras överallt. Mycket i livet är fluktuerande, ombytligt. Svaren blir olika beroende på när frågan ställs, hur den ställs och vem som ställer den.

Utanför naturvetenskapens och matematikens universitetskorridorer finns det inte några ”rätta svar”. Eller några ”felaktiga svar”, för den delen. I många fall är samhällets och den enskilda människans processer så komplexa att de är omöjliga att deducera. Vi påverkas av biologiska faktorer men också av stressbörda, uppväxtvillkor, social status och andra faktorer bortom förnuftets och logikens kontroll. Då är lagom inte bäst längre utan bara ett uttryck för subjektivt tyckande, eller feghet eller lathet. Det finns ingen absolut sanning, som filosofen och hermeneutikern Georg Henrik von Wright kanske skulle ha uttryckt det.

Det är här den kommer in: Tennisskjortan.

Genom att vara ett slags mindre formell skjorta, eller kanske en stiligare t-shirt, har den blivit något av Den Medelsvenske Mannens favoritplagg. Men det är inte bara DMM som tagit tennisskjortan till sitt hjärta. Den är lika populär hos den övre medelklassens Hovåspappor som hos arga snickare och finniga gymnasieungdomar med ullrock och för korta stuprörsjeans.

Anders ”Arga snickaren” Öfvergård i knallblå tennisskjorta och byxor från Fristads. Foto: VillaAktuellt.

Många kallar den för pikétröja men det är inte alltid rätt. Ordet piké är benämningen på ett stickat bomullstyg. Det har en räfflad yta som påminner lite grand om en våffla och namnet kommer från franskans picué som betyder just ”stickat”.
De flesta tennisskjortor är gjorda i pikétyg, men det finns många andra bomulls- och ullkvaliteter som används till samma plagg. Benämningen tennisskjorta har fallit rejält ur bruk ­– de som inte säger pikétröja säger med största sannolikhet tenniströja. Men det handlar faktiskt om en skjorta.

Tennisskjortan uppfanns av den franske tennislegendaren René Lacoste på 1920-talet och han bar den för första gången under US Open 1926. Innan dess hade tennisspelare använt vanliga vita skjortor med upprullade ärmar. I jämförelse hade Lacostes konstruktion många fördelar. Pikétyget var tänjbart och stramade inte vid häftiga rörelser. Stickningen gjorde det bättre ventilerat och det gick att vika upp kragen för att skydda nacken mot sol.

René Lacoste kallades för ”Krokodilen” av sina fans på grund av sin intensiva spelstil. Fransmannen hade sinne för marknadsföring och 1927 började han nästa fast en stiliserad krokodil på skjortbröstet. Krokodilen blev också symbol för hans nya företag La chemise Lacoste, ”Lacosteskjortan”, som han startade tillsammans med industrialisten André Gillier. Gillier drev redan bolaget Établissements Gillier som bland annat tillverkade mössor och kalsonger och hade all den utrustning som krävdes för att börja producera piképlagg i stora upplagor.

Sömnadsinstruktioner för en tennisskjorta.

Tennisskjortan har en krage i ett enkelt lager tyg av samma typ som resten av plagget. Den saknar alltså all fodring och förstyvning. Därför går det att fälla upp kragen, ”pop the collar”, vilket är mer eller mindre vanligt beroende på mode och kulturell identitet.
Skjortan har en knappslå med två, tre eller fyra knappar. Korta ärmar är absolut vanligast men det finns varianter med lång ärm. Exempelvis bär Sean Connery en sådan när han spelar golf i James Bond-filmen Goldfinger från 1964. Ärmarna brukar avslutas med ett ribbat band som kan färgmatchas med eventuella ränder på kragen.

På engelska kallas tennisskjortan för ”polo shirt” eftersom hästpolospelare tidigt upptäckte att den var betydligt bekvämare att spela i än de button down-skjortor i kraftigt oxfordtyg som de vanligtvis använde. Men det var i samband med tennisens nya roll som tv-underhållning på 1950-talet som tennisskjortan började sitt segertåg över västvärlden. 1952 lanserade den engelske tennis- och bordtennisstjärnan Fred Perry en karbonkopia på kollegan René Lacostes skjorta, men med en lagerkrans som symbol istället för en krokodil. Fred Perrys genidrag var att tillverka tennisskjortan i andra färger än vitt, då vita kläder var förbjudna inom bordtennisen.

Casuals i Storbritannien under tidigt 1980-tal. Tenniskjortor från bland andra Sergio Tacchini och Lacoste.

Den unga modsrörelsen i Storbritannien älskade de färgglada tennisskjortorna från Fred Perry, inte minst de ljusblå varianterna med kontrasterande, röda ränder på kragen. Från mods till skinheads, suedeheads och vidare till fotbollsläktarnas casuals och indiepopfans. Alla har omfamnat tennisskjortan och plagget har en stark subkulturell koppling i Storbritannen. Därför blir det så märkligt när svenska anglofiler klär sig i en skjorta som borde signalera en sak, men som i vår nationella kontext signalerar något helt annat. Aspirerar man på att sticka ut från mängden i Sverige bör man lämna tennisskjortan hemma, om inte annat för att undvika att associeras med DMM, den snobbigare golfgubben eller med vanliga män överhuvudtaget.

Tennisskjortan är definitivt ett ”lagom” plagg i verklig bemärkelse. Den är varken för mycket eller för lite. Men det ska nog mycket till för att någon med lite stilambitioner ska tycka att den är bäst.

 

Annonser

Den åldrade anglofilen

gamla mods

En gång var han ung. Och smal. Kanske var han mods, skinhead eller tillhörde någon annan subkultur från de brittiska öarna. Kanske drömde han om en skoter men hade inte råd. Det var folköl och northern soul i en sunkig lägenhet någonstans och när han åkte till London bodde han på vandrarhem eller med sin familj på ett hotell i Bayswater. Bara att vara där var tillräckligt.

Nu är det annorlunda. Nu har han barn, en bostadsrätt eller ett hus och en viss rondör. Han går på pubar med stort ölutbud och ser West Ham spela borta mot Chelsea. Och i garaget står den där Lambrettan. Han har varit i Hackney och Bethnal Green och vet vilken av de italienska kaffebarerna som har bäst espresso. Han dricker gärna skotsk maltwhisky men tycker att det har blivit lite ”svennigt”.

Charlie Watts.
Charlie Watts.

Men med åldern försvann också stilkänslan, den där spetskompetensen som bara unga män med alldeles för stort intresse för engelsk popmusik äger. Han vill se ut som en ung Paul Weller, tror att han ser ut som en medelålders Charlie Watts men liknar egentligen den tetiga basisten i Soundtrack of Our Lives, som bar Fila-overall vid 40.
Han har blivit Den Åldrade Anglofilen.

Klasstillhörighet: Väletablerad arbetarklass eller medelklass.

Utbildning: Högskola (kandidatexamen) eller KY-utbildning (något ”kreativt”, kanske media eller design).

På huvudet:
Barhuvad
• Gubbkeps, ofta någon beige ton och tillverkad i ull eller manchester.

Glasögon:
• Terminalglasögon.
• Diskreta svarta plastbågar.
• Solglas, ”Caravan” från Ray-Ban.

På överkroppen:
• Harringtonjacka*
• Rutig button down-skjorta från brittiska tillverkarna Ben Sherman** eller Merc, utsläppt.
• Pikétröja från Fred Perry.
• Träningsjacka i retromodell.

På underkroppen:
• Jeans, standardmodell. Kan vara svarta i undantagsfall.
• Chinos.

Clark's ökenkängor.
Clarks ökenkängor.

 

 

 

 

 

 

 

 

På fötterna:
• Clarks ökenkängor.
• Gymnastikskor, gärna en ”ikonisk” modell från Adidas som Forest Hills. I svårare fall av anglofili Reebok Classic, den så kallade ”pubskon”.

Trivia:
Har vanligtvis ganska höga tankar om sin egen klädstil. Pratar gärna om sin eventuella arbetarklassbakgrund men är sällan särskilt intresserad av politik. Köper gärna vinylskivor.

* Midjekort jacka, vanligtvis i blandmaterial, med rutigt foder. Lanserades av brittiska Baracuta på 1930-talet och gjordes populär av karaktären Rodney Harrington i amerikanska såpoperan Peyton Place under 1960-talet.
** Skjorttillverkaren Ben Sherman grundades av engelsmannen Arthur Benjamin Sugarman i Brighton 1963. Han plagierade den betydligt mer robusta och stilmässigt unika button down-skjortan i oxfordtyg från amerikanska Brooks Brothers, som var svår att få tag på i England under denna tid.