Etikett: moderaterna

Damberg och Kristersson i Agenda

Studion i SVTs aktualitetsprogram Agenda.

I går samtalade Ulf Kristersson (M) och Mikael Damberg (S) i SVTs Agenda om hur man ska komma till rätta med den senaste tidens dödsskjutningar i svenska storstäder. Egentligen var de bägge herrarna överens om det mesta, som S och M brukar vara i kriminalpolitiska frågor nu för tiden, så det blev en ovanligt sansad ”debatt” utan det höga tonläge som tyvärr präglat svensk politik under 2000-talet och som blivit allt värre sedan Sverigedemokraterna kommit in i riksdagen.

Tack och lov slapp vi också oförskämda programledare av Janne Josefsson- och Belinda Olsson-typ.

Inrikesminister Mikael Damberg (S).

Men det verkligt glädjande var att Damberg och Kristersson var relativt välklädda. Inrikesministern hade sin vana trogen en kavaj med smala slag och hög gorge-line (svenskt begrepp saknas, se artikel om kavajens delar). Denna gång är den mörkt blå. Axlarna har markerade ärmhuvuden (roped sleeveheads), en detalj som utvecklats ur de uniformsjackor som syddes av vissa skrädderier på Saville Row i London. Det finns ett extra knapphål på det vänstra slaget.

Skjortan är i vit poplin och har en spreadkrage som är relativt hög – en klassisk, engelsk krage. Gissningsvis finns det insydda kraglattor i plast i snibbarna som styvar upp konstruktionen. Slipsen är en diskret mörkblå sidenslips med små, ljusblå prickar och är knuten i en symmetrisk Windsor- eller Halvwindsorknut.

Tyvärr matchar inte kragen och kavajslagen och här tycker jag att det är skjortan som är rätt och kavajen fel. Damberg är ganska smal och borde ha valt en kavaj med bredare slag för att ge en illusion av kraftigare bröstkorg.

Moderaternas partiordförande Ulf Kristersson.

Ulf Kristersson är en av de bäst klädda svenska politikerna och har valt en marinblå kavaj med en klassisk slagbredd som når ungefär halvvägs ut mot den mjuka, ostrukturerade axeln av italienskt snitt.

Också hans vita skjorta ser ut att vara av bomullspoplin men kragen är en mjuk cut away-modell som går väl ihop med det lediga snittet på hans kavaj. Kristersson har ett ansikte som varken är smalt eller brett och han passar bra i de flesta kragformer. Han väljer gärna virkade slipsar och dagens buteljgröna variant är inget undantag.

Däremot är slipsknuten inte särskilt snygg. Den här långsmala varianten dyker upp då och då och är egentligen en vanlig four-in-hand som dragits åt mycket hårt. Det fungerar ofta bra med en slips i vävt siden eller mohair men den virkade sidenslipsen är en annan sak. Någonting med materialet gör att knuten ser ansträngd och alltför asketisk ut när den dras åt med kraft. När det börjar knaka i slipsen (och det gör det verkligen) har man tagit i för mycket.

Sedan har jag personligen aldrig tyckt om att kombinera smala slipsknutar med cut away-krage. Det är osnyggt när inte slipsen fyller ut tillräckligt mellan snibbarna.

Kristersson ska ha en stor eloge för att han inte har någon partisymbol på sig – man vet ju vilket parti han tillhör ändå, inte sant?

Sverigedemokraterna – bättre på scen

Sven-Åke Gustavsson och Johan Gry som socialdemokrat och sverigedemokrat i ”Till varje pris”.

I den politiska farsen ”Till varje pris” på Göteborgs stadsteater får publiken en sällan skådad insyn i hur manusförfattare (i det här fallet Adde Malmberg) och kostymörer tänker sig att de olika politiska partiernas företrädare klär sig.

Det är, kort sagt, en orgie i klichéer.

Eric Ericson som Moderaternas partisekreterare ”Gugge”. Foto: Ola Kjelbye.

Eric Ericssons moderate partisekreterare har blå ullbyxa eller shorts i chinomodell (chino är egentligen ingen byxa utan ett vävsätt, men låt oss lämna det därhän för nu), loafers i mocka (strumplöst, givetvis) och växlar mellan en ljusblå poplinskjorta med cut away-krage och en klassiskt amerikansk button down-skjorta i oxfordtyg. På armen sitter en klocka i brunt skinnband. Ibland sätter han på sig en beigebrun tweedkavaj med laxtonad överruta och ”roped sleeveheads”, lite lagom ostrukturerad. I första akten har han en glansig sidenslips i blått och lila.

Sven-Åke Gustavssons socialdemokratiske ”riksdagsman” (en miss av Malmberg – en sosse skulle säga ”riksdagsledamot”) är porträtterad som totalt stillös. Röd beppehatt med uppvikt brätte och partiknappar. Grå byxa som är så formlös att det är hart när omöjligt att avgöra snittet. Bredrandig skjorta och benvit jacka i Harringtonmodell. Till detta sandaler och strumpor.

Gustavsson liknar faktiskt mer nidbilden av en tysk turist än en socialdemokrat. Komplettera med magväska, bara.

Anders Jansson som dansbandscharmör Stefan Svensson. Foto: Ola Kjelbye.

En annan moderat är den skånske ”dansbandscharmören” Stefan Larsson som porträtteras av Anders Jansson. Han har klubblazer, vit poplinskjorta med knappslå och något som ser ut som ett slags blandning av chinos och jeans, vilket var en omåttligt populär hybrid för 15 år sedan. Cowboydetaljer som jättelikt bältesspänne och spräckliga boots kompletterar bilden.

Miljörörelsens representanter kan vi med gott samvete lämna därhän, de som skymtar förbi är företrädesvis klädda i torskkostym. Då åsyftas inte män som köper sexuella tjänster utan fiskarten torsk, Gadus morhua.

Den mest intressanta karikatyren är Johans Grys sverigedemokratiske gruppledare Stefan Esping (eller kanske ”Äsping”, en ung och därför extra giftig huggorm, Vipera berus). Gry är lång och ganska proportionell och kan bära upp de flesta plagg man hänger på honom. Hans karaktär i ”Till varje pris” är ett slags DMM de luxe i vit skjorta med relativt kraftig cut away-krage, mörkgrå kavaj i ull eller ull/polyester, regementsrandig slips, mörkblå jeans och derbyskor med högt insteg.

Faktum är att Stefan Esping är bättre klädd än de flesta i verklighetens sverigedemokratiska ledargarnityr. Det socialkonservativa partiets riksdagsledamöter är oftast de minst välklädda av alla, kanske för att de försöker visa sig rumsrena och bära formella plagg som de verkar sakna kunskap om.

Delbar byxa från Brandit. 65 procent polyester.

Möjligen är det att dra tankegången en smula för långt, men med sin klädsel ger Esping uttryck för exakt den dubbelhet som finns inbyggd i det moderna Sverigedemokraterna: Med överkroppen försöker han passa in i det politiska och samhälleliga etablissemanget (kavaj, vit skjorta och slips), med underkroppen talar han till den vanlige svenske mannen (jeans och lågkvalitativa skor).

Skulle detta vara intentionen är det bara att applådera kostymdesignern Helle Carlsson på Göteborgs stadsteater.

Fotnot: En Stiltjeläsare har påpekat att Sven-Åke Gustavssons karaktär Bo Valfridsson (S) har en delbar fritidsbyxa som i ett nafs kan förvandlas från lång- till kortbyxa. En benklädesvariant av Chevignonjackan.

Uffe Kristersson – hyggligt välklädd

Skulle du köpa en begagnad stat av denne man?

Ulf Kristersson håller på att sondera terrängen för en eventuell borgerlig regering. Och det är en relativt välklädd man som kan bli Sveriges näste statsminister.

Ulf Kristersson ser precis som Stefan Löfven ut att vara något under medellängd. Han har en proportionerlig kropp som inte lider lika mycket som exempelvis Fredrik Reinfeldts av de alltför låga byxor som hör till dagens kostymer. Till skillnad från Reinfeldts är Kristerssons kläder alltid relativt välskräddade och utan uppenbara fel som för långa kavajärmar och nackhylla.

Godkända längder på kavaj- och skjortärm.

På bilden ovan har han en alldeles för kraftig cut away på sin skjortkrage, som blottar slipsen på ett osnyggt sätt och inte passar hans ovala ansiktsform. Men detta är inte särskilt vanligt förekommande hos högerledaren. Däremot gör han hela tiden samma fel som de flesta andra svenska män: Ständigt uppknäppt kavaj och en oftast förkrympt skjortkrage.

Samtidigt äger Ulf Kristersson en viss stil- och materialkänsla. Han är den ende partiledare som använder stickade och virkade slipsar. Dessutom har han ofta blazer, en underskattad vana Uffe delar med den (betydligt slafsigare) Jonas Sjöstedt.

Knut Kristersson? Ulf Knutsson?

Kristersson är för övrigt den ende riksdagspolitikern som på allvar skulle kunna förväxlas med Antikrundans babbelbyxa Knut Knutsson.

För lite av det goda skämmer allt

Ibland händer det att man stöter på någonting som man först tar för ett skämt, för att sedan upptäcka att det är på fullt allvar.

Exempelvis Zagros Hamas valfilm. 

Till tonerna av fläskig bluesrock vandrar ungmoderaten i slow motion mellan Lilla Torget och Stenpiren i Göteborg och lovar genom en lika fläskig speakerröst att ”göra Sverige mäktigt igen”.

Ett skolexempel på vad en kostymbärare ska undvika: Kombinationen kort kavaj och låga byxor.
Han bär svart kostym, vilket är problematiskt då denna färg främst är till för att bäras på begravningar. Om tanken är att sprida hopp är det en illa vald utstyrsel, även om en marinblå överruta dämpar intrycket av sorgeklädsel.

Byxorna är för låga och kavajen för kort vilket gör att slipsen och skjortan osnyggt tittar fram i midjehöjd. Ögat dras till triangeln, inte till det som bör vara i fokus: Bärarens ansikte.  

Tanken med en kostym är också att den ska bilda en helhet som förlänger och slätar ut. Detta går förlorat genom att det fullt synliga bältet bildar en horisontell linje som visuellt klyver Zagros Hama på mitten. 

Hans kavaj verkar vara ett nummer för liten. Den är trång över bröstet och ärmarna är för korta, vilket indikeras av att en ovanligt stor del av skjortmanschetten syns. Den är såpass kort att den ger Hama en (gissningsvis oönskad) viss ”Mårten Gås-look”.  Mer om det här. 

För lite av det goda skämmer allt. Det enda som talar emot att Hama råkat få med sig fel storlek hem från butiken är faktiskt att axlarna är något för breda, men det kan också bero på ett ovanligt smalt axelparti hos bäraren.

Kavajens korta ärm blottar ovanligt mycket skjortmanschett.
Slutligen har moderaten slarvat med slipsen. Knuten ska dras åt hårdare och den ska framför allt inte hänga halvvägs ned på bröstet. Dessutom har hans armbandsur halkat ned för långt över handloven.

På fötterna ser han ut att bära herrboots, vilket är ett lika ovanligt som stiligt val och som Zagros Hama ska ha all heder av. Men om hans politiska kunskaper är i nivå med resten av klädseln i valfilmen lär han inte orsaka den socialdemokratiska regeringen några sömnlösa nätter. 

Slipsen, button down-skjortan och den kognitiva beteendeterapin

Många svenska män har slipsfobi. Detta är ett problem. Men möjligheten till att framgångsrikt bota detta med terapi är stor. Lösningen är button down-skjortan.

Ärkekonservative moderaten Gunnar Hökmark i amerikanskt inspirerad stil med bengalrandig button down-skjorta i poplin och röd sidenslips.
Den ärkekonservative moderaten Gunnar Hökmark i amerikanskt inspirerad stil med bengalrandig button down-skjorta i poplin och röd sidenslips.

Denna den mest amerikanska av alla skjortkragar är mycket populär i Sverige. Bortsett från USA och Italien vågar jag påstå att det här i landet finns flest button down-skjortor per kapita i världen. Min teori är att den svenska mannens aversion mot allt formellt har gjort att en avslappnad kragform som button down utgör ett bra mellanläge. Inte ”stel” men ändå uppklädd (eller ”dressad” som en del butiksanställda och modelejon säger). Den är som tennisskjortan men lite mer påklädd.

Genom att försiktigt börja använda slips till button down-skjortan kan den fobiske mannen vänja sig vid att ha någonting runt halsen. Att sakta utsätta sig för det man är rädd för är en av hörnstenarna i den kognitiva beteendeterapins olika fobibehandlingar.

Slips till button down är mycket vanligt i USA. Där kombinerar man gärna en formell sidenslips till en högre krage med mycket ”rull” (som Brooks Brothers klassiska variant). Skjortan är ofta enfärgad eller med bengalränder.

Förre Fiatchefen Gianni Agnelli (ständigt hyllad som stilikon) med oknäppta kragknappar och slips i grövre material.
Förre Fiatchefen Gianni Agnelli (ständigt hyllad som stilikon) med oknäppta kragknappar och slips i grövre material.

I Italien är stilen mer fritidsbetonad och informell med en kombination av stickade eller virkade slipsar i olika material som siden eller ull, släta ull- eller bomullsslipsar och button down-skjorta.  Eftersom en grund i den klassiska italienska stilen är att töja på gränserna är det inte ovanligt att knäppa upp kragknapparna eller ha slipsen lite lagom på snedden. En del kallar denna attityd för sprezzatura vilket definieras som ”utstuderad nonchalans”. Kanske är det därför som den italienska stilen slagit igenom bättre än den amerikanska och brittiska diton i Sverige.

Detta är givetvis grova generaliseringar.

Varför behöver man då vänja sig vid att ha slips? Svaret är enkelt: Det behöver man inte alls. Valet är fritt och var och en blir salig på sin tro.

Men: Slipsen är oslagbar som färgklick och möjlighet till att göra något roligare av sin klädsel med mycket små medel. Dessutom känns det naket utan den när man har mer formell klädsel. Alla män bör tänka ett steg till innan de tar på sig en hel kostym och lämnar slipsen hemma – det ser helt enkelt tomt och konstigt ut.