Århundradets kupp

Chevignons ikoniska dunjacka som i ett nödläge snabbt kunde förvandlas till en dunväst. Foto: Zoo Village.

”Morris Rowing Club” stod det på den unge mannens stickade bomullströja. Han hade ironisk page som flörtade med 1990-talet och smala byxor som var avklippta vid anklarna. När han stirrade på sin smarta telefon och åt sallad utstrålade han det slags ungdomliga, världsvana nonchalans och ointresse som tyder på att man har mycket kvar att lära i livet.

Han skulle inte känna igen en tävlingsroddbåt om den så hade landat mitt i blandningen av soltorkade tomater och kryddat matvete.

1 300 kronor kostar bomullströjan från svenska varumärket Morris. Men roddklubben då? Foto: Care of Carl.

Så varför i hela världen gick då den unge mannen omkring med en tröja som det stod ”Morris Rowing Club” på?

För att det går att köpa en sådan tröja i handeln, naturligtvis. Den kostar omkring 1 300 kronor och kan hittas hos de flesta välsorterade herrbutiker som vänder sig till unga män ur medelklassen med smala byxor som är avklippta vid anklarna.

Men utan att känna till det var den unge mannen också ett perfekt exempel på någonting som varit förhärskande inom en del av herr- och dammodet de senaste 30 åren: Stora logotyper, eller ”big logos” på engelska.

En av historiens allra bästa marknadsföringskupper var när någon fick generationer av män att börja smeta in håret med fett. Denne någon lyckades både sälja in en ny produkt (hårvax) och skapa en enormt ökad försäljning av en redan existerande (schampo). Men frågan är om inte idén bakom big logo-trenden är strået vassare.

Genom att få människor att klä sig i plagg som har tillverkarens eget varumärke i jätteformat tryckt på tyget får man:

  • En enormt stor gratisreklam för sitt eget märke, och
  • En hugad konsument att betala pengar för att sprida reklamen.

Men det verkliga reptricket, det geniala i hela idén, är att tillverkaren till och med kan:

  • Höja priset på plaggen med de stora logotyperna, eftersom marknadsföringen (som tidigare konsumenter alltså till stor del sköter åt tillverkaren) fått konsumenterna att tro att det är just det extra synliga varumärket som är det eftersträvansvärda.
Collegetröja från amerikanska prestigeuniversitetet Yale i Conneticut.

Trenden med stora logotyper och varumärkesnamn kommer sannolikt från flera håll men den största influensen är kläder som används för idrott. Sportmodet, alltså att idrottsplagg blivit till trender också ”på gatan”, fick sitt publika genombrott på 1980-talet. Det förekom i mindre utsträckning också mycket tidigare – bland annat har golf, tävlingscykling och bowling påverkat herrmodet och studenter på amerikanska elituniversitet har sedan lång tid tillbaka använt sina så kallade collegetröjor också utanför arenorna.

Det var under det tidiga 1990-talet som sportmodets fokus på stora logotyper blev en stor trend också hos kläddesigners som inte hade något med idrott att göra. Istället för namnet på ett fotbollslag eller en ishockeyförenings klubbmärke stod det plötsligt ”Calvin Klein”, ”Champion”, ”Levi’s” och ”Aqua Limone” på plaggen. Företrädesvis handlade det om tröjor, men också jackor (exempelvis Chevignons ikoniska dunjacka som kunde förvandlas till en dunväst genom att ta av ärmarna) och senare under 1990-talet byxor.

Italienska Diesel hade för övrigt texten ”Only the brave” som devis. Den var upprörande felaktig, åtminstone på min mellanstadieskola. Var det någonting som var modigt där år 1992 så var det att våga vägra en vinröd eller illgrön Dieseltröja över en vit bomullspolo och ett par Replayjeans.

No Label. Nu med extra stor label. Foto: No Label.

Det sägs att det just nu pågår ett slags ”no logo”-trend, att blaffiga varumärken är på väg att försvinna och ersättas av plagg med mycket diskreta varumärken, eller sådana som inte har några synliga logotyper alls. Men så länge det finns unga män som är beredda att betala 1 300 kronor för äran att göra reklam för en påhittad roddklubb så lär big logo-kläderna finnas kvar på marknaden.

Det finns förresten en Amsterdambaserad klädtillverkare som heter ”No Label”. Så stolta var de över sitt varumärke att de skrev namnet i fetstil rakt över bröstet på sin senaste bomullströja i collegemodell.

Oslagbart.

 

Annonser

Är lagom alltid bäst?

Fransmannen René Lacoste spelar Wimbledon 1928, iförd sin egen uppfinning: Tennisskjortan.

Jag kommer ihåg det som om det var i går. Jag var 13 år, kanske 14, och hälsade på mina kamrater Daniel och Fredrik – ett tvillingpar som bodde vid en landsväg mellan Vallda och Onsala. För dem som inte är närmare bekanta med Kungsbacka kommuns geografi är det så nära riktig landsbygd man kan komma i dessa hårt exploaterade trakter. Pappan i familjen var kapten i kustartilleriet. Han var etthundranittionio centimeter lång och röstade på Moderaterna. Han brukade berätta om när han var hos sin bror i USA och drack ett gallon milkshake.

Ett amerikanskt vått gallon är 3,8 liter.

Den här dagen grälade Daniel, Fredrik och jag om innebörden av ordet ”lagom”. Eller snarare om riktigheten i uttrycket ”lagom är bäst”. Det var helt fel, tyckte tvillingarna, för bäst är ju bäst. Jag tyckte mig höra pappans ord ur sönernas munnar. Lagom, vad är det? Ett ord för sossar och medelmåttor och inte får man lov att lyckas i Sverige heller.

Ett gallon milkshake.

Jag hävdade att lagom är ett annat slags mått. Skalan är inte ”sämst–lagom–bäst”, utan ”för lite–lagom–för mycket”. Och drygt 20 år senare vet jag att det är så man ska förstå innebörden av ordet. En synonym till ordet ”lagom” är ”optimal”. ”Jag är lagom mätt” innebär en optimal mättnad, helt enkelt. På så sätt blir lagom bäst.

Den finländske filosofen Georg Henrik von Wright.

Men Daniel och Fredrik hade också rätt. Lagom är bara bäst så länge det går att mäta sig fram till ett optimalt resultat, och det låter sig inte göras överallt. Mycket i livet är fluktuerande, ombytligt. Svaren blir olika beroende på när frågan ställs, hur den ställs och vem som ställer den.

Utanför naturvetenskapens och matematikens universitetskorridorer finns det inte några ”rätta svar”. Eller några ”felaktiga svar”, för den delen. I många fall är samhällets och den enskilda människans processer så komplexa att de är omöjliga att deducera. Vi påverkas av biologiska faktorer men också av stressbörda, uppväxtvillkor, social status och andra faktorer bortom förnuftets och logikens kontroll. Då är lagom inte bäst längre utan bara ett uttryck för subjektivt tyckande, eller feghet eller lathet. Det finns ingen absolut sanning, som filosofen och hermeneutikern Georg Henrik von Wright kanske skulle ha uttryckt det.

Det är här den kommer in: Tennisskjortan.

Genom att vara ett slags mindre formell skjorta, eller kanske en stiligare t-shirt, har den blivit något av Den Medelsvenske Mannens favoritplagg. Men det är inte bara DMM som tagit tennisskjortan till sitt hjärta. Den är lika populär hos den övre medelklassens Hovåspappor som hos arga snickare och finniga gymnasieungdomar med ullrock och för korta stuprörsjeans.

Anders ”Arga snickaren” Öfvergård i knallblå tennisskjorta och byxor från Fristads. Foto: VillaAktuellt.

Många kallar den för pikétröja men det är inte alltid rätt. Ordet piké är benämningen på ett stickat bomullstyg. Det har en räfflad yta som påminner lite grand om en våffla och namnet kommer från franskans picué som betyder just ”stickat”.
De flesta tennisskjortor är gjorda i pikétyg, men det finns många andra bomulls- och ullkvaliteter som används till samma plagg. Benämningen tennisskjorta har fallit rejält ur bruk ­– de som inte säger pikétröja säger med största sannolikhet tenniströja. Men det handlar faktiskt om en skjorta.

Tennisskjortan uppfanns av den franske tennislegendaren René Lacoste på 1920-talet och han bar den för första gången under US Open 1926. Innan dess hade tennisspelare använt vanliga vita skjortor med upprullade ärmar. I jämförelse hade Lacostes konstruktion många fördelar. Pikétyget var tänjbart och stramade inte vid häftiga rörelser. Stickningen gjorde det bättre ventilerat och det gick att vika upp kragen för att skydda nacken mot sol.

René Lacoste kallades för ”Krokodilen” av sina fans på grund av sin intensiva spelstil. Fransmannen hade sinne för marknadsföring och 1927 började han nästa fast en stiliserad krokodil på skjortbröstet. Krokodilen blev också symbol för hans nya företag La chemise Lacoste, ”Lacosteskjortan”, som han startade tillsammans med industrialisten André Gillier. Gillier drev redan bolaget Établissements Gillier som bland annat tillverkade mössor och kalsonger och hade all den utrustning som krävdes för att börja producera piképlagg i stora upplagor.

Sömnadsinstruktioner för en tennisskjorta.

Tennisskjortan har en krage i ett enkelt lager tyg av samma typ som resten av plagget. Den saknar alltså all fodring och förstyvning. Därför går det att fälla upp kragen, ”pop the collar”, vilket är mer eller mindre vanligt beroende på mode och kulturell identitet.
Skjortan har en knappslå med två, tre eller fyra knappar. Korta ärmar är absolut vanligast men det finns varianter med lång ärm. Exempelvis bär Sean Connery en sådan när han spelar golf i James Bond-filmen Goldfinger från 1964. Ärmarna brukar avslutas med ett ribbat band som kan färgmatchas med eventuella ränder på kragen.

På engelska kallas tennisskjortan för ”polo shirt” eftersom hästpolospelare tidigt upptäckte att den var betydligt bekvämare att spela i än de button down-skjortor i kraftigt oxfordtyg som de vanligtvis använde. Men det var i samband med tennisens nya roll som tv-underhållning på 1950-talet som tennisskjortan började sitt segertåg över västvärlden. 1952 lanserade den engelske tennis- och bordtennisstjärnan Fred Perry en karbonkopia på kollegan René Lacostes skjorta, men med en lagerkrans som symbol istället för en krokodil. Fred Perrys genidrag var att tillverka tennisskjortan i andra färger än vitt, då vita kläder var förbjudna inom bordtennisen.

Casuals i Storbritannien under tidigt 1980-tal. Tenniskjortor från bland andra Sergio Tacchini och Lacoste.

Den unga modsrörelsen i Storbritannien älskade de färgglada tennisskjortorna från Fred Perry, inte minst de ljusblå varianterna med kontrasterande, röda ränder på kragen. Från mods till skinheads, suedeheads och vidare till fotbollsläktarnas casuals och indiepopfans. Alla har omfamnat tennisskjortan och plagget har en stark subkulturell koppling i Storbritannen. Därför blir det så märkligt när svenska anglofiler klär sig i en skjorta som borde signalera en sak, men som i vår nationella kontext signalerar något helt annat. Aspirerar man på att sticka ut från mängden i Sverige bör man lämna tennisskjortan hemma, om inte annat för att undvika att associeras med DMM, den snobbigare golfgubben eller med vanliga män överhuvudtaget.

Tennisskjortan är definitivt ett ”lagom” plagg i verklig bemärkelse. Den är varken för mycket eller för lite. Men det ska nog mycket till för att någon med lite stilambitioner ska tycka att den är bäst.

 

En fråga av vikt

Foto: Huffington Post.

Glöm komikern David Batras föreställning – i dagens samhälle är övervikt den verkliga elefanten i rummet.

För ett par år sedan satt jag på Ikea och drack kaffe. Då reagerade jag på att nästan alla män i 35-årsåldern hade mage, alltså bukfetma. Jag minns att jag skrev något om detta på sociala medier och fick ta emot svidande kritik. Detta obestridliga faktum påpekar man inte ostraffat. Jag fick bland annat höra att jag var ”smal och självgod” och att det handlade om ”klassförakt”. Lägg till dessa ett par andra mer eller mindre grundlösa påhopp.

Att övervikt, definierat som ett BMI (Body Mass Index) på mellan 25 och 30, har stor påverkan på människors hälsa är odiskutabelt. I dag är hälften av de svenska männen antingen överviktiga (BMI 25-29), feta (BMI 30-34) eller sjukligt feta (BMI över 35). Statistik från Socialstyrelsen visar också att ju äldre männen är, desto fetare är de.

Detta är en tickande ohälsobomb.

BMI är ett trubbigt mått som bygger på personers längd och vikt. Är man kroppsbyggare kan det slå fel, eftersom muskler väger mer än fett. Då blir ett BMI på 27 kanske inte en indikation på övervikt utan på att man har lyckats bygga biceps av Belgian Blue-modell.

Sundheten i detta ideal kan dock diskuteras lika länge som övervikt.

Men BMI eller inte: All seriös forskning visar trots allt att fetma är en svårkontrollerad epidemi. Den har ökat med 300 procent globalt sedan mitten av 1970-talet. Mäns fetma, som ofta sätter sig kring magen och i bukhålan, är dessutom en farligare typ av fetma än den som drabbar kvinnor.

Eftersom en allt större andel av befolkningen är överviktig finns det också allt fler som tar åt sig av synpunkter på, uppmärksamhet kring eller berättigad kritik mot övervikt. Detta hänger ihop med synen på övervikt och fetma. Många överviktiga vittnar om att det är skambelagt att väga för mycket, att det finns ett slags ”tjockhat” som bidrar till att den som är överviktig kan drabbas av psykisk ohälsa såväl som den fysiska ohälsa som riskerar att följa av övervikten i sig.

Den oacceptabla intoleransen mot överviktiga personer har lett till motreaktioner, bland annat uppfattningen att man ska ”acceptera” sin fetma och vara stolt över sin kropp oavsett hur den ser ut. Bevekelsegrunden må vara god, men att strunta i att göra något åt sin övervikt innebär förstås en fortsatt stor risk för ohälsa och sjukdom.

Övervikt har nämligen ett antal dokumenterade, oönskade effekter. Några av dem:

  • Man löper större risk för ohälsa och sjukdom, bland annat diabetes och vissa former av cancer.
  • Man mår sämre psykiskt. Studier visar att tjocka människor lättare drabbas av bland annat depressioner och ångest.
  • Sexlusten minskar.
  • Och, förstås: Det blir svårare att hitta kläder som passar utan att större ändringar behöver göras. Visst går det att ”trolla bort” en del övervikt med hjälp av gott sömnadshantverk, men kläder tenderar att sitta bättre på en normalviktig kropp.

De direkta orsakerna till fetmaepidemin är relativt enkla: Vi äter för mycket och fel och vi rör oss för lite. Men sedan blir det genast svårare.

Orsakerna till övervikt och fetma har med både arv och miljö att göra. Forskare på Karolinska institutet har bland annat kunnat visa att hur fettcellerna i kroppen är uppbyggda spelar stor roll för förekomsten av sjukdom i samband med övervikt. Och vissa människor är genetiskt programmerade att gå upp i vikt, medan andra håller sig smala trots ett överdrivet stort kaloriintag.

Bland miljöfaktorerna är samhällsklass en mycket viktig faktor. Låg socioekonomisk status innebär en betydligt större förekomst av övervikt. En teori är att själva underordningen i sig, och allt den för med sig av stress och kompensatoriska beteenden, leder till att ”lägre” samhällsklasser blir allt fetare. Och den mat som forskare ofta rekommenderar, ekologiskt odlade varor med högt näringsinnehåll, är mycket dyrare än sämre mat.

En tydlig indikator för att klass och övervikt hänger ihop är barnfetma. Denna minskar bland befolkningen som helhet men ökar bland de som befinner sig längst ned på den socioekonomiska skalan.

Man kan säga att övervikt, precis som mycket annat, är en jämlikhetsfråga.

Men istället för att ta illa vid sig, protestera och skjuta på budbäraren är det betydligt mer produktivt att göra något åt saken. Man kan agera på olika sätt för en större ekonomisk och social jämlikhet. Eller visa sina eventuella barn att det är bra att röra på sig och inte äta för mycket sötsaker. Eller säga nej till snabbmat som både är dyrt att köpa och innehåller snabba kalorier som driver på fetmaepidemin.

Att skjuta över allt ansvar på individen löser inte problemet – vi väljer vare sig våra föräldrar eller vår samhällsklass. Men det individuella ansvaret går inte heller att blunda för. Marknaden tvångsmatar inte människor med feta hamburgare, chips och läsk. Det går givetvis att säga nej. Det går att röra på sig en halvtimma om dagen. Och så vidare.

Slutordet går till Peter Arner, som är professor vid medicinska institutionen på Karolinska institutet och har forskat på fett sedan slutet av 1960-talet.

Det finns många som vill tro att man blir fet för att man har fel på ämnesomsättningen, och det kan kanske finnas någon eller några som har det, men jag måste säga att den vanligaste orsaken är nog att man äter för mycket och rör sig för lite.

De som har lättare att gå upp i vikt, de äter nog lite mer och rör sig lite mindre än de andra. Det finns ganska mycket undersökningar som visar att det är så.

Proportionalitetsprincipen

Leonardo da Vincis berömda skiss ”Den vitruvianske mannen”, eller ”Le proporzioni del corpo umano secondo Vitruvio”, beskriver den ideala mannens proportioner.

Den etablerade uppfattningen inom klassiskt herrskrädderi är att kläderna ska försöka framställa kroppen så proportionerlig som möjligt. Eventuella felaktigheter ska rättas till genom skräddarens försorg: En stor rumpa kan göras mindre med ett visst snitt på byxan, en smal bröstkorg kan göras bredare med hjälp av slagens form och placering, ovanligt breda skuldror kan smalnas av genom att konstruera en kavajs axel och midja på ett visst sätt och så vidare.

Här vill jag utfärda en varning. Risken med att ta upp detta ämne är att man snart invecklar sig i krångliga, postmodernistiska diskussioner. Finns det överhuvudtaget ett facit eller ligger allt i betraktarens öga? Det är som att diskutera ”svenska värderingar” med Alice Teodorescu.

För en modern människa kan nämligen detta tal om ”felaktigheter” och att ”rätta till” kroppsliga obalanser i bästa fall låta elitistiskt, i sämsta fall lätt fascistiskt. Bara i Sverige finns det över fem miljoner män som alla ser mer eller mindre olika ut.

Och alla duger väl som de är?

Svaret är: Ja, givetvis.

Typiskt fall av felaktiga snitt. En i grunden proportionerlig man framstår som kortbent med smala axlar, korta armar och mycket lång överkropp. Foto: Sven-Erik Svensson.

Men det är vetenskapligt odiskutabelt att varje person i mötet med andra utsätts för en omedelbar okulär besiktning. Detta sker ofta omedvetet. Djuret Homo sapiens sapiens, den moderna människan, är extremt duktig på att uppfatta också de riktigt små signalerna och detaljerna hos andra. Intresset för en annan person varierar med hur attraktiv vi anser att hon är.

Detta innebär förstås inte någon bedömning av hennes människovärde eller intellektuella kompetens – det är blott ett första kroppsligt intryck.

Det är också evidensbelagt att det finns ett antal fördelar med att försöka motsvara bilden av fysisk skönhet – en bild som verkar vara relativt homogen bland människor i västvärlden. Enligt en amerikansk metastudie från 2008, ”Physical Attractiveness in the Workplace”, finns det vissa attribut hos män som uppfattas som attraktiva. Bred käke och breda ögonbryn tillhör de saker som inte går att påverka annat än med operativa ingrepp. Starka armar och bröstmuskler går förvisso att träna sig till, men många människor har en sund skepsis mot kroppsbyggande aktiviteter.

Kvar finns det som går att påverka med hjälp av kläderna:

  • Längd.
  • Breda axlar och smal midja.
  • Proportionerlig kropp.
En skicklig skräddare kan få en människa att framstå som mer proportionerlig än hon egentligen är. Foto: Garrison Bespoke.

De här ”attraktionspunkterna” har utvecklingsbiologisk bakgrund. Symmetri signalerar till exempel en lägre risk för genetiska defekter. Och studien visar att få människor attraheras av öron som är större eller ben som är kortare än genomsnittet, eftersom detta evolutionärt kan innebära än större avvikelser på sikt.

Givetvis går det inte att rent fysiskt förändra någonting med kläder, men genom att lura ögat kan en duktig skräddare få en person att visuellt framstå som längre, mer vältränad och med en mer ”genomsnittlig” kropp.

Dessutom visar forskning att eventuella kroppsliga ”avvikelser” kan vägas upp av sättet att gå, stå, tala och föra sig. Och framförallt av att personen trivs med sig själv och sitt utseende, vilket man gör då man är välklädd.

Även om man personligen struntar i fördelarna med att anses attraktiv, finns det inga direkta nackdelar med det. Om man inte är extremt vacker, vilket bland annat korrelerar med känslor av osäkerhet på vad andra egentligen föredrar: Ens utseende eller ens egenskaper. Mycket vackra människor riskerar också att råka ut för opåkallade och obehagliga sexuella inviter.

Men då de flesta män inte faller inom ramen för ”extremt vackra” är det lika bra att boka tid hos skräddaren direkt.

Golfgubben

Mats Bergman som Bruno Anderhage och Ulf Eklund som hans advokat Tom i ”Den ofrivillige golfaren” från 1991.

Du vet vem han är. Du har sett honom på parkeringsplatsen bredvid en dyr BMW. Eller Mercedes. Eller en Lexus. Du har luktat på hans parfymerade lammullströja i kön på Ica (aldrig på Coop och ALDRIG på Willys). Du har suttit bredvid honom i trängseln på det finaste lokala lunchstället. Du har fascinerats av hans röda byxor, lysande som en fyrbåk i mörkret när han rastat sin skotte en blåsig höstkväll.

Golfgubben.

Driver från välansedda golfmärket Majesty Prestigio.

Han hör hemma i våra storstäders mer välbeställda kranskommuner. Inte sällan har han något slags maktposition i lokalsamhället, kanske som framgångsrik egenföretagare, högerpolitiker eller ordförande i Rotaryklubben.

Till skillnad från hans motsvarighet i den verkliga överklassen, som många gånger vill hålla en låg profil, har golfgubben inga problem med att manifestera sin solventa ekonomi genom att köpa exklusiva ägodelar. De dyraste klubborna, den största eller snabbaste bilen, det finaste schweiziska kvalitetsuret – endast det bästa är gott nog åt en verklig golfgubbe.

Golfen har utan tvivel förlorat en stor del av den aura av rikemansnöje som den tidigare åtnjöt. Tiden då den svenska löntagaren med en föraktfull fnysning kallade denna skotska precisionssport för ”moderatbandy” är definitivt över. Men för golfgubben finns egentligen inget alternativ.

Han började antagligen spela under 1980-talets överhettade spekulationsekonomi. Många golfgubbar är jämgamla med karaktären ”Bruno Anderhage” i Lasse Åbergs komedi ”Den ofrivillige golfaren” från 1991. Göteborgaren Mats Bergman, som spelar Anderhage i filmen, är född 1948 vilket torde stämma relativt bra med den genomsnittlige golfgubbens ålder. Klädstilen har givetvis ändrats något sedan dess men Anderhage är egentligen urtypen för denna subkultur (eller kanske gubbkultur?).

Du är vad du kör. Till exempel en flådig Mercedes Benz. Foto: Teknikens värld.

1980-talet var det sista decennium då golf gav några som helst lyxpoäng. Sedan dess har Svenssonpensionärerna översvämmat banorna. I dag har många golfklubbar precis samma problem som tidningshusen: De är konkursfärdiga eftersom deras främsta målgrupp börjat dö ut.

Men golfgubben krigar på, obekymrad av konjunkturen. Han vet att han alltid kommer att ha den finaste bilen på den allt mer glest belagda parkeringsplatsen utanför klubbhuset.

Klasstillhörighet: Övre medelklass.

Utbildning: Gymnasium.

V-ringad ulltröja från Gant.

På huvudet:
• Barhuvad.
• Baseballmössa.

Glasögon:
• Linser.
• Dyra bågar av valfritt märke.

På överkroppen:
• Quiltad jacka, mörkgrön eller marinblå.
• Vindjacka i seglarmodell.
• Rutig skjorta.
• Pikétröja med golfklubbens märke.

På underkroppen:
• Chinos.
• Armanijeans.

Bröderna Marty och Elliot Gant, söner till Bernard Gant (egentligen Gantmacher) som invandrade till USA från Ukraina på 1910-talet.

På fötterna:
• Golfskor.
• Herrboots, italienska eller australiensiska.
• Brittiska herrskor, halvbrogues eller semibrogues.
• Kraftigare seglarskor.

Gemensam nämnare: Nästan alla plagg kommer från Gant, ett klädmärke som startade i New Haven på den amerikanska östkusten 1949 men som numera ägs av ett schweiziskt konsortium och har huvudkontor i Stockholm.

Frihetens pris?

Olika grad av häng på byxorna, eller ”sagging” som det heter på engelska. Bild: Cladwell.

Det är skillnad på frihet och frihet.

Efterkrigstidens olika försök att bedriva kommunistisk politik har utan undantag lett till så kallade ”realsocialistiska” diktaturer där invånarnas frihet har kringskurits eller helt avskaffats, på papperet för ”folkets” bästa.

I länder med mer eller mindre långtgående nyliberalt styrelseskick är friheten istället graderad: Ju bättre utgångsläge du har och ju rikare du är, desto friare är du. Stora löntagargruppers möjligheter är kraftigt begränsade medan ett fåtal åtnjuter en enorm rörelsefrihet.

Och fascistiskt anstrukna, nationalkonservativa grupper? Tja, de bara avskyr frihet rent generellt.

Mot allt detta står den demokratiska socialismen.

Till skillnad från borgerliga krafter har socialdemokratin alltid betonat värdet i lika möjligheter för alla. Ett starkt samhälle ska jämna ut skillnaderna i uppväxtvillkor – målet är att ge alla människor samma chans att följa sina ”bästa stämningars längtan”, som Hjalmar Branting uttryckte det. Detta kräver en aktiv stat och ett högt skatteuttag men är i längden en ekonomisk vinstaffär för samhället. Det ekonomiska argumentet har varit viktigt för att få med sig också andra partier i breda samverkanslösningar.

Hjalmar Branting.

Till skillnad från ytterkantsvänstern är socialdemokratin tydlig med att lika möjligheter inte är samma sak som lika utfall. Det egna ansvarets vikt uttrycks bäst i parollen ”Gör din plikt – kräv din rätt”. Och i partiprogrammet från 1960 står det: ”Socialdemokratin vänder sig mot inkomstskillnader, som betingas av sociala och ekonomiska privilegier och maktpositioner, medan den godtar en differentiering, som grundas på skillnader i arbetsinsats, yrkesskicklighet, ansvar eller initiativkraft.”

Till skillnad från ytterkantshögern har friheten ett egenvärde för socialdemokratin. Att äga sitt eget öde, att inte predestineras av kulturtillhörighet eller klass eller biologiska faktorer, är essentiellt.

Att diskutera det här är helt nödvändigt innan vi går vidare. Ty det ska visa sig att ett märkligt behov av att visa halva rumpan för sina medmänniskor är direkt kopplat till samhällsmedborgarens möjligheter att skapa sin egen tillvaro så som hon anser bäst.

Byxhänget är frihetens pris.

På flera ställen i USA har det under de senaste två decennierna förekommit försök att förbjuda människor att ha häng på sina byxor. Louisiana, Florida och Michigan är bara några exempel på stater där klåfingriga politiker har lagt sig i hur deras medborgare väljer att klä sig. Förenta Staterna må vara ett liberalkonservativt Mekka, men inte ens Göteborgs-Postens ledarredaktion kan väl stå bakom den här typen av ingrepp i den individuella friheten?

Därmed inte sagt att häng på byxorna är något eftersträvansvärt.

Hiphopare i USA under 1990-talet. Timberlandkängor och häng på byxorna.

Trenden sägs ha börjat i amerikanska fängelser under 1970- eller 80-talet. Då fångdräkterna lämnar mycket i övrigt att önska i snitthänseende var det vanligt att fången behövde ett bälte för att hålla sina byxor på plats. Men efter ett antal uppmärksammade självmord togs livremmarna bort, och byxorna började givetvis halka nedåt. Hängande benkläder blev en symbol för livet på en säkerhetsklassad anstalt vilket gjorde att en del av hiphopkulturen snart plockade upp den.

Av någon anledning verkar det i vissa musikerkretsar vara eftersträvansvärt att hylla och emulera betendeet hos våldtäktsmän och mördare.

Det finns ett annat rykte som gör gällande att hängande byxor i fängelsevärlden var en dold signal om att bäraren var öppen för tillfälliga, sexuella kontakter. Men det verkar vara omöjligt att verifiera.

Peter Settman och Fredde Granberg som ”Ronny och Ragge” på omslaget till skivan ”Let’s pök” från 1992.

Däremot är det felaktigt att tala om Gällivarehäng. Byxorna som syddes upp för gruvarbetarna i Gällivare hade förvisso en extra rymlig bak för att underlätta allt knäböjande och framåtlutande som arbetet innebar, men de satt inte lågt i midjan. Peter Settmans och Fredde Granbergs karaktärer ”Ronny och Ragge” hade alltså inte Gällivarehäng, trots att de själva påstod det, utan ett mer modernt byxhäng.

Talande nog var Ronny och Ragge som störst under våren och sommaren 1992. Under 1990-talet spreds nämligen byxhänget över världen, först från hiphopare till skateboardåkare och sedan vidare för att efter ett tag bli en angelägenhet för hela ungdomskulturen.

På min mellanstadieskola var det en oskriven lag att linningen på alla pojkars Diesel-, Chevignon-, Replay- och Levisjeans skulle sitta minst en decimeter under höftbenen. Möjligen var det min ovilja att anpassa mig till modet, och påföljande kommentarer om att jag hade ”byxorna i armhålan”, som gjorde att jag redan från början var negativt inställd till byxhäng.

Förre landsbygdsministern Eskil Erlandsson (C). Bild: Erik Bratthall.

Utgår man från Stiltjes tes att kläder ska balansera kroppen för att uppnå proportionalitet och harmoni är förstås byxor som placerar midjan i höjd med pubeshåret helt uppåt väggarna fel.

Det ser, på ren svenska, för jävligt ut.

Men det gjorde Eskil Erlandssons kostymer också. Och det var ingen som ville förbjuda dem för det.

Leve friheten.

 

Vad gör en gentleman?

Aksel Sandemose, författaren som skrev ”En flykting korsar sitt spår”. Bild: Dagbladet.

I vår tid handlar det om att göra sig själv till ett varumärke, att sälja sina unika sidor för att andra ska vilja anställa en, ligga med en, intervjua en, skriva om en och så vidare. Stiltje är ett bra exempel: En blogg om klassisk herrstil där huvudskribenten bygger sitt eget varumärke som skribent inom klassisk herrstil.

Detta behöver inte vara fel, eller rätt, utan beror mest på hur och på vilket sätt man väljer att lägga upp och sända ut reklamen för sin egen förmåga.

Men det finns klara baksidor. På grund av tidsandan är det väldigt lockande att trumpeta ut sitt budskap i tid och otid, alldeles oavsett om människor är intresserade av att lyssna eller inte. Det är också vanligt att egenreklamen blir värderingsstyrd: Man bygger sitt varumärke på att subjektivt (över-)värdera sina egna kunskaper, sin personlighet, sitt engagemang och så vidare.

Denna form av medveten stöddighet riskerar att hela tiden bli värre: När alla är bäst, då måste någon hävda att den är bättre än bäst. Eller skrika högre än de andra.

Sedan kommer de löjeväckande underdrifterna som en reaktion på överdrifterna, ett slags antites som kan nå igenom bruset. För om man inte är ”helt grym på att connecta med folk” så kan man i alla fall hävda att man är ”världens sämsta på att ta folk, typ”. Hellre än att bara vara… lagom bra på att föra sig i sociala sammanhang.

Det som förenar över- och underdrifterna är den stenhårda fokuseringen på sig själv och behovet av att lyfta fram sig själv i god, eller kanske överdrivet dålig, dager.

Staden Nykøbing på Mors utanför Jylland.

Märkligt nog är det precis det omvända som tidigare har gjort Sverige och svenskarna attraktiva för människor i andra länder. Blygsamheten, att låta resultaten tala, att inte skryta. Alltså det som vissa högervridna personer föraktfullt brukar kalla för ”jantelagen”. Felaktigt dessutom. Den ”Jantelag” som Aksel Sandemose skriver om i boken ”En flykting korsar sitt spår” är något helt annat.

Jante är namnet på en fiktiv stad i Danmark som omnämns första gången i romanen ”En sjöman går iland”. Sandemose baserade Jante på Nykøbing, där han själv växte upp. Nykøbing ligger på ön Mors utanför Jylland.

Som så många andra som lämnat småstaden bakom sig upplevde Aksel Sandemose hemorten som inskränkt och småaktig. Jante och dess invånare är närmast karikatyriska i sin intolerans och sina fördömanden.

Jantelagen har tio paragrafer:

§1. Du skall inte tro att du är något.
§2. Du skall inte tro att du är lika god som vi.
§3. Du skall inte tro att du är klokare än vi.
§4. Du skall inte inbilla dig att du är bättre än vi.
§5. Du skall inte tro att du vet mer än vi.
§6. Du skall inte tro att du är förmer än vi.
§7. Du skall inte tro att du duger till något.
§8. Du skall inte skratta åt oss.
§9. Du skall inte tro att någon bryr sig om dig.
§10. Du skall inte tro att du kan lära oss något.

Det är en ganska förfärlig samling budord som de allra flesta ryggar tillbaka inför. Och det är en samling budord som turligt nog inte har någonting att göra med de egenskaper som brukar sammanfattas med orden ”det är typiskt svenskt”:

• Blygsamhet.
• Fokusering på lagarbete – ”laget före jaget”.
• En ovilja att skryta.
• Ödmjukhet.
• Viljan att lyfta fram andra framför en själv.
• En ovilja att få fördelar på andras bekostnad.
• Låg profil när det gäller ägodelar med högt signalvärde – inget ”blingbling”.

Som ni ser är detta rena honnörsord, eller kanske honnörsparagrafer, för alla som någon gång aspirerat på att vara en gentleman. Givetvis är de omöjliga att leva upp till. Vi har alla stunder där vi är själviska, missunnsamma, skrytsamma. Men det är en samling ideal som vi kan sträva mot att uppnå.

Att sträva efter motsatsen gör oss till Donald Trump.

Olof Palme.

Olof Palme är inte någon av mina stora favoriter, men i ett tal från 1979 säger han en hel del som är värt att reflektera över:

Visst är det viktigt att människorna ska ha så stort, privat armbågsutrymme som möjligt. Det gäller den privata ekonomin och bostaden. Men det gäller också tillgången till en ren och oförstörd natur. Till kulturella upplevelser. Det gäller möjligheten att utvecklas och, som det heter, att förverkliga sig själv. Att leva i frihet och jämställdhet med andra.

Även om du har ett eget, privat armbågsutrymme så är du fortfarande en del av ett komplicerat samhälle, av ett genomorganiserat företag eller förvaltning. Dina barn går i skolan eller kanske i bästa fall har en plats på dagis. Du får din information genom de stora organisationer och företag som ger ut tidningar eller sänder ut radio- och tv-program.

Och när det gäller alla dessa för vardagen så viktiga företeelser sitter du inom andras armbågsutrymme. Och det är ofta frågan om mäktiga och vassa armbågar.

Vi måste lära oss att bemästra industrisamhället, att skapa ett privat armbågsutrymme för alla som inte ger något utrymme för de vassa armbågarna

De bautastora armbandsuren

Jan Guillou – mannen utan handleder. Foto: Kerstin Svenson, Sveriges Radio

När jag gick på låg- och mellanstadiet var ordet ”bauta” väldigt populärt. Från början kommer det från isländskans ”bautasteinn”, en rest sten från yngre järnåldern, men som förled är bauta troligen inspirerat av serietidningen Asterix. I dessa historier om en keltisk by under den romerska ockupationen av Gallien arbetar den fryntlige, tjocke Obelix som leverantör av just bautastenar. Hans exemplar är gigantiska, därav prefixets betydelse: ”Väldigt stort” eller ”väldigt mycket”.

Den fryntlige Obelix med en bautastor bautasten.

En tydlig trend under de senaste 20 åren är att mäns armbandsur blir allt större. Ja, de flesta är faktiskt bautastora nuförtiden, alldeles oavsett när och till vad de används. Är bäraren en man under 50 år är hans klocka sällan under 42 millimeter i diameter, vilket tidigare betraktades som mycket stort. Och dessutom är det ofta en sportklocka det handlar om.

Jag gissar att förklaringarna till varför armbandsuren har blivit större är flera, men det finns ett slags indiciekedja som jag inte kan låta bli att tycka är hyggligt plausibel:

  • På 1990-talet slog mobiltelefonen igenom på extremt bred front. Bortsett från alla andra funktioner är den en alldeles förträfflig tidsindikator. Siffrorna är lättavlästa och tidsangivelserna extremt korrekta.
  • Med mobiltelefonerna försvann armbandsurets roll som nödvändig accessoar. Det var inte längre en stor grej att få sin första klocka. Den givna studentpresenten var inte längre en mekanisk Certina, Longines eller (om mamma och pappa slog på stort) en Omega i budgetklassen.
  • Istället har armbandsuret blivit ett slags accessoar, ungefär som en kvinnas örhängen och halsband, eller armband för den delen. Och för att ingen ska missa att det är en accessoar, utvald med omsorg på det allra mest medvetna vis, speglande bärarens ”personlighet” och ”egen stil”, väljer många män att skaffa en rejält stor klocka.
Pilotklocka från Zenith, 48 millimeter i diameter.

Men som med mycket annat bör armbandsurets storlek anpassas efter bredden på bärarens underarm och handlov. Vissa män kan bära enorma exemplar och få det att se bra ut, men då krävs en armvidd av Jan Guillouska mått. Underarmen ska vara kraftig som en 12-årig pojkes lår och bör omärkligt gå över i handflatan. Så, har du bekymmer med att hitta din egen handled? Då kan en klocka på 48 millimeter i diameter vara något för dig.

Alla vi andra gör nog bäst i att inte låta boettens storlek överskrida 41 eller möjligen 42 millimeter. Och då talar vi alltså om sport- och funktionsur. En kostymklocka riskerar att se märklig och uppblåst ut när den är större än 39 millimeter. Eller där omkring.

Ett tillägg om mobiltelefoner och korrekt tidsangivning. Mobiler synkroniserar sin klocka med telenätet som i sin tur mäter mot TAI, den internationella atomtiden. Bland de omkring 250 klockor som utgör TAI finns ett brittiskt atomur med en beräknad avvikelse på en sekund per 138 miljoner år. En batteridriven armbandsklockas avvikelse brukar ligga på omkring 20 sekunder per månad. Ett mekaniskt kvalitetsur? Upp till tio sekunder om dygnet, beroende på kvalitet, om den är kronometercertifierad, när den senast servades och så vidare.

Kängan som vann ökenkriget

Skadad brittisk officer med ökenkängor. Ur filmen ”The Black Tent” som utspelar sig i Libyen under andra världskriget.

Det militära inflytandet på klassisk herrstil är enormt. Genom alla tider har krigsmaktens uniformer bidragit starkt till att vissa snitt, färger och former på skor, kläder och huvudbonader blivit till civila trender. Vissa av trenderna har överlevt modets växlingar för att med tiden bli delar av mannens mer tidlösa garderob.

Framför allt militära ytterplagg verkar ha lätt för att bli adopterade av civilister: Duffeln, trenchcoaten och ”the british warm” är bara några exempel. Oftast har det handlat om soldater som när de muckar tar en del av det militära arvet med sig hem.

Det finns en annan kategori militärplagg som har plockats upp av olika subkulturella grupper, företrädesvis i Storbritannien. Här hittar vi bland annat den amerikanska parkasen med fiskstjärtskärning (”Korearocken” som den kallades i Sverige på 1960-talet), bombarjackan och den grova militärkängan. De här plaggen har köpts på militära överskottslager av modemedvetna ungdomar ur arbetarklassen och den lägre medelklassen för att sedan bakvägen ta sig in i modevärlden. Många gånger är de alltför intimt förknippade med just subkulturer för att platsa bland de mognare plaggen i den klassiska garderoben. Men det finns ett klart lysande undantag.

Ökenkängan.

Reproduktion av ökenkängan som den såg ut under det andra slaget vid El-Alamein. Bild: Soldier of Fortune.

Denna sko har älskats till döds av många brittiska ungdomskulter. Det började med de första modsen som dök upp i London omkring 1959-60. Ur och efter denna sönderpopulariserade och missuppfattade klädsnobbsrörelse växte det så småningom fram andra stilar: Skinheads och Suedeheads, Rude Boys och Soul Boys, Scallies, Perry Boys och Casuals. Alla har haft ökenkängor på fötterna, somliga oftare och andra mer sällan. Från subkulturernas bakgator har det rågummiskodda evangeliet spridits vidare till media, modehus och marknad, för att så småningom nå också mer konservativa klädkretsar. Ökenkängan är bland annat ett utmärkande drag för åldrade anglofiler.

Ursprunget till ökenkängan finns i Sydafrika. Där började de första holländska immigranterna under 1600-talet att tillverka skor med en speciell, vattentät konstruktion som var inspirerad av urinvånarnas fotbeklädnader. På afrikaans, de sydafrikanska boernas variant av det holländska språket, kallas skon för ”veldskoen” (”veldschoen” på nederländska). Det betyder ”fältsko”. Exakt hur en veldskoen är konstruerad och på vilket sätt den skiljer sig från andra skotyper går att läsa om på Jesper Ingevaldssons utmärkta hemsida Shoegazing.

Det går att tillverka många olika typer av skor med veldskoen-konstruktion men den klassiska varianten är en ankelhög känga av mjukt läder eller mocka med gummisula. Dessa lätta men pålitliga ”vellies” har med tiden blivit en del av den boerska självbilden. Kängan var exempelvis mycket vanlig under ”Die Groot Trek”, en migrationsvåg från Kapstaden under mitten av 1800-talet. När det brittiska imperiet stärkte sin makt över Sydafrika och bland annat ville förbjuda slaveri kände sig boerna hotade och flyttade österut.

Ett par veldskoen från Herbert Schier i Namibia.

Veldskoen var länge en intern angelägenhet för vita sydafrikaner. Men så bröt andra världskriget ut och soldaterna i den brittiska åttonde armén i Nordafrika tröttnade på att bära standardkängan BGS (en akronym för Boots, General Service). I Saharaöknens stekvärme upplevdes svarta, stålskodda ”ammo boots” som svettiga, klumpiga och obekväma.

Som tur var erbjöd den stora basaren Khan El-Khalili i Kairo en utmärkt ersättningsprodukt: Veldskoen. Om dessa var importerade från Sydafrika eller tillverkade av lokala skomakare efter boersk modell är osäkert, men ryktet om den sandfärgade mockakängan spred sig snabbt bland general Montgomerys ökenkrigare.

I Burma fanns en brittisk officer som hette Nathan Clark. Hans släkt hade tillverkat skor sedan 1825 under namnet ”Clarks” (ja, faktiskt utan genitiv-apostrof). Utöver att slåss mot nazister och japaner hade han fått i uppdrag av sin äldre bror Bancroft att spana efter nya, intressanta skomodeller.

Nathan Clark.

Någon gång i slutet av kriget träffade Nathan Clark veteraner från åttonde armén, möjligen under en permission i Kashmir i Indien. Han blev intresserad av deras veldskoen och skickade skisser och mönster på kängorna hem till England. Nathan Clark överlevde kriget och fick sedan möjlighet att tillverka en provkollektion.

Företagets modellansvariga förhöll sig först kallsinniga till hans ”desert boot”. Men efter att ha lanserat den nya produkten på en skomässa i Chicago 1949 tog försäljningen långsamt fart i USA. Beatnik-rörelsen adopterade den på 1950-talet. Via jazzmusiker och författare hittade ökenkängan så småningom hem till Storbritannien och de tidiga modernisterna, som var i det närmaste besatta av allt amerikanskt. Resten är, som man brukar säga, historia.

Annons för Clarks ökenkängor som drar nytta av det militära arvet.

Något ohederligt lanserade Clarks redan från början skon som ”The Original Desert Boot”, med bilder på soldater i ökenmiljö och referenser till Rommel och andra världskriget. Reklamkampanjerna lyckades faktiskt så bra att många numera tror att det var Clarks ökenkängor som bars av åttonde armén.

Desto mer ironiskt blir det när man förstår att Nathan Clark faktiskt försämrade konstruktionen när han gjorde sin version av boernas veldskoen. Insteget gjordes längre vilket lämnar ett större glapp mellan bakkappan och bärarens hälsena. Det gör att smuts och sand lättare kommer in i skon. Han minskade också antalet hål till två, trots att just hans modell är relativt hög. Det gör att skon sitter sämre och inte kan snöras åt tillräckligt för att bli riktigt stabil.

Dessutom är dagens ökenkänga från Clarks en riktigt dålig sko, i alla fall i svenskt klimat. Den är svettig när det är varmt, kall när det är kallt, den läcker som ett såll vid blött väder och rågummisulan slits ned fort.

Skärmavbild 2017-11-07 kl. 10.28.56
Ökenkängor i den brittiska filmen ”Ice Cold in Alex” från 1958.

Som tur är finns det fortfarande sydafrikanska företag som tillverkar veldskoen. Detta är antagligen ett bättre alternativ till Clarks, som trots sin urbrittiska image sedan ett tiotal år tillbaka gör sina skor i Kina.

I Sverige på 1960-talet kallades förresten ökenkängor för ”ökendojjor”. Det låter nästan bättre. Ett mjukare, mer avslappnat namn på en mjuk och avslappnad sko.

För lite av det goda skämmer allt

Ibland händer det att man stöter på någonting som man först tar för ett skämt, för att sedan upptäcka att det är på fullt allvar.

Exempelvis Zagros Hamas valfilm. 

Till tonerna av fläskig bluesrock vandrar ungmoderaten i slow motion mellan Lilla Torget och Stenpiren i Göteborg och lovar genom en lika fläskig speakerröst att ”göra Sverige mäktigt igen”.

Ett skolexempel på vad en kostymbärare ska undvika: Kombinationen kort kavaj och låga byxor.
Han bär svart kostym, vilket är problematiskt då denna färg främst är till för att bäras på begravningar. Om tanken är att sprida hopp är det en illa vald utstyrsel, även om en marinblå överruta dämpar intrycket av sorgeklädsel.

Byxorna är för låga och kavajen för kort vilket gör att slipsen och skjortan osnyggt tittar fram i midjehöjd. Ögat dras till triangeln, inte till det som bör vara i fokus: Bärarens ansikte.  

Tanken med en kostym är också att den ska bilda en helhet som förlänger och slätar ut. Detta går förlorat genom att det fullt synliga bältet bildar en horisontell linje som visuellt klyver Zagros Hama på mitten. 

Hans kavaj verkar vara ett nummer för liten. Den är trång över bröstet och ärmarna är för korta, vilket indikeras av att en ovanligt stor del av skjortmanschetten syns. Den är såpass kort att den ger Hama en (gissningsvis oönskad) viss ”Mårten Gås-look”.  Mer om det här

För lite av det goda skämmer allt. Det enda som talar emot att Hama råkat få med sig fel storlek hem från butiken är faktiskt att axlarna är något för breda, men det kan också bero på ett ovanligt smalt axelparti hos bäraren.

Kavajens korta ärm blottar ovanligt mycket skjortmanschett.
Slutligen har moderaten slarvat med slipsen. Knuten ska dras åt hårdare och den ska framför allt inte hänga halvvägs ned på bröstet. Dessutom har hans armbandsur halkat ned för långt över handloven.

På fötterna ser han ut att bära herrboots, vilket är ett lika ovanligt som stiligt val och som Zagros Hama ska ha all heder av. Men om hans politiska kunskaper är i nivå med resten av klädseln i valfilmen lär han inte orsaka den socialdemokratiska regeringen några sömnlösa nätter.