Det var ryggsäckens fel

Mörka kostymer i ett försök att bota ryggsäcksångest. Foto: Frida Franker.

För 15-20 år sedan spelade jag rockmusik i en grupp tillsammans med fyra andra män: Christian, Robert, Johan och Mads. Mads var från Norge, alltså kallades han för Dansken. Vi var alla unga och jag var absolut yngst. Det märktes.

Vid den här tiden var jag obstinat och tvärsäker, samtidigt som jag var känslig och osäker. Jag hade heller inte förstått hur uselt ”rocklivet” är. Rocklivet är förvisso uselt för alla men särskilt uselt är det för obstinata, känsliga män mellan 20 och 25.

Min erfarenhet är att de flesta som lever rocklivet är obstinata, känsliga män mellan 20 och 25.

Gruppen imploderade efter en lång period av ökande motsättningar. Det gällde inte bara musikalisk inriktning utan också en vitt skild uppfattning om vad man får säga till varandra och hur man får lov att behandla varandra. Dessutom har jag en stark känsla av att vi tyckte olika rent politiskt, att våra grundvärderingar skilde sig åt.

Och så var det ju det där med stil och klädsel.

Jan Björklund (L) – borde veta bättre. Foto: Aftonbladet.

Hur man väljer att presentera sig för andra, för världen som det brukar heta, är mycket viktigt. Hela den här bloggen handlar om det, vilket slås fast redan här. Det var inte mindre viktigt för mitt obstinata och känsliga 23-åriga jag.

Bekymret var att vi gruppmedlemmar sinsemellan hade väldigt olika stil. Det grundade sig inte minst i vår divergerande musiksmak.

Christian och jag kom från den brittiska mod-traditionen. Ökenkängor, smala kavajslag, Small Faces och gammal soul. Robert hade sina rötter i hårdrocken och var svårt influerad av svensk indiepop. Mads förstod vi aldrig riktigt, det måste ha varit något amerikanskt. En gång kom han till en fotosession iklädd Hawaiiskjorta. Vi tvingade honom att byta till t-shirt – det var inte vackert gjort.

Men det var bara Johan som använde ryggsäck.

Ryggsäcken är antagligen ett av de äldsta bärdonen som finns. I sin enklaste form är det en säck i vilken man har fäst två vertikala remmar. På så sätt kan man bära på något samtidigt som man har händerna fria. Ryggen belastas dessutom jämnare än med exempelvis en axelremsväska.

Några år senare. En medlem i Stone Island-jacka, en i kortärmad skjorta. Splittringen var ett faktum. Foto: Okänd.

Ryggsäcken är mycket praktisk. Därför är den vanlig som skolväska, inom militären, bland vandrare, skridskoåkare och äventyrare. Människor som joggar till och från jobbet har ofta sina personliga artiklar i en så kallad ”löparryggsäck”. Lokförare slänger gärna på sig en SJ-märkt variant när de byter tåg. Ryggsäcken har till och med fått ge namn åt en hel turistkategori: Backpackers (efter ”backpack” som betyder just ”ryggsäck” på amerikansk engelska).

Utvecklingen har gått framåt och i dag finns det fyra huvudsakliga typer av ryggsäckar:

  • Ramlös
  • Invändig ram
  • Utvändig ram
  • Stolsryggsäck

Varianten med utvändig ram i metall eller trä kallas också ”mes”, ”bärmes” eller ”lastmes”. Egentligen är det själva ramen, inklusive ett slags hylla i underkant, som är mesen. Först när man ställt en säck på hyllan och fäst den i ramen med hjälp av remmar blir det en ryggsäck.

Fjällräven Kånken – en subkulturell klassiker eller en accessoar för vänstervridna skogsmullar? Fråga Johan. Foto: Fjällräven.
Som sagt: Ryggsäcken är mycket praktisk. Det finns många liknande anordningar som också är praktiska: Mobilväskor (som fästs i byxans livrem), magväskor, schweiziska arméknivar. Och precis som ryggsäcken är de i princip omöjliga att bära synligt om bäraren vill vara stilfull.
Detta gäller alla, från rockgrupper som vill ha något slags kredibilitet till män med klassisk herrstil som intresse. Ryggsäcksbärare göra sig icke besvär.
Men det finns ett lysande undantag : ”Kånken” från svenska märket Fjällräven. Denna slitvarg som designades 1978 är älskad och accepterad i flera musikaliska subkulturer. I en klassisk stilkontext är den förstås otänkbar men i de kretsar där vi rörde oss hade stackars Johan kanske kunnat komma undan med en sådan. Men han, som enligt egen utsago röstade på Kristdemokraterna, förknippade antagligen Kånken med vänstervridna skogsmullar.
Så, gruppen slets isär av de interagerande storheterna stil, musik och politik. Dessa är så sammanblandade med varandra att det är svårt att avgöra vad som är vad.
Ryggsäcken splittrade bandet.
Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s