De bautastora armbandsuren

Jan Guillou – mannen utan handleder. Foto: Kerstin Svenson, Sveriges Radio

När jag gick på låg- och mellanstadiet var ordet ”bauta” väldigt populärt. Från början kommer det från isländskans ”bautasteinn”, en rest sten från yngre järnåldern, men som förled är bauta troligen inspirerat av serietidningen Asterix. I dessa historier om en keltisk by under den romerska ockupationen av Gallien arbetar den fryntlige, tjocke Obelix som leverantör av just bautastenar. Hans exemplar är gigantiska, därav prefixets betydelse: ”Väldigt stort” eller ”väldigt mycket”.

Den fryntlige Obelix med en bautastor bautasten.

En tydlig trend under de senaste 20 åren är att mäns armbandsur blir allt större. Ja, de flesta är faktiskt bautastora nuförtiden, alldeles oavsett när och till vad de används. Är bäraren en man under 50 år är hans klocka sällan under 42 millimeter i diameter, vilket tidigare betraktades som mycket stort. Och dessutom är det ofta en sportklocka det handlar om.

Jag gissar att förklaringarna till varför armbandsuren har blivit större är flera, men det finns ett slags indiciekedja som jag inte kan låta bli att tycka är hyggligt plausibel:

  • På 1990-talet slog mobiltelefonen igenom på extremt bred front. Bortsett från alla andra funktioner är den en alldeles förträfflig tidsindikator. Siffrorna är lättavlästa och tidsangivelserna extremt korrekta.
  • Med mobiltelefonerna försvann armbandsurets roll som nödvändig accessoar. Det var inte längre en stor grej att få sin första klocka. Den givna studentpresenten var inte längre en mekanisk Certina, Longines eller (om mamma och pappa slog på stort) en Omega i budgetklassen.
  • Istället har armbandsuret blivit ett slags accessoar, ungefär som en kvinnas örhängen och halsband, eller armband för den delen. Och för att ingen ska missa att det är en accessoar, utvald med omsorg på det allra mest medvetna vis, speglande bärarens ”personlighet” och ”egen stil”, väljer många män att skaffa en rejält stor klocka.
Pilotklocka från Zenith, 48 millimeter i diameter.

Men som med mycket annat bör armbandsurets storlek anpassas efter bredden på bärarens underarm och handlov. Vissa män kan bära enorma exemplar och få det att se bra ut, men då krävs en armvidd av Jan Guillouska mått. Underarmen ska vara kraftig som en 12-årig pojkes lår och bör omärkligt gå över i handflatan. Så, har du bekymmer med att hitta din egen handled? Då kan en klocka på 48 millimeter i diameter vara något för dig.

Alla vi andra gör nog bäst i att inte låta boettens storlek överskrida 41 eller möjligen 42 millimeter. Och då talar vi alltså om sport- och funktionsur. En kostymklocka riskerar att se märklig och uppblåst ut när den är större än 39 millimeter. Eller där omkring.

Ett tillägg om mobiltelefoner och korrekt tidsangivning. Mobiler synkroniserar sin klocka med telenätet som i sin tur mäter mot TAI, den internationella atomtiden. Bland de omkring 250 klockor som utgör TAI finns ett brittiskt atomur med en beräknad avvikelse på en sekund per 138 miljoner år. En batteridriven armbandsklockas avvikelse brukar ligga på omkring 20 sekunder per månad. Ett mekaniskt kvalitetsur? Upp till tio sekunder om dygnet, beroende på kvalitet, om den är kronometercertifierad, när den senast servades och så vidare.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s