Den oknäppta kavajen

DMM i aktion. Kyskhetsbälte på knapphålet.

En ytterst viktig del i Den Medelsvenske Mannens (DMM) stil är att ha kavajen uppknäppt. I alla lägen, alltid. Det sägs ibland att svenska män har en vana att ta av sig kavajen i tid och otid, men frågan är om inte oviljan att knäppa den är ännu mer signifikativ. Det är som att en mystisk kraft tvingar isär det som är konstruerat för att sitta ihop.

Varför DMM har satt kyskhetsbälte på knapphålet från första början är en gåta. Vi bor i ett kallt och blåsigt klimat som borde stimulera till ökad knäppning. Men det hänger antagligen ihop med formalitet, eller upplevd formalitet.

Denna svenska antiknäppkonformism är uppenbarligen tillräckligt stark för att utöva ett slags otrevlig press på den som vill gå emot strömmen. För ett tag sedan ifrågasatte Stiltjes huvudskribent varför en av våra riksdagsledamöter, i övrigt välklädd, inte knäppte sin kavaj. Riksdagsledamoten lyssnade intresserat och knäppte den. Några dagar senare dök han upp igen – uppknäppt. ”Jag har märkt att jag sticker ut på ett dåligt sätt när jag knäpper” sa han och fingrade nervöst på översta knappen.

En ung man som följer Stiltje fick häromdagen frågan ”Varför har du kavajen knäppt?” av en mer senior medarbetare. Frågan blir än mer anmärkningsvärd eftersom de arbetar på regeringskansliet.

Jag har tidigare skrivit flera inlägg om den svenska mannens aversion mot allt som är formellt (exempelvis här), eller i alla fall mer formellt än jeans och skjorta. I fallet med kavajen är det synd, då detta plagg gör sig bäst knäppt. Det är sytt för att minst en knapp alltid ska knäppas när bäraren står upp. Om modellen är rätt och anpassad till bärarens kroppsbyggnad finns det få saker som bidrar till att förbättra en mans hållning som en kavaj.

Men det förutsätter förstås att den inte fladdrar omkring magen på ett osnyggt sätt.

 

Annonser

Varning 2

Det andra gula kortet går till SVTs tyckare Tomas Brolin för att han bär pikétröja till kavaj. 

Det blir slafsigt eftersom kragen alltid hamnar snett på grund av brist på stadga och höjd.

Angående kortbyxan

Häromdagen frågade en arbetskamrat om Stiltje ”tagit ställning i shortsdebatten”. Jag svarade att kortbyxans vara eller inte vara beror på omständigheterna.

Är tanken att du ska befinna dig i en urban miljö eller i ett mer officiellt sammanhang är det givetvis helt uteslutet att ta på sig ett barnplagg som kortbyxan.

Är du på väg till stranden eller sommarstugan och måste stanna till i stan för att handla är den helt okej.

I förra veckan tvangs jag bära kortbyxor på mitt arbete på grund av svår byxbrist. Eftersom renoveringen av vårt hus sväljer alla inkomster som inte går direkt till mat och hyra har jag inte kunnat handla kläder på evigheter. Och vid tiden för avfärd fanns det ingenting annat rent, helt enkelt.

Mycket pinsamt.

Men ska man komponera en sommarutstyrsel som prompt ska innehålla kortbyxor kan den med fördel se ut så här, med ett par justeringar:

Inte dumt, efter vissa justeringar.

Mannen på bilden har valt en byxa som slutar precis på knäet. Antagligen är den menad att sitta lite högre i midjan och skulle då sluta precis över knäskålen, vilket är den längd som är absolut stiligast (eller minst ostilig). Benfickorna bör man dock välja bort om det inte handlar om en ren hantverksbyxa.

Han kombinerar den ljusbeiga byxan med en utanpåskjorta i helt rätt färgskala. Tyvärr är den kortärmad, vilket Stiltje kommer att diskutera i ett kommande inlägg.

På fötterna har mannen ett par klassiska Adidasskor, troligen en moderniserad variant av modellen ”Stan Smith” (som lanserades undet namnet ”Haillet” på 1960-talet). I skorna har han ankelsockar i samma färg. Egentligen ska man aldrig ha strumpor i skorna när man har kortbyxor, men vid ymnig svettning eller mindre tillåtande skomaterial kan det bli nödvändigt. Då bör strumporna dra så lite uppmärksamhet åt sig som möjligt.

Onsdagens oönskade obalans

En del ”modebloggar”, framför allt de som är ämnade för kvinnor, driver med människor som klär sig som pottor med skit. Inte sällan hämtar de inspiration från helvetespublikationer som ”Veckans nu” och ”Hänt Extra Bild”.

Stiltje önskar istället att fler män kunde klä sig bra. Därför kommer vi gärna med råd och tips. Och ibland med avskräckande exempel.

I dag stod det till exempel en ung man på en perrong i Västsverige.

Fingertoppskänslan saknas, inte ambitionen.

Han är betydligt under medellängd men proportionerligt byggd, vilket gör att han kommer undan med ganska låg midja på byxan.

Färgmatchningen mellan skjorta och byxa fungerar bra, men plommon med svart överruta är inte något klockrent val till mannens färgskala.
Kortare byxor verkar förlängande men uppvik och slag förkortande. Mannen bör sluta vika upp sin byxa och istället lägga upp den.

Mårten Gås.

Byxan sitter inte bra. Linningen sitter lägre där fram än där bak vilket får hela kroppen att till synes luta framåt. Det ger också ett intryck av kraftig svank à la Mårten Gås. Detta kommer sig av dels den låga midjan som omöjliggör ordentlig justering i midjan, dels att byxan antagligen är något för stor i linningen och därför halkar nedåt och hamnar under magen.

Det finns en del att jobba på, men jag gissar att det också finns en viss ambition på klädområdet.

Försöka duger

Det är väldigt positivt med människor som medvetet försöker kombinera och färgmatcha olika klädesplagg. Den bästa taktiken är nog att bit för bit lära sig konsten för att stegvis ta ut svängarna. Börja med att hitta din färgskala. Välj enkla, ”rena” mönster, basfärger och diskreta toner. Höj svårighetsgraden allt eftersom. Blanda och prova framför spegeln. På så vis håller du det smakfullt.

Och lite tråkigt.

Också en mycket klädmedveten och erfaren dandy tar det ofta lite lugnt med kombinationer av färger och mönster. Det blir snyggare så. Detaljerna gör mannen, det är de som avgör på vilken nivå kunnandet och fingertoppskänslan är.

Därför är det ibland så befriande med dem som vräker på med extra allt. Jag skulle kunna påpeka att alla blickar på nedanstående deltagare i SVTs ”Antikrundan” går till den blommiga västen, inte till det som ska vara i fokus: Ansiktet. Jag skulle kunna tycka att det rosakantade knapphålet är lite vulgärt. Eller att mustascherna är parodiska. Men det gör jag inte.

Vissa spelar helt enkelt inte i det klädmässiga seriesystemet. De klättrar inte upp en division per år efter ett antal vinster och förluster. Att ta det säkra före det osäkra? ”If in doubt – kick it out”? Glöm det.
De står bredvid plan och jonglerar med en tennisboll. De kör New York Marathon på en moped. De är inte Matti Nykänen, de är Eddie The Eagle.