De vedervärdiga männen från Göteborg


Stiltje har många gånger skrivit om den medelsvenske mannen (DMM) och hans speciella stil. Tidigare har vi kunnat konstatera att den präglas av en blandning av bekvämlighet och korrekthet. Detta tar sig uttryck i säregna kombinationer av formella plagg, jeans och skodon av mestadels bristande kvalitet, inte sällan en smula moderiktiga. Till detta kommer vissa egenheter, exempelvis en närmast fundamentalistiskt uppknäppt kavaj.
Det finns inte någon anledning att driva med DMM. Han finns i alla samhällsklasser (nåja) och är intressant och spännande. Men det finns en avart som förtjänar att knäppas på näsan. Jag talar förstås om De Vedervärdiga Männen från Göteborg: DVM(Gbg).

Termen ”vedervärdig” syftar inte på klädstilen utan på deras vana att hänfalla åt plumpa skämt, dominerande manlighet, självgodhet och en vilja att alltid synas och höras.
Detta är inget utmärkande för den göteborgske mannen, egenskaperna är generella för gubbar världen över och givetvis alltid vedervärdiga. Men genom att kombinera dessa med vitsar, en ”go” dialekt och allmän ”brötighet” (måste uttalas med göteborgskt ö, alltså ô, ”brôtig”) står DVM(Gbg) för en särskilt vedervärdig vedervärdighet.

De har förstås funnits betydligt längre än så, men stilmässigt gissar jag att DVM(Gbg) dök upp på 1980-talet i samband med att ett antal personligheter började utnyttja sin göteborgska dialekt och stadens lokala särdrag för en framgångsrik karriär inom televisionen.

Leif ”Loket” Olsson.

Med Ingvar Oldsberg, Harald Treutiger och något senare Leif ”Loket” Olsson och Lars Kronér inleddes göteborgarens förvandling från käck och trevlig västkustbo till hela Sveriges ”goa gubbe”. Möjligen var skådespelaren Weiron Holmberg ett slags föregångare med sina roller i filmerna ”Repmånad” och ”Sällskapsresan”, men hans karaktärer har ingenting av DVM(Gbg):s stilmässiga särdrag. Dessutom vilar det ett mörker över Holmberg som inte kan skönjas hos de tidigare nämnda. Han är för mycket arbetare och för lite clown för att passa in och har en bakgrund inom avgrundsvänstern.

Å andra sidan konstaterade en vän och Stiltjeläsare att ”Han bär på mycket sorg, Lasse” när vi talade om Lars Kronér. Så det kan finnas ett djup också där man minst anar det.

Rent attitydmässigt har radarparet Lasse Beicher och Morgan Alling för övrigt gjort en del för att förvandla göteborgaren till ett skämt.

OBS: Jag påstår givetvis inte att Oldsberg, Kronér et al är vedervärdiga, men de har definitivt stått modell rent stil- och humormässigt. I de vedervärdiga männen från Göteborg förenas den klichéartade bilden av göteborgaren med en tv-inspirerad gubbutstyrsel, klassisk DMM och en konservativ manschauvinism.

Morgan Alling och Lasse Beicher byggde hela sin tidiga karriär på sin image som ”goa gubbar”, som här i sommarlovsprogrammet ”Tippen”.

 

Till skillnad från DMM växlar gärna DVM(Gbg) mellan kavaj-jeans-finsko-kombinationen och hel kostym, oftast utan slips. Kavajen tenderar att vara ett nummer för stor. Vissa äldre exemplar av DVM(Gbg) bär gärna beiga eller ljusbruna kavajer i filtad ull. Skjortan har ofta kontrastknappar och ovanligt hög krage med klassisk form.
Utmärkande för denna stil är också användandet av väst, både till kostym och utan. Det är ingen slump att SVTs lokala nyhetsprogram i Göteborgsområdet fram till för något år sedan hette just ”Västnytt”. I samtliga fall knäpps alla västknappar, trots att den nedre inte ska knäppas. Väst till kortärmad skjorta har observerats.

Yngre män kan bära fluga (färdigknuten). Ett annat utmärkande drag är att de äldre exemplaren ibland har långt hår, nästan alltid bakåtstruket. De med färre hårstrån på skulten väljer ofta bort den vanliga snaggningen för en rejäl krans runt hjässan.

Annonser

Varning

Stiltje delar ut Europamästerskapets första gula kort till Sveriges förbundskapten Erik Hamrén – mannen som till råga på allt brukar bära livrem och väst samtidigt.

Hamrén får dock en bonus för den brittiskt inspirerade spreadkragen.

Jaktfarbrorn

Jaktfarbroder

Långt innan dess Leif GW Persson blev en hummande mysgubbe med fäbless för flickmord i SVTs ”Veckans brott” var han med i ett annat tv-program. Det hette  ”Grabbarna på Fagerhult” och leddes av Persson, författaren Jan Guillou och journalisten Pär Lorentzon. Men det intressanta med produktionen är inte deltagarnas stora egon, det eftertänksamma snacket framför brasan, de extremt krystade matlagningsinslagen eller ens Guillous folkhemspoetiska voice overs till bilder på älgar i vinterdis. Det är att ”Grabbarna på Fagerhult” ger tittaren en chans att få se tre stilmässigt perfekta exemplar av Jaktfarbrorn.

Bengt Öste i en bokvariant av den populära tv-serien "Visst nappar det".
Bengt Öste i en bokvariant av den populära tv-serien ”Visst nappar det”.

Aldrig förut har det producerats en så ogenerad hyllning till bomullsskjortor, regntäta västar, slitstarka byxor och jackor i röd-svartrutigt ulltyg. Till och med ”Visst nappar det” med Rapportprofilen Bengt Öste får ställa sig i skamvrån vid åsynen av en upphetsad drevkarl i Tretornstövlar och vändbar Helly Hansen-fleece.

Jaktfarbrorn återfinns i kranskommunernas ytterområden och i skogsrik glesbygd – alltså i princip överallt i Sverige bortsett från havsbandet. Där motsvaras han av den utdöende och betydligt mer gammaltestamentligt moraliska fiskargubben.
Stilen är funktionell och går i varma höst- och vårskalor. Närhelst du befinner dig på ett rimligt avstånd från Gekås eller en Jaktiabutik kommer du garanterat att stöta ihop med en Jaktfarbror, som namnet till trots inte alltid är jägare. Han kan lika gärna vara halvprofessionell svampplockare eller tycka väldigt mycket om ”långa skogspromenader” och ”mysiga hemmakvällar”.

Jaktfarbrorn hyser ett illa dolt förakt mot den svenska överklassens betydligt mer brittiskt inspirerade jaktutstyrsel, som har en formalitet som han anser inte hör hemma på blöta myrar eller i älgtorn. Men detta hindrade inte Leif GW från att beställa en överrutad tweedkavaj när han blev godsägare i Södermanland. Don efter person, alltså. Och efter klass. Det gäller även här.

Klasstillhörighet: Arbetarklass.

Utbildning: Folkskola (äldre), gymnasium (yngre).

På huvudet:
• Nätkeps (modern benämning: Truckerkeps).
• Ullkeps, gärna i rutigt tyg, med infällbara öronlappar.
• Hatt, tyrolinspirerad.

Glasögon:
• Läsglasögon.

Ytterplagg:
• Ulljacka med dragkedja, gärna rutig eller grön.
• Oljerock.
• Regnrock.
• Orange reflexväst.
• Kamouflagejacka (yngre).

flanellskjorta
Flanellskjorta.

På överkroppen:
• T-shirt, vit bomull i standardmodell. (Kan bytas ut mot en underställströja.)
• Skjorta i bomullsflanell, storrutig.
• Skjorta i kraftig bomull, smårutig eller enfärgad.
• Väst i regntätt funktionsmaterial, vanligtvis någon bomullsblandning.

På underkroppen:
• Regntäta byxor med benfickor, slitstarka. Fjällräven är vanligt förekommande.
• Bredspåriga manchesterbyxor (äldre)
• Kamouflagebyxor (yngre).

På fötterna:
• Vandringsskor, ofta i något slags regntätt material som Gore-Tex.
• Gummistövlar.

Trivia: Oftast stor djurvän. Generellt mycket misstänksam mot miljöpartister och ”miljöknuttar” men delar många av deras värderingar.

 

Försöka duger

Det är väldigt positivt med människor som medvetet försöker kombinera och färgmatcha olika klädesplagg. Den bästa taktiken är nog att bit för bit lära sig konsten för att stegvis ta ut svängarna. Börja med att hitta din färgskala. Välj enkla, ”rena” mönster, basfärger och diskreta toner. Höj svårighetsgraden allt eftersom. Blanda och prova framför spegeln. På så vis håller du det smakfullt.

Och lite tråkigt.

Också en mycket klädmedveten och erfaren dandy tar det ofta lite lugnt med kombinationer av färger och mönster. Det blir snyggare så. Detaljerna gör mannen, det är de som avgör på vilken nivå kunnandet och fingertoppskänslan är.

Därför är det ibland så befriande med dem som vräker på med extra allt. Jag skulle kunna påpeka att alla blickar på nedanstående deltagare i SVTs ”Antikrundan” går till den blommiga västen, inte till det som ska vara i fokus: Ansiktet. Jag skulle kunna tycka att det rosakantade knapphålet är lite vulgärt. Eller att mustascherna är parodiska. Men det gör jag inte.

Vissa spelar helt enkelt inte i det klädmässiga seriesystemet. De klättrar inte upp en division per år efter ett antal vinster och förluster. Att ta det säkra före det osäkra? ”If in doubt – kick it out”? Glöm det.
De står bredvid plan och jonglerar med en tennisboll. De kör New York Marathon på en moped. De är inte Matti Nykänen, de är Eddie The Eagle.