Mysbyxor del II: Narkotikajeans

Narkotikajeans.

Under mitten av 1990-talet gick ett spöke genom Sverige. Adidasbyxornas spöke. Aldrig har så många haft så få att tacka för så usla benkläder som de tonåringar som köpte detta årtiondes verkliga skräckbyxa: Narkotikajeansen.

Detta var ett slags träningsbyxor i lycra eller liknande plastmaterial som hade en särskilt glansig yta med oöverträffad förmåga att noppra sig i takt med slitaget. Vanligast var de i mörkblått eller svart.

Många associerar begreppet till en viss modell med knappar i sidorna, men de verkliga narkotikajeansen var den Adidasmodell där de tre vertikala ränderna längs benets utsida avslutades i ett snedställt eller horisontellt streck på vaden.

Också narkotikajeans.

Narkotikajeansen kombinerades gärna med vit t-tröja och slipover (!) eller med munktröjor från exempelvis tillverkaren Champion. På fötterna? Svarta Adidas Superstar, Buffaloskor eller Timberlandkängor.

Narkotikajeans fungerade också alldeles utmärkt till brandgul eller illgrön t-tröja från italienska Diesel. Märket är känt för sin logotype som föreställer profilen av en ung man i tuppkamsfrisyr omgärdad av texten ”Only the brave”. De som valde att komplettera med en collegetröja från Aqua Limone (ett Göteborgsbaserat bolag grundat av en kvinna vid namn Ilse Stålblad) var helt ”rätt”.

Över denna kombination satt givetvis en dunjacka från Chevignon med avtagbara ärmar. Jackorna fanns i många olika färger men hade alltid ett ok i ljusbrunt läder. Precis som Diesel, Aqua Limone och italienska jeansföretaget Replay startade Chevignon i slutet av 1970-talet. Grundare var den 22-årige fransmannen och flygentusiasten Guy Azoulay. Han döpte sitt klädmärke efter jaktpiloten Charles Chevignon.

Den märkliga texten ”Togs unlimited” på ryggen av Chevignons dunjackor syftar antingen på ”togs” som är brittisk slang för kläder, eller på ”tog” som är ett måttenhet för ett textilmaterials förmåga att isolera värme. Båda kommer från latinets toga som var ett formellt, draperat plagg i det antika Rom.

 

Dunjacka från Chevignon. Omåttligt populär till narkotikajeans.
Annonser

Fredagsmys på byxfronten

En inte helt ovanlig syn i dagens Sverige.
En inte helt ovanlig syn i dagens Sverige.
Mysbyxan är ett plagg som den stilmedvetne mannen inte bär utanför hemmets fyra väggar. Till och med en lov i trädgården eller hämtning av morgontidningen innebär en för stor risk för att bli sedd. Och vill man upprätthålla något slags standard gentemot eventuell partner bär man inte mysbyxan alls.

Mysbyxor på barn är ett gränsfall: Helst inte, men fungerar vid tvättpanik.

Ingenting av det som står ovan är förstås aktuellt om byxan används till det som den är tillverkad för: Sport.

Ändå är det inte alls ovanligt att se mysbyxan på människor som varken är inomhus under eget tak eller i idrottshallen. Och det hela började någon gång på 1980-talet. Då kunde man för första gången se pojkar och män i breda befolkningslager ha på sig träningskläder offentligt. Inspirationen kom sannolikt från två håll:

1. Den fortsatta utvecklingen mot minskad formalitet inom herrklädseln som pågått sedan 1960-talet.
2. Den ”sportklädesrevolution” som skedde simultant i Storbritannien och USA under senare delen av 1970-talet.

Utveckling mot minskad formalitet

Under 1960-talet skedde antagligen 1900- och det hittillsvarande 2000-talets största omsvängning i manlig klädsel: Kostymen förlorade sin ställning som det enda acceptabla valet vid alla aktiviteter som krävde en mer formell klädedräkt. Mer om det här.

Vid mitten av decenniet började den kult slå igenom på bred front som fortfarande är norm i Västvärlden: Ungdomskulten. Numera vill vi alla vara unga. Inte nödvändigtvis unga i sinnet, även om detta också ses som en positiv egenskap, utan unga till utseendet.

Utvecklingen mot en mindre formell klädsel kan skönjas i tre tydliga tendenser:

  • Äldre män kan känna sig yngre genom att klä sig ”ungt”, vilket oftast innebär icke-formellt.
  • Det i princip obefintliga kravet på en formell klädstil i arbetslivet, i alla fall i Sverige men undantaget några specifika yrkeskategorier, har minskat incitamentet för att klä sig formellt.
  • Män som åldras tenderar att i högre grad behålla den klädstil de hade när de var unga. Denna utveckling är mycket tydlig när man jämför de generationer som var unga på 1960-talet och senare med de som är äldre än så.Tendenserna förstärker och reproducerar dessutom varandra. Ju fler som vill känna sig unga upp i åren genom att klä sig ”ungdomligt”, ju färre är det som bär formell klädsel på sin arbetsplats och det minskar ytterligare incitamentet för att bryta trenden och så vidare. Steget kan verka långt, men den offentligt burna mysbyxan är de facto ett slags logisk slutpunkt i den här utvecklingen.
Hiphop-pionjärer i Bronx på 1970-talet.
Hiphop-pionjärer i Bronx på 1970-talet.

Sportklädesrevolutionen

Under 1970-talets sista år skedde det två ordentliga genombrott för idrottsrelaterad klädsel i subkulturella kretsar.

  • Hiphop-scenen i stadsdelen Bronx i New York där grafittikonst, breakdancing, rap och scratch blandades. De unga och företrädesvis svarta män som utgjorde hiphopens grundare använde ofta sportplagg som träningsjackor och baseballmössor.
  • Huligankulturen i Storbritannien, de så kallade ”casuals”. Detta var unga män, primärt från arbetarklassen i Englands och Skottlands storstäder, som genom att följa sina respektive fotbollsklubbar på resor ut i Europa kom i kontakt med tyska och italienska sportklädestillverkare som Puma, Adidas och Sergio Tacchini. Var i landet som denna hemlighetsfulla subkultur startade är omtvistat, men Liverpool brukar nämnas som den mest troliga staden.

Men det verkliga genombrottet för sportkläderna inom både hiphopen och casual-rörelsen kom först under det tidiga 1980-talet. Av någon anledning fokuserade båda dessa sinsemellan mycket olikartade subkulturer dessutom mycket av sin uppmärksamhet på skodon avsedda för idrott. Modeller som Adidas Forest Hills och Trimm-trab, Puma Suede och Clyde och Diadora Borg Elite har sparkats och dansats in i historien av mången ung huligan och rappare.

    Unga huliganer,
    Unga huliganer, ”casuals”, i sportkläder under det tidiga 1980-talet.
    Hiphopen har gång på gång lyfts fram som en enorm framgångsfaktor för den gryende sportskoindustrin. Men faktum är att casual-kulturen inte har fått ett tillnärmelsevis tillräckligt stort erkännande för att ha gett svettiga och väderkänsliga gympadojjor och retrodoftande träningsjackor en plats i den moderne mannens garderob. Den brittiske arbetarklassmannens vardagsuniform har mycket att tacka huliganerna för.

    Och vill Stiltjeläsaren plocka lite subkulturella pluspoäng i Storbritannien någon gång, så kom ihåg att gympadojjor heter ”trainers” och inte ”sneakers” som alla svenskar tycks tro.

    Where did you get your trainers from, mate?

    Angående kortbyxan

    Häromdagen frågade en arbetskamrat om Stiltje ”tagit ställning i shortsdebatten”. Jag svarade att kortbyxans vara eller inte vara beror på omständigheterna.

    Är tanken att du ska befinna dig i en urban miljö eller i ett mer officiellt sammanhang är det givetvis helt uteslutet att ta på sig ett barnplagg som kortbyxan.

    Är du på väg till stranden eller sommarstugan och måste stanna till i stan för att handla är den helt okej.

    I förra veckan tvangs jag bära kortbyxor på mitt arbete på grund av svår byxbrist. Eftersom renoveringen av vårt hus sväljer alla inkomster som inte går direkt till mat och hyra har jag inte kunnat handla kläder på evigheter. Och vid tiden för avfärd fanns det ingenting annat rent, helt enkelt.

    Mycket pinsamt.

    Men ska man komponera en sommarutstyrsel som prompt ska innehålla kortbyxor kan den med fördel se ut så här, med ett par justeringar:

    Inte dumt, efter vissa justeringar.

    Mannen på bilden har valt en byxa som slutar precis på knäet. Antagligen är den menad att sitta lite högre i midjan och skulle då sluta precis över knäskålen, vilket är den längd som är absolut stiligast (eller minst ostilig). Benfickorna bör man dock välja bort om det inte handlar om en ren hantverksbyxa.

    Han kombinerar den ljusbeiga byxan med en utanpåskjorta i helt rätt färgskala. Tyvärr är den kortärmad, vilket Stiltje kommer att diskutera i ett kommande inlägg.

    På fötterna har mannen ett par klassiska Adidasskor, troligen en moderniserad variant av modellen ”Stan Smith” (som lanserades undet namnet ”Haillet” på 1960-talet). I skorna har han ankelsockar i samma färg. Egentligen ska man aldrig ha strumpor i skorna när man har kortbyxor, men vid ymnig svettning eller mindre tillåtande skomaterial kan det bli nödvändigt. Då bör strumporna dra så lite uppmärksamhet åt sig som möjligt.

    Om gympaskorna

    Sverige är med stor sannolikhet ett av de europeiska länder där män har sämst skor. När svenska män ska köpa ”finskor” väljer de gärna tyska Lloyd eller möjligtvis ett par Vagabond. Detta är inte så konstigt. Utbudet av kvalitetsskor hos de vanliga skobutikerna är i princip obefintligt och att gå till en skomakare och handla Crockett & Jones för över femtusen kronor känns givetvis vansinnigt om man inte vet vad man får för pengarna. Dessutom gör den ofördelaktiga pundkursen att priserna på brittiska skor just nu är för höga sett till kvaliteten. Detta oavsett vad modelejonen i butiken ”Linnegatan no. 2” i Göteborg säger.

    Trimm Trab, ikoniska gympaskor från tyska tillverkaren Adidas. Till jeans fungerar de alldeles utmärkt OM bäraren lämnar kavajen hemma.
    Trimm Trab, ikoniska gympaskor från tyska tillverkaren Adidas. Till jeans fungerar de alldeles utmärkt OM bäraren lämnar kavajen hemma.

    Det kanske är på grund av ovanstående som det har vuxit fram en mycket stark gympaskokultur i Sverige. Amerikanerna säger sneakers (från engelskans ”sneaking”-”smygande”, eftersom det är lätt att ta sig fram tyst på gummisulor) och engelsmännen säger trainers (från engelskans ”training”-”träning”). I Sverige säger vi gummiskor, gummidojjor, gympaskor eller gympadojjor eftersom det handlar om flatsulade idrottsskor med gummisula som brukar användas på skolgymnastiken. Också sneakers förekommer som benämning, helt i linje med svenskarnas fascination för allt amerikanskt.

    En av de vanligaste stilblandningarna hos svenska män är att kombinera mer formell klädsel med gympaskor, kanske för att gympaskorna är så oerhört vanliga. Vissa gör det sämre, andra bättre, men ingen gör det riktigt bra. Och det beror på att det alltid känns mer eller mindre skevt. Vill du uppfattas som någorlunda välklädd är det alltså fördelaktigt att välja bort gympaskorna till alla byxor som inte är jeans eller av jeansmodell. Fritidsbyxor i kypertväv, ”chinos”, är ett gränsfall. Det kan gå men kräver fingertoppskänsla. Ska du bära kavaj till jeansen? Då gör du bäst i att lämna gummidojjorna i skostället.

    Nej, inte ens Lasse Kronér kommer undan med gympadojjor till formella byxor.
    Nej, inte ens Lasse Kronér kommer undan med gympadojjor till formella byxor.

    Bär du canvasskor med gummisula som inte är avsedda för idrott är de helt okej till chinos. De är trots allt inte gympaskor. Då kan det också fungera med en mycket informell kavaj i linne eller bomull. Men detta kräver om möjligt ännu mer fingertoppskänsla än kombinationen chinos-gympaskor.

    Jag ska försöka göra en kort och mycket subjektiv lathund för gympaskornas vara eller inte vara.
    • Till jeans – Ja, om övrig klädsel tillåter.
    • Till jeans och kavaj – Absolut inte.
    • Till chinos – I undantagsfall.
    • Till allt annat som inte innebär idrott eller motion – Nej.