Ropa vieja

Second hand-butiker har bra koll på mycket, men inte på klassiska herrkläder av god kvalitet.

Att handla i second hand-butiker har blivit allt vanligare. Från att ha varit en angelägenhet för prekariatet, nostalgikerna och 1990-talets indiepopare, punkare och mods är loppisrundan numera också ett etablerat lördagsnöje för en konsumtionsstark medelklass.

Med den ökade köpvilligheten har butiker och organisationer blivit betydligt mer medvetna om vilka varor som betingar höga priser. Bland andra Emmaus Björkå har experter på konst, keramik och porslin som kan sålla bland det som människor skänker.

Ralph Lauren – sällan värt pengarna i andra hand.

När det gäller kläder har det vuxit upp specialiserade butiker som inriktar sig på att sälja välkända märken. Det har gjort att vissa plagg, som pikétröjor från Polo Ralph Lauren och Lacoste, kostar för mycket som sekunda eftersom sorterarna och prismärkarna antagligen blandar samman kvalitet med kraften i varumärkena.

Generellt sett finns det inte längre någon naturlig samvarians mellan pris och kvalitet. Visst, många dyra varumärken tillhandahåller bra plagg, men också exklusiva tillverkare verkar på en global marknad. Att flytta ut tillverkningen till länder där låga löner är den främsta konkurrensfördelen har inte gjort några underverk med kvaliteten på varorna. Barbourjackan – not what it used to be.

Så är den tid förbi då man kunde göra fynd på loppis? Absolut inte. Är det något som second hand-butikerna inte förstår sig på är det nämligen klassiska herrplagg av god kvalitet. Här finns en vit fläck på kartan där en medveten spanare kan köpa fantastiska saker groteskt billigt. Om han eller hon vet vad man ska titta efter.

Uddakavaj/kostymkavaj

Här finns kanske de allra största fyndmöjligheterna. Med undantag av några få, nischade butiker (som utmärkta A Marchesan på Odengatan i Stockholm) finns det inga second hand-butiker eller välsorterade loppisar som sorterar ut kavajer och kostymer på urval av kvalitet.

Några tips för att hitta bra kavajer begagnat:

  1. Köp inte plast. Det första den medvetna klädjägaren bör göra är att välja bort allt som inte består av rena naturmaterial. Vissa hävdar att nutida ull-polyesterblandningar är så bra att det inte påverkar vare sig upplevelse eller utseende. Men de flesta andrahandspersedlar har av naturliga skäl flera år på nacken. Och varför köpa plastkläder när det inte skiljer något i pris mellan dessa och den ”äkta varan”?
  2. Köp gammalt. Generellt gäller regeln: Ju äldre plagg, desto bättre plagg. Anledningen är framför allt att äldre ulltyger (andra blandningar är ovanliga i Sverige, som ull/mohair eller ull/siden) är kraftigare och mer slitstarka än moderna, tunna varianter. Detta beror på att väverierna tidigare saknade teknik för att väva tunna ylletyger av god kvalitet till ett överkomligt pris.
  3. Nyp i plagget. Genom att ta tag i plaggets bröst med fingertopparna kan man med lite övning känna om det består av två eller tre lager tyg. Äldre uddakavajer och kostymkavajer har nästan uteslutande sydda mellanlägg. Man ska då känna tre tyglager: Yttertyg, mellanlägg och foder.
    OBS: Handlar det om en lätt, ofodrad sommarkavaj fungerar förstås inte nyptestet.

 

Annonser

Mysbyxor del II: Narkotikajeans

Narkotikajeans.

Under mitten av 1990-talet gick ett spöke genom Sverige. Adidasbyxornas spöke. Aldrig har så många haft så få att tacka för så usla benkläder som de tonåringar som köpte detta årtiondes verkliga skräckbyxa: Narkotikajeansen.

Detta var ett slags träningsbyxor i lycra eller liknande plastmaterial som hade en särskilt glansig yta med oöverträffad förmåga att noppra sig i takt med slitaget. Vanligast var de i mörkblått eller svart.

Många associerar begreppet till en viss modell med knappar i sidorna, men de verkliga narkotikajeansen var den Adidasmodell där de tre vertikala ränderna längs benets utsida avslutades i ett snedställt eller horisontellt streck på vaden.

Också narkotikajeans.

Narkotikajeansen kombinerades gärna med vit t-tröja och slipover (!) eller med munktröjor från exempelvis tillverkaren Champion. På fötterna? Svarta Adidas Superstar, Buffaloskor eller Timberlandkängor.

Narkotikajeans fungerade också alldeles utmärkt till brandgul eller illgrön t-tröja från italienska Diesel. Märket är känt för sin logotype som föreställer profilen av en ung man i tuppkamsfrisyr omgärdad av texten ”Only the brave”. De som valde att komplettera med en collegetröja från Aqua Limone (ett Göteborgsbaserat bolag grundat av en kvinna vid namn Ilse Stålblad) var helt ”rätt”.

Över denna kombination satt givetvis en dunjacka från Chevignon med avtagbara ärmar. Jackorna fanns i många olika färger men hade alltid ett ok i ljusbrunt läder. Precis som Diesel, Aqua Limone och italienska jeansföretaget Replay startade Chevignon i slutet av 1970-talet. Grundare var den 22-årige fransmannen och flygentusiasten Guy Azoulay. Han döpte sitt klädmärke efter jaktpiloten Charles Chevignon.

Den märkliga texten ”Togs unlimited” på ryggen av Chevignons dunjackor syftar antingen på ”togs” som är brittisk slang för kläder, eller på ”tog” som är ett måttenhet för ett textilmaterials förmåga att isolera värme. Båda kommer från latinets toga som var ett formellt, draperat plagg i det antika Rom.

 

Dunjacka från Chevignon. Omåttligt populär till narkotikajeans.

Fredagsmys på byxfronten

En inte helt ovanlig syn i dagens Sverige.
En inte helt ovanlig syn i dagens Sverige.
Mysbyxan är ett plagg som den stilmedvetne mannen inte bär utanför hemmets fyra väggar. Till och med en lov i trädgården eller hämtning av morgontidningen innebär en för stor risk för att bli sedd. Och vill man upprätthålla något slags standard gentemot eventuell partner bär man inte mysbyxan alls.

Mysbyxor på barn är ett gränsfall: Helst inte, men fungerar vid tvättpanik.

Ingenting av det som står ovan är förstås aktuellt om byxan används till det som den är tillverkad för: Sport.

Ändå är det inte alls ovanligt att se mysbyxan på människor som varken är inomhus under eget tak eller i idrottshallen. Och det hela började någon gång på 1980-talet. Då kunde man för första gången se pojkar och män i breda befolkningslager ha på sig träningskläder offentligt. Inspirationen kom sannolikt från två håll:

1. Den fortsatta utvecklingen mot minskad formalitet inom herrklädseln som pågått sedan 1960-talet.
2. Den ”sportklädesrevolution” som skedde simultant i Storbritannien och USA under senare delen av 1970-talet.

Utveckling mot minskad formalitet

Under 1960-talet skedde antagligen 1900- och det hittillsvarande 2000-talets största omsvängning i manlig klädsel: Kostymen förlorade sin ställning som det enda acceptabla valet vid alla aktiviteter som krävde en mer formell klädedräkt. Mer om det här.

Vid mitten av decenniet började den kult slå igenom på bred front som fortfarande är norm i Västvärlden: Ungdomskulten. Numera vill vi alla vara unga. Inte nödvändigtvis unga i sinnet, även om detta också ses som en positiv egenskap, utan unga till utseendet.

Utvecklingen mot en mindre formell klädsel kan skönjas i tre tydliga tendenser:

  • Äldre män kan känna sig yngre genom att klä sig ”ungt”, vilket oftast innebär icke-formellt.
  • Det i princip obefintliga kravet på en formell klädstil i arbetslivet, i alla fall i Sverige men undantaget några specifika yrkeskategorier, har minskat incitamentet för att klä sig formellt.
  • Män som åldras tenderar att i högre grad behålla den klädstil de hade när de var unga. Denna utveckling är mycket tydlig när man jämför de generationer som var unga på 1960-talet och senare med de som är äldre än så.Tendenserna förstärker och reproducerar dessutom varandra. Ju fler som vill känna sig unga upp i åren genom att klä sig ”ungdomligt”, ju färre är det som bär formell klädsel på sin arbetsplats och det minskar ytterligare incitamentet för att bryta trenden och så vidare. Steget kan verka långt, men den offentligt burna mysbyxan är de facto ett slags logisk slutpunkt i den här utvecklingen.
Hiphop-pionjärer i Bronx på 1970-talet.
Hiphop-pionjärer i Bronx på 1970-talet.

Sportklädesrevolutionen

Under 1970-talets sista år skedde det två ordentliga genombrott för idrottsrelaterad klädsel i subkulturella kretsar.

  • Hiphop-scenen i stadsdelen Bronx i New York där grafittikonst, breakdancing, rap och scratch blandades. De unga och företrädesvis svarta män som utgjorde hiphopens grundare använde ofta sportplagg som träningsjackor och baseballmössor.
  • Huligankulturen i Storbritannien, de så kallade ”casuals”. Detta var unga män, primärt från arbetarklassen i Englands och Skottlands storstäder, som genom att följa sina respektive fotbollsklubbar på resor ut i Europa kom i kontakt med tyska och italienska sportklädestillverkare som Puma, Adidas och Sergio Tacchini. Var i landet som denna hemlighetsfulla subkultur startade är omtvistat, men Liverpool brukar nämnas som den mest troliga staden.

Men det verkliga genombrottet för sportkläderna inom både hiphopen och casual-rörelsen kom först under det tidiga 1980-talet. Av någon anledning fokuserade båda dessa sinsemellan mycket olikartade subkulturer dessutom mycket av sin uppmärksamhet på skodon avsedda för idrott. Modeller som Adidas Forest Hills och Trimm-trab, Puma Suede och Clyde och Diadora Borg Elite har sparkats och dansats in i historien av mången ung huligan och rappare.

    Unga huliganer,
    Unga huliganer, ”casuals”, i sportkläder under det tidiga 1980-talet.
    Hiphopen har gång på gång lyfts fram som en enorm framgångsfaktor för den gryende sportskoindustrin. Men faktum är att casual-kulturen inte har fått ett tillnärmelsevis tillräckligt stort erkännande för att ha gett svettiga och väderkänsliga gympadojjor och retrodoftande träningsjackor en plats i den moderne mannens garderob. Den brittiske arbetarklassmannens vardagsuniform har mycket att tacka huliganerna för.

    Och vill Stiltjeläsaren plocka lite subkulturella pluspoäng i Storbritannien någon gång, så kom ihåg att gympadojjor heter ”trainers” och inte ”sneakers” som alla svenskar tycks tro.

    Where did you get your trainers from, mate?

    Den oknäppta kavajen

    DMM i aktion. Kyskhetsbälte på knapphålet.

    En ytterst viktig del i Den Medelsvenske Mannens (DMM) stil är att ha kavajen uppknäppt. I alla lägen, alltid. Det sägs ibland att svenska män har en vana att ta av sig kavajen i tid och otid, men frågan är om inte oviljan att knäppa den är ännu mer signifikativ. Det är som att en mystisk kraft tvingar isär det som är konstruerat för att sitta ihop.

    Varför DMM har satt kyskhetsbälte på knapphålet från första början är en gåta. Vi bor i ett kallt och blåsigt klimat som borde stimulera till ökad knäppning. Men det hänger antagligen ihop med formalitet, eller upplevd formalitet.

    Denna svenska antiknäppkonformism är uppenbarligen tillräckligt stark för att utöva ett slags otrevlig press på den som vill gå emot strömmen. För ett tag sedan ifrågasatte Stiltjes huvudskribent varför en av våra riksdagsledamöter, i övrigt välklädd, inte knäppte sin kavaj. Riksdagsledamoten lyssnade intresserat och knäppte den. Några dagar senare dök han upp igen – uppknäppt. ”Jag har märkt att jag sticker ut på ett dåligt sätt när jag knäpper” sa han och fingrade nervöst på översta knappen.

    En ung man som följer Stiltje fick häromdagen frågan ”Varför har du kavajen knäppt?” av en mer senior medarbetare. Frågan blir än mer anmärkningsvärd eftersom de arbetar på regeringskansliet.

    Jag har tidigare skrivit flera inlägg om den svenska mannens aversion mot allt som är formellt (exempelvis här), eller i alla fall mer formellt än jeans och skjorta. I fallet med kavajen är det synd, då detta plagg gör sig bäst knäppt. Det är sytt för att minst en knapp alltid ska knäppas när bäraren står upp. Om modellen är rätt och anpassad till bärarens kroppsbyggnad finns det få saker som bidrar till att förbättra en mans hållning som en kavaj.

    Men det förutsätter förstås att den inte fladdrar omkring magen på ett osnyggt sätt.

     

    Essensen av meningslöshet

    Mitt namn är Meningslös. Totalt Meningslös.


    Ack kortärmade skjorta, varför finns du? Vilket existensberättigande har du i en värld där naturtillgångarna inte längre betraktas som oändliga och där olika slags medveten konsumtion blivit allt vanligare? Hur väl står du dig i rent stilhänseende, allt annat lika?

    Svar: Oklart. Mycket litet. Dåligt.

    Den kortärmade skjortan är själva essensen av meningslöshet.

    Inläggsförfattaren själv (t h) och hans bäste vän demonstrerar det olämpliga i att bära kortärmad skjorta.

    För det första är den helt onödig. Det går precis lika bra att rulla/vika upp ärmarna på en vanlig skjorta, oavsett om det är svalkan man är ute efter eller en så kallad ”bonnbränna”.

    För det andra är den i princip omöjlig att få att sitta bra. De konventionella skjorttygerna är tätt vävda och kan inte expandera som ett t-shirt- eller pikétyg kan. Det leder till att skjortans ärmar nästan alltid kommer att vara för stora, vilket får bäraren att se ut som en amerikansk dataförsäljare, eller för små, som istället signalerar tjockis eller muskelpumpad fotbollshuligan.

    Man kan tänka sig fall av extrem tur där skjortärmarna passar perfekt från butik. Eller justering av ärmomfånget. Eller till och med att man låter sy upp en kortärmad skjorta. Men oavsett om bäraren är Alexander Lukas eller ekonomisk idiot (som lägger skräddarpengar på en kortärmad skjorta) kommer det ändå sluta med att han ser ut som sångaren i skatepunkbandet Green Day.

    img_7267
    Billie Joe Armstrong i Green Day.

    För det tredje är den fullständigt omöjlig att kombinera med andra plagg. En kavaj kräver en framstickande skjortmanschett, så ock en långärmad tröja. Och väst eller slipover till kortärmad skjorta? Nej tack.

    För det fjärde strider den kortärmade skjortan mot den klassiska herrstilen också genom att det inte går att ”trolla bort” mycket smala eller kraftiga överarmar.

    Ian Fleming. I kortärmad skjorta och fluga. Kommentarer överflödiga.

    Det sägs att skaparen av James Bond, den engelske författaren Ian Fleming, bar uteslutande kortärmade skjortor. Å andra sidan lät han sin stackars agent klä sig i nylonunderkläder och påstod att Bond ”avskydde skosnören”. Och James Bond blev inte en stilikon förrän Terence Young, som regisserade Dr. No,  tvingade Sean Connery att inställa sig hos sin skräddare Anthony Sinclair.

    Det blev långärmade skjortor för den skotske skådisen.

    Det finns säkert fler argument mot den kortärmade skjortan, men det bör räcka med de ovan nämnda för att alla män som tänker köpa ett sådant plagg ska tänka om.

    Överklassen och kläderna

    Vad är ”klassisk stil”? Det är en svår fråga. Vad som betraktas som klassiskt har förändrats med åren vilket har fått många av de plagg och kombinationer av plagg som förut ingått i denna ständigt fluktuerande familj att förvandlas till ett slags nostalgiska blinkningar till svunna tider.

    Fracken – stilig men utdaterad.
    Fracken – stilig men utdaterad.

    Fracken är en sådan dräkt. Visst är den elegant och visst bärs den fortfarande på Nobelfesten (och, har jag hört från initierade källor, i begravningsversion på Frimurarnas sammankomster) men den är ändå en relik. En anakronism. I vanliga svenska hem finns det inte röken av en möjlighet att någon skulle överväga att bära frack annat än möjligtvis på sitt eget bröllop. Eller om han får Nobelpriset. Eller blir frimurare.

    Gemensamt för de klassiska plaggen är att nästan samtliga har lanserats av överklassen för att sedan få fäste bland de breda folklagren. Det är inte ovanligt att överklassen har hämtat sin inspiration från annat håll, kanske från välsituerad medelklass eller den kreativa klassen (konstnärer, musiker et cetera) men det är likafullt överklassen som har gjort dem klassiska. I kraft av sin maktposition och sitt enorma sociala kapital.

    Sverige är ett av världens mest jämlika länder. Den demokratiska socialismen har inte lyckats utrota klassamhället, men den har genom en stringent, målmedveten och ibland triangulerande (som när den stal nationalismen från högern på 1920-talet) arbetarrörelse lyckats få ett rekordstort stöd för  ett välfärdsbygge där den ekonomiska utjämningen är större än på många andra håll.
    Men av någon anledning är det fortfarande överklassen som har patent på den klassiska herrstilen.

    Det slår nästan aldrig fel. Så fort man ser en riktigt välklädd svensk man någonstans är han antingen
    1) rik,
    2) adlig,
    3) inte svensk

    eller möjligtvis

    4) undantaget som bekräftar regeln.

    Kung Gustav V håller det berömda borggårdstalet 1914, flankerad av den svenska adeln. Målet? Att stoppa demokrati, parlamentarism och allmän och lika rösträtt.
    Kung Gustav V håller det berömda borggårdstalet 1914, flankerad av den svenska adeln. Målet? Att stoppa demokrati, parlamentarism och allmän och lika rösträtt.

    Jag tror att det har med ett antal olika faktorer att göra:

    Adeln och den äldre överklassen har en tradition av att klä sig klassiskt. Märk väl: Vi talar inte om nyrika Hovåsmän med en Porsche Carrera 4 och en Range Rover i garaget, utan om familjerna med gamla pengar. De som verkar utan att synas. De som var tyskvänner under kriget men tyckte att Hitler var en oborstad gaphals. De som kör Volvo. Traditioner går i arv och det gör kläder också. Om de är riktigt välsydda.

    Fredrik af Klercker och modesidan Manolos Andres Weinås.
    Fredrik af Klercker och modesidan Manolos Andreas Weinås.

    Överklassen har råd att klä sig klassiskt. Klassiska kläder av god kvalitet kostar mycket pengar. Visst är många av plaggen överkomliga också för normalinkomsttagare, men det ska mycket till innan en vanlig löntagare lägger 10 000 på en bättre kostym, 5 000 på ett par bra skor och minst lika mycket till på ytterkläder av god kvalitet. Framför allt inte om allt annat ska finansieras: Familj, uteliv, hus- eller lägenhetslån och mycket annat. Att unna sig dyra kläder är antingen en lyx eller utslaget av ett specialintresse. Enbart de rika har råd att göra detta utan att försaka något annat.

    Utanför överklassen är det inte comme-il-faut att klä sig klassiskt. Den klassiska herrstilen står inte särskilt högt i kurs hos den svenske mannen i gemen. Att klä sig moderiktigt? Ja. Att ha en ”egen stil”? Absolut. Men bland påfåglar, hipsters och trottoarcafépappor i städernas medvetna medelklass sänder den klassiska stilen ut varningssignaler: ”Lite mycket finansman, va?” ”Jag skulle se ut som en brittisk godsherre.” ”Det är snyggt och så, men är det inte lite tråkigt? ”Jag kan inte ha sneakers till.”
    De kanske kan sträcka sig till en tweedkeps. Dit men inte längre.

    Och på det här sättet kan personer som Fredrik af Klercker, som driver podcasten Stiljournalen, fortsätta lansera sina ”social events” på Hallwylska palatset i Stockholm medan hipsterkillarna i Majorna köper amerikanska arbetarkängor på internet och möjligen surfar in på modesidan Manolo. Vars huvudskribent Andreas Weinås samtidigt sitter och äter middag med personer som heter sådant som Kuylenstierna, Adlercreutz och von der Esch. Weinås är en av landets ledande modeskribenter och överklassen begagnar sig förstås gärna av hans kunskaper.

    1-maj-1902Men det behöver förstås inte vara så. Om det finns ett intresse av att fördela stilkunskaper mer jämlikt och förbättra folkflertalets klädsel är det givetvis fullt genomförbart – vi äger vårt eget öde. Ett gott snitt väger upp mot ett billigare tyg, så priset behöver inte alltid vara ett problem. Det gäller förstås att känna till hur kläderna ska sitta, men den kunskapen är gratis.

    Modsen i Storbritannien bröt ny mark genom att klä sig bättre än sina chefer, och modsen var arbetarbarn.  I de tidiga Första maj-tågen fanns mängder med löntagare som visade respekt för arbetarrörelsens högtidsdag genom att välja det bästa de hade i klädväg. Och August Palm var skräddare.

    Och för alla de åsiktsmaskiner och proffstyckare i vänsterrörelsen som tror att det är borgerligt eller snobbigt att klä sig snyggt ber jag att få citera Per Albin Hansson:

    Jämlikheten betyder likställighet men icke likformighet,
    lika rättigheter och möjligheter för alla och envar,
    men intet tvång till att använda dem på alldeles samma sätt.

    Vi äro sangviniska nog att drömma om en ordning, där alla ha möjligheter
    att tillgodose rimliga behov och önskningar, äta sig mätta, bo ordentligt,
    kläda sig snyggt och ta del av den andliga kulturens goda.
    Det är icke fråga om alldeles lika stora stycken av kakan,
    det är en fråga om nog för alla.

    Om den ene vill göra sin biff av kött och den andra av rödbetor,
    om den ene älskar ett gott bord medan den andre helst skulle vilja
    ta in sin näring i form av piller, om den ene vill använda sin lediga tid
    till promenader i bil, den andra till att odla rosor, den tredje till
    att samla frimärken, den fjärde för att musicera,
    den femte för att dväljas i böckernas värld,
    den sjätte för att gå på kapplöpning eller spela fotboll, det angår oss icke,
    lika litet som om den ene vill gå i kavaj och den andre i jackett
    eller den ene föredrar engelsk järnsäng framför utdragssoffa.

    Jämlikheten skall icke leda till jämnstrukenhet,
    den skall istället låta allting växa efter sin egenart.

    Stilklass-icism

    palme i almedalen

    Den senaste tidens låga uppdateringstakt beror främst på att vårt nyinköpta hus tar i princip all den fritid som finns över efter att den logistiska sidan av familjelivet fått sitt.

    I dag inleder Stiltje ändå en serie om stil baserad på klass- och utbildningsbakgrund. Hur ofta inläggen kommer att skrivas får den kommande våren utvisa. I ”pipeline” ligger ett fasadbyte, ett spaljébygge, anläggning av en bit gräsmatta, ommålning av huset och läggning av trädgårdsplattor.

    Men låt mig inleda med ett slags programförklaring:

    I ett tal av Olof Palme i riksdagen 1980 om den svenska modellen sa Socialdemokraternas partiledare bland annat ”Jag har tecknat […] världarna i avsiktligt bjärta färger”. Stiltje tar sig friheten att göra det samma. Det innebär att inläggen i serien Stilklass-icism kommer att vara fulla av klichéer och stereotyper. Dels för att det är mer lättförståeligt (och kanske lite roligare) så, men också för att det döljer sig en sanning i just dessa bjärta färger.

    Även i det mest absurt kanslisvenska brev från en rättshaverist till en myndighet eller politiker finns ett frö av sanning. Någonstans har det begåtts ett misstag, kanske en kränkning eller en nedrighet i det lilla. Sanningen finns också i klädernas och identiteternas värld. I stereotyperna. I klichéerna.

    Den finns i snusdoseslitningen på jeansens bakfickor hos pojkarna i den trimmade Volvon på Lindome station. Den finns i clip on-hängslena på hipsterbyxan i Haga och i den rosa pikétröjan hos Handelsstudenten som kliver ur pappas bil tidigt en morgon i maj.

    Mycket nöje önskar Stiltje.

    Kort och koncist?

    kort kavaj
    En kort kavaj. En oerhört kort kavaj. Ja, kanske den kortaste kavajen i hela Kållered.

    Något som är populärt just nu är korta kavajer. Oerhört korta kavajer. Detta är en utveckling som pågått i flera år och som ihärdigt håller i sig. Enligt lagen om tes och antites (men inte nödvändigtvis syntes) är den en reaktion på 1990-talets mode då kavajerna istället var långa.

    Kardinalfelet är att många män låter modet föreskrivna längden och snittet på deras klassiska kläder. Det är bättre att ställa sig framför spegeln och ta en ordentlig titt på hur du ser ut och sedan klä dig efter det. Det finns också vissa regler som ”ska” följas när det gäller klassisk herrkonfektion för att ge ett så proportionerligt intryck som möjligt. Regler är till för att brytas, annars är det inte roligt. Men det gäller att veta vilka regler som ska brytas och inte. Det är individuellt. Vissa regler ska nog inte brytas alls.

    För enkelhetens skull utgår vi från kostymen. En regel föreskriver att kostymen ska vara skuren så att skjortan och slipsen inte syns mellan byxans linning och kavajens nederdel. Detta gäller också i fallet med tredelad kostym  (där nyfascisten Mattias Karlsson är ett varnande exempel). Detta beror på att det stöter ögat. En kostym är en dräkt som är tänkt att framställa kroppen i en så bra dager som möjligt. Detta underlättas av en obruten linje från axlarna till byxans fåll. Det är oftast en dum regel att bryta emot.

    PÅ 1970-talet var korta, tajta  kavajer ett skämt. I dag är Pee-Wee Herman snarare en modeikon. Så kan det gå.
    PÅ 1970-talet var korta, tajta kavajer ett skämt. I dag är Pee-Wee Herman snarare en modeikon. Så kan det gå.

    För att undvika glappet mellan kavaj och byxa och samtidigt bära en mycket kort kavaj måste byxan vara hög i midjan. Faktum är att den måste vara så hög att den går över naveln (om du inte har en i det närmaste abnormt kort överkropp). Så pass höga byxor är i princip omöjliga att finna i dag. Men det går lätt att hitta längre kavajer, om du orkar leta second hand eller ta dig utanför klädkedjornas butiker och storstädernas svindyra herrekiperingar.

    För att hitta en kavaj med rätt längd kan du  använda två knep:
    • Låt armen hänga rakt ned utefter sidan. Kavajens slut ska vara ungefär i höjd med tummens rot.
    • Be någon att med ett måttband mäta din baksida från kavajens krage till golvet. Det givna måttet delas på två för att få fram den ”korrekta” längden.

    Men det är inte riktigt så enkelt, förstås. Har du korta ben bör kavajen också vara lite kortare för att ge illusionen av längre ben. Har du tvärtom mycket långa ben i förhållande till din överkropp bör kavajen vara lite längre. För att komma ihåg kan du memorera följande: Korta, kortare. Långa, längre. 

    Vart går du för att hitta en Mårten Gås-lookalike? Till hotell Avalons uteservering förstås.
    Vart går du för att hitta en Mårten Gås-lookalike i Västsverige? Till hotell Avalons uteservering förstås.

    Ett annat bekymmer med den mycket korta kavajen är att rumpan tenderar att se större ut eftersom nederdelen slutar mitt på skinkorna istället för att täcka dem. Det är antagligen härifrån som den gamla regeln ”Kavajen ska täcka rumpan” kommer.

    Rumpan får nämligen sprundet, eller sprunden, att öppna sig. Problemet accentueras om du bär kavaj och uddabyxa, som de flesta gör i dag. Kostymens enhetliga tyg kan trolla bort en del av ”putet” men har du en byxa i annan färg kommer du inte undan. Särskilt inte med dagens tajta kavajer. Kort och tajt är en dödlig kombination som oundvikligen kommer att få dig att se ut som Mårten Gås. Eller som den fräcka killen på hotell Avalons uteservering vid Kungsportsplatsen i centrala Göteborg.

    Kling och storken från Devonshire

    Kling och Klang. Eller Klang och Kling?

    Jag har flera gånger här på Stiltje skrivit om vikten av att klä sig på ett sätt som gör att ens egen kropp verkar proportionerlig. I samband med det har jag påpekat att dagens mode med mycket låga byxor gör att benen verkar för korta i relation till överkroppen.
    Det finns också exempel på motsatsen.

    Låt oss ta en titt på polismannen till vänster i bild – Kling (för det är väl han som är Kling och inte Klang..?). Han är mycket lång och smal. Att då välja en byxa som både har mycket hög midja och är upplagda ovanligt kort, dessutom utan slag, är ingen bra idé. Byxornas skärning accentuerar hans redan långa ben och får honom att se lite märklig ut.

    Robin Hood som stork
    Robin Hood som ”storken från Devonshire”.

    Kling liknar faktiskt Robin Hood när den berömda bågskytten har klätt ut sig till en ”långbent stork från Devonshire” i barnboken ”Robin Hood och den gyllene pilen” från 1977.

    Den svenska uniformen

    IMG_6541
    En medelsvensk man på Redbergsplatsen i östra Göteborg.

    Den medelsvenske mannen, DMM, förtjänar att uppmärksammas. Hans stil är så vanlig att den riskerar att passera obemärkt för den som inte ägnar sig åt regelbunden herrspaning, men det innebär inte att den är ointressant. Min erfarenhet är snarare att det är det allra vanligaste, det närmast osynliga, som människor tycker är mest intressant att någon sätter fingret på. Och DMMs klädsel är Stiltjes blygsamma bidrag till Sveriges gemensamma kunskapsbank.

    I mer formella sammanhang bär DMM ett slags uniform. Den varierar förvånansvärt lite över landet, möjligtvis med undantag för Stockholms innerstad, och består av:

    • Kostymkavaj, vanligen en ull/polyester-blandning.

    • Skjorta med översta knappen uppknäppt. Snittet varierar med modet.

    • Jeans, mörkblå eller svarta.

    • Läderbälte med kraftigt spänne.

    • Läderskor, vanligtvis ett par kraftigare derbys (lågskor med öppen snörning).

    DMM kavaj skjorta jeans
    Typiskt svenskt möte – typiskt svensk stil. De inringade i bilden bär uniform, och det finns ännu fler i de bakersta raderna.

    Men varför ser det ut så här? Var kommer uniformen ifrån? Jag tror att det har med 1960-talet att göra.

    Visst hade raggare och knuttar tagit till sig amerikanskt mode redan i mitten av 1950-talet, men det var decenniet efter som majoriteten av 1940-talets stora barnkullar blev tonåringar eller unga vuxna. Samtidigt var vi mitt i det som Sveriges Radios utmärkte reporter Tommy Johansson kallat för ”Den gyllene parentesen”, alltså kombinationen av rekordårens urstarka ekonomi och det snabbt expanderande välfärds- och jämlikhetssamhälle som nu håller på att monteras ned. Arbetarnas standard ökade snabbt och deras barn skördade frukterna av det socialdemokratiska samhällsbygget. De hade mer pengar och mer fritid än någonsin tidigare.

    Med en köpstark ungdomsgrupp kom den första riktigt breda ungdomskulturen. Inspirationen till den? USA.
    Den brittiska popmusikvågen rullade förvisso in på allvar 1964 men de engelska gruppernas musik var i sin tur starkt influerad av amerikansk blues, rythm & blues och i viss mån country. Idolerna från England hade kostym, visst, men också jeans. The Beatles gjorde reklam för Lee och på tv visade Little Joe i Bröderna Cartwright upp en välsvarvad Levisrumpa. Eller var det Wrangler?

     

    img_6840
    Ringos vita jeans fick inte riktigt vara med i bild. Stackars Ringo.

    En förbisedd rörelse bland den breda allmänheten är den tidiga modsrörelsen (mods från engelskans ”modernist”) som dök upp i London vid decennieskiftet 1959-60. De brittiska modsen bidrog bland annat till att lansera amerikanska Ivy League-klassiker som Brooks Brothers button down-skjorta för den brittiska arbetarklassens ungdomar.

    I Sverige kom ”mods” att beteckna ett slags långhåriga haschrökare med nedkladdade US Army-jackor som sommaren 1965 slogs med polis och raggare på Götaplatsen och i Stockholms nybyggda Hötorgscity. Men dessa individer hade mycket lite eller ingenting att göra med sin engelska motsvarighet.
    Mer om detta i en kommande post.

     

    img_6841-1
    Det finns inget dåligt väder, bara dåligt klädda fuskproletärer. KFML(r) marscherar 1971.

    Med studentrevolten och vänstervågen i slutet av 1960-talet slog den amerikanska arbetarbyxan igenom på allvar samtidigt som modet rörde sig mot en tidigare osedd nivå av informalitet. Det är antagligen vid denna tid som fuskproletärerna i ytterkantsvänstern lanserar den idiotiska men ack så vittspridda uppfattningen om att det är borgerligt att klä sig snyggt.

     

    Den här utvecklingen skedde över hela Europa men verkar ha varit extra tydlig i Sverige. De som var unga på 1960-talet hängde helt enkelt in slipsen i garderoben och generationerna därefter har aldrig brytt sig om att plocka ut den igen.
    1980-talets explosion av sportbetonat gatumode i USA och England plockades snabbt upp här och sänkte tröskeln ytterligare när det gäller formalitetsgrad. Och varför blev grungemodet så stort i Sverige? Flanellskjorta, t-shirt och slappa jeans. Därför.

     

    Kurt Cobain – poppis stilikon i Sverige.

    Men det finns ännu vissa tillfällen då det behövs en striktare klädsel. Därför har den svenske mannen inte helt kunnat överge kostymen. Däremot har kunskapen om material, snitt och stilregler sakta vittrat bort och försvunnit. Dessutom gör ovanan vid kostym att den lätt kan kännas överklädd. Den är trots allt ett slags dräkt. Det blir kanske lite stelt, eller? Lösningen på problemet är då att:

    1) Strunta i slipsen, eller

    2) Strunta i både slips och kostymbyxor och ta kavajen till jeans.

    Ja, titta, nu känns det genast lite ledigare. Då tar vi den snygga skjortan och finskorna också. Lite formellt men ändå avslappnat. Ingen tycker att du är för uppklädd men ingen kan heller anklaga dig för att inte ha försökt tillräckligt – du har ju kavaj för Guds skull. Saken är biff.

    Så tror jag att DMM fick sin uniform. Och visst fyller den sin funktion, men nästan bara i Sverige.