Frihetens pris?

Olika grad av häng på byxorna, eller ”sagging” som det heter på engelska. Bild: Cladwell.

Det är skillnad på frihet och frihet.

Efterkrigstidens olika försök att bedriva kommunistisk politik har utan undantag lett till så kallade ”realsocialistiska” diktaturer där invånarnas frihet har kringskurits eller helt avskaffats, på papperet för ”folkets” bästa.

I länder med mer eller mindre långtgående nyliberalt styrelseskick är friheten istället graderad: Ju bättre utgångsläge du har och ju rikare du är, desto friare är du. Stora löntagargruppers möjligheter är kraftigt begränsade medan ett fåtal åtnjuter en enorm rörelsefrihet.

Och fascistiskt anstrukna, nationalkonservativa grupper? Tja, de bara avskyr frihet rent generellt.

Mot allt detta står den demokratiska socialismen.

Till skillnad från borgerliga krafter har socialdemokratin alltid betonat värdet i lika möjligheter för alla. Ett starkt samhälle ska jämna ut skillnaderna i uppväxtvillkor – målet är att ge alla människor samma chans att följa sina ”bästa stämningars längtan”, som Hjalmar Branting uttryckte det. Detta kräver en aktiv stat och ett högt skatteuttag men är i längden en ekonomisk vinstaffär för samhället. Det ekonomiska argumentet har varit viktigt för att få med sig också andra partier i breda samverkanslösningar.

Hjalmar Branting.

Till skillnad från ytterkantsvänstern är socialdemokratin tydlig med att lika möjligheter inte är samma sak som lika utfall. Det egna ansvarets vikt uttrycks bäst i parollen ”Gör din plikt – kräv din rätt”. Och i partiprogrammet från 1960 står det: ”Socialdemokratin vänder sig mot inkomstskillnader, som betingas av sociala och ekonomiska privilegier och maktpositioner, medan den godtar en differentiering, som grundas på skillnader i arbetsinsats, yrkesskicklighet, ansvar eller initiativkraft.”

Till skillnad från ytterkantshögern har friheten ett egenvärde för socialdemokratin. Att äga sitt eget öde, att inte predestineras av kulturtillhörighet eller klass eller biologiska faktorer, är essentiellt.

Att diskutera det här är helt nödvändigt innan vi går vidare. Ty det ska visa sig att ett märkligt behov av att visa halva rumpan för sina medmänniskor är direkt kopplat till samhällsmedborgarens möjligheter att skapa sin egen tillvaro så som hon anser bäst.

Byxhänget är frihetens pris.

På flera ställen i USA har det under de senaste två decennierna förekommit försök att förbjuda människor att ha häng på sina byxor. Louisiana, Florida och Michigan är bara några exempel på stater där klåfingriga politiker har lagt sig i hur deras medborgare väljer att klä sig. Förenta Staterna må vara ett liberalkonservativt Mekka, men inte ens Göteborgs-Postens ledarredaktion kan väl stå bakom den här typen av ingrepp i den individuella friheten?

Därmed inte sagt att häng på byxorna är något eftersträvansvärt.

Hiphopare i USA under 1990-talet. Timberlandkängor och häng på byxorna.

Trenden sägs ha börjat i amerikanska fängelser under 1970- eller 80-talet. Då fångdräkterna lämnar mycket i övrigt att önska i snitthänseende var det vanligt att fången behövde ett bälte för att hålla sina byxor på plats. Men efter ett antal uppmärksammade självmord togs livremmarna bort, och byxorna började givetvis halka nedåt. Hängande benkläder blev en symbol för livet på en säkerhetsklassad anstalt vilket gjorde att en del av hiphopkulturen snart plockade upp den.

Av någon anledning verkar det i vissa musikerkretsar vara eftersträvansvärt att hylla och emulera betendeet hos våldtäktsmän och mördare.

Det finns ett annat rykte som gör gällande att hängande byxor i fängelsevärlden var en dold signal om att bäraren var öppen för tillfälliga, sexuella kontakter. Men det verkar vara omöjligt att verifiera.

Peter Settman och Fredde Granberg som ”Ronny och Ragge” på omslaget till skivan ”Let’s pök” från 1992.

Däremot är det felaktigt att tala om Gällivarehäng. Byxorna som syddes upp för gruvarbetarna i Gällivare hade förvisso en extra rymlig bak för att underlätta allt knäböjande och framåtlutande som arbetet innebar, men de satt inte lågt i midjan. Peter Settmans och Fredde Granbergs karaktärer ”Ronny och Ragge” hade alltså inte Gällivarehäng, trots att de själva påstod det, utan ett mer modernt byxhäng.

Talande nog var Ronny och Ragge som störst under våren och sommaren 1992. Under 1990-talet spreds nämligen byxhänget över världen, först från hiphopare till skateboardåkare och sedan vidare för att efter ett tag bli en angelägenhet för hela ungdomskulturen.

På min mellanstadieskola var det en oskriven lag att linningen på alla pojkars Diesel-, Chevignon-, Replay- och Levisjeans skulle sitta minst en decimeter under höftbenen. Möjligen var det min ovilja att anpassa mig till modet, och påföljande kommentarer om att jag hade ”byxorna i armhålan”, som gjorde att jag redan från början var negativt inställd till byxhäng.

Förre landsbygdsministern Eskil Erlandsson (C). Bild: Erik Bratthall.

Utgår man från Stiltjes tes att kläder ska balansera kroppen för att uppnå proportionalitet och harmoni är förstås byxor som placerar midjan i höjd med pubeshåret helt uppåt väggarna fel.

Det ser, på ren svenska, för jävligt ut.

Men det gjorde Eskil Erlandssons kostymer också. Och det var ingen som ville förbjuda dem för det.

Leve friheten.

 

Annonser

Överklassen och kläderna

Vad är ”klassisk stil”? Det är en svår fråga. Vad som betraktas som klassiskt har förändrats med åren vilket har fått många av de plagg och kombinationer av plagg som förut ingått i denna ständigt fluktuerande familj att förvandlas till ett slags nostalgiska blinkningar till svunna tider.

Fracken – stilig men utdaterad.
Fracken – stilig men utdaterad.

Fracken är en sådan dräkt. Visst är den elegant och visst bärs den fortfarande på Nobelfesten (och, har jag hört från initierade källor, i begravningsversion på Frimurarnas sammankomster) men den är ändå en relik. En anakronism. I vanliga svenska hem finns det inte röken av en möjlighet att någon skulle överväga att bära frack annat än möjligtvis på sitt eget bröllop. Eller om han får Nobelpriset. Eller blir frimurare.

Gemensamt för de klassiska plaggen är att nästan samtliga har lanserats av överklassen för att sedan få fäste bland de breda folklagren. Det är inte ovanligt att överklassen har hämtat sin inspiration från annat håll, kanske från välsituerad medelklass eller den kreativa klassen (konstnärer, musiker et cetera) men det är likafullt överklassen som har gjort dem klassiska. I kraft av sin maktposition och sitt enorma sociala kapital.

Sverige är ett av världens mest jämlika länder. Den demokratiska socialismen har inte lyckats utrota klassamhället, men den har genom en stringent, målmedveten och ibland triangulerande (som när den stal nationalismen från högern på 1920-talet) arbetarrörelse lyckats få ett rekordstort stöd för  ett välfärdsbygge där den ekonomiska utjämningen är större än på många andra håll.
Men av någon anledning är det fortfarande överklassen som har patent på den klassiska herrstilen.

Det slår nästan aldrig fel. Så fort man ser en riktigt välklädd svensk man någonstans är han antingen
1) rik,
2) adlig,
3) inte svensk

eller möjligtvis

4) undantaget som bekräftar regeln.

Kung Gustav V håller det berömda borggårdstalet 1914, flankerad av den svenska adeln. Målet? Att stoppa demokrati, parlamentarism och allmän och lika rösträtt.
Kung Gustav V håller det berömda borggårdstalet 1914, flankerad av den svenska adeln. Målet? Att stoppa demokrati, parlamentarism och allmän och lika rösträtt.

Jag tror att det har med ett antal olika faktorer att göra:

Adeln och den äldre överklassen har en tradition av att klä sig klassiskt. Märk väl: Vi talar inte om nyrika Hovåsmän med en Porsche Carrera 4 och en Range Rover i garaget, utan om familjerna med gamla pengar. De som verkar utan att synas. De som var tyskvänner under kriget men tyckte att Hitler var en oborstad gaphals. De som kör Volvo. Traditioner går i arv och det gör kläder också. Om de är riktigt välsydda.

Fredrik af Klercker och modesidan Manolos Andres Weinås.
Fredrik af Klercker och modesidan Manolos Andreas Weinås.

Överklassen har råd att klä sig klassiskt. Klassiska kläder av god kvalitet kostar mycket pengar. Visst är många av plaggen överkomliga också för normalinkomsttagare, men det ska mycket till innan en vanlig löntagare lägger 10 000 på en bättre kostym, 5 000 på ett par bra skor och minst lika mycket till på ytterkläder av god kvalitet. Framför allt inte om allt annat ska finansieras: Familj, uteliv, hus- eller lägenhetslån och mycket annat. Att unna sig dyra kläder är antingen en lyx eller utslaget av ett specialintresse. Enbart de rika har råd att göra detta utan att försaka något annat.

Utanför överklassen är det inte comme-il-faut att klä sig klassiskt. Den klassiska herrstilen står inte särskilt högt i kurs hos den svenske mannen i gemen. Att klä sig moderiktigt? Ja. Att ha en ”egen stil”? Absolut. Men bland påfåglar, hipsters och trottoarcafépappor i städernas medvetna medelklass sänder den klassiska stilen ut varningssignaler: ”Lite mycket finansman, va?” ”Jag skulle se ut som en brittisk godsherre.” ”Det är snyggt och så, men är det inte lite tråkigt? ”Jag kan inte ha sneakers till.”
De kanske kan sträcka sig till en tweedkeps. Dit men inte längre.

Och på det här sättet kan personer som Fredrik af Klercker, som driver podcasten Stiljournalen, fortsätta lansera sina ”social events” på Hallwylska palatset i Stockholm medan hipsterkillarna i Majorna köper amerikanska arbetarkängor på internet och möjligen surfar in på modesidan Manolo. Vars huvudskribent Andreas Weinås samtidigt sitter och äter middag med personer som heter sådant som Kuylenstierna, Adlercreutz och von der Esch. Weinås är en av landets ledande modeskribenter och överklassen begagnar sig förstås gärna av hans kunskaper.

1-maj-1902Men det behöver förstås inte vara så. Om det finns ett intresse av att fördela stilkunskaper mer jämlikt och förbättra folkflertalets klädsel är det givetvis fullt genomförbart – vi äger vårt eget öde. Ett gott snitt väger upp mot ett billigare tyg, så priset behöver inte alltid vara ett problem. Det gäller förstås att känna till hur kläderna ska sitta, men den kunskapen är gratis.

Modsen i Storbritannien bröt ny mark genom att klä sig bättre än sina chefer, och modsen var arbetarbarn.  I de tidiga Första maj-tågen fanns mängder med löntagare som visade respekt för arbetarrörelsens högtidsdag genom att välja det bästa de hade i klädväg. Och August Palm var skräddare.

Och för alla de åsiktsmaskiner och proffstyckare i vänsterrörelsen som tror att det är borgerligt eller snobbigt att klä sig snyggt ber jag att få citera Per Albin Hansson:

Jämlikheten betyder likställighet men icke likformighet,
lika rättigheter och möjligheter för alla och envar,
men intet tvång till att använda dem på alldeles samma sätt.

Vi äro sangviniska nog att drömma om en ordning, där alla ha möjligheter
att tillgodose rimliga behov och önskningar, äta sig mätta, bo ordentligt,
kläda sig snyggt och ta del av den andliga kulturens goda.
Det är icke fråga om alldeles lika stora stycken av kakan,
det är en fråga om nog för alla.

Om den ene vill göra sin biff av kött och den andra av rödbetor,
om den ene älskar ett gott bord medan den andre helst skulle vilja
ta in sin näring i form av piller, om den ene vill använda sin lediga tid
till promenader i bil, den andra till att odla rosor, den tredje till
att samla frimärken, den fjärde för att musicera,
den femte för att dväljas i böckernas värld,
den sjätte för att gå på kapplöpning eller spela fotboll, det angår oss icke,
lika litet som om den ene vill gå i kavaj och den andre i jackett
eller den ene föredrar engelsk järnsäng framför utdragssoffa.

Jämlikheten skall icke leda till jämnstrukenhet,
den skall istället låta allting växa efter sin egenart.