Myten om framgångsbyxan

För drygt tio år sedan svepte en våg av röda byxor för män över Sverige med oanad kraft. I vårt modemedvetna (men inte stilmedvetna) land dröjde det inte länge förrän såväl hipsters som MQ-ungdomar promenerade omkring i klarröda chinos med låg midja, gärna med ett klargrönt tygbälte till.

I svallvågorna efter denna invasion spreds ett rykte som gjorde gällande att ”man inte får ha röda byxor om man inte har korsat Atlanten”. Bärare av plagget fick utstå allt från skämtsamma kommentarer i vänlig ton till rent häcklande, baserat på just detta rykte. Anledningen till påhoppen var gissningsvis ett instinktivt motstånd mot nya saker i allmänhet och en aversion mot modenycker i synnerhet. Det kan också ha med kopplingen röda byxor – överklass att göra.

Men trots idogt letande i stilböcker, klädhistoriska publikationer och på Internet har jag inte funnit några som helst belägg för påståendet att röda byxor skulle vara förbehållet atlantseglare. Däremot verkar det vara spritt över hela Västeuropa och den anglosaxiska delen av världen. Då påståendet finns i olika versioner kan det mycket väl handla om en myt – samma typ av modern folksägen som de rövarhistorier folklivsforskaren Bengt af Klintberg på 1980-talet samlade i den berömda boken ”Råttan i pizzan”.

I många versioner måste resan ha skett med segelbåt för att vara giltig. Andra menar att det inte alls handlar om att korsa Atlanten mellan Europa och Amerika, utan om att passera ekvatorn. Det senare är antagligen en sammanblandning med den traditionella ceremoni som kallas ”linjedop” och som sjömän brukade utsättas för av sina mer beresta kamrater första gången de passerade den berömda mittlinjen. I min bokhylla står ett nött fotoalbum som jag ärvt av morfar. Ett helt uppslag är vikt åt svartvita bilder på den unga matrosen Olof Öbo när han döps i saltvatten av en förfriskad bohusläning utklädd till kung Neptun, komplett med treudd och pilsnerflaska.

Det finns faktiskt vissa kopplingar mellan röda byxor och segling. På den amerikanska östkusten, närmare bestämt på ön Nantucket i Massachusetts, föddes en särskild sorts byxa av canvastyg i en färg som kallas ”Nantucket red”. Egentligen är den inte röd utan laxrosa, vilket beror på att tyget bleks lätt i solen.  Amerikansk överklass på semester i Nantucket populariserade byxan så till den milda grad att den ett tag var ett slags inofficiell uniform för de snorrika medlemmarna i The New York Yacht Club. Däremot krävdes det inte någon långtur över Atlanten för att få bära den.

Röda byxor väcker uppenbarligen starka känslor. Förvisso är ”opinionsinstitutet” YouGov notoriskt opålitligt (de använder en webbaserad panel där man kan anmäla sig själv – av någon anledning blir Sverigedemokraterna alltid största svenska parti). Men ändå: En undersökning de genomfört i Storbritannien visar att 91 procent av Skottlands invånare avskyr röda byxor. Siffran för London är 80 procent.

Och visst finns det anledning att fundera över varför vissa män väljer röda byxor. Är det av trendskäl? Är det för att den svenska överklassen de senaste åren har burit dem i publika sammanhang och att vanliga människor vill signalera god smak genom att efterapa finansadeln? Är det någonting annat som ligger bakom?

Det får vara hur det vill med den saken. Kom bara ihåg att nästa gång du frågar en karl klädd i scharlakansfärgade benkläder om vederbörande seglat över Atlanten, då bidrar du till att sprida en urban myt.

Hur var det nu med ”Välkommen i AIDS-klubben”?