Myten om framgångsbyxan

Rött. Rött som blod. Rött som köttet i slaktarns bod.

För drygt tio år sedan svepte en våg av röda byxor för män över Sverige med oanad kraft. I vårt modemedvetna (men inte stilmedvetna) land dröjde det inte länge förrän såväl hipsters som MQ-ungdomar promenerade omkring i klarröda chinos med låg midja, gärna med ett klargrönt tygbälte till.

I svallvågorna efter denna invasion spreds ett rykte som gjorde gällande att ”man inte får ha röda byxor om man inte har korsat Atlanten”. Bärare av plagget fick utstå allt från skämtsamma kommentarer i vänlig ton till rent häcklande, baserat på just detta rykte. Anledningen till påhoppen var gissningsvis ett instinktivt motstånd mot nya saker i allmänhet och en aversion mot modenycker i synnerhet. Det kan också ha med kopplingen röda byxor – överklass att göra.

Men trots idogt letande i stilböcker, klädhistoriska publikationer och på Internet har jag inte funnit några som helst belägg för påståendet att röda byxor skulle vara förbehållet atlantseglare. Däremot verkar det vara spritt över hela Västeuropa och den anglosaxiska delen av världen. Då påståendet finns i olika versioner kan det mycket väl handla om en myt – samma typ av modern folksägen som de rövarhistorier folklivsforskaren Bengt af Klintberg på 1980-talet samlade i den berömda boken ”Råttan i pizzan”.

I många versioner måste resan ha skett med segelbåt för att vara giltig. Andra menar att det inte alls handlar om att korsa Atlanten mellan Europa och Amerika, utan om att passera ekvatorn. Det senare är antagligen en sammanblandning med den traditionella ceremoni som kallas ”linjedop” och som sjömän brukade utsättas för av sina mer beresta kamrater första gången de passerade den berömda mittlinjen. I min bokhylla står ett nött fotoalbum som jag ärvt av morfar. Ett helt uppslag är vikt åt svartvita bilder på den unga matrosen Olof Öbo när han döps i saltvatten av en förfriskad bohusläning utklädd till kung Neptun, komplett med treudd och pilsnerflaska.

Seglare iförd ett par Nantucket reds. Foto: Murray’s Togglery Shop.

Det finns faktiskt vissa kopplingar mellan röda byxor och segling. På den amerikanska östkusten, närmare bestämt på ön Nantucket i Massachusetts, föddes en särskild sorts byxa av canvastyg i en färg som kallas ”Nantucket red”. Egentligen är den inte röd utan laxrosa, vilket beror på att tyget bleks lätt i solen.  Amerikansk överklass på semester i Nantucket populariserade byxan så till den milda grad att den ett tag var ett slags inofficiell uniform för de snorrika medlemmarna i The New York Yacht Club. Däremot krävdes det inte någon långtur över Atlanten för att få bära den.

Röda byxor väcker uppenbarligen starka känslor. Förvisso är ”opinionsinstitutet” YouGov notoriskt opålitligt (de använder en webbaserad panel där man kan anmäla sig själv – av någon anledning blir Sverigedemokraterna alltid största svenska parti). Men ändå: En undersökning de genomfört i Storbritannien visar att 91 procent av Skottlands invånare avskyr röda byxor. Siffran för London är 80 procent.

Och visst finns det anledning att fundera över varför vissa män väljer röda byxor. Är det av trendskäl? Är det för att den svenska överklassen de senaste åren har burit dem i publika sammanhang och att vanliga människor vill signalera god smak genom att efterapa finansadeln? Är det någonting annat som ligger bakom?

Det får vara hur det vill med den saken. Kom bara ihåg att nästa gång du frågar en karl klädd i scharlakansfärgade benkläder om vederbörande seglat över Atlanten, då bidrar du till att sprida en urban myt.

Hur var det nu med ”Välkommen i AIDS-klubben”?

Följ Stiltje direkt!

Stiltje avvecklar sig från Facebook. Sidan kommer att finnas kvar men inte längre uppdateras.
Bästa besökare på Stiltje, jag skulle vilja be er om en sak: Följ bloggen direkt via stiltje.net. 

Det är bara att klicka på knappen ”Följ Stiltje” och skriva i sin mejladress. Så fort ett nytt inlägg publiceras på bloggen kommer det komma ett litet elektroniskt brev till er. ”Käckt”, som man säger i Göteborg. 

Anledningen är att jag kommer att avveckla mig och bloggen från Facebook inom en mycket snar framtid och har märkt att de flesta besökare hamnar på Stiltje därifrån.

Givetvis är det fritt fram att dela bloggens artiklar i sociala medier för dem av er som är aktiva där. Jag kommer inte att fortsätta göra det.

God jul & Gott nytt år!

Eric

Den digitala dandyns favoritlägg

En jämförelse av olika sätt att stärka och styva upp kavajer. Den vänstra är konstruerad med så kallad "half canvas", den mittersta med "full canvas" och den högra med limmade mellanlägg.
En jämförelse av olika sätt att stärka och styva upp kavajer. Den vänstra är konstruerad med så kallad ”half canvas”, den mittersta med ”full canvas” och den högra med limmade mellanlägg.
I det förra inlägget gjorde Stiltje samma sak som de flesta andra klädbloggar redan har gjort: Skrev om sydda mellanlägg. Detta är ett näst intill sakralt begrepp för digitala dandies. Andra anledningar till veritabla kvalitetsorgasmer vid tangentbordet kan vara den dolda sömmen under sulan på en randsydd sko. Eller den lilla öglan på baksidan av kavajslaget där stjälken till knapphålsblomman ska stoppas in. Urgammalt yrkeskunnande och skrädderihemligheter har delvis kodifierats och gjorts tillgängliga för internetgenerationens individualister.

Det handlar om detaljens religion

Men vad är ett mellanlägg för något? Det kallas också för ”mellanfoder” och är ett extra lager tyg som sitter mellan yttertyg och foder i en kavaj – därav namnet. På engelska säger man ”canvas” eller ”interlining” (läs mer här och här). Tygets funktion är att förstärka och förstyva delar av plagget för att det ska hålla formen bättre. Det bidrar också till att hålla tätt mot vind och regn. Man skiljer på kavajer med ”half canvas” där mellanläggen enbart finns i den övre delen av bröstet och axeln, och ”full canvas” där de täcker hela framsidan. I vissa sommarkavajer finns inga mellanlägg.

I kavajer finns mellanläggen i bröstet, axeln, slagen och ärmslutet/manschetten. Det används också i rockar och andra ytterplagg, i linningen på byxor, i vissa damplagg och i andra sammanhang där yttertyget inte räcker till för att ge erforderlig styvhet. Mellanlägget kan alltså ses som ett slags klädernas Viagra.

Det traditionella sättet att förstärka en kavaj på är att använda mellanlägg av hästtagel som sys/nästas fast med långa stygn. Tekniken kallas ”att pikera” och innebär att stygnen inte helt tränger igenom yttertygets rätsida. Genom att sy fast mellanläggen kan de röra sig och töjas ut vid belastning.

Att pikera mellanlägg tar förhållandevis lång tid eftersom det mesta måste ske för hand eller med symaskin. Själva tyget är dessutom relativt dyrt. Den stora fördelen är att plagget ofta sitter bättre på kroppen eftersom tekniken tillåter att tyget formar sig efter bäraren. Det är också mycket åldersbeständigt.

Istället för, eller som komplement till, tageltyg kan man kan använda lärft som är tätvävda tyger i linne eller bomull. Bomullsvarianten kallas ibland för domestik.  Till lärfttygerna hör bland annat kanvastyget, som förr kallades för ”slaglärft”. Det är härifrån den engelska benämningen ”Canvas” för mellanlägg kommer.

Det går att använda vissa ulltyger till mellanlägg. Jutetyg, alltså varianter på säckväv, har också förekommit.

Sömnad av mellanlägg i en kavaj.

I kavajer av senare datum (jag gissar att det är 1970-talet och framåt vi talar om) består de flesta mellanlägg istället av ett klisterbestruket tygmaterial som kallas vlieseline (uttalas ”fliselin” och är egentligen ett tyskt varumärke). Detta limmas/pressas fast på baksidan av yttertyget genom att använda strykjärn eller liknande. Tekniken är enkel och tidsbesparande. Vlieselin är också billigare än både tagel och lärft.

Men när kavajen åldras eller kemtvättas finns det en risk att vlieselinet släpper eller ändrar form vilket skapar fula bubblor och veck på yttertyget. I dag är detta visserligen ovanligt eftersom tekniken för att limma tyg har utvecklats, men det handlar ändå om en konstruktion med en mer begränsad livslängd.

För att komplicera det hela kompletteras ofta moderna kavajers sydda mellanlägg med ett limmat mellanlägg, så kallad ”skin fusing”. Detta ger ytterligare förstärkning.

Sydda mellanlägg är fortfarande en kvalitetsdetalj som traditionella tillverkare använder sig av, framför allt i Storbritannien och Italien. Kavajer med denna konstruktion är svåra att komma över i Sverige och kostar utan undantag mycket mer, eller väldigt mycket mer, än sina limmade syskon. Dessutom är det ganska vanligt att inte ens bättre herraffärer känner till vilken typ av mellanlägg som finns i deras plagg.
Men på loppisar och i second hand-butiker är kavajer med sydda mellanlägg inte alls ovanliga. Det gäller bara att lära sig känna igen dem.

Ropa vieja

Second hand-butiker har bra koll på mycket, men inte på klassiska herrkläder av god kvalitet.

Att handla i second hand-butiker har blivit allt vanligare. Från att ha varit en angelägenhet för prekariatet, nostalgikerna och 1990-talets indiepopare, punkare och mods är loppisrundan numera också ett etablerat lördagsnöje för en konsumtionsstark medelklass.

Med den ökade köpvilligheten har butiker och organisationer blivit betydligt mer medvetna om vilka varor som betingar höga priser. Bland andra Emmaus Björkå har experter på konst, keramik och porslin som kan sålla bland det som människor skänker.

Ralph Lauren – sällan värt pengarna i andra hand.

När det gäller kläder har det vuxit upp specialiserade butiker som inriktar sig på att sälja välkända märken. Det har gjort att vissa plagg, som pikétröjor från Polo Ralph Lauren och Lacoste, kostar för mycket som sekunda eftersom sorterarna och prismärkarna antagligen blandar samman kvalitet med kraften i varumärkena.

Generellt sett finns det inte längre någon naturlig samvarians mellan pris och kvalitet. Visst, många dyra varumärken tillhandahåller bra plagg, men också exklusiva tillverkare verkar på en global marknad. Att flytta ut tillverkningen till länder där låga löner är den främsta konkurrensfördelen har inte gjort några underverk med kvaliteten på varorna. Barbourjackan – not what it used to be.

Så är den tid förbi då man kunde göra fynd på loppis? Absolut inte. Är det något som second hand-butikerna inte förstår sig på är det nämligen klassiska herrplagg av god kvalitet. Här finns en vit fläck på kartan där en medveten spanare kan köpa fantastiska saker groteskt billigt. Om han eller hon vet vad man ska titta efter.

Uddakavaj/kostymkavaj

Här finns kanske de allra största fyndmöjligheterna. Med undantag av några få, nischade butiker (som utmärkta A Marchesan på Odengatan i Stockholm) finns det inga second hand-butiker eller välsorterade loppisar som sorterar ut kavajer och kostymer på urval av kvalitet.

Några tips för att hitta bra kavajer begagnat:

  1. Köp inte plast. Det första den medvetna klädjägaren bör göra är att välja bort allt som inte består av rena naturmaterial. Vissa hävdar att nutida ull-polyesterblandningar är så bra att det inte påverkar vare sig upplevelse eller utseende. Men de flesta andrahandspersedlar har av naturliga skäl flera år på nacken. Och varför köpa plastkläder när det inte skiljer något i pris mellan dessa och den ”äkta varan”?
  2. Köp gammalt. Generellt gäller regeln: Ju äldre plagg, desto bättre plagg. Anledningen är framför allt att äldre ulltyger (andra blandningar är ovanliga i Sverige, som ull/mohair eller ull/siden) är kraftigare och mer slitstarka än moderna, tunna varianter. Detta beror på att väverierna tidigare saknade teknik för att väva tunna ylletyger av god kvalitet till ett överkomligt pris.
  3. Nyp i plagget. Genom att ta tag i plaggets bröst med fingertopparna kan man med lite övning känna om det består av två eller tre lager tyg. Äldre uddakavajer och kostymkavajer har nästan uteslutande sydda mellanlägg. Man ska då känna tre tyglager: Yttertyg, mellanlägg och foder.
    OBS: Handlar det om en lätt, ofodrad sommarkavaj fungerar förstås inte nyptestet.

 

Pappas pojkar

Inga kommentarer.

Det är tydligen omdebatterat, men författaren och journalisten Jan Guillou sägs vara upphovsmannen till uttrycket ”kotlettfrisyr” för det bakåtslickade hårmode som fram till för ett tiotal år sedan var legio i unga överklasskretsar. Anledningen var att Guillou, som själv har gedigen överklassbakgrund och växte upp i exklusiva Saltsjöbaden, tyckte att ungdomarna såg ut att ha kammat sig med en fläskkotlett.

I dag ser det annorlunda ut. De välsituerade unga män som kliver ur Porsche-suvarna utanför Handelshögskolan har sällan bakåtslickat hår. Snarare ”short on back and sides” med sidbena eller en fluffigare typ av page. De klär sig också annorlunda och något mer brittiskinspirerat. Ett generellt problem med denna subkultur är förändringstakten på detaljnivå: Kläderna ändras efter modets växlingar och gör det svårt att som utomstående hänga med i svängarna.

Uppdaterad variant av pappas pojkar.

Men det finns ändå en relativt stabil grund att stå på. Klädernas snitt och märken ändras men de ska ändå utstråla exklusivitet och rikedom. En rikedom som bäraren omöjligen kan ha skapat själv.

Klasstillhörighet: Övre medelklass/överklass.

Utbildning: Riksinternat och prestigeuniversitet (finanselit/adel), handelshögskola (övre medelklass/överklass), IHM Business School (wannabes).

På huvudet:
• Barhuvad.
• Baseballmössa från Gant.

Glasögon: Solglasögon från något exklusivt märke, exempelvis Gucci.

Rugbytröja från brittiska Hackett.

På överkroppen:
• Dunjacka i polarmodell.
• Vindjacka i seglarmodell.
• Vaxad jacka från Barbour.
• Skjorta i ljusblått, vitt eller skärt, gärna med två knappar uppknäppta.
• Kabelstickad pullover.
• Rugbytröja.

På underkroppen:
• Shorts i chinomodell.
• Designerjeans.

På fötterna:
• Ljusa tygskor.
• Skinnskor på långsmal läst.
• Boots från australiensiska RM Williams.

Trivia:
• I utmärkta kortfilmsserien ”Poesi för fiskar”, producerad av bolaget Crazy Pictures, är ”Vaskduellen” ett bra exempel på hur pappas pojkar klär sig sommartid.

Hur stilsäker är Mums Zelmerlöws bästis?

chevaleresk-1
Måns Zelmerlöw och Alexander Wiberg.
I veckan var det premiär för Måns Zelmerlöws programserie ”Chevaleresk” på Kanal 6. Ordet betyder belevad och hövisk och om det överhuvudtaget associeras till någonting lär det vara till träiga nyårsfilmer med riddartema. Programmet görs i samarbete med en svensk klädkedja, ett bolag som säljer hudvårdsprodukter för män och ett internetkasino.

Det är ett stort plus att kläderna som presenteras i det första avsnittet faktiskt är överkomliga för en vanlig löntagare. En stor del av de forum som finns för manlig stil är nämligen överdrivet förtjusta i att presentera rena lyxvaror, som John Lobb-skor i 10 000-kronorsklassen eller kostymer i ”världens bästa flanell” med en prislapp motsvarande en begagnad Volvo V70.

chevaleresk-2Avsikten med programserien är enligt Kanal 6 hemsida att ”diskutera sånt som kan göra livet härligt att leva. Stil, mat, dryck, idrott, prylar, ja vad som helst som Måns och hans vapendragare Alexander Wiberg är intresserade av.”.

Stiltje tror snarare att serien kommer att kretsa kring den moderne gentlemannen och hans attribut, uppförande och kodex. Anslaget är ambitiöst och ligger säkerligen rätt i tiden. Tillsammans med programserien lanseras också en hemsida som beskrivs som en ”livsstilsportal”. Ledord för oss är kvalitet, tidlöshet och stil där ingen detalj är för liten för att uppmärksammas, skriver paret.

Men målgruppen är oklar. De män som är intresserade av klassisk stil känner redan till det mesta som Alexander Wiberg talar om. De män som inte är särskilt intresserade men ändå kan tänka sig att se programmet är gissningsvis inte särskilt många. Tittarsiffran för det första avsnittet var låga 53 000 personer. Av dem bör en betydande del ha tittat av ren nyfikenhet. En del av de nyfikna kommer inte att återkomma.

En inte alltför vild gissning är att en modern gentlemans verkliga honnörsord som solidaritet, jämlikhet och tolerans inte kommer att nämnas särskilt ofta. Istället verkar det bli en hel del ganska förutsägbara stiltips. Kanske har detta med temat för det första avsnittet att göra, ”Stilsynder”, och visst kan tipsen vara användbara ändå. Dessutom levereras de med en tydlig glimt i ögat. Men låt mig i alla fall avliva två mycket märkliga påståenden som programmet tar upp:

• Nej, du ska inte göra dig av med allt som är svart i din garderob.
Många plagg gör sig bra i svart även om den svarta skjortan bör undvikas.

Kartor som visar de olika färgskalorna.
Kartor som visar de olika färgskalorna.
• Nej, ”mörkblått” är inte den färg som ”allra flest människor passar i” och som är ”allra lättast att kombinera med andra färger”.
Det går inte att säga så. Det finns miljoner nyanser av mörkblått. Viktigast är att det är rätt nyans för just dig. Människor har olika färgskalor som brukar delas in i fyra årstider: Vår, sommar, höst och vinter. Möjligen är det så att de flesta nordbor tillhör den somriga färgskalan, som är ”kall” och drar åt blått.

Jag ska också kort kommentera Alexander Wibergs lista över de fem värsta stilsynderna när man bär kostym:

1. För slapp (skjort)krage
Tumregeln är att det ska vara max ett finger emellan hals och krage, säger Wiberg. Det är fel. Två fingrar bör du kunna stoppa emellan, annars blir det oerhört obekvämt.

2. För stor slipsknut
Jag förespråkar en tajt, nätt och assymetrisk slipsknut, förklarar Wiberg för en låtsat oförstående Måns Zelmerlöw (som för övrigt klär sig riktig smakfullt). Men:
• ”För stor” är ett extremt subjektivt mått.
• Slipsknuten bör anpassas efter bärarens ansiktsform och huvudstorlek. En smal slips i en four-in-hand-knut ser mycket märklig ut på en stor karl med kraftig hals.

3. ”Dörrvaktsärmen”
Wiberg varnar för kavajärmar som är för långa. Det gör han alldeles rätt i.

4. Lappen på ärmen
Ja, givetvis ska man ta bort den fastnästade lapp med märkesnamnet som ofta sitter vid manschetten på en nyköpt kavajs ena ärm.

5. För grova skor
Jag tycker alltid att man ska ha en sko som är så nätt som möjligt, med lädersula i oxfordmodell, det vill säga att det är sluten snörning.
Oj oj oj, här trasslar den stackars Alexander Wiberg till det för sig.

Kraftiga brogues, som här modellen Bourton från Tricker's, fungerar utmärkt till tweedkostym.
Kraftiga brogues, som här modellen Bourton från Tricker’s, fungerar utmärkt till tweedkostym.
• Skovalet ska anpassas efter vilken typ av kostym det handlar om. En formell kostym i tunn ull bör givetvis inte kombineras med grova skor. Men om det handlar om en brittisk tweedkostym går det alldeles utmärkt att bära ett par kraftiga brogues i derbymodell till, eller till och med kängor (men inte militärvarianter som exempelvis Dr. Martens).
• Oxfords är inte en synonym till skor med sluten snörning. Det finns olika modeller av skor med sådan snörning varav oxfordmodellen är en.
• Vill du ha ett par lätta derbyskor med öppen snörning till din formella kostym går det alldeles utmärkt. James Bond har det, till exempel.
• Lädersula är trevligt, men mycket opraktiskt i det svenska klimatet. Dessutom är det otroligt halt. Om du inte är beredd att bära galoscher extremt ofta bör du fundera på att antingen lägga en slitsula av plast ovanpå lädersulan eller satsa på en modell med en nättare gummisula.

Mer info på chevaleresk.se

Mysbyxor del II: Narkotikajeans

Narkotikajeans.

Under mitten av 1990-talet gick ett spöke genom Sverige. Adidasbyxornas spöke. Aldrig har så många haft så få att tacka för så usla benkläder som de tonåringar som köpte detta årtiondes verkliga skräckbyxa: Narkotikajeansen.

Detta var ett slags träningsbyxor i lycra eller liknande plastmaterial som hade en särskilt glansig yta med oöverträffad förmåga att noppra sig i takt med slitaget. Vanligast var de i mörkblått eller svart.

Många associerar begreppet till en viss modell med knappar i sidorna, men de verkliga narkotikajeansen var den Adidasmodell där de tre vertikala ränderna längs benets utsida avslutades i ett snedställt eller horisontellt streck på vaden.

Också narkotikajeans.

Narkotikajeansen kombinerades gärna med vit t-tröja och slipover (!) eller med munktröjor från exempelvis tillverkaren Champion. På fötterna? Svarta Adidas Superstar, Buffaloskor eller Timberlandkängor.

Narkotikajeans fungerade också alldeles utmärkt till brandgul eller illgrön t-tröja från italienska Diesel. Märket är känt för sin logotype som föreställer profilen av en ung man i tuppkamsfrisyr omgärdad av texten ”Only the brave”. De som valde att komplettera med en collegetröja från Aqua Limone (ett Göteborgsbaserat bolag grundat av en kvinna vid namn Ilse Stålblad) var helt ”rätt”.

Över denna kombination satt givetvis en dunjacka från Chevignon med avtagbara ärmar. Jackorna fanns i många olika färger men hade alltid ett ok i ljusbrunt läder. Precis som Diesel, Aqua Limone och italienska jeansföretaget Replay startade Chevignon i slutet av 1970-talet. Grundare var den 22-årige fransmannen och flygentusiasten Guy Azoulay. Han döpte sitt klädmärke efter jaktpiloten Charles Chevignon.

Den märkliga texten ”Togs unlimited” på ryggen av Chevignons dunjackor syftar antingen på ”togs” som är brittisk slang för kläder, eller på ”tog” som är ett måttenhet för ett textilmaterials förmåga att isolera värme. Båda kommer från latinets toga som var ett formellt, draperat plagg i det antika Rom.

 

Dunjacka från Chevignon. Omåttligt populär till narkotikajeans.

De vedervärdiga männen från Göteborg


Stiltje har många gånger skrivit om den medelsvenske mannen (DMM) och hans speciella stil. Tidigare har vi kunnat konstatera att den präglas av en blandning av bekvämlighet och korrekthet. Detta tar sig uttryck i säregna kombinationer av formella plagg, jeans och skodon av mestadels bristande kvalitet, inte sällan en smula moderiktiga. Till detta kommer vissa egenheter, exempelvis en närmast fundamentalistiskt uppknäppt kavaj.
Det finns inte någon anledning att driva med DMM. Han finns i alla samhällsklasser (nåja) och är intressant och spännande. Men det finns en avart som förtjänar att knäppas på näsan. Jag talar förstås om De Vedervärdiga Männen från Göteborg: DVM(Gbg).

Termen ”vedervärdig” syftar inte på klädstilen utan på deras vana att hänfalla åt plumpa skämt, dominerande manlighet, självgodhet och en vilja att alltid synas och höras.
Detta är inget utmärkande för den göteborgske mannen, egenskaperna är generella för gubbar världen över och givetvis alltid vedervärdiga. Men genom att kombinera dessa med vitsar, en ”go” dialekt och allmän ”brötighet” (måste uttalas med göteborgskt ö, alltså ô, ”brôtig”) står DVM(Gbg) för en särskilt vedervärdig vedervärdighet.

De har förstås funnits betydligt längre än så, men stilmässigt gissar jag att DVM(Gbg) dök upp på 1980-talet i samband med att ett antal personligheter började utnyttja sin göteborgska dialekt och stadens lokala särdrag för en framgångsrik karriär inom televisionen.

Leif ”Loket” Olsson.

Med Ingvar Oldsberg, Harald Treutiger och något senare Leif ”Loket” Olsson och Lars Kronér inleddes göteborgarens förvandling från käck och trevlig västkustbo till hela Sveriges ”goa gubbe”. Möjligen var skådespelaren Weiron Holmberg ett slags föregångare med sina roller i filmerna ”Repmånad” och ”Sällskapsresan”, men hans karaktärer har ingenting av DVM(Gbg):s stilmässiga särdrag. Dessutom vilar det ett mörker över Holmberg som inte kan skönjas hos de tidigare nämnda. Han är för mycket arbetare och för lite clown för att passa in och har en bakgrund inom avgrundsvänstern.

Å andra sidan konstaterade en vän och Stiltjeläsare att ”Han bär på mycket sorg, Lasse” när vi talade om Lars Kronér. Så det kan finnas ett djup också där man minst anar det.

Rent attitydmässigt har radarparet Lasse Beicher och Morgan Alling för övrigt gjort en del för att förvandla göteborgaren till ett skämt.

OBS: Jag påstår givetvis inte att Oldsberg, Kronér et al är vedervärdiga, men de har definitivt stått modell rent stil- och humormässigt. I de vedervärdiga männen från Göteborg förenas den klichéartade bilden av göteborgaren med en tv-inspirerad gubbutstyrsel, klassisk DMM och en konservativ manschauvinism.

Morgan Alling och Lasse Beicher byggde hela sin tidiga karriär på sin image som ”goa gubbar”, som här i sommarlovsprogrammet ”Tippen”.

 

Till skillnad från DMM växlar gärna DVM(Gbg) mellan kavaj-jeans-finsko-kombinationen och hel kostym, oftast utan slips. Kavajen tenderar att vara ett nummer för stor. Vissa äldre exemplar av DVM(Gbg) bär gärna beiga eller ljusbruna kavajer i filtad ull. Skjortan har ofta kontrastknappar och ovanligt hög krage med klassisk form.
Utmärkande för denna stil är också användandet av väst, både till kostym och utan. Det är ingen slump att SVTs lokala nyhetsprogram i Göteborgsområdet fram till för något år sedan hette just ”Västnytt”. I samtliga fall knäpps alla västknappar, trots att den nedre inte ska knäppas. Väst till kortärmad skjorta har observerats.

Yngre män kan bära fluga (färdigknuten). Ett annat utmärkande drag är att de äldre exemplaren ibland har långt hår, nästan alltid bakåtstruket. De med färre hårstrån på skulten väljer ofta bort den vanliga snaggningen för en rejäl krans runt hjässan.

Fredagsmys på byxfronten

En inte helt ovanlig syn i dagens Sverige.
En inte helt ovanlig syn i dagens Sverige.
Mysbyxan är ett plagg som den stilmedvetne mannen inte bär utanför hemmets fyra väggar. Till och med en lov i trädgården eller hämtning av morgontidningen innebär en för stor risk för att bli sedd. Och vill man upprätthålla något slags standard gentemot eventuell partner bär man inte mysbyxan alls.

Mysbyxor på barn är ett gränsfall: Helst inte, men fungerar vid tvättpanik.

Ingenting av det som står ovan är förstås aktuellt om byxan används till det som den är tillverkad för: Sport.

Ändå är det inte alls ovanligt att se mysbyxan på människor som varken är inomhus under eget tak eller i idrottshallen. Och det hela började någon gång på 1980-talet. Då kunde man för första gången se pojkar och män i breda befolkningslager ha på sig träningskläder offentligt. Inspirationen kom sannolikt från två håll:

1. Den fortsatta utvecklingen mot minskad formalitet inom herrklädseln som pågått sedan 1960-talet.
2. Den ”sportklädesrevolution” som skedde simultant i Storbritannien och USA under senare delen av 1970-talet.

Utveckling mot minskad formalitet

Under 1960-talet skedde antagligen 1900- och det hittillsvarande 2000-talets största omsvängning i manlig klädsel: Kostymen förlorade sin ställning som det enda acceptabla valet vid alla aktiviteter som krävde en mer formell klädedräkt. Mer om det här.

Vid mitten av decenniet började den kult slå igenom på bred front som fortfarande är norm i Västvärlden: Ungdomskulten. Numera vill vi alla vara unga. Inte nödvändigtvis unga i sinnet, även om detta också ses som en positiv egenskap, utan unga till utseendet.

Utvecklingen mot en mindre formell klädsel kan skönjas i tre tydliga tendenser:

  • Äldre män kan känna sig yngre genom att klä sig ”ungt”, vilket oftast innebär icke-formellt.
  • Det i princip obefintliga kravet på en formell klädstil i arbetslivet, i alla fall i Sverige men undantaget några specifika yrkeskategorier, har minskat incitamentet för att klä sig formellt.
  • Män som åldras tenderar att i högre grad behålla den klädstil de hade när de var unga. Denna utveckling är mycket tydlig när man jämför de generationer som var unga på 1960-talet och senare med de som är äldre än så.Tendenserna förstärker och reproducerar dessutom varandra. Ju fler som vill känna sig unga upp i åren genom att klä sig ”ungdomligt”, ju färre är det som bär formell klädsel på sin arbetsplats och det minskar ytterligare incitamentet för att bryta trenden och så vidare. Steget kan verka långt, men den offentligt burna mysbyxan är de facto ett slags logisk slutpunkt i den här utvecklingen.
Hiphop-pionjärer i Bronx på 1970-talet.
Hiphop-pionjärer i Bronx på 1970-talet.

Sportklädesrevolutionen

Under 1970-talets sista år skedde det två ordentliga genombrott för idrottsrelaterad klädsel i subkulturella kretsar.

  • Hiphop-scenen i stadsdelen Bronx i New York där grafittikonst, breakdancing, rap och scratch blandades. De unga och företrädesvis svarta män som utgjorde hiphopens grundare använde ofta sportplagg som träningsjackor och baseballmössor.
  • Huligankulturen i Storbritannien, de så kallade ”casuals”. Detta var unga män, primärt från arbetarklassen i Englands och Skottlands storstäder, som genom att följa sina respektive fotbollsklubbar på resor ut i Europa kom i kontakt med tyska och italienska sportklädestillverkare som Puma, Adidas och Sergio Tacchini. Var i landet som denna hemlighetsfulla subkultur startade är omtvistat, men Liverpool brukar nämnas som den mest troliga staden.

Men det verkliga genombrottet för sportkläderna inom både hiphopen och casual-rörelsen kom först under det tidiga 1980-talet. Av någon anledning fokuserade båda dessa sinsemellan mycket olikartade subkulturer dessutom mycket av sin uppmärksamhet på skodon avsedda för idrott. Modeller som Adidas Forest Hills och Trimm-trab, Puma Suede och Clyde och Diadora Borg Elite har sparkats och dansats in i historien av mången ung huligan och rappare.

    Unga huliganer,
    Unga huliganer, ”casuals”, i sportkläder under det tidiga 1980-talet.
    Hiphopen har gång på gång lyfts fram som en enorm framgångsfaktor för den gryende sportskoindustrin. Men faktum är att casual-kulturen inte har fått ett tillnärmelsevis tillräckligt stort erkännande för att ha gett svettiga och väderkänsliga gympadojjor och retrodoftande träningsjackor en plats i den moderne mannens garderob. Den brittiske arbetarklassmannens vardagsuniform har mycket att tacka huliganerna för.

    Och vill Stiltjeläsaren plocka lite subkulturella pluspoäng i Storbritannien någon gång, så kom ihåg att gympadojjor heter ”trainers” och inte ”sneakers” som alla svenskar tycks tro.

    Where did you get your trainers from, mate?

    Den oknäppta kavajen

    DMM i aktion. Kyskhetsbälte på knapphålet.

    En ytterst viktig del i Den Medelsvenske Mannens (DMM) stil är att ha kavajen uppknäppt. I alla lägen, alltid. Det sägs ibland att svenska män har en vana att ta av sig kavajen i tid och otid, men frågan är om inte oviljan att knäppa den är ännu mer signifikativ. Det är som att en mystisk kraft tvingar isär det som är konstruerat för att sitta ihop.

    Varför DMM har satt kyskhetsbälte på knapphålet från första början är en gåta. Vi bor i ett kallt och blåsigt klimat som borde stimulera till ökad knäppning. Men det hänger antagligen ihop med formalitet, eller upplevd formalitet.

    Denna svenska antiknäppkonformism är uppenbarligen tillräckligt stark för att utöva ett slags otrevlig press på den som vill gå emot strömmen. För ett tag sedan ifrågasatte Stiltjes huvudskribent varför en av våra riksdagsledamöter, i övrigt välklädd, inte knäppte sin kavaj. Riksdagsledamoten lyssnade intresserat och knäppte den. Några dagar senare dök han upp igen – uppknäppt. ”Jag har märkt att jag sticker ut på ett dåligt sätt när jag knäpper” sa han och fingrade nervöst på översta knappen.

    En ung man som följer Stiltje fick häromdagen frågan ”Varför har du kavajen knäppt?” av en mer senior medarbetare. Frågan blir än mer anmärkningsvärd eftersom de arbetar på regeringskansliet.

    Jag har tidigare skrivit flera inlägg om den svenska mannens aversion mot allt som är formellt (exempelvis här), eller i alla fall mer formellt än jeans och skjorta. I fallet med kavajen är det synd, då detta plagg gör sig bäst knäppt. Det är sytt för att minst en knapp alltid ska knäppas när bäraren står upp. Om modellen är rätt och anpassad till bärarens kroppsbyggnad finns det få saker som bidrar till att förbättra en mans hållning som en kavaj.

    Men det förutsätter förstås att den inte fladdrar omkring magen på ett osnyggt sätt.