I fredags besökte Stiltje den anrika inrättningen Östens El på Landala torg. Butiken doftade stamkund och dammsugarpåsar.
Före mig i kön stod en äldre man som ville laga en elektrisk tandborste och en annan, äldre man som skulle köpa ett strykjärn. Med keramisk sula, bör tilläggas.
– Kan du laga den här tandborsten? – Nej.
Båda två bar dufflar, alltså en knälång ullrock med huva som populariserades av den brittiska generalen Bernard Montgomery under Andra världskriget. Som så många andra ytterplagg för män har den militär bakgrund och spreds över Europa i mitten av 1800-talet.
I Storbritannien blev den i slutet av förrförra seklet en standardrock för flottan, Royal Navy. Knäppningen med hornknappar och läderöglor är gjord för att kunna användas med handskar på händerna vid kallt väder till sjöss.
Duffeln har kommit och gått under åren, just nu verkar den vara hopplöst ”ute” vilket givetvis är helt ointressant för människor som intresserar sig för klassisk stil. På den blåsiga, svenska västkusten är det snarare konstruktionen som är problemet: Det generösa avståndet mellan knapparna gör att regn och blåst lätt smiter innanför duffeln och huvan är ofta lite för liten för att täcka hela huvudet vid blöt väderlek.
Stiltje har tidigare skrivit om skjortkragens betydelse för att balansera ansiktsformen och ge halsen ett proportionerligt utseende. Det finns dock kragformer som inte är lämpliga för några ansiktsformer alls. Som den Joe Pescis psykopatiska rollfigur Tommy bär i filmen ”Maffiabröder” (”Goodfellas”) från 1990.
Tommys mamma berömmer hans kläder. Det borde hon inte göra.
För det första är det extremt lilla avståndet mellan kragsnibbarna mycket märkligt. Det gör att slipsen lyfter upp snibbarna flera centimeter från skjortbröstet där de egentligen borde vila. Kragen är lågt skuren men med långa snibbar vilket får hela Pescis kropp att sträva nedåt och förstärker intrycket av att han är under medellängd. Hade kragen däremot varit mer traditionell hade skådespelaren gärna fått ha en låg variant, kanske ännu lägre, för att kompensera för sin korta hals.
Hurra du lever, pang du är död. Men bara på film.
Nu lär inte kragens skärning vara något som Tommy ligger sömnlös om nätterna och tänker på. Han blir nämligen kallblodigt avrättad en bit in i filmen. Av en gangster med en lika konstig skjortkrage.
Det finns ett uttryck som den hatiska högermobben på datanätverket Internet använder sig av: ”Never go full Arnstad”. Någon som ”goes full Arnstad” gör som journalisten Henrik Arnstad och kallar Sverigedemokraterna och den ”Sverigevänliga rörelsen” för nyfascister.
Det hånfulla uttrycket kommer ursprungligen från en scen ur filmen ”Tropic Thunder” från 2008 och är egentligen ganska fyndigt. Och kan rasistmobben, då kan Stiltje också.
Mannen på bilden bär i grunden en DMM-uniform. Kostymkavajen, den uppknäppta skjortan, jeansen och de svarta derbyskorna – allt finns där. Men scarfen och bröstnäsduken är matchade med varandra och ser fina ut mot det mörkblå kavajtyget. Accessoarerna lägger till något extra, en liten twist som gör att bäraren skiljer sig från mängden. Mannen på bilden har helt enkelt ”gone full Wingårdh”.
That’s right people: Always go full Wingårdh!
Arkitekten Gert Wingårdh är Sveriges kanske mest framgångsrika husritare genom tiderna. Klädmässigt är han känd för att alltid bära stora halsdukar eller scarves. Dessa kombinerar han gärna med lediga ulltröjor, jeans, kostymkavaj och derbyskor eller grövre boots. En påpasslig läsare, tillika arkitekt, talade om att Gert också gärna bär sandaler. Inomhus är han ofta barfota.
Alla göteborgska män i medelåldern som besitter det minsta lilla kulturella kapital har någon gång burit eller funderat på att bära en Gert Wingårdh-inspirerad scarf. Men varför ska den kreativa klassen ha ensamrätt på detta utmärkta sätt att ge DMM-uniformen en mer spännande och stiligare framtoning?
I dag tog jag en sväng på det lokala köpcentrumet för att byta ett par byxor för min yngsta dotter. Kassakön på Hennes & Mauritz var monstruös och stämningen irriterad.
Det vanligaste plagget bland de män (det var mest kvinnor) som väntade på sin tur att ge pengar till familjen Persson var definitivt munkjackan. Kombinerad med rufsigt hår och enorm snusläpp indikerar den antagligen både jultrötthet och bakfylla.
Det är skillnad på munk och munk. Och på snusläpp och snusläpp.Men munkjackan har många fördelar och är ett av de plagg med idrottsbakgrund som gör sig bäst till jeans. Det är också mig veterligen det enda plagg som faktiskt kan fungera i gråmelerad bomull. Särskilt munkaktig är den inte, det är sannolikt själva kapuschongen som har kopplat ihop den med de kristna ordensbrödernas olika kåpor.
”Britt-Marie, den här var la käck?”
Däremot bör man i det längsta undvika munktröjan. Den saknar kusinens praktiskhet eftersom den måste dras över huvudet och inte kan lämnas öppen vid ansträngning som gör en varm. Det är också oerhört svårt att få en sådan tröja att framställa kroppen i något så när smickrande dager.
En gammal stilregel säger att man inte ska ha en bröstnäsduk i samma tyg och färg som slipsen. ”Det ser för utstuderat ut”, är den vanliga förklaringen från stilmedvetna män. Ändå säljer en del klädbutiker kit med den här kombinationen. Min upplevelse är också att det har blivit vanligare att begå detta tidigare faux-pas.
Kanske är det ett tecken i tiden att till och med anglofilen Fredrik Lindström (vars goda klädrykte förvisso är överdrivet) väljer en slips och näsduk i samma färg och, vad det verkar, struktur.
Att Kristian Luuk väljer att göra samma sak är mindre förvånande. Mannen som gett det anorektiska herrmodet ett ansikte har för vana att pendla mellan innovativa kombinationer och katastrof.
Ung man med strumpor i sina seglarskor, fotograferad på ett byggvaruhus i Göteborgstrakten.
I Kungsbacka utanför Göteborg är seglarskon den okrönte kungen av fotbeklädnader. Så är det på många platser i Sverige. Seglarskon har sedan den verkliga storhetstiden på 1980-talet blivit en essentiell del av DMMs (Den Medelsvenske Mannen) basgarderob.
Det är problematiskt att ha åsikter om seglarskon. Risken är att man faller i fällan och ägnar sig åt ett slags klassförakt. Detta förakt har manifesterats allra tydligast genom något som kallas ”normcore”. Det var min bekant och studiekamrat, modejournalisten Helena Skoog, som gjorde mig uppmärksam på fenomenet.
Normcore är ett slags ”antimode” som för ett par år sedan dök upp i den svenska huvudstaden och som innebär att klä sig ungefär som en medelålders man på 1990-talet. Så vill modemedvetna, men ofta själva mycket dåligt klädda, unga människor från den välbärgade medelklassen driva med DMM.
Pappa och jag inför min första skoldag. Året är 1988 och seglarskorna ett par Sebago Docksides. Observera skuggan av mamma och texten på min collegetröja: ”Fröken är bäst. På rasten.”.
Jag har inte sett några specifika märken eller modeller, men jag utgår ifrån att ”normcore” handlar om ungefär den stil som min egen pappa odlade då jag var i skolåldern:
• Mörkgrön jacka från Baz med krage klädd i brunt skinn.
• Valfri tennisskjorta eller skjorta, något för stor.
• Jeans med relativt hög midja och lös passform, för de mer medvetna männen kanske Lee (i deras mellanperiod, alltså efter storhetstiden på 1970-talet och före återuppståndelsen under det sena 1990-talet) eller lite för stora Levi’s 501. Jeansen kan med fördel vara svarta.
• Sportsockor, gärna vita med Intersports logotype.
• Seglarskor eller loafers.
Min upplevelse är att denna stil är ungefär lika vanlig bland medelålders män i dag som på 1990-talet, med undantag för att nästan alla svenskar blivit paniskt rädda för sportsockor efter modebilagornas mångåriga kampanj mot att använda dem i vardagslag. Mången partner har de senaste 20 åren skrikit ”NEJ!” i affekt vid blotta åsynen av livskamratens fötter klädda i vit bomull och sedan sprungit till den lokala herrklädesbutiken för att panikköpa ett tiopack svarta Topecostrumpor.
Enskilt är det inget fel på plaggen som min pappa hade, det är kombinationen och passformen som inte känns bra. Då finns det två val att göra:
1) Ägna sig åt ett slags raljerande med en klar von oben-attityd, eller också
2) Tipsa om hur plaggen kan användas för att skapa en klassisk, manlig stil.
Sperry Top-sider, den första seglarskon. Designad av Paul A Sperry på 1930-talet.
Det första jag skulle undvika är att bära strumpor i seglarskorna. Seglarskon är en sommarsko som utvecklades på den amerikanska östkusten för att skapa bra grepp på blöta båtdäck (på engelska heter skon ”deck shoe”). Om man är lagd åt det hållet kan seglarskon se fin ut till upprullade fritidsbyxor eller kortbyxor. Det är en ren fritidssko och bör kombineras som en sådan.
Jag har inte mycket till övers för Sverigedemokraternas politik (läs: ingenting). Nu visar det sig att jag inte heller har mycket till övers för partiledningens sätt att bära kostym.
Mattias Karlsson från Sverigedemokraterna. Bild från Aktuellt i Politiken.
Ta en titt på SDs ex-vikarierande partiledare Mattias Karlsson. Hans skjorta är ostruken, hans byxor för låga (därav den otrevliga trekanten av skjorttyg mellan västslut och linning), hans kavajärmar för långa och hans skjortkrage underdimensionerad. Kavajen borde justeras i ryggen, skjortkragen syns inte eftersom kavajen sticker upp över den. Dessutom har Karlsson valt en svart kostym – är han på väg till en begravning?
Och då ska läsaren veta att jag ändå varit bamhärtig nog att klippa bort partisekreteraren Rickard Jomshof.
Möjligen går det bra för Sverigedemokraterna i opinionen, men på västfronten intet nytt.
Jag har nyss flyttat ifrån Göteborg. Ett litet hus i Kungsbacka lockade med trädgård och orenoverat badrum och fuktskadat förråd. Just nu köper jag alltså fler arbetshandskar än skinndito från Dent’s och det går av förklarliga skäl lite längre tid mellan inläggen på Stiltje.
Men jag har givetvis passat på att herrspana lite grand i min nygamla hemstad.
Far och son Dunväst utanför Clas Ohlsons butik i Kungsbacka.
Kungsbacka är oerhört borgerligt. Moderaterna har suttit vid makten sedan kommunreformen 1971. Möjligtvis har det blå styret ett finger med i spelet när det gäller en del klädmässiga perversiteter i kommunen. Exempelvis dunvästen. Jag har aldrig sett så många dunvästar på samma ställe tidigare. Kungsbacka är uppenbarligen centralort på den klädmässiga Västkusten.
Fäblessen för detta märkliga plagg har säkerligen en del med seglarmode att göra, men jag är okunnig på det området. Kom gärna med egna ”inspel”.
Stiltje 