”Hej bror! En fråga. Varför knäpper män alltid upp sin kavaj när dom sätter sig ner och knäpper en knapp när dom ställer sig upp (typ i rättssalar)?”
Hej Lisa.
Kavajens knäppning är ett kapitel för sig och kanske något att återkomma till längre fram här på Stiltje.
Orsaken till att män knäpper kavajen är att den är konstruerad så att den sitter bäst som knäppt (men sista knappen ska aldrig, aldrig knäppas). Däremot har de flesta kavajer en tendens att strama och kännas obekväma när man sitter ned. Därför knäpper man med fördel upp när man sätter sig.
Knäppis -men inte när han sitter. Don Draper i tv-serien Mad Men.
Men det finns undantag. Knäpper man fler än en knapp, exempelvis på en ordinär treknäppt kavaj som är sydd för att de två översta knapparna ska knäppas, kan man strunta i att knäppa upp dem när man sätter sig. Det ser bara krångligt och affekterat ut.
En gammal stilregel säger att man inte ska ha en bröstnäsduk i samma tyg och färg som slipsen. ”Det ser för utstuderat ut”, är den vanliga förklaringen från stilmedvetna män. Ändå säljer en del klädbutiker kit med den här kombinationen. Min upplevelse är också att det har blivit vanligare att begå detta tidigare faux-pas.
Kanske är det ett tecken i tiden att till och med anglofilen Fredrik Lindström (vars goda klädrykte förvisso är överdrivet) väljer en slips och näsduk i samma färg och, vad det verkar, struktur.
Att Kristian Luuk väljer att göra samma sak är mindre förvånande. Mannen som gett det anorektiska herrmodet ett ansikte har för vana att pendla mellan innovativa kombinationer och katastrof.
Ung man med strumpor i sina seglarskor, fotograferad på ett byggvaruhus i Göteborgstrakten.
I Kungsbacka utanför Göteborg är seglarskon den okrönte kungen av fotbeklädnader. Så är det på många platser i Sverige. Seglarskon har sedan den verkliga storhetstiden på 1980-talet blivit en essentiell del av DMMs (Den Medelsvenske Mannen) basgarderob.
Det är problematiskt att ha åsikter om seglarskon. Risken är att man faller i fällan och ägnar sig åt ett slags klassförakt. Detta förakt har manifesterats allra tydligast genom något som kallas ”normcore”. Det var min bekant och studiekamrat, modejournalisten Helena Skoog, som gjorde mig uppmärksam på fenomenet.
Normcore är ett slags ”antimode” som för ett par år sedan dök upp i den svenska huvudstaden och som innebär att klä sig ungefär som en medelålders man på 1990-talet. Så vill modemedvetna, men ofta själva mycket dåligt klädda, unga människor från den välbärgade medelklassen driva med DMM.
Pappa och jag inför min första skoldag. Året är 1988 och seglarskorna ett par Sebago Docksides. Observera skuggan av mamma och texten på min collegetröja: ”Fröken är bäst. På rasten.”.
Jag har inte sett några specifika märken eller modeller, men jag utgår ifrån att ”normcore” handlar om ungefär den stil som min egen pappa odlade då jag var i skolåldern:
• Mörkgrön jacka från Baz med krage klädd i brunt skinn.
• Valfri tennisskjorta eller skjorta, något för stor.
• Jeans med relativt hög midja och lös passform, för de mer medvetna männen kanske Lee (i deras mellanperiod, alltså efter storhetstiden på 1970-talet och före återuppståndelsen under det sena 1990-talet) eller lite för stora Levi’s 501. Jeansen kan med fördel vara svarta.
• Sportsockor, gärna vita med Intersports logotype.
• Seglarskor eller loafers.
Min upplevelse är att denna stil är ungefär lika vanlig bland medelålders män i dag som på 1990-talet, med undantag för att nästan alla svenskar blivit paniskt rädda för sportsockor efter modebilagornas mångåriga kampanj mot att använda dem i vardagslag. Mången partner har de senaste 20 åren skrikit ”NEJ!” i affekt vid blotta åsynen av livskamratens fötter klädda i vit bomull och sedan sprungit till den lokala herrklädesbutiken för att panikköpa ett tiopack svarta Topecostrumpor.
Enskilt är det inget fel på plaggen som min pappa hade, det är kombinationen och passformen som inte känns bra. Då finns det två val att göra:
1) Ägna sig åt ett slags raljerande med en klar von oben-attityd, eller också
2) Tipsa om hur plaggen kan användas för att skapa en klassisk, manlig stil.
Sperry Top-sider, den första seglarskon. Designad av Paul A Sperry på 1930-talet.
Det första jag skulle undvika är att bära strumpor i seglarskorna. Seglarskon är en sommarsko som utvecklades på den amerikanska östkusten för att skapa bra grepp på blöta båtdäck (på engelska heter skon ”deck shoe”). Om man är lagd åt det hållet kan seglarskon se fin ut till upprullade fritidsbyxor eller kortbyxor. Det är en ren fritidssko och bör kombineras som en sådan.
Många svenska män har slipsfobi. Detta är ett problem. Men möjligheten till att framgångsrikt bota detta med terapi är stor. Lösningen är button down-skjortan.
Den ärkekonservative moderaten Gunnar Hökmark i amerikanskt inspirerad stil med bengalrandig button down-skjorta i poplin och röd sidenslips.
Denna den mest amerikanska av alla skjortkragar är mycket populär i Sverige. Bortsett från USA och Italien vågar jag påstå att det här i landet finns flest button down-skjortor per kapita i världen. Min teori är att den svenska mannens aversion mot allt formellt har gjort att en avslappnad kragform som button down utgör ett bra mellanläge. Inte ”stel” men ändå uppklädd (eller ”dressad” som en del butiksanställda och modelejon säger). Den är som tennisskjortan men lite mer påklädd.
Genom att försiktigt börja använda slips till button down-skjortan kan den fobiske mannen vänja sig vid att ha någonting runt halsen. Att sakta utsätta sig för det man är rädd för är en av hörnstenarna i den kognitiva beteendeterapins olika fobibehandlingar.
Slips till button down är mycket vanligt i USA. Där kombinerar man gärna en formell sidenslips till en högre krage med mycket ”rull” (som Brooks Brothers klassiska variant). Skjortan är ofta enfärgad eller med bengalränder.
Förre Fiatchefen Gianni Agnelli (ständigt hyllad som stilikon) med oknäppta kragknappar och slips i grövre material.
I Italien är stilen mer fritidsbetonad och informell med en kombination av stickade eller virkade slipsar i olika material som siden eller ull, släta ull- eller bomullsslipsar och button down-skjorta. Eftersom en grund i den klassiska italienska stilen är att töja på gränserna är det inte ovanligt att knäppa upp kragknapparna eller ha slipsen lite lagom på snedden. En del kallar denna attityd för sprezzatura vilket definieras som ”utstuderad nonchalans”. Kanske är det därför som den italienska stilen slagit igenom bättre än den amerikanska och brittiska diton i Sverige.
Detta är givetvis grova generaliseringar.
Varför behöver man då vänja sig vid att ha slips? Svaret är enkelt: Det behöver man inte alls. Valet är fritt och var och en blir salig på sin tro.
Men: Slipsen är oslagbar som färgklick och möjlighet till att göra något roligare av sin klädsel med mycket små medel. Dessutom känns det naket utan den när man har mer formell klädsel. Alla män bör tänka ett steg till innan de tar på sig en hel kostym och lämnar slipsen hemma – det ser helt enkelt tomt och konstigt ut.
I dag har det kommit en fråga från infrastrukturkännaren Kristoffer:
”Hej!
Jag är lång, men inte jättelång. Långt från gänglig, men inte fet. Ändå har jag jätteproblem med linnen, t-tröjor och annat för träningsbruk. Än har jag inte funnit något som inte åker upp och exponerar min mage så fort jag har armarna över huvudet. Vilket jag har rätt ofta, då jag gillar upphopp, ryck, stöt, yoga och liknande.
Har du några råd att ge?
Hälsningar 107-98-112 vid 186.”
Hej Kristoffer,
Tack för din fråga.
Eftersom jag framför allt pysslar med klassisk stil ligger kläder avsedda för fysisk träning utanför mitt egentliga kunskapsområde. Däremot har jag upplevt samma sak som du och har funderat över passformen på träningskläder för överkroppen.
För ett litet tag sedan snubblade jag över en nätbutik som heter junkyard.se – de har linnen och t-tröjor i längre modeller. Detta är bara aktuellt om du kan tänka dig att träna i bomullsplagg. Vill du ha träningskläder i konstmaterial ser jag ingen annan råd än att köpa större storlekar och sy in dem. Axelsömmarna kan bli ett problem, men jag misstänker att du får ge avkall på detta.
Jag har inte mycket till övers för Sverigedemokraternas politik (läs: ingenting). Nu visar det sig att jag inte heller har mycket till övers för partiledningens sätt att bära kostym.
Mattias Karlsson från Sverigedemokraterna. Bild från Aktuellt i Politiken.
Ta en titt på SDs ex-vikarierande partiledare Mattias Karlsson. Hans skjorta är ostruken, hans byxor för låga (därav den otrevliga trekanten av skjorttyg mellan västslut och linning), hans kavajärmar för långa och hans skjortkrage underdimensionerad. Kavajen borde justeras i ryggen, skjortkragen syns inte eftersom kavajen sticker upp över den. Dessutom har Karlsson valt en svart kostym – är han på väg till en begravning?
Och då ska läsaren veta att jag ändå varit bamhärtig nog att klippa bort partisekreteraren Rickard Jomshof.
Möjligen går det bra för Sverigedemokraterna i opinionen, men på västfronten intet nytt.
Jag har nyss flyttat ifrån Göteborg. Ett litet hus i Kungsbacka lockade med trädgård och orenoverat badrum och fuktskadat förråd. Just nu köper jag alltså fler arbetshandskar än skinndito från Dent’s och det går av förklarliga skäl lite längre tid mellan inläggen på Stiltje.
Men jag har givetvis passat på att herrspana lite grand i min nygamla hemstad.
Far och son Dunväst utanför Clas Ohlsons butik i Kungsbacka.
Kungsbacka är oerhört borgerligt. Moderaterna har suttit vid makten sedan kommunreformen 1971. Möjligtvis har det blå styret ett finger med i spelet när det gäller en del klädmässiga perversiteter i kommunen. Exempelvis dunvästen. Jag har aldrig sett så många dunvästar på samma ställe tidigare. Kungsbacka är uppenbarligen centralort på den klädmässiga Västkusten.
Fäblessen för detta märkliga plagg har säkerligen en del med seglarmode att göra, men jag är okunnig på det området. Kom gärna med egna ”inspel”.
Det är svårt att hitta byxor som sitter bra. Det blir ännu svårare om man inte känner till hur de ”ska” sitta. Redan här måste bäraren lära sig distinktionen mellan:
1) Vad han vill ha för snitt, och
2) Vilket snitt som passar hans kropp.
I den bästa av världar är (1) och (2) samma passform. I många fall är det inte så.
Tajta, låga byxor kan fungera i undantagsfall. Men inte om de är så här tajta.
Jag upprepar en ofta återkommande devis på denna blogg: Låt inte modet diktera vad du tar på dig. En lathund är på sin plats, men den är ytterst generell och behöver givetvis anpassas efter individuella mått.
• Män med korta ben och viss rondör: Välj en byxa med relativt hög midja, benen ser längre ut och markerar en midja som inte är särskilt tydlig. Undvik slag och uppvikta/upprullade byxben, det ger en illusion av förkortning. Välj helst en byxa utan gångveck eftersom de tenderar att ”bredda” höftpartiet ytterligare. Undvik byxor med smala ben för att inte se ut som en köttbulle med två tändstickor undertill.
• Smala, kortbenta män kan följa råden ovan men behöver inte vara lika rädda för byxor med gångveck. Byxan kan med fördel ha smalare ben.
• Överviktiga män (övervikt definieras av svensk sjukvård som att ha ett BMI över 25) med proportionerlig kroppsbyggnad behöver inte vara fullt lika rädda för lägre byxor, men en tumregel är att byxan ändå inte ska sitta mer än tre-fyra centimeter under naveln eftersom magen annars riskerar att svälla ut över linningen. Många män med putmage väljer att bära sina byxor under själva buken. Det är ett bra sätt att se både tjockare och slappare ut. Byxan får ett så kallat ”Gällivarehäng”, rumpan försvinner, skåran mellan skinkorna syns och benen blir fånigt korta. Inget ont om alkoholmissbrukande män på parkbänkar, men med byxan hängande i skrevet närmar man sig dem stilmässigt.
• Män med långa ben kan med fördel välja något lägre byxor, gärna med slag eftersom det förkortar benen och på så vis får överkroppen att verka längre.
Det finns mycket annat att skriva om byxans passform och snitt, men vi börjar där.
Stiltje 