Det är svårt att hitta byxor som sitter bra. Det blir ännu svårare om man inte känner till hur de ”ska” sitta. Redan här måste bäraren lära sig distinktionen mellan:
1) Vad han vill ha för snitt, och
2) Vilket snitt som passar hans kropp.
I den bästa av världar är (1) och (2) samma passform. I många fall är det inte så.
Jag upprepar en ofta återkommande devis på denna blogg: Låt inte modet diktera vad du tar på dig. En lathund är på sin plats, men den är ytterst generell och behöver givetvis anpassas efter individuella mått.
• Män med korta ben och viss rondör: Välj en byxa med relativt hög midja, benen ser längre ut och markerar en midja som inte är särskilt tydlig. Undvik slag och uppvikta/upprullade byxben, det ger en illusion av förkortning. Välj helst en byxa utan gångveck eftersom de tenderar att ”bredda” höftpartiet ytterligare. Undvik byxor med smala ben för att inte se ut som en köttbulle med två tändstickor undertill.
• Smala, kortbenta män kan följa råden ovan men behöver inte vara lika rädda för byxor med gångveck. Byxan kan med fördel ha smalare ben.
• Överviktiga män (övervikt definieras av svensk sjukvård som att ha ett BMI över 25) med proportionerlig kroppsbyggnad behöver inte vara fullt lika rädda för lägre byxor, men en tumregel är att byxan ändå inte ska sitta mer än tre-fyra centimeter under naveln eftersom magen annars riskerar att svälla ut över linningen. Många män med putmage väljer att bära sina byxor under själva buken. Det är ett bra sätt att se både tjockare och slappare ut. Byxan får ett så kallat ”Gällivarehäng”, rumpan försvinner, skåran mellan skinkorna syns och benen blir fånigt korta. Inget ont om alkoholmissbrukande män på parkbänkar, men med byxan hängande i skrevet närmar man sig dem stilmässigt.
• Män med långa ben kan med fördel välja något lägre byxor, gärna med slag eftersom det förkortar benen och på så vis får överkroppen att verka längre.
Det finns mycket annat att skriva om byxans passform och snitt, men vi börjar där.
Stiltje 