Glöm komikern David Batras föreställning – i dagens samhälle är övervikt den verkliga elefanten i rummet.

För ett par år sedan satt jag på Ikea och drack kaffe. Då reagerade jag på att nästan alla män i 35-årsåldern hade mage, alltså bukfetma. Jag minns att jag skrev något om detta på sociala medier och fick ta emot svidande kritik. Detta obestridliga faktum påpekar man inte ostraffat. Jag fick bland annat höra att jag var ”smal och självgod” och att det handlade om ”klassförakt”. Lägg till dessa ett par andra mer eller mindre grundlösa påhopp.

Att övervikt, definierat som ett BMI (Body Mass Index) på mellan 25 och 30, har stor påverkan på människors hälsa är odiskutabelt. I dag är hälften av de svenska männen antingen överviktiga (BMI 25-29), feta (BMI 30-34) eller sjukligt feta (BMI över 35). Statistik från Socialstyrelsen visar också att ju äldre männen är, desto fetare är de.

Detta är en tickande ohälsobomb.

BMI är ett trubbigt mått som bygger på personers längd och vikt. Är man kroppsbyggare kan det slå fel, eftersom muskler väger mer än fett. Då blir ett BMI på 27 kanske inte en indikation på övervikt utan på att man har lyckats bygga biceps av Belgian Blue-modell.

Sundheten i detta ideal kan dock diskuteras lika länge som övervikt.

Men BMI eller inte: All seriös forskning visar trots allt att fetma är en svårkontrollerad epidemi. Den har ökat med 300 procent globalt sedan mitten av 1970-talet. Mäns fetma, som ofta sätter sig kring magen och i bukhålan, är dessutom en farligare typ av fetma än den som drabbar kvinnor.

Eftersom en allt större andel av befolkningen är överviktig finns det också allt fler som tar åt sig av synpunkter på, uppmärksamhet kring eller berättigad kritik mot övervikt. Detta hänger ihop med synen på övervikt och fetma. Många överviktiga vittnar om att det är skambelagt att väga för mycket, att det finns ett slags ”tjockhat” som bidrar till att den som är överviktig kan drabbas av psykisk ohälsa såväl som den fysiska ohälsa som riskerar att följa av övervikten i sig.

Den oacceptabla intoleransen mot överviktiga personer har lett till motreaktioner, bland annat uppfattningen att man ska ”acceptera” sin fetma och vara stolt över sin kropp oavsett hur den ser ut. Bevekelsegrunden må vara god, men att strunta i att göra något åt sin övervikt innebär förstås en fortsatt stor risk för ohälsa och sjukdom.

Övervikt har nämligen ett antal dokumenterade, oönskade effekter. Några av dem:

• Man löper större risk för ohälsa och sjukdom, bland annat diabetes och vissa former av cancer.
• Man mår sämre psykiskt. Studier visar att tjocka människor lättare drabbas av bland annat depressioner och ångest.
• Sexlusten minskar.
• Och, förstås: Det blir svårare att hitta kläder som passar utan att större ändringar behöver göras. Visst går det att ”trolla bort” en del övervikt med hjälp av gott sömnadshantverk, men kläder tenderar att sitta bättre på en normalviktig kropp.

De direkta orsakerna till fetmaepidemin är relativt enkla: Vi äter för mycket och fel och vi rör oss för lite. Men sedan blir det genast svårare.

Orsakerna till övervikt och fetma har med både arv och miljö att göra. Forskare på Karolinska institutet har bland annat kunnat visa att hur fettcellerna i kroppen är uppbyggda spelar stor roll för förekomsten av sjukdom i samband med övervikt. Och vissa människor är genetiskt programmerade att gå upp i vikt, medan andra håller sig smala trots ett överdrivet stort kaloriintag.

Bland miljöfaktorerna är samhällsklass en mycket viktig faktor. Låg socioekonomisk status innebär en betydligt större förekomst av övervikt. En teori är att själva underordningen i sig, och allt den för med sig av stress och kompensatoriska beteenden, leder till att ”lägre” samhällsklasser blir allt fetare. Och den mat som forskare ofta rekommenderar, ekologiskt odlade varor med högt näringsinnehåll, är mycket dyrare än sämre mat.

En tydlig indikator för att klass och övervikt hänger ihop är barnfetma. Denna minskar bland befolkningen som helhet men ökar bland de som befinner sig längst ned på den socioekonomiska skalan.

Man kan säga att övervikt, precis som mycket annat, är en jämlikhetsfråga.

Men istället för att ta illa vid sig, protestera och skjuta på budbäraren är det betydligt mer produktivt att göra något åt saken. Man kan agera på olika sätt för en större ekonomisk och social jämlikhet. Eller visa sina eventuella barn att det är bra att röra på sig och inte äta för mycket sötsaker. Eller säga nej till snabbmat som både är dyrt att köpa och innehåller snabba kalorier som driver på fetmaepidemin.

Att skjuta över allt ansvar på individen löser inte problemet – vi väljer vare sig våra föräldrar eller vår samhällsklass. Men det individuella ansvaret går inte heller att blunda för. Marknaden tvångsmatar inte människor med feta hamburgare, chips och läsk. Det går givetvis att säga nej. Det går att röra på sig en halvtimma om dagen. Och så vidare.

Slutordet går till Peter Arner, som är professor vid medicinska institutionen på Karolinska institutet och har forskat på fett sedan slutet av 1960-talet.

Det finns många som vill tro att man blir fet för att man har fel på ämnesomsättningen, och det kan kanske finnas någon eller några som har det, men jag måste säga att den vanligaste orsaken är nog att man äter för mycket och rör sig för lite.

De som har lättare att gå upp i vikt, de äter nog lite mer och rör sig lite mindre än de andra. Det finns ganska mycket undersökningar som visar att det är så.