..mellan annonstext och annonserad vara är emellanåt frapperande.
”En funktionell, snygg och välklädd garderob”?
Kort och koncist?
Något som är populärt just nu är korta kavajer. Oerhört korta kavajer. Detta är en utveckling som pågått i flera år och som ihärdigt håller i sig. Enligt lagen om tes och antites (men inte nödvändigtvis syntes) är den en reaktion på 1990-talets mode då kavajerna istället var långa.
Kardinalfelet är att många män låter modet föreskrivna längden och snittet på deras klassiska kläder. Det är bättre att ställa sig framför spegeln och ta en ordentlig titt på hur du ser ut och sedan klä dig efter det. Det finns också vissa regler som ”ska” följas när det gäller klassisk herrkonfektion för att ge ett så proportionerligt intryck som möjligt. Regler är till för att brytas, annars är det inte roligt. Men det gäller att veta vilka regler som ska brytas och inte. Det är individuellt. Vissa regler ska nog inte brytas alls.
För enkelhetens skull utgår vi från kostymen. En regel föreskriver att kostymen ska vara skuren så att skjortan och slipsen inte syns mellan byxans linning och kavajens nederdel. Detta gäller också i fallet med tredelad kostym (där nyfascisten Mattias Karlsson är ett varnande exempel). Detta beror på att det stöter ögat. En kostym är en dräkt som är tänkt att framställa kroppen i en så bra dager som möjligt. Detta underlättas av en obruten linje från axlarna till byxans fåll. Det är oftast en dum regel att bryta emot.
För att undvika glappet mellan kavaj och byxa och samtidigt bära en mycket kort kavaj måste byxan vara hög i midjan. Faktum är att den måste vara så hög att den går över naveln (om du inte har en i det närmaste abnormt kort överkropp). Så pass höga byxor är i princip omöjliga att finna i dag. Men det går lätt att hitta längre kavajer, om du orkar leta second hand eller ta dig utanför klädkedjornas butiker och storstädernas svindyra herrekiperingar.
För att hitta en kavaj med rätt längd kan du använda två knep:
• Låt armen hänga rakt ned utefter sidan. Kavajens slut ska vara ungefär i höjd med tummens rot.
• Be någon att med ett måttband mäta din baksida från kavajens krage till golvet. Det givna måttet delas på två för att få fram den ”korrekta” längden.
Men det är inte riktigt så enkelt, förstås. Har du korta ben bör kavajen också vara lite kortare för att ge illusionen av längre ben. Har du tvärtom mycket långa ben i förhållande till din överkropp bör kavajen vara lite längre. För att komma ihåg kan du memorera följande: Korta, kortare. Långa, längre.
Ett annat bekymmer med den mycket korta kavajen är att rumpan tenderar att se större ut eftersom nederdelen slutar mitt på skinkorna istället för att täcka dem. Det är antagligen härifrån som den gamla regeln ”Kavajen ska täcka rumpan” kommer.
Rumpan får nämligen sprundet, eller sprunden, att öppna sig. Problemet accentueras om du bär kavaj och uddabyxa, som de flesta gör i dag. Kostymens enhetliga tyg kan trolla bort en del av ”putet” men har du en byxa i annan färg kommer du inte undan. Särskilt inte med dagens tajta kavajer. Kort och tajt är en dödlig kombination som oundvikligen kommer att få dig att se ut som Mårten Gås. Eller som den fräcka killen på hotell Avalons uteservering vid Kungsportsplatsen i centrala Göteborg.
I’ve got me duffle..
I fredags besökte Stiltje den anrika inrättningen Östens El på Landala torg. Butiken doftade stamkund och dammsugarpåsar.
Före mig i kön stod en äldre man som ville laga en elektrisk tandborste och en annan, äldre man som skulle köpa ett strykjärn. Med keramisk sula, bör tilläggas.
Båda två bar dufflar, alltså en knälång ullrock med huva som populariserades av den brittiska generalen Bernard Montgomery under Andra världskriget. Som så många andra ytterplagg för män har den militär bakgrund och spreds över Europa i mitten av 1800-talet.
I Storbritannien blev den i slutet av förrförra seklet en standardrock för flottan, Royal Navy. Knäppningen med hornknappar och läderöglor är gjord för att kunna användas med handskar på händerna vid kallt väder till sjöss.
Duffeln har kommit och gått under åren, just nu verkar den vara hopplöst ”ute” vilket givetvis är helt ointressant för människor som intresserar sig för klassisk stil. På den blåsiga, svenska västkusten är det snarare konstruktionen som är problemet: Det generösa avståndet mellan knapparna gör att regn och blåst lätt smiter innanför duffeln och huvan är ofta lite för liten för att täcka hela huvudet vid blöt väderlek.
Maffians konstiga kragform
Stiltje har tidigare skrivit om skjortkragens betydelse för att balansera ansiktsformen och ge halsen ett proportionerligt utseende. Det finns dock kragformer som inte är lämpliga för några ansiktsformer alls. Som den Joe Pescis psykopatiska rollfigur Tommy bär i filmen ”Maffiabröder” (”Goodfellas”) från 1990.
För det första är det extremt lilla avståndet mellan kragsnibbarna mycket märkligt. Det gör att slipsen lyfter upp snibbarna flera centimeter från skjortbröstet där de egentligen borde vila. Kragen är lågt skuren men med långa snibbar vilket får hela Pescis kropp att sträva nedåt och förstärker intrycket av att han är under medellängd. Hade kragen däremot varit mer traditionell hade skådespelaren gärna fått ha en låg variant, kanske ännu lägre, för att kompensera för sin korta hals.
Nu lär inte kragens skärning vara något som Tommy ligger sömnlös om nätterna och tänker på. Han blir nämligen kallblodigt avrättad en bit in i filmen. Av en gangster med en lika konstig skjortkrage.
Kling och storken från Devonshire
Jag har flera gånger här på Stiltje skrivit om vikten av att klä sig på ett sätt som gör att ens egen kropp verkar proportionerlig. I samband med det har jag påpekat att dagens mode med mycket låga byxor gör att benen verkar för korta i relation till överkroppen.
Det finns också exempel på motsatsen.
Låt oss ta en titt på polismannen till vänster i bild – Kling (för det är väl han som är Kling och inte Klang..?). Han är mycket lång och smal. Att då välja en byxa som både har mycket hög midja och är upplagda ovanligt kort, dessutom utan slag, är ingen bra idé. Byxornas skärning accentuerar hans redan långa ben och får honom att se lite märklig ut.
Kling liknar faktiskt Robin Hood när den berömda bågskytten har klätt ut sig till en ”långbent stork från Devonshire” i barnboken ”Robin Hood och den gyllene pilen” från 1977.
Always go full Wingård
This man just went full Wingårdh.Det finns ett uttryck som den hatiska högermobben på datanätverket Internet använder sig av: ”Never go full Arnstad”. Någon som ”goes full Arnstad” gör som journalisten Henrik Arnstad och kallar Sverigedemokraterna och den ”Sverigevänliga rörelsen” för nyfascister.
Det hånfulla uttrycket kommer ursprungligen från en scen ur filmen ”Tropic Thunder” från 2008 och är egentligen ganska fyndigt. Och kan rasistmobben, då kan Stiltje också.
Mannen på bilden bär i grunden en DMM-uniform. Kostymkavajen, den uppknäppta skjortan, jeansen och de svarta derbyskorna – allt finns där. Men scarfen och bröstnäsduken är matchade med varandra och ser fina ut mot det mörkblå kavajtyget. Accessoarerna lägger till något extra, en liten twist som gör att bäraren skiljer sig från mängden. Mannen på bilden har helt enkelt ”gone full Wingårdh”.
That’s right people: Always go full Wingårdh!Arkitekten Gert Wingårdh är Sveriges kanske mest framgångsrika husritare genom tiderna. Klädmässigt är han känd för att alltid bära stora halsdukar eller scarves. Dessa kombinerar han gärna med lediga ulltröjor, jeans, kostymkavaj och derbyskor eller grövre boots. En påpasslig läsare, tillika arkitekt, talade om att Gert också gärna bär sandaler. Inomhus är han ofta barfota.
Alla göteborgska män i medelåldern som besitter det minsta lilla kulturella kapital har någon gång burit eller funderat på att bära en Gert Wingårdh-inspirerad scarf. Men varför ska den kreativa klassen ha ensamrätt på detta utmärkta sätt att ge DMM-uniformen en mer spännande och stiligare framtoning?
Stiltje säger: Always go full Wingårdh.
Den svenska uniformen
Den medelsvenske mannen, DMM, förtjänar att uppmärksammas. Hans stil är så vanlig att den riskerar att passera obemärkt för den som inte ägnar sig åt regelbunden herrspaning, men det innebär inte att den är ointressant. Min erfarenhet är snarare att det är det allra vanligaste, det närmast osynliga, som människor tycker är mest intressant att någon sätter fingret på. Och DMMs klädsel är Stiltjes blygsamma bidrag till Sveriges gemensamma kunskapsbank.
I mer formella sammanhang bär DMM ett slags uniform. Den varierar förvånansvärt lite över landet, möjligtvis med undantag för Stockholms innerstad, och består av:
• Kostymkavaj, vanligen en ull/polyester-blandning.
• Skjorta med översta knappen uppknäppt. Snittet varierar med modet.
• Jeans, mörkblå eller svarta.
• Läderbälte med kraftigt spänne.
• Läderskor, vanligtvis ett par kraftigare derbys (lågskor med öppen snörning).
Men varför ser det ut så här? Var kommer uniformen ifrån? Jag tror att det har med 1960-talet att göra.
Visst hade raggare och knuttar tagit till sig amerikanskt mode redan i mitten av 1950-talet, men det var decenniet efter som majoriteten av 1940-talets stora barnkullar blev tonåringar eller unga vuxna. Samtidigt var vi mitt i det som Sveriges Radios utmärkte reporter Tommy Johansson kallat för ”Den gyllene parentesen”, alltså kombinationen av rekordårens urstarka ekonomi och det snabbt expanderande välfärds- och jämlikhetssamhälle som nu håller på att monteras ned. Arbetarnas standard ökade snabbt och deras barn skördade frukterna av det socialdemokratiska samhällsbygget. De hade mer pengar och mer fritid än någonsin tidigare.
Med en köpstark ungdomsgrupp kom den första riktigt breda ungdomskulturen. Inspirationen till den? USA.
Den brittiska popmusikvågen rullade förvisso in på allvar 1964 men de engelska gruppernas musik var i sin tur starkt influerad av amerikansk blues, rythm & blues och i viss mån country. Idolerna från England hade kostym, visst, men också jeans. The Beatles gjorde reklam för Lee och på tv visade Little Joe i Bröderna Cartwright upp en välsvarvad Levisrumpa. Eller var det Wrangler?
En förbisedd rörelse bland den breda allmänheten är den tidiga modsrörelsen (mods från engelskans ”modernist”) som dök upp i London vid decennieskiftet 1959-60. De brittiska modsen bidrog bland annat till att lansera amerikanska Ivy League-klassiker som Brooks Brothers button down-skjorta för den brittiska arbetarklassens ungdomar.
I Sverige kom ”mods” att beteckna ett slags långhåriga haschrökare med nedkladdade US Army-jackor som sommaren 1965 slogs med polis och raggare på Götaplatsen och i Stockholms nybyggda Hötorgscity. Men dessa individer hade mycket lite eller ingenting att göra med sin engelska motsvarighet.
Mer om detta i en kommande post.
Med studentrevolten och vänstervågen i slutet av 1960-talet slog den amerikanska arbetarbyxan igenom på allvar samtidigt som modet rörde sig mot en tidigare osedd nivå av informalitet. Det är antagligen vid denna tid som fuskproletärerna i ytterkantsvänstern lanserar den idiotiska men ack så vittspridda uppfattningen om att det är borgerligt att klä sig snyggt.
Den här utvecklingen skedde över hela Europa men verkar ha varit extra tydlig i Sverige. De som var unga på 1960-talet hängde helt enkelt in slipsen i garderoben och generationerna därefter har aldrig brytt sig om att plocka ut den igen.
1980-talets explosion av sportbetonat gatumode i USA och England plockades snabbt upp här och sänkte tröskeln ytterligare när det gäller formalitetsgrad. Och varför blev grungemodet så stort i Sverige? Flanellskjorta, t-shirt och slappa jeans. Därför.
Men det finns ännu vissa tillfällen då det behövs en striktare klädsel. Därför har den svenske mannen inte helt kunnat överge kostymen. Däremot har kunskapen om material, snitt och stilregler sakta vittrat bort och försvunnit. Dessutom gör ovanan vid kostym att den lätt kan kännas överklädd. Den är trots allt ett slags dräkt. Det blir kanske lite stelt, eller? Lösningen på problemet är då att:
1) Strunta i slipsen, eller
2) Strunta i både slips och kostymbyxor och ta kavajen till jeans.
Ja, titta, nu känns det genast lite ledigare. Då tar vi den snygga skjortan och finskorna också. Lite formellt men ändå avslappnat. Ingen tycker att du är för uppklädd men ingen kan heller anklaga dig för att inte ha försökt tillräckligt – du har ju kavaj för Guds skull. Saken är biff.
Så tror jag att DMM fick sin uniform. Och visst fyller den sin funktion, men nästan bara i Sverige.
Annandagsrean och munkjackan
I dag tog jag en sväng på det lokala köpcentrumet för att byta ett par byxor för min yngsta dotter. Kassakön på Hennes & Mauritz var monstruös och stämningen irriterad.
Det vanligaste plagget bland de män (det var mest kvinnor) som väntade på sin tur att ge pengar till familjen Persson var definitivt munkjackan. Kombinerad med rufsigt hår och enorm snusläpp indikerar den antagligen både jultrötthet och bakfylla.
Däremot bör man i det längsta undvika munktröjan. Den saknar kusinens praktiskhet eftersom den måste dras över huvudet och inte kan lämnas öppen vid ansträngning som gör en varm. Det är också oerhört svårt att få en sådan tröja att framställa kroppen i något så när smickrande dager.
Stampen skriver om Stiltje
I dag skriver Stampen (ekonomiskt darrig koncern med tidningsmonopol i Västsverige) genom sin publikation Kungsbacka-Posten om Stiltje.
Mitt namn är förvisso felstavat i puffen på förstasidan men det blev ändå en helt okej artikel. Jag är särskilt nöjd med att ha fått tillfälle att prata skit om borgerliga affärsmän i Peter Hjörnes egen tidning.
Själv prenumererar jag på Norra Halland.
Den låga uppdateringstakten här på Stiltje beror på att nästan all min lediga tid just nu läggs på familj och (helt onödig) husrenovering.
Aha!
Jag har hittat en av källorna: Lager 157 i Kållered.
Stiltje 