Vad är ”klassisk stil”? Det är en svår fråga. Vad som betraktas som klassiskt har förändrats med åren vilket har fått många av de plagg och kombinationer av plagg som förut ingått i denna ständigt fluktuerande familj att förvandlas till ett slags nostalgiska blinkningar till svunna tider.

Fracken är en sådan dräkt. Visst är den elegant och visst bärs den fortfarande på Nobelfesten (och, har jag hört från initierade källor, i begravningsversion på Frimurarnas sammankomster) men den är ändå en relik. En anakronism. I vanliga svenska hem finns det inte röken av en möjlighet att någon skulle överväga att bära frack annat än möjligtvis på sitt eget bröllop. Eller om han får Nobelpriset. Eller blir frimurare.

Gemensamt för de klassiska plaggen är att nästan samtliga har lanserats av överklassen för att sedan få fäste bland de breda folklagren. Det är inte ovanligt att överklassen har hämtat sin inspiration från annat håll, kanske från välsituerad medelklass eller den kreativa klassen (konstnärer, musiker et cetera) men det är likafullt överklassen som har gjort dem klassiska. I kraft av sin maktposition och sitt enorma sociala kapital.

Sverige är ett av världens mest jämlika länder. Den demokratiska socialismen har inte lyckats utrota klassamhället, men den har genom en stringent, målmedveten och ibland triangulerande (som när den stal nationalismen från högern på 1920-talet) arbetarrörelse lyckats få ett rekordstort stöd för  ett välfärdsbygge där den ekonomiska utjämningen är större än på många andra håll.
Men av någon anledning är det fortfarande överklassen som har patent på den klassiska herrstilen.

Det slår nästan aldrig fel. Så fort man ser en riktigt välklädd svensk man någonstans är han antingen
1) rik,
2) adlig,
3) inte svensk

eller möjligtvis

4) undantaget som bekräftar regeln.

Jag tror att det har med ett antal olika faktorer att göra:

• Adeln och den äldre överklassen har en tradition av att klä sig klassiskt. Märk väl: Vi talar inte om nyrika Hovåsmän med en Porsche Carrera 4 och en Range Rover i garaget, utan om familjerna med gamla pengar. De som verkar utan att synas. De som var tyskvänner under kriget men tyckte att Hitler var en oborstad gaphals. De som kör Volvo. Traditioner går i arv och det gör kläder också. Om de är riktigt välsydda.

• Överklassen har råd att klä sig klassiskt. Klassiska kläder av god kvalitet kostar mycket pengar. Visst är många av plaggen överkomliga också för normalinkomsttagare, men det ska mycket till innan en vanlig löntagare lägger 10 000 på en bättre kostym, 5 000 på ett par bra skor och minst lika mycket till på ytterkläder av god kvalitet. Framför allt inte om allt annat ska finansieras: Familj, uteliv, hus- eller lägenhetslån och mycket annat. Att unna sig dyra kläder är antingen en lyx eller utslaget av ett specialintresse. Enbart de rika har råd att göra detta utan att försaka något annat.

• Utanför överklassen är det inte comme-il-faut att klä sig klassiskt. Den klassiska herrstilen står inte särskilt högt i kurs hos den svenske mannen i gemen. Att klä sig moderiktigt? Ja. Att ha en ”egen stil”? Absolut. Men bland påfåglar, hipsters och trottoarcafépappor i städernas medvetna medelklass sänder den klassiska stilen ut varningssignaler: ”Lite mycket finansman, va?” ”Jag skulle se ut som en brittisk godsherre.” ”Det är snyggt och så, men är det inte lite tråkigt? ”Jag kan inte ha sneakers till.”
De kanske kan sträcka sig till en tweedkeps. Dit men inte längre.

Och på det här sättet kan personer som Fredrik af Klercker, som driver podcasten Stiljournalen, fortsätta lansera sina ”social events” på Hallwylska palatset i Stockholm medan hipsterkillarna i Majorna köper amerikanska arbetarkängor på internet och möjligen surfar in på modesidan Manolo. Vars huvudskribent Andreas Weinås samtidigt sitter och äter middag med personer som heter sådant som Kuylenstierna, Adlercreutz och von der Esch. Weinås är en av landets ledande modeskribenter och överklassen begagnar sig förstås gärna av hans kunskaper.

Men det behöver förstås inte vara så. Om det finns ett intresse av att fördela stilkunskaper mer jämlikt och förbättra folkflertalets klädsel är det givetvis fullt genomförbart – vi äger vårt eget öde. Ett gott snitt väger upp mot ett billigare tyg, så priset behöver inte alltid vara ett problem. Det gäller förstås att känna till hur kläderna ska sitta, men den kunskapen är gratis.

Modsen i Storbritannien bröt ny mark genom att klä sig bättre än sina chefer, och modsen var arbetarbarn.  I de tidiga Första maj-tågen fanns mängder med löntagare som visade respekt för arbetarrörelsens högtidsdag genom att välja det bästa de hade i klädväg. Och August Palm var skräddare.

Och för alla de åsiktsmaskiner och proffstyckare i vänsterrörelsen som tror att det är borgerligt eller snobbigt att klä sig snyggt ber jag att få citera Per Albin Hansson:

Jämlikheten betyder likställighet men icke likformighet,
lika rättigheter och möjligheter för alla och envar,
men intet tvång till att använda dem på alldeles samma sätt.

Vi äro sangviniska nog att drömma om en ordning, där alla ha möjligheter
att tillgodose rimliga behov och önskningar, äta sig mätta, bo ordentligt,
kläda sig snyggt och ta del av den andliga kulturens goda.
Det är icke fråga om alldeles lika stora stycken av kakan,
det är en fråga om nog för alla.

Om den ene vill göra sin biff av kött och den andra av rödbetor,
om den ene älskar ett gott bord medan den andre helst skulle vilja
ta in sin näring i form av piller, om den ene vill använda sin lediga tid
till promenader i bil, den andra till att odla rosor, den tredje till
att samla frimärken, den fjärde för att musicera,
den femte för att dväljas i böckernas värld,
den sjätte för att gå på kapplöpning eller spela fotboll, det angår oss icke,
lika litet som om den ene vill gå i kavaj och den andre i jackett
eller den ene föredrar engelsk järnsäng framför utdragssoffa.

Jämlikheten skall icke leda till jämnstrukenhet,
den skall istället låta allting växa efter sin egenart.