Varning

Stiltje delar ut Europamästerskapets första gula kort till Sveriges förbundskapten Erik Hamrén – mannen som till råga på allt brukar bära livrem och väst samtidigt.

Hamrén får dock en bonus för den brittiskt inspirerade spreadkragen.

Essensen av meningslöshet

Mitt namn är Meningslös. Totalt Meningslös.


Ack kortärmade skjorta, varför finns du? Vilket existensberättigande har du i en värld där naturtillgångarna inte längre betraktas som oändliga och där olika slags medveten konsumtion blivit allt vanligare? Hur väl står du dig i rent stilhänseende, allt annat lika?

Svar: Oklart. Mycket litet. Dåligt.

Den kortärmade skjortan är själva essensen av meningslöshet.

Inläggsförfattaren själv (t h) och hans bäste vän demonstrerar det olämpliga i att bära kortärmad skjorta.

För det första är den helt onödig. Det går precis lika bra att rulla/vika upp ärmarna på en vanlig skjorta, oavsett om det är svalkan man är ute efter eller en så kallad ”bonnbränna”.

För det andra är den i princip omöjlig att få att sitta bra. De konventionella skjorttygerna är tätt vävda och kan inte expandera som ett t-shirt- eller pikétyg kan. Det leder till att skjortans ärmar nästan alltid kommer att vara för stora, vilket får bäraren att se ut som en amerikansk dataförsäljare, eller för små, som istället signalerar tjockis eller muskelpumpad fotbollshuligan.

Man kan tänka sig fall av extrem tur där skjortärmarna passar perfekt från butik. Eller justering av ärmomfånget. Eller till och med att man låter sy upp en kortärmad skjorta. Men oavsett om bäraren är Alexander Lukas eller ekonomisk idiot (som lägger skräddarpengar på en kortärmad skjorta) kommer det ändå sluta med att han ser ut som sångaren i skatepunkbandet Green Day.

img_7267
Billie Joe Armstrong i Green Day.

För det tredje är den fullständigt omöjlig att kombinera med andra plagg. En kavaj kräver en framstickande skjortmanschett, så ock en långärmad tröja. Och väst eller slipover till kortärmad skjorta? Nej tack.

För det fjärde strider den kortärmade skjortan mot den klassiska herrstilen också genom att det inte går att ”trolla bort” mycket smala eller kraftiga överarmar.

Ian Fleming. I kortärmad skjorta och fluga. Kommentarer överflödiga.

Det sägs att skaparen av James Bond, den engelske författaren Ian Fleming, bar uteslutande kortärmade skjortor. Å andra sidan lät han sin stackars agent klä sig i nylonunderkläder och påstod att Bond ”avskydde skosnören”. Och James Bond blev inte en stilikon förrän Terence Young, som regisserade Dr. No,  tvingade Sean Connery att inställa sig hos sin skräddare Anthony Sinclair.

Det blev långärmade skjortor för den skotske skådisen.

Det finns säkert fler argument mot den kortärmade skjortan, men det bör räcka med de ovan nämnda för att alla män som tänker köpa ett sådant plagg ska tänka om.

Angående kortbyxan

Häromdagen frågade en arbetskamrat om Stiltje ”tagit ställning i shortsdebatten”. Jag svarade att kortbyxans vara eller inte vara beror på omständigheterna.

Är tanken att du ska befinna dig i en urban miljö eller i ett mer officiellt sammanhang är det givetvis helt uteslutet att ta på sig ett barnplagg som kortbyxan.

Är du på väg till stranden eller sommarstugan och måste stanna till i stan för att handla är den helt okej.

I förra veckan tvangs jag bära kortbyxor på mitt arbete på grund av svår byxbrist. Eftersom renoveringen av vårt hus sväljer alla inkomster som inte går direkt till mat och hyra har jag inte kunnat handla kläder på evigheter. Och vid tiden för avfärd fanns det ingenting annat rent, helt enkelt.

Mycket pinsamt.

Men ska man komponera en sommarutstyrsel som prompt ska innehålla kortbyxor kan den med fördel se ut så här, med ett par justeringar:

Inte dumt, efter vissa justeringar.

Mannen på bilden har valt en byxa som slutar precis på knäet. Antagligen är den menad att sitta lite högre i midjan och skulle då sluta precis över knäskålen, vilket är den längd som är absolut stiligast (eller minst ostilig). Benfickorna bör man dock välja bort om det inte handlar om en ren hantverksbyxa.

Han kombinerar den ljusbeiga byxan med en utanpåskjorta i helt rätt färgskala. Tyvärr är den kortärmad, vilket Stiltje kommer att diskutera i ett kommande inlägg.

På fötterna har mannen ett par klassiska Adidasskor, troligen en moderniserad variant av modellen ”Stan Smith” (som lanserades undet namnet ”Haillet” på 1960-talet). I skorna har han ankelsockar i samma färg. Egentligen ska man aldrig ha strumpor i skorna när man har kortbyxor, men vid ymnig svettning eller mindre tillåtande skomaterial kan det bli nödvändigt. Då bör strumporna dra så lite uppmärksamhet åt sig som möjligt.

Onsdagens oönskade obalans

En del ”modebloggar”, framför allt de som är ämnade för kvinnor, driver med människor som klär sig som pottor med skit. Inte sällan hämtar de inspiration från helvetespublikationer som ”Veckans nu” och ”Hänt Extra Bild”.

Stiltje önskar istället att fler män kunde klä sig bra. Därför kommer vi gärna med råd och tips. Och ibland med avskräckande exempel.

I dag stod det till exempel en ung man på en perrong i Västsverige.

Fingertoppskänslan saknas, inte ambitionen.

Han är betydligt under medellängd men proportionerligt byggd, vilket gör att han kommer undan med ganska låg midja på byxan.

Färgmatchningen mellan skjorta och byxa fungerar bra, men plommon med svart överruta är inte något klockrent val till mannens färgskala.
Kortare byxor verkar förlängande men uppvik och slag förkortande. Mannen bör sluta vika upp sin byxa och istället lägga upp den.

Mårten Gås.

Byxan sitter inte bra. Linningen sitter lägre där fram än där bak vilket får hela kroppen att till synes luta framåt. Det ger också ett intryck av kraftig svank à la Mårten Gås. Detta kommer sig av dels den låga midjan som omöjliggör ordentlig justering i midjan, dels att byxan antagligen är något för stor i linningen och därför halkar nedåt och hamnar under magen.

Det finns en del att jobba på, men jag gissar att det också finns en viss ambition på klädområdet.

Jaktfarbrorn

Jaktfarbroder

Långt innan dess Leif GW Persson blev en hummande mysgubbe med fäbless för flickmord i SVTs ”Veckans brott” var han med i ett annat tv-program. Det hette  ”Grabbarna på Fagerhult” och leddes av Persson, författaren Jan Guillou och journalisten Pär Lorentzon. Men det intressanta med produktionen är inte deltagarnas stora egon, det eftertänksamma snacket framför brasan, de extremt krystade matlagningsinslagen eller ens Guillous folkhemspoetiska voice overs till bilder på älgar i vinterdis. Det är att ”Grabbarna på Fagerhult” ger tittaren en chans att få se tre stilmässigt perfekta exemplar av Jaktfarbrorn.

Bengt Öste i en bokvariant av den populära tv-serien "Visst nappar det".
Bengt Öste i en bokvariant av den populära tv-serien ”Visst nappar det”.

Aldrig förut har det producerats en så ogenerad hyllning till bomullsskjortor, regntäta västar, slitstarka byxor och jackor i röd-svartrutigt ulltyg. Till och med ”Visst nappar det” med Rapportprofilen Bengt Öste får ställa sig i skamvrån vid åsynen av en upphetsad drevkarl i Tretornstövlar och vändbar Helly Hansen-fleece.

Jaktfarbrorn återfinns i kranskommunernas ytterområden och i skogsrik glesbygd – alltså i princip överallt i Sverige bortsett från havsbandet. Där motsvaras han av den utdöende och betydligt mer gammaltestamentligt moraliska fiskargubben.
Stilen är funktionell och går i varma höst- och vårskalor. Närhelst du befinner dig på ett rimligt avstånd från Gekås eller en Jaktiabutik kommer du garanterat att stöta ihop med en Jaktfarbror, som namnet till trots inte alltid är jägare. Han kan lika gärna vara halvprofessionell svampplockare eller tycka väldigt mycket om ”långa skogspromenader” och ”mysiga hemmakvällar”.

Jaktfarbrorn hyser ett illa dolt förakt mot den svenska överklassens betydligt mer brittiskt inspirerade jaktutstyrsel, som har en formalitet som han anser inte hör hemma på blöta myrar eller i älgtorn. Men detta hindrade inte Leif GW från att beställa en överrutad tweedkavaj när han blev godsägare i Södermanland. Don efter person, alltså. Och efter klass. Det gäller även här.

Klasstillhörighet: Arbetarklass.

Utbildning: Folkskola (äldre), gymnasium (yngre).

På huvudet:
• Nätkeps (modern benämning: Truckerkeps).
• Ullkeps, gärna i rutigt tyg, med infällbara öronlappar.
• Hatt, tyrolinspirerad.

Glasögon:
• Läsglasögon.

Ytterplagg:
• Ulljacka med dragkedja, gärna rutig eller grön.
• Oljerock.
• Regnrock.
• Orange reflexväst.
• Kamouflagejacka (yngre).

flanellskjorta
Flanellskjorta.

På överkroppen:
• T-shirt, vit bomull i standardmodell. (Kan bytas ut mot en underställströja.)
• Skjorta i bomullsflanell, storrutig.
• Skjorta i kraftig bomull, smårutig eller enfärgad.
• Väst i regntätt funktionsmaterial, vanligtvis någon bomullsblandning.

På underkroppen:
• Regntäta byxor med benfickor, slitstarka. Fjällräven är vanligt förekommande.
• Bredspåriga manchesterbyxor (äldre)
• Kamouflagebyxor (yngre).

På fötterna:
• Vandringsskor, ofta i något slags regntätt material som Gore-Tex.
• Gummistövlar.

Trivia: Oftast stor djurvän. Generellt mycket misstänksam mot miljöpartister och ”miljöknuttar” men delar många av deras värderingar.

 

Den åldrade anglofilen

gamla mods

En gång var han ung. Och smal. Kanske var han mods, skinhead eller tillhörde någon annan subkultur från de brittiska öarna. Kanske drömde han om en skoter men hade inte råd. Det var folköl och northern soul i en sunkig lägenhet någonstans och när han åkte till London bodde han på vandrarhem eller med sin familj på ett hotell i Bayswater. Bara att vara där var tillräckligt.

Nu är det annorlunda. Nu har han barn, en bostadsrätt eller ett hus och en viss rondör. Han går på pubar med stort ölutbud och ser West Ham spela borta mot Chelsea. Och i garaget står den där Lambrettan. Han har varit i Hackney och Bethnal Green och vet vilken av de italienska kaffebarerna som har bäst espresso. Han dricker gärna skotsk maltwhisky men tycker att det har blivit lite ”svennigt”.

Charlie Watts. Charlie Watts.

Men med åldern försvann också stilkänslan, den där spetskompetensen som bara unga män med alldeles för stort intresse för engelsk popmusik äger. Han vill se ut som en ung Paul Weller, tror att han ser ut som en medelålders Charlie Watts men liknar egentligen den tetiga basisten i Soundtrack of Our Lives, som bar Fila-overall vid 40.
Han har blivit Den Åldrade Anglofilen.

Klasstillhörighet: Väletablerad arbetarklass eller medelklass.

Utbildning: Högskola (kandidatexamen) eller KY-utbildning (något ”kreativt”, kanske media eller design).

På huvudet:
• Barhuvad
• Gubbkeps, ofta någon beige ton och tillverkad i ull eller manchester.

Glasögon:
• Terminalglasögon.
• Diskreta svarta plastbågar.
• Solglas, ”Caravan” från Ray-Ban.

På överkroppen:
• Harringtonjacka*
• Rutig button down-skjorta från brittiska tillverkarna Ben Sherman** eller Merc, utsläppt.
• Tennisskjorta från Fred Perry.
• Träningsjacka i retromodell.

På underkroppen:
• Jeans, standardmodell. Kan vara svarta i undantagsfall.
• Chinos.

Clark's ökenkängor. Clarks ökenkängor.

 

 

 

 

 

 

 

 

På fötterna:
• Clarks ökenkängor.
• Gymnastikskor, gärna en ”ikonisk” modell från Adidas som Forest Hills. I svårare fall av anglofili Reebok Classic, den så kallade ”pubskon”.

Trivia:
Har vanligtvis ganska höga tankar om sin egen klädstil. Pratar gärna om sin eventuella arbetarklassbakgrund men är sällan särskilt intresserad av politik. Köper gärna vinylskivor.

* Midjekort jacka, vanligtvis i blandmaterial, med rutigt foder. Lanserades av brittiska Baracuta på 1930-talet och gjordes populär av karaktären Rodney Harrington i amerikanska såpoperan Peyton Place under 1960-talet.
** Skjorttillverkaren Ben Sherman grundades av engelsmannen Arthur Benjamin Sugarman i Brighton 1963. Han plagierade den betydligt mer robusta och stilmässigt unika button down-skjortan i oxfordtyg från amerikanska Brooks Brothers, som var svår att få tag på i England under denna tid.